Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

Essäerna i den här samlingen kan alla sägas handla om hur det var att vara afro-amerikan, framförllt då i USA, i mitten av 1900-talet. De må ha hyllats av sin många skribenter i sin samtid, vilket också framhålls i flera citat på omslaget. Flera av de inledande essäerna uppfattar iallafall jag dock som ganska daterade. En essä handlar exempelvis om filmen Carmen Jones, från 1955. Den filmen har väl inte riktigt uppnått klassiker- eller kult-status, och själv har jag inte sett den, vilket jag gissar att jag inte är särskilt ensam om – något som också gör att essän i mångt och mycket inte känns särskilt relevant. Ytterligare andra essäer handlar exempelvis om litteratur som var klassisk redan när Baldwin skrev om dem, som exempelvis Harriet Beecher Stowes omdiskuterade Onkel Toms stuga. Just för att den romanen förblivit en klassiker så behåller ju Baldwins essä också indirekt en viss relevans. I ett par andra essäer kan man läsa exempelvis om livet i Harlem, eller som (svart) amerikansk student i Paris under 1950-talet. Måhända givande om man är intresserad av en samtidsskildring från den här tiden, men mycket av det känns inte särskilt relevant för vår samtid.

Men ibland gnistrar det till ordentligt. I mitt tycke allra mest så i bokens avslutande essä ”Främling i byn”. Även om den så klart också är skriven i, och reflekterar över, en viss given historisk kontext – närmare bestämt när Baldwin spenderade en tid i en isolerad liten by i Schweiz – så lyckas han här fånga många aspekter av vad det innebar att vara ”främling” som nog kunde ha varit skrivna idag. Först här får jag verkligen en känsla för varför Baldwin kunde bli så hyllad av somliga i sin samtid, och varför det kan vara relevant att läsa honom än idag.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• En filosofi för 1800-talet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Vår bedrägliga samtid
• Deckare med bredd och djup

Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?

Similar Posts:

• Intressant inblick i Vita huset
• Den amerikanska vänstern
• En pusselbit i det stora varför
• Det politiska spelet
• This is not chick lit

En sak är i alla fall säker: det är bara några dagar tills den nyvalde presidenten Joe Biden ska ta över, men allting handlar fortfarande om Donald Trump och den stora amerikanska minoritet som fortfarande föredrar hans version av USA.

På ytan kan det verka som en konstig tidpunkt att lyfta fram Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år. Den handlar väl ändå om de föregående amerikanska valen, de av Barack Obama 2008 och 2012, och det av Trump 2016? Jovisst, men den handlar framför allt om amerikansk historia och om hur valen av dessa båda sinsemellan vansinnigt olika presidenter blivit möjliga. Om de grundläggande historiska konflikter som fått Coates att ge sin bok underrubriken ”En amerikansk tragedi”. Där platsar sannerligen attacken mot Capitolium in.

”Vi hade makten i åtta år” kan låta som om det syftar på just Obama-administrationen, men det är ett citat som går betydligt längre tillbaka. Det inleder ett försvarstal för vad som åstadkommits i South Carolina under åren efter det amerikanska inbördeskriget. Den som talar är Thomas Miller, en av delstatens få afroamerikanska kongressledamöter, och året är 1895. ”Vid det här laget”, skriver Coates,

hade rekonstruktionen under flera år målats upp som en i grunden korrupt period av ”svart styre”. Man sa att South Carolina var på väg att ”afrikaniseras” och hotades av barbari och omoral. Genom att framhäva vad de svarta invånarna åstadkommit under förvaltningsperioden och samtidigt lyfta fram dem som människor med god moral, hoppades Miller kunna övertyga de – utan tvivel rättrådiga – South Carolina-borna att trygga afroamerikaners medborgerliga rättigheter. Han talade för döva öron. I 1895 års konstitution lades både läskunnighet och egendomskrav till som villkor för att få rösta. När detta inte räckte för att upprätthålla den vita maktordningen, sköts, torterades, misshandlades och vanställdes i stället svarta medborgare.

”Om det fanns något som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning,” skrev historikern W.E.B. Du Bois, ”så var det välfungerande svart förvaltning”. Thomas Miller blev den sista afroamerikanska kongressledamoten från Södern ändå fram till 1972.

I samma ljus måste Trumps valseger 2016 förstås, menar Ta-Nehisi Coates. Han är motreaktionen mot USA:s första svarta president.

Jag tänker på det här när jag ser bilderna på demonstranter som tar sig in i kongressbyggnaden i veckan. Inte ser jag några icke-vita ansikten bland dem (även om Trump förstås även har sådana väljare). Men trots att Trump måste vara den mest öppet rasistiska (eller för den delen sexistiska) president som åtminstone jag kan minnas i min livstid, så lyser den så kallade rasfrågan nästan alltid med sin frånvaro när hans popularitet ska förstås och förklaras. Man talar om hans väljares utbildnings- och inkomstnivå, om missnöje med ”etablissemanget”, men mycket sällan om det faktum att så väldigt många av dem är vita.

Nu handlar inte Coates bok i första hand om Trump, eller ens om Obama, utan om hela det komplexa amerikanska samhälle som fört fram dem båda två till makten. Den handlar om amerikansk historia och de såriga relationerna mellan svarta och vita som i stor utsträckning präglat den, från slaveri, Jim Crow-lagar och lynchningar, till dagens ekonomiska klyftor, nymoralism och massfängslanden.

Vi hade makten i åtta år är sammansatt av åtta olika texter med olika teman, en för vart och ett av Obamas år i Vita huset. Boken ger ibland inblick i fenomen som kanske inte riktigt nått Sverige, ibland helt enkelt skarpa analyser av diskrimineringens historiska tyngd. Texterna vävs samman av Coates personliga kommentarer, och blir därför en ovanligt välfungerande samling. I dessa kommentarer blir boken också något av en självbiografi. Den går lika bra att läsa från pärm till pärm, som att bara hoppa in i någon text med särskild intressant tema, som den mest kända (och även separatutgivna) ”Till skadeståndets försvar”.

Fast jag skulle ju inte vilja missa ett ord han skriver. Den här boken är central för att begripa det konfliktfyllda landet i väster, och det går inte en dag av nyhetsrapportering därifrån utan att jag saknar och refererar till Coates skarpa blick och vidare historiska sammanhang.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Spännande men alldeles för spattigt
• Alla är underställda slaveriet
• Den amerikanska vänstern

Med detta i ryggen har författaren tagit chansen att skriva en längre reportagebok om landet där hon arbetat. I tillägg skriver hon om sin mångåriga vänskap med en väninna hon lärde känna på en språkresa i Australien i tonåren. Under åren har brev utväxlats och efter Facebooks inträde har väninnorna följts åt när de skapat sina vuxna liv och bildat familj. Redan tidigt i boken framkommer att väninnan ser mycket annorlunda på samhällsproblem, styrelseskick och nyhetsrapportering jämfört med skribenten. Väninnan tillhör nämligen team Trump.

I reportageboken tar väninnan stor plats. Författaren är personlig och väljer att inte bara göra iakttagelser utifrån. Här finns en stor dos självrannsakan. Vad innebär det att vara uppvuxen i Sverige, ha en pappa som bekänner sig till marxismen och själv ha valt att gå ur den svenska kyrkan? Sett ur en amerikansk medborgares perspektiv är dessa yttringar ganska extrema. I vissa delar av USA är kyrkan en institution med betydelse, där många av aktiviteterna är både konkreta och praktiska.

I en sammanfattande tillbakablick redogörs för hur raslagar infördes decennierna efter inbördeskriget på 1860-talet. Lokala lagar förstärkte diskrimineringen. En delorsak till polariseringen mellan olika delstater har sin bakgrund i dessa historiska förhållanden. I storstäderna finns ett större stöd för minoriteters rättigheter och system som gynnar svaga grupper. På landsbygden ser man rätten till vapeninnehav och vikten av att ha jobb som viktigare frågor. Ja, och ni vet ju vilka Trumps kärnväljare är.

De faktabetonade avsnitten som avhandlar dagens situation hämtar näring ur statsvetares analyser. Som väntat återges farhågor inför framtiden. I USA har inkomster för de redan rika ökat stort och reallöneökningar för arbetaryrken avstannat. Den politiska retoriken har medvetet styrts mot att svartmåla motståndaren. Ingen ser att sympatisörer av det andra partiet har idéer som överensstämmer med de egna. Partiernas representanter beskriver helt olika verkligheter och likadant gör deras anhängare.

Det republikanerna lyckats med är att tillsätta domare som står för det egna partiets värderingar. Trump har i likhet med Obama på fyra år drivit igenom 200 domarutnämningar på federala och delstatliga appellationsdomstolar. Där behandlas ungefär 50 000 fall per år. Det stora avtrycket menar många bedömare, är att Trump nominerat personer som är medlemmar i organisationen Federalist Society. Organisationen bildades 1982 vid några toppuniversitet som motvikt till ett vänsterperspektiv, som studenterna ansåg dominerade juristutbildningarna.

Upplysande är också att läsa om de demografiska förändringarna som framtiden medför. Den vita befolkningen sjönk till 62 procent år 2015 och den gränsen passeras i USA som helhet omkring år 2046. Mina kunskaper får ytterligare påfyllning med beskrivningen av hur skiljelinjen mellan demokrater och republikaner utvecklats. En konsensuskultur nådde sin topp på 1950-talet och därefter har respektive parti arbetat för att särskilja sig från det andra. Andra problem som försvårar en stärkt demokrati är lokal tidningsdöd, omritade delstatsgränser och att myndigheter förlorar attraktionskraft som arbetsgivare.

Det har varit nyttigt för mig att läsa denna reportagebok. Det är som att jag har fått vistas i USA vid flera veckolånga besök. Sanna Torén Björling har tagit med mig till sina platser och sin väninna med familj. De möts både i delstaten Montana där väninnan bor och i Washington DC där författaren levt. Världarna har stora skillnader men de beskrivs på ett lyhört sätt och de nedlåtande omdömena undviks. De ser förbi presidenten med de yviga gesterna och talar öppenhjärtigt om möjligheter att utbilda sig, hitta jobb och sociala sammanhang. I dessa ämnen finns massor av gemensamma beröringspunkter.

Similar Posts:

• Morgondagens president?
• Min president var svart
• ”Postsanning är prefascism”
• Den amerikanska vänstern
• Initierad bok om Trump

Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Vår skrivarlärare Klas tryckte ett av Whitmans poem under näsan på oss skrivarelever, minns inte längre vilket. Tanken var att Walt Whitmans sätt att uttrycka sig skulle tjäna som inspiration till egna försök. Och jag minns att amerikanen, trots att hans dikter redan då var över hundra år gamla, hade något som tilltalade mitt unga sinne. Framförallt tilltalades jag av hans stadsromantik.

Du vet den där känslan att sugas upp av en mycket stor stads gatunät, och bli så betagen av allt du får uppleva på din ändlösa promenad, att du tillslut upphör att vara medveten om din egen existens. I takt med att jag växte och blev äldre blev också städerna för mitt strosande större. Först var det Stockholm, sen Köpenhamn. Nu minst en stad av New Yorks storlek.

Det är Gunnar Harding som här i bokförlaget Ellerströms utgåva 2019 förutom översättningen även står för urvalet i samlingen. I original heter verket Leaves Of Grass och gavs ut 1855 första gången. Verket var något Walt Whitman bar nära sitt hjärta hela livet, och nog aldrig riktigt ville lämna ifrån sig. Ständigt ville han bearbeta det på nytt och utvidga det med nya dikter. I första versionen innehöll Leaves Of Grass tolv dikter, och i den så kallade ”dödsbäddsupplagan” 37 år senare, var det hela 383 dikter mellan pärmarna! Denna svenska version innehåller sex av dem.

Och apropå dödsbädd, vem charmas inte av dessa ord. Det är nästan som om Walt Whitman står alldeles intill dig och viskar dem i ditt öra, trots att han varit död i 127 år:

Jag testamenterar mig själv till jorden för att växa ur det gräs jag älskar, vill du ha mig tillbaka sök då efter mig under dina skosulor

Min stora favorit annars i Jag hör Amerika sjunga är dikten ”De sovande”. Det är som om Whitman besjunger (ja han kallade sina dikter sånger) alla stadens invånare om natten där de fridfullt ligger och sover. Tittar in till dem som i ett dockskåp. På slutet är det nästan som om jaget upphör att finnas till. Det blir ett med det det ser. Så sagolikt vackert.

Walt Whitman föddes, levde och dog i New York, och även om det är en bro mellan Brooklyn och Manhattan i dag, ska jag banne mig ta med mig Walt Whitmans dikt ”Överfärd med Brooklynfärjan” nästa gång jag beger mig till den underbara staden, och gå i hans fotspår, precis som en gång hans sentida författarkollega Paul Auster genom sin New York-trilogi inspirerade mig att ta flyget dit 2013.

Friheten, självförtroendet, glädjen Walt Whitman ger dig genom sitt ofta direkta tilltal är värd varenda läsare.

Similar Posts:

• Ögonblicksbilder, vittnesskildringar och nakenhet i naturen
• Initierad bok om Trump
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Poesin och den stora Nationen
• Det politiska spelet

Snyder är amerikansk historiker och har framför allt skrivit om Öst- och Centraleuropas moderna historia, om nazism och stalinism. Det är från dessa ”tyrannier” han främst drar sina lärdomar, eller kanske snarare från de små stegen mot detta tyranni. Det kan handla om att ”inte lyda i förväg”, försvara institutionerna och yrkesetiken, ta ansvar för världen och vara aktsam om språket och sanningen.

Varje lärdom eller råd utvecklas över ett par sidor, med konkreta historiska exempel. Det är verkligen föredömligt kort och koncist. Ibland kanske väl ”commonsensical”, som i ”Akta dig för paramilitärer” och ”Besinna dig om du måste bära vapen”.

Då är ju också perspektivet, trots att lärdomarna nästan alltid är europeiska, amerikanskt. Det beror förstås på att boken är en direkt reaktion på valet av Donald Trump och de motsättningar han underbygger. Trump vilar som en skugga, en han-som-inte-får-nämnas-vid-namn, över Snyders varningar. Ur europeiskt perspektiv är det förstås lätt onödigt, eftersom precis samma tendenser finns också här.

Faktiskt är det svårt att inte pricka av ett antal otäcka tendenser som Snyder sätter fingret på i var och varannan nyhetssändning. Rådet att ”Ta ögonkontakt och håll samtalet igång” till exempel – när såg du senast en debatt som över huvud taget var att betrakta som ett samtal, och inte bara en tävling om talutrymme för förutbestämda floskler?

Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allting bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.

Jag försöker komma på någon svensk historiker som kunde ha skrivit motsvarande bok, men kan inte komma på någon. Samhällsengagemang ger inga poäng i den akademiska världen. Kanske gäller till och med det motsatta, att samhällsengagemang riskerar att kasta misstro över den historikerns forskning? Jag vet inte, men jag kan inte låta bli att önska mig fler historiskt förankrade debattböcker av det här slaget.

Similar Posts:

• En liten handbok om att bekämpa tyranni
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Min president var svart
• Befrielsen är nära?
• Manual för antirasism

I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville protesterade högerextrema mot besluten att ta bort en staty och byta namn på ett par parker, tidigare hyllningar till systatsgeneraler, som ju bland annat krigade för slaveriets bevarande.

Att Donald Trump i veckan varit motvillig att fördöma de protesterande vit makt-rörelserna har nog få missat. Han är också kritisk till bortplockandet av sydstatsstatyer som såväl varit förevändning för demonstrationerna som blivit en följd av dem.“Sad to see the history and culture of our great country being ripped apart with the removal of our beautiful statues and monuments”, twittrade presidenten. ”Robert E Lee, Stonewall Jackson – who’s next? Washington, Jefferson? So foolish!”

Trump menar att borttaganden av statyerna är närmast historieförfalskning. På svt.se skriver Erik Wikén om vad det är för historieskrivning statyerna egentligen ingår i. De flesta uppfördes inte alls efter själva det amerikanska inbördeskriget, utan under två perioder av stark backlash mot slaveriets avskaffande och jämställandet av svarta och vita amerikaner: den första kring sekelskiftet 1900, den period som blivit känd för Jim Crow-lagarnas diskriminering av svarta; den andra i en motreaktion mot medborgarrättsrörelsen i mitten av 1900-talet. Syftet med statyerna har alltså alltid varit en markering mot jämlikhet.

Vi kan inte alltid kräva att det förflutnas människor ska skriva under på våra egna värderingar, det är sant (även om hylla och minnas knappast är samma sak). De tidiga Jamestown-bornas förfäran inför de förslavade i tv-serien med samma namn är förmodligen åtminstone delvis ahistorisk, men förhållandet mellan olika folkgrupper har också präglat USA ända sedan innan landet ens förklarades självständigt.

Att historieskrivning är något betydligt mer komplext än vad Trump vill framställa det som framgår bland annat i Lin-Manuel Mirandas succémusikal om ”someone I think embodies hip-hop: treasure secretary Alexander Hamilton”. I Hamilton spelas nationens grundare av artister med afro- och latinamerikanskt ursprung – en anakronism som samtidigt bär på en sanning. Inte bara var flera av den amerikanska revolutionens hjältar migranter (Hamilton själv föddes till exempel på den lilla västindiska ön Nevis), utan den unga nationens rikedomar byggde naturligtvis till stor del på slavarbete. Eller, som Miranda låter Hamilton formulera det i musikalens ”Cabinet Battle #1”, en hetsig debatt om statsskulder mellan honom och Virginia-bon Thomas Jefferson:

A civics lesson from a slaver. Hey, neighbor,
Your debts are paid cuz you don’t pay for labor.
“We plant seeds in the South. We create.”
Yeah, keep ranting.
We know who’s really doing the planting.

Formuleringarna är förstås påtagligt moderna, men konflikten äkta – och kanske måste det förflutna bedömas utifrån de tankesätt som faktiskt var tillgängliga för människor. Redan vid nationens bildande fanns ett starkt ifrågasättande av slaveri och förtryck baserat på hudfärg, så varför ska det fortfarande vara så förbannat svårt?

Similar Posts:

• Min president var svart
• Spännande men alldeles för spattigt
• Initierad bok om Trump
• Morgondagens president?
• Det politiska spelet

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern