dagensbok.com » Alexander den store

Jack Weatherford "Djingis Khan och modernitetens uppkomst"

Per Warmark — Wed, 23 Nov 2005 23:00:00 +0000

Med handen på hjärtat är det nog många historieintresserade västeuropéer som tvingas erkänna att kunskaperna om Djingis Khan, en av världens mest framgångsrika erövrare, inte står i paritet till flera andra av historiens segerrika krigare. Alexander den store, Ceasar, Napoelon med flera är sannolikt mer självklara ingredienser i den klassiska historiska allmänbildningen.

Naturligtvis beror detta på den geografiska närheten, att de sistnämnda härförarna var av europeiskt ursprung, men också på att Djingis Khan och hans gärningar inte bara tidvis förtigits utan också fallit offer för eurocentrisk propaganda. Bilden av mongolen som den ociviliserade, skövlande erövraren har under historien präntats in i syfte att skilja väst från öst. Detta skedde inte minst under andra världskriget men även senare under krigets kalla efterspel.

Propagandan ger knappast en rättvisande bild. Djingis Khan och mongolerna var långt ifrån enbart några skövlande horder. Det framkommer tydligt i Jack Weatherfords bok om de expanderade stamfolken från Centralasien. En bok som således känns fräsch och tilltalande bland historiepublikationerna. Visserligen väljer Weatherford att lägga fokus på "den store ledaren" som så många andra historiska författare nu för tiden men kopplingen till nuet och "modernitetens uppkomst" är lockande. I alla fall om man som undertecknad anser att historia är ett viktigt verktyg för att förstå samtiden.

Boken handlar heller inte enbart om Djingis Khan utan fokuserar i hög grad på tiden efter hans död och vilka effekter de mongoliska erövringarna fick på många håll. Imperiet sträckte sig när det var som störst från Kina till Europa, en enorm areal, och det är också i detta stora, kommunikativa som Weatherford läser in storheten i de mongoliska gärningarna snarare än genom att de producerade egna nya påfund och idéer. Genom de kontaktvägar som skapades mellan olika regioner underlättades flödet av människor, varor och innovationer som drev utvecklingen framåt på många håll. Vi har alltså mycket att tacka mongolerna för, allt för mycket för att de skall förtjäna den svarta generaliserande bild som länge varit praxis i väst, enligt Weatherford.

I mångt och mycket har han naturligtvis rätt. I spåren av det mongoliska imperiet finns mycket mer än bara ruiner och död och vissa av reformerna som genomfördes ter sig i ljuset av samtiden också just moderna.

Men i vissa fall, kanske av fartblindhet, tenderar Weahteford att dra något för höga växlar av vad som kan härledas till mongolerna. Att förklara hela moderniteten utifrån ett sådant perspektiv håller helt enkelt inte. Mongolernas gärningar måste läsas tydligare i ljuset av de många tidigare civilisationerna och deras för- och nackdelar. Först då kan en rättvis kaka bakas där den mongoliska kryddan visserligen skall vara betydligt mer framträdande än tidigare men den ska inte ta över smaken helt och fullt.

Alain de Botton "Statusstress"

David Enemar — Sat, 04 Dec 2004 23:00:00 +0000

Den här gången undersöker Alain de Botton begreppet statusstess. Boken vill ge tröst åt alla som är drabbade och rädda om sin status. För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar oss utifrån ett mer eller mindre överenskommet värdesystem bestående av vinnare och förlorare. Det både i stort och i smått. Vem vill inte vara lyckad på arbetsmarknaden och komma upp sig på sina egna meriter? Vem växer inte några centimeter när omgivningen skrattar åt ens skämt, när man får beröm eller när någon hör av sig och tackar för senast.

Boken är skriven som en uppsats, med många illustrationer. I inledningen definierar de Botton begreppen, motiverar sitt ämne och presenterar sedan sina teser. I fem kapitel tar han upp orsakerna till statusstressen: kärlekslöshet, snobberi, förväntningar, meritokrati och beroende. Därefter kommer lösningarna, som inte är oväntade för den som läst de Botton tidigare: filosofi, konst, politik, kristendom och bohemliv.

Genomgående för han en dialog med äldre filosofer, författare och konstnärer. All visdom finns i det förflutna, när de Botton tecknar sin världsbild. Det är hans kännemärke. Det är också kul och inspirerande att följa hans tankebanor när han kastar sig respektlöst mellan Aristoteles, olika empirister och darwinister, Marx, Nixon, Chrusjtjov, Adam Smith och Alexander den store bara för att nämna några. Allt och alla är samtida. Många författare och bildkonstverk kommer också till hjälp: Flaubert, Shaw, Austen och Woolf exempelvis. När de Botton var på besök i Stockholm tidigare i höstas sa han att moderna filosofer inte intresserar honom. De ägnar sig inte åt känslolivet. När moderna referensen används är det författare som Zadie Smith och Charles Bukowski, och det känns lite plikttroget och på något sätt krystat. De är för unga för de Botton och bor inte i samma värld.

Ett annat kännemärke har för mig varit att han skriver om komplexa ämnen på ett enkelt sätt. Han frågar filosofer och olika tänkare om råd för den moderna människans våndor och bekymmer. Det var extra tydligt i Filosofins tröst och Om konsten att resa som består av lättillgängliga och personliga essäer. Här är texten tjockare, men för den skull går den inte djupare ned i sitt ämne. Jämfört med tidigare böcker tycker jag därför att de Botton här kavlar ut sitt ämne. Samma poänger kunde han ha fått fram i en kortare text.

Om man av en essä ställer kravet att det ska vara en text som i sig själv resonerar sig fram till en lösning av ett problem, tycker jag att Statusstress är misslyckad. Lösningarna är allt för synliga redan i inledningen, analysen är allt för enkelspårig. Ställer man dessutom kravet att en essä ska vara personlig i sin stil och enkel i sitt språk, är det här snarare en opersonlig, onödigt tillkrånglat och väl akademiskt text. Vad som håller boken uppe är den visdom som finns i alla referenser. På så sätt är det här en uppvisning i hur en extremt beläst ung man visar att han är just extremt beläst. Risken är förstås att det blir krystat och jag får känslan av att de Botton ibland skjuter från höften. Han kan få in vad som helst i sin analys. Istället för att som i tidigare böcker göra svåra ämnen enkla, fokuserade och lättillgängliga krånglar han till det i mina ögon. Författaren själv liksom gömmer sig bakom bokens form och språk.

Ställer man inte upp på västvärldens framgångskoncept, saknar man den typen av umgänge, har man andra ambitioner i livet än att framstå som en vinnare i sin omgivning, är man inte av vit akademisk medelklass, kommer man förmodligen inte förstå vad de Botton snackar om, eller åtmistone tänka: vem bryr sig? Det är också synd, tycker jag, att analysen inte innehåller fler samtida frågor som att det nog finns statusstress mellan könen och att alla kanske inte ställer upp på de normer som de Botton målar upp. Jag saknar till slut en problematisering av ämnet i sig och vad han egentligen grundar sina självklara slutser på.

Samtidigt avfärdar jag inte boken. Den har som sagt många poänger. Bland annat att han nitiskt försvarar vikten av att läsa skönlitteratur för att kunna förstå människors beteenden. Den goda litteraturen vägrar att förenkla människor. Speciellt intressant är de Botton för den som ställer upp på det samhälle där det enda som gäller är status och att man känner den elaka avundsjukan komma krypande när kompisar i ens närhet har bättre jobb, finare prylar och rätt musik i surroundhögtalarna. Det är också uppenbart att författaren själv är mycket beroende av sin status. Nedanstående citat kan jag inte läsa på annat sätt än att han ser sig själv som bohem och att han förtjänar hög status bara därför:

En livsstil som kan ha förefallit urspårad och absurd har, tack vare de mest begåvade bohemerna, kommit att framstå som seriös och lovvärd. Till de rollmodeller som utgörs av advokaten, entreprenören och vetenskapsmannen har bohemen lagt poeten, resenären och essäisten. Den menar att även dessa personer, hur excentriska de än är, vilka materiella brister de än lider av, kan vara förtjänta av hög status.

Eller sitter jag här och kritiserar de Bottons bok för att han får mig att känna statusstress? Jag menar, han är världskänd, har redan skrivit många böcker och gjort många teveprogram. Han turnerar och berättar om vad han har läst och hur han tolkar det för en engagerad och intresserad publik. Det är få förunnat. Till råga på allt är vi årsbarn.

En klen tröst för mig är att jag fortfarande har mitt hår kvar.

Artur Lundkvist "Krigarens dikt"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Artur Lundkvist blandar i sin Krigarens dikt fiktion och fakta. Efter att ha läst boken verkar det dock som om endast författarens skönlitterära berättarlust har hindrat honom från att skriva en mer renodlad historiebok. Undertiteln ”En sannolik framställning av Alexander den stores handlingar och levnadsöden” skvallrar om det.

I stilen påminner den här framställningen om Alexander något om de antika skrifterna om kungen. Lundkvist har dock haft fler källor och mycket mer forskning att tillgå än vad de antike skriftställarna haft. Vi får följa kungen från vaggan i Makedonien till graven i Persien och över alla de avgörande händelserna som utspelades där emellan.

Fiktionen är alltså återhållsam, Lundkvist fyller i luckor med inte alltför otänkbart stoff. Sannolikheten finns där. Författaren försöker också skissera en något sånär heltäckande bild av Alexander. Det innebär att han både skildrar det politiska spelet och kungens mer personliga öde. Tonvikten, ska dock sägas, ligger på politiken och erövringarna. Det är ändå positivt att Lundkvist försöker se kungen som den människa han faktiskt var. Det hindrar framställningen från att bli något tradig. Alexanders fälttåg präglades, vilket är ett välkänt faktum, av i princip ständiga framgångar. Hans erövringar blev enorma och när de skall sammanfattas blir det ofta i form av uppräkningar, där Alexander vinner, offrar och anordnar spel o.s.v., och man missar lätt att det handlar om över tio års strider. Den fällan går som sagt inte Lundkvist i tack vare den flerbottnade presentationen.

Förutom de krigiska bragderna skildras också Alexanders religiösa funderingar, han stötte på ett flertal religioner under sina expeditioner, och hans bisexualitet. Det är vedertaget inom den historiska forskningen att Alexander var bisexuell vilket inte var något kontroversiellt under antiken och inte borde vara det nu heller.

Kanske hade Arrianos krönika om Alexander den store sett ut så här om han hade haft tillgång till de fakta Artur Lundkvist hade, kanske inte? Lundkvists medvetet antikinspirerade stil känns hur som helst som ett smart grepp och det inger också den trovärdighet som han tydligt eftersträvar.

Mary Renault "Alexander min härskare"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Bagoas, kung Darius unge enuck, som efter dennes död hamnar i Alexanders tjänst, minns tillbaka sitt liv. Han minns den kärlek och vänskap som kom att råda mellan honom och den makedoniske kungen. Berättelsen är fiktion men mycket av det som beskrivs går att härleda historiskt. Bagoas öde finns dokumenterat, om än fragmentariskt. Att han stod högt i kurs hos Alexander verkar emellertid avgjort och han är den enda individ som faktiskt omnämns som kungens älskare.

Precis som så många andra skönlitterära skildrare av Alexander den store vilar Mary Renault sin berättelse på de antika källorna. Hon har också gjort ett val som inte heller är särskilt ovanligt. Hon skildrar kungens händelser genom ett andrahandsperspektiv, genom Bagoas ögon, eller som hon själv säger om boken att den ”är endast avsedd att vara som ett kameraskott, taget ur en sidovinkel, med vissa ting i starkare belysning”. Det som drar till sig mest ljus är inte, som brukligt, de enorma erövringarna, de krigiska bragderna eller det politiska spelet. Renault har satt fokus på den privata Alexander och hans kärleksliv utan att för den skull inte helt och hållet missa det politiska spelet.

Bagoas öde, i Renaults tappning, är både tragiskt och lyckligt på samma gång. Hans far mördas när han är mycket ung och han tvångskastreras av sina kidnappare. Han tvingas in i en brutal prostitution, vilket var vanligt för unga, vackra enucker, innan han till slut hamnar vid det persiska hovet och dess kung. Livet ter sig allt bättre men när Darius flyr undan Alexander och sedermera mördas hamnar han åter i kylan. Efter en tid hamnar han dock hos sin nye herre och kärlek uppstår. Det är ingen okomplicerad, romantisk kärlekshistoria som målas upp utan snarare ett komplext förhållande mellan en ibland underlägsen tjänare och hans kung varvat med perioder av förtrolig jämlikhet mellan de båda. Det visar sig inte vara lätt att vara förälskad älskare till en storkonung. Bagoas får ständigt brottas med sin svartsjuka till Alexanders barndomskamrat och älskare Hefaiston och till kungens gemål Roxane.

Genom Bagoas får vi alltså ta del av en något annan bild av Alexander än den som oftast är den gängse. Det känns som om man här på ett förnämligt sätt kommer nära, nästan under huden på den ofta uppifrån porträtterade kungen. Kungen åt faktiskt, han drack (om kanske inte så mycket som hans belackare påstått) och hans känsloliv framstår som helt mänskligt. Den utveckling som Alexander genomgår i boken är en stor mans utveckling och då inte bara på det politiska planet. Det är den unge, hetsige makedoniern som transformeras till en allt mognare och klokare individ som försöker ena det rike han erövrat samtidigt som han försöker vara en god människa och älskare. I Renaults livfulla, antika värld är Alexander helt och fullt en hjälte men han är inte en hjälte utan fläckar. Alexander segrar men han gör också misstag och han får betala för dem och det är just denna betalning som Mary Renault åskådliggör på ett så förtjänstfullt sätt. Porträttet får helt enkelt liv vilket gör att Bagoas älskare, den segrande storkonungen verkligen framstår som både Alexander och stor.

Niklas Krog "Den sista striden"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Den sista striden är den avslutande delen i trilogin om den agrianske ynglingen Janus. Janus bröt upp från sitt liv som fåraherde för att följa Alexander på hans tåg mot Asien. Tillsammans med två kamrater Troj och Kaleb deltar han i flera stider och i takt med den makedoniske kungens framgångar blir de dock alltmer besvikna och desillusionerade. När den tredje boken inleds har både Troj och Kaleb blivit dödade. Troj föll i strid och Kaleb blev mördad av Janus bror som också han anslutit till hären. Janus är ensam kvar, ruvar på hämd samtidigt som erövringståget fortsätter.

Historiens huvudperson är alltså inte Alexander den store men han är ändå den som driver historien framåt och till slut också avslutar den. Niklas Krog har helt enkelt valt att låta de agrianska huvudperonsernas öden utspela sig i skuggan av Alexanders. Det är ett mycket effektivt och smart sätt att bygga en historisk roman. Genom att göra på detta sätt har författaren en fix och färdig mall att luta sig emot men ändå friheten att krydda och spinna vidare efter eget huvud.

Historien som helhet är väl berättad och trådarna knyts ihop på ett fungerande sätt i denna sista del. Som ungdomsbok fungerar den förmodligen perfekt då innehållet är både lättillgängligt och spännande.

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones som går upp idag. Att Manfredis version har potential att bli film verkar dock avgjort. Berättandet är både rakt, okomplicerat och spännande vilket är tre kriterier som Holywood ofta efterfrågar.

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.

Arrianos "Alexander den store"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Mastodontfilmer med antika motiv har på senare år fått ett uppsving. Ett flertal av dessa har också historisk bakgrund. Gladiator, Kampen om Gallien, Attila, Julius Ceasar och Troja är några exempel. Den nya animationstekniken har gjort storskaliga och pompösa filmatiseringar möjliga till bråkdelen av den kostnad det tidigare krävdes när tusentals statister skulle samlas. Problemet är bara att de flesta av de här filmerna blir riktiga kalkoner. Regissörer och producenter tycks allt som ofta använda fräck teknik som ursäkt för ett dåligt och ogenomtänkt manus. Ovan nämnda Troja är ett typexempel. Här har man, trots jättebudget, misslyckats med allt från manus och casting till animationer och kameraåkningar. Så när det är dags för den första av två stora filmsatsningar om Alexander den store är det inte utan oro man förhandsbokar sin biobiljett.

Som tur är finns det alltid böcker. En god bok slår en film nio gånger av tio och när det gäller Alexander finns det en hel bokbuffé att trösta sig med ifall Hollywood sviker.

Greken Arrianos skildring av Alexander den stores liv och erövringar betraktas ofta som den främsta av de antika dito. Detta trots att den skrevs drygt 500 år efter huvudpersonens död. Ett av skälen till verkets uppskattning beror sannolikt på att många av de samtida betraktelserna, vilka gått förlorade, finns indirekt representerade hos Arrianos.

Arrianos vilar sin framställning i huvudsak på två källor. Den ena är Ptolemaios som följde Alexander under hela hans liv. Han var barndomskamrat och sedermera befälhavare under flera strider. Efter Alexanders död blev han kung i Egypten och det var troligtvis då han skrev sitt verk om Alexander. Från Ptolemaios hämtar Arrianos uppgifter bland annat om armén och de krigiska inslagen. Den andra framträdande källan som Arrianos använder är Aristobulos som även han deltog i den makedonske kungens expeditioner. Härifrån hämtas uppgifter om det som hamnar utanför det rent militära, exempelvis om geografi och natur. Arrianos anväder sig dessutom av ytterligare källor så hans underarbete verkar vara för tiden välgjort. Trots detta är han inte särskilt noga med att ange var de exakta påståendena i boken är hämtade.

Vad gäller objektiviteten, som ofta är ett problem i antika framställningar, är det tydligt att Arrianos känner både samhörighet med och beundran för Alexander. Han presenterar dock olika versioner av flera händelser och trots de tydliga sympatierna för protagonisten bryter Arrianos emellanåt in och talar om när han tycker att kungen handlat orätt.

Språket och berättandet är rakt och lättläst vilket gör att helhetsintrycket känns relativt modernt. Att så är fallet beror naturligtvis också på Ingemar Lagerströms utomordentliga översättning som helt klart har gjort denna snart 2000 år gamla skrift mycket tillgänglig.

Så är det så att ni efter ett par timmar i biomörkret inte fått se annat än en spikrak actionrulle där Alexander är en helt igenom heterosexuell och alltigenom god hjältekonung (den risken är dock förmodligen större när det gäller Baz Luhrmanns version som kommer om ett år) kan man med fördel läsa Arrianos, Renault eller Lundkvist för att få sin bild av hjälten justerad och därmed mer korrekt (se övriga bonusrecensioner). Och är filmen superbra kan man gott läsa böckerna ändå.

Daniel Meyerson "Hieroglyfernas gåta"

Björn Waller — Wed, 22 Sep 2004 23:00:00 +0000

Som originaltiteln säger är detta en berättelse om två män; Napoleon Bonaparte – ”praktisk, hänsynslös, lysande och lika galen som Don Quijote” – invaderar Egypten för att stoppa britternas väg till Indien och för att söka ära i Alexanders och Caesars spår. ”40 sekler blickar ner på oss!” ropar han till sina soldater, men 1798 är Egypten ett land som förfallit, invaderat och besegrat av den ene efter den andre; perser, greker, romare, bysantiner, araber, turkar… Språket har försvunnit, gudarna är glömda och den siste människa som kunde läsa hieroglyfer dog 1500 år tidigare. Det finns mängder med pergament, stentavlor, monument, men ingen som minns vad de betydde. Napoleon är ett barn av upplysningen och vill inte bara erövra; han söker också kunskap, och förutom armén har han med sig ett stort gäng vetenskapsmän, historiker och konstnärer som skall hjälpa honom att låsa upp Egyptens mysterier. Det misslyckas; fälttåget blir en katastrof, Napoleon flyr, fransmännen slängs ut men får med sig enstaka artefakter.

Det är här den andre huvudpersonen, språkvetaren Jean-François Champollion kommer in i bilden. Han är på många sätt så långt ifrån den äretörstande Napoleon man kan tänka sig; en fattig bokhandlarson, fascinerad av uråldriga språk och det gamla Egypten och absolut inget annat. Han är fortfarande en pojke när han svär att bli den som dechiffrerar hieroglyferna. Han är inte den förste som försöker, men han har tillgång till något som ingen haft förut: Rosettastenen, en stenplatta hittad av Napoleons trupper, med både grekiska bokstäver och hieroglyfer; tillsammans med alla andra gamla källor han kan leta upp blir det en nyckel, men en komplicerad sådan, som kommer att ta hela hans liv i anspråk…

Det är en storslagen historia Meyerson har att berätta, och han låter den sprida ut sig över årtusendena. Det är ingen torr historiebok med datum och fotnötter, snarare slår den över åt andra hållet och blir en äventyrsroman med dramatiska fältslag, invecklade kärlekshistorier och cliffhangers i slutet av varje kapitel. Det får man köpa, och jag är inte alltid 100% nöjd med det; ibland lägger han för mycket på språket och dramatiken, som om han tror att historien behöver piffas upp. Samtidigt som vissa delar känns onödiga finns det annat man skulle vilja veta mer om – som det är får man läsa den med uppslagsboken i ena handen. (En liiiten källhänvisning hade inte skadat.) Men det är ändå en spännande, fantasieggande berättelse – desto mer som den är sann. Egyptens nycklar (länk till vänster) kanske är den mer historiskt korrekta boken, men Meyerson har en större historia att berätta. Sättet han väver samman människoöden från hela världshistorien, med de två huvudpersonerna som navet det roterar runt, berättar så mycket mer än bara hur man översätter hieroglyfer. Om att man kan ändra nutiden med vapenmakt, men hur förgänglig den makten är och hur värdelös den blir utan kunskap.

dagensbok.com » Alexander den store

Jack Weatherford "Djingis Khan och modernitetens uppkomst"

Similar Posts:

Alain de Botton "Statusstress"

Similar Posts:

Artur Lundkvist "Krigarens dikt"

Similar Posts:

Mary Renault "Alexander min härskare"

Similar Posts:

Niklas Krog "Den sista striden"

Similar Posts:

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Similar Posts:

Arrianos "Alexander den store"

Similar Posts:

Daniel Meyerson "Hieroglyfernas gåta"

Similar Posts: