Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.

Similar Posts:

• Gud är död – här är hans barn
• ”A book about nothing”
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Faber håller stilen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

Sedan läser man. Jag kom ganska tidigt att tänka på Dean Motters grafiska novell Mr X, Bladerunner och Moores Watchmen. Influenserna kunde göras i princip oändligt lång, temat är litterärt flitigt återbesökt; nyckelord är storstadspuls, dystopisk nära framtid, dekadens, subkulturer och minoriteter, desperat kärlek…

Det är en modern odyssé genom ett osedvanligt kaotiskt och gyttrigt New York och dess underjordiska dito, där vi får följa Apogee Wendell i hans desperata sökande efter sin älskade Manuel Rodrigo de Guzmán González, som försvunnit spårlöst och vars lägenhet exploderat. Vägen kantas av en osannolik mängd makalösa figurer och ställen som för Wendell allt djupare in i konspirationsdimmiga apokalyptiska irrgångar. I blixtsnabb revy passerar mexikanska mariachimusiker, ecuadorianska flygplatsarbetare, adelsättande företagsmagnater, partydrottningar, ryska maffiosos och fyra jättar i lila regnrockar och många många fler.

Det hade kunnat bli ett ytligt hoppande mellan arketypiska statister, men Slattery gör plötsliga, ganska korta men läskigt kärnfulla fördjupningar i människorna och platserna och deras historia. I princip alla karaktärer bär på ett oanat djup, som regel en blytung bakgrund som format dem till de personligheter man precis hinner ana innan berättelsen rusar förbi dem, i vild jakt efter Wendell.

Lika ofta gör Slattery plötsliga framåtblickar, där man blir hängande över handlingen och ser genom kristallkulan in i framtiden. Det känns konstigt att få bevittna en persons död trettio år framöver som en direkt konsekvens av något som just hände i berättelsen, och sedan kastas vidare i historien. Någon uppföljare till boken skulle aldrig behövas, den är redan bokstavligen invävd mellan raderna. Kasten mellan då, nu och sedan bäddar i det stora hela för en andlös läsning, men blir aldrig förvirrande eller störande.

Wendells saga är lättläst, till synes enkel med korta kapitel och one-liner-rubriker. Det är lätt att missta det som lättsamt eller småallvarligt fast med glimten i ögat. Men här finns ett djup och ett allvar som kanske först infinner sig när man slagit igen boken och börjar fundera över den igen efter ett tag. Det är egentligen en ganska mörk och dyster historia som hålls kvick och alert av en rapp berättarteknik, MTV-generationens vana trogen med snabba vändningar och hastiga scenbyten. Och på samma gång innehåller den klassiska element värdiga de grekiska sagorna med sina desperata älskare och deras oundkomliga öden inför Olympiska krafter bortom den lilla människans räckvidd.

Similar Posts:

• Gudarna på nazisternas sida
• ”A book about nothing”
• Män är svin
• Macleod på rätt väg
• Overkligheten gör sig hörd

Och så Marknadskrafter. Morgan har några basingredienser han gärna återanvänder i sina böcker, som exempelvis en dystopisk nära framtid präglad av skenande kapitalism och en mänsklighet i allmänt moraliskt förfall. Det mesta är exakt som i vår egen värld och tid, men med ytterligare några moraliska och juridiska trösklar överstigna. Inget känns egentligen orimligt, gränsen mellan straffbart våld och nöjesvåld har blivit suddigare de senaste åren, även i verkligheten.

Men i Marknadskrafter presenteras en värld där pengastarka företag vuxit upp kring konfliktinvestering, det vill säga affärsmässig och profitfokuserad finansiering och kontroll av väpnade konflikter och krig i tredje världen (sällan med målsättningen att lösa konflikterna, utan göra det vinstoptimala, med andra ord cementera socioekonomiska klyftor och fortsatt krigande). Ett sådant företag är Shorn Associates, med säte i London, där bokens över lag osympatiske antihjälte Chris Faulkner just fått anställning som verkställande ekonom inom Tillväxtmarknader, komplett med märkeskostym och företagspistol innanför kavajen. Med bakgrund i de gängstyrda avspärrade zonerna har Chris bokstavligen gått över lik för att klättra på karriärstegen och för att kunna bosätta sig i Londons finare kvarter, där man kan gå på gatorna utan risk för att bli rånmördad. Dessvärre kan man lätt bli dödad i bilen till jobbet, eftersom det inom företagssfären är fullt lagligt (och uppmuntrat) att utmana kollegor och konkurrenter på dödsdueller medelst bil.

Visst finns här samma samhällskritiska yuppie-ultravåldsinslag som i Bret Easton Ellis' American Psycho, eller samma gå-över-lik-anda som i Fox' alltför tidigt nedsläckta TV-serie Profit (fast utan glimten i ögat). Morgan erkänner villigt att Mad Max-filmerna utgjort en inspirationskälla. Det är rått och hårdkokt, men bara bitvis och aldrig egentligen frossande. Snarare stegras råheten gradvis, och Chris' samvetspansar tjocknar i samma takt som hans reaktioner på och relationer med sin omvärld tar sig allt sjukare uttryck. Snarare än en actionroman blir det en berättelse om en persons gradvisa insjuknande i galenskap, om att bränna broar som aldrig kan byggas upp igen; men också om ett äktenskaps uppluckring och den förbjudna fruktens oemotståndlighet.

Det är en smutsig, cynisk, bitter och i allra högsta grad politisk bok. Den är en skarp samhällskritik men erbjuder inget egentligt hopp om bättring. Det är också en sidvändare, eftersom det fortfarande är gott om dramatik och biljakter, men också tack vare ett bra och lättflytande språk vilket nog ska tillskrivas både Morgan och översättningen.

Similar Posts:

• Kapitalismens blodiga händer
• Fullständig backup i bakfickan
• Framtidsmord som bort vila i frid
• 1949-1984-2001…?
• Förtrycket i välfärd och lycka

Arvid är trött på sitt jobb och vill bli litteratör. Han blir kompis med ett gäng konstnärer och tar olika skrivjobb som han inte gillar. Arvid vilar upp sig ute i skärgården. När han kommer tillbaks tar han jobb som lärare.

Mrs Bennet har fem döttrar som hon försöker att gifta bort. Ungkarlarna Bingley och Darcy flyttar in i grannskapet. Bingley stöter på Jane. Elisabeth och Darcy vet inte vad de vill men gifter sig till slut med varandra. En annan syster, Lydia, rymmer med en opålitlig karl men man ordnar så att de blir gifta. Jane och Bingley gifter sig också.

Antoine ska avsluta sina historiska forskningar i en liten by. I sin dagbok börjar han skriva ner hur tråkigt han har. Han vill inte jobba. Den lilla byn är tråkig och människorna är trista och korkade. Antoine blir äcklad över minsta sak. Antoine struntar i sin forskning och åker tillbaka till Paris.

Före detta maskerade brottsbekämpare blir mördade. Några tar på sig sina gamla dräkter igen för att ta reda på varför. Spåren leder till Adrian, även han en före detta maskerad brottsbekäpare, som spränger halva New York för att skapa världsfred.

Nog för att karaktärerna kan se lite seriefigursfestliga ut med sina naiva och vindögda uppsyner, men det är inga direkta komiska poänger Lange sysslar med. Det handlar inte om att försöka göra sig lustig över något genom att vrida på det. Sammanfattningarna är oftast väldigt trogna originalet. Däremot frammanas det genom summerandet en oemotståndligt skön respektlöshet: alla stora verk blir plötsligt så små och ynkliga. Den skoningslösa koncentration Lange utsätter verken för får dem att framstå som hjälplöst banala. Att hela Utvandrarsviten skulle sammanfattas på fyra meningar! Och Brott och straff, fem meningar. Och ändå är ju sammanfattningen i sig korrekt.

Med viss reservation för känslan av engångsläsning och presentbok vill jag ändå tycka att det är en tjusig och begåvad insats Lange har att komma med. Det är snyggt och stilfullt hanterat. Och om du nu inte köper 80 romaner för dig som har bråttom (eller får den), se i alla fall till att bläddra bak till det allra sista verket om du ser boken i hyllan. Summeringen av Bukowskis Faktotum är inte representativ, men likväl förbannat rolig.

(Röda rummet av August Strindberg, Stolthet och fördom av Jane Austen, Äcklet av Jean-Paul Sartre, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.)

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom
• Pressat och rörigt drömspel
• Stolthet och fördom och hatsex

Brin gillar inte heller alternativ historia. I alla fall inte sådan som har med nazisternas seger i andra världskriget att göra. Det känns så otroligt, säger han, de var ju sådana klantar. Det skulle krävas mer än en enstaka händelse i historien för att man skulle ha kunna förhindra det som hände. The Life Eaters handlar om en sådan händelse. Tänk om judeutrotningen och massmorden inte bara var den galna handling det ser ut att ha varit? Tänk om det fanns ett annat mål? I Brins tappning är detta mål nekromanti? Genom morden på miljontals människor väcker man de gamla asagudarna till liv för att slåss på sin sida. Det skulle kanske kunnat ändra på krigets utgång. Kanske, för som det visar sig är inte ens gudarna allsmäktiga. Frågan är om de ens är verkliga?

Jag kommer att tänka på en scen ur Alan Moores Top 10 där gudarna spelar ut sina dramer bara för att sedan börja om från början igen. Gudarna har sin roll att spela och så även i The Life Eaters där de är lika mycket styrda av våra förväntningar på dem som vi är styrda av gudarna själva. Vem bestämmer egentligen spelreglerna och vad är verkligt? Kluriga frågor som jag inte är säker på får ett ordentligt svar men jag njuter verkligen av resan.

Asarnas tal skrivs med versaler och har o utbytt mot ø genomgående. Små detaljer som bidrar till helheten på ett bra sätt. Själva den mörka vikingakänslan infinner sig bra när asarna är med. Scott Hampton har lyckats bra såväl med detta som med helheten, ett imponerande arbete. Med meriter som Batman, Sandman och Hellraiser i bagaget väntar man sig inget annat. Jag har lite svårt för denna typ av illustrationer och föredrar oftast Frank Millers hårda tusch men den här gången fungerar det väldigt bra. Det var helt rätt artist för projektet.

Lite roligt är att ännu en gång se att Sverige figurerar i historien. Mindre roligt är att vi verkar ha blivit erövrade av tyskarna. Historien börjar med en hemlig operation på Gottland där målet är att man ska döda några asar. Inte det lättaste.

Brin kan inte riktigt hålla sig från att namedroppa lite men vem kan väl det å andra sidan? En Admiral Heinlein figurerar redan i den ursprungliga novellen och det är mycket riktigt en tribut till Robert A. Enligt Brin avslutade Heinlein inte sin militära karriär på grund av tbc utan fortsatte att stiga i graderna.

Det är både roligt och intressant att en erkänd författare som Brin ger sin in i seriernas värld. Jag hoppas det är en trend och jag hoppas det är en uppåtgående sådan.

Similar Posts:

• Boken duger men filmen suger
• Slit-och-släng-människor
• Imponerande historiebeskrivning
• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Fullständig backup i bakfickan

Stephenson nådde kultstatus med Snow Crash om hackern, pizzabudet och samurajen Hiro redan 1992. Han sågs av många som William Gibsons (Neuromancer) arvtagare. I och med Cryptonomicon som släpptes 1999 bytte han spår rejält. Från cyberpunk till något som måste betecknas som thriller om än med technoundertoner. Cryptonomicon utspelar sig delvis i nutid och delvis under andra världskriget. Stephenson har själv sagt att han egentligen ville ha med en tredje handling som utspelade sig ännu längre tillbaka i tiden men bestämde sig för att det skulle bli för rörigt. The Baroque Cycle är resultatet av det beslutet.

När jag först slog upp boken blev jag alldeles lycklig. Gick omkring och var glad bara av att öppna den och den är verkligen snygg. Ljusblå pärm och grå rygg med (quick)silvertryck. Inne i pärmarna finns vackra kartor av Nick Springer över världen som den såg ut i slutet på 1600 och början på 1700-talet. Historien utspelar sig under den tid när mycket av dom gamla föreställningarna förkastas och man istället söker nya vetenskapliga förklaringar baserade på observationer och slutsatser som kan härledas rent logiskt. Vi följer bland annat Daniel Waterhouse som lever i skuggan av storheter som Isaac Newton och Leibniz. Waterhouse blir trots detta en av nyckelpersonerna inom det nybildade The Royal Society som finns kvar än idag. Precis som sin föregångare har Quicksilver ett rätt hårt fokus på kryptering, ekonomi och handel. Vi får se hur dom första aktiemarknaderna och bankerna växer fram.

De två världar som vi får mest inblick i är den absoluta överklassens och de hemlösas, eller vagabonder som de kallas här. Miljöer som ger författaren möjlighet att skildra helt olika typer av händelser. Den absoluta överklassen syftar naturligtvis på kungligheter och det politiska spelet som är centralt för handlingen. Jack Shaftoe, "King of Vagabonds" och Eliza är berättelsens stora kärlekspar. Hon går från att vara slav till spion till grevinna och Jack har svårt att anpassa sig och det sliter dom isär. Två trasiga människor som finner varandra och det är lite ironiskt att det är bristerna som gör att de passar ihop så bra.

Stephenson bygger historien till stor del på riktiga personer, platser och händelser som pusslas ihop till något nytt och fascinerande. På sätt och vis påminner den till stor del om The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore som bygger på en liknande princip. Jag vill gärna tro att man lär sig en hel del om hur världen såg ut och fungerade på den tiden. Det är en period jag har ganska dålig koll på och det var intressant att få en inblick i den.

Släkten Shaftoe som spelade en central roll i Cryptonomicon är även viktigt i Quicksilver och inte bara genom Jack. Man känner även igen Enoch Root. Hans roll är inte stor hittills men jag är övertygad om att det kommer ändra på sig. Och för den som undrar; Ja, det är samma Enoch Root i båda böckerna trots att de utspelar sig med ungefär 300 års mellanrum.

Denna första volym innehåller tre böcker och är på massiva 927 sidor. 927 sidor på rätt svår engelska som verkligen kräver engagemang från läsaren sida. Språket är vackert, subtilt och nyanserat och som vanligt arbetar Stephenson mycket med formen. Det finns en hel del roliga och intressanta fotnoter, hela kapitel är skrivna som brevkorrespondens eller pjäser och man är ibland osäker på om det är en pjäs som spelas upp eller om han bara valt detta sätt för att beskriva ett visst händelseförlopp. Det gör att man hela tiden måste vara på sin vakt och läsa aktivt för att inte missa det viktiga. Det viktiga kan dessutom lika gärna vara det som inte sägs.

Språket är också bokens största brist. Den är tung och rätt svårläst. Inget för den ovane alltså, särskilt inte om man är ovan vid att läsa på engelska. Läs gärna textutdraget via länken under recensionen och bilda dig en egen uppfattning. Är du tveksam ska du börja med Cryptonomicon även om det inte är nödvändigt att läsa dom i den ordningen.

Här är en fotnot jag inte kan låta bli att dela med mig av:

None other than Knott Bolstrood, who�d been ennobled, for protocol reasons, when the King named him Secretary of State � the King had chosen to make him Count Penistone because that way, Bolstrod the ultra-Puritan could not sign his name without writing the word "penis".

Kvicksilver som är både flytande och giftigt används som en metafor för det lika flytande och farlig politiska spelet och den rörliga och riskfyllda nya ekonomin där det var lätt att göra stora vinster men lika lätt att göra större förluster. Det beskriver också de stora möjligheterna och riskerna med den moderna vetenskapen och är således en utmärkt titel på en bok som fokuserar på alla dessa områden.

Unna dig själv en minnesvärd läsupplevelse men se till att du har tid till den. Det kommer du behöva. Själv väntar jag med spänning på volym två.

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Imponerande historiebeskrivning
• Nå, det var en parantes.
• Spännande stilbrott
• Björns bokhylla

Moore har samlat fem figurer hämtade ur klassiska berättelser och skapat en osannolik samling hjältar. Vi har bland annat den osynlige mannen, dr Jekyll och mr Hyde och Kapten Nemo vilket självklart också betyder att Nautilus finns med. Känslan och atmosfären känns igen från författare som Jules Verne och Sir Arthur Conan Doyle och teckningarna förstärker det intrycket. Det är lite hårt och kantigt och figurerna är långa och gängliga påminner mycket om de på bilderna i Vernes verk. Gruppen arbetar för Mr Bond som i sin tur rapporterar till den mystiska M.

Här är det gruppens enda kvinnliga medlem, Mina Murray, som är ledaren. Känner ni igen namnet? I filmversionen har hon dock förlorat makten till Quatermain som spelas av Sean Connery, tråkigt. Det är som sagt var en annorlunda samling hon leder. Mr Hyde är mer eller mindre en galen mördarmaskin som hatar allt och alla och den osynlige mannen, Hawley Griffen, antastar studenter på en skola för kvinnor. Själva skolan är utputande bak samtidigt som en hand smiskar. Skolan i sig är väl inte helt oskyldig. Griffens pålitlighet är dessutom inte ställd utom allt tvivel.

Detta är ett album som kan och bör läsas flera gånger, första gången grips man av den underbara historien och den andra och tredje kan man i lugn och ro utforska dom underbara teckningarna fyllda med fantastiska detaljer. Det är inte ovanligt att man upptäcker små bihandlingar som bara utspelar sig i bakgrunden och inte alls nämns i texten. Jag undrar om dom är Moores eller O’Neills idé? Jag tycker mig känna igen greppet från Watchmen så det är troligtvis Moores i dom flesta fallen.

Det hela utspelar sig i slutet av 1800-talet men inte det 1800-tal vi är vana vid att se. Nej, det är 1800-talet som det kunde sett ut, som det kunde sett ut om alla de spektakulära byggnadsprojekt som föreslogs verkligen genomförts. Ett exempel är öppningsscenen på bygget av en bro över Engelska kanalen. Ett byggnadsverk som naturligtvis aldrig lämnade idéstadiet. Detta och gigantiska mekaniska skapelser bidrar till att skapa den unika och fantastiska stämningen men var tydligen inte planerat. Eller som Moore uttryckte det i Locus:

I think it was when I realized I’d gotten Robert Louis Stevenson’s Mr. Hyde murdering Emile Zola’s Nana on Edgar Allan Poe’s Rue Morgue that I started to realize this was something I could conceivably have a lot of fun with.

Han fortsätter med att säga att alla karaktärer som nämns vid namn är hämtade ur andra litterära verk, oftast från den tidsperioden, på något sätt. Poes Morden på Rue Morgue utgiven 1841 är för övrigt allmänt känd som den första deckaren. Det är inte bara jag som är fascinerad av The League of Extraordinary Gentlemen. Det har kommit ut ett lexikon som enbart behandlar karaktärerna, platserna och byggnadsverken som förekommer.

En annan detalj som förhöjer stämningen är att texten är skriven på det språk som talas vilket i det första numret innebär både arabiska och franska. Det tråkiga är då att man missar en dimension av historien och det känns inte bra om man som jag vill ta till sig allt och lite till. Den nyfikne kanske kan få reda på textens innehåll i ovan nämnda lexikon?

Sättet på vilket Moore och O’Neill plockar russinen ur den litterära kakan och sätter ihop dom till något nytt som på sätt och vis är större än summan av delarna, och då är det inte vilka delar som helst, är helt otroligt. Det får mig att tänka lite på hiphop där text och musik ofta byggs upp på ett liknande sätt.

Har du inte redan läst den? Gör det.

Har du redan läst den? Gör det igen.

Är du tveksam till att läsa serier? Sluta tveka, börja läs!

Similar Posts:

• Allt förgår
• …In England’s green and pleasant land
• Gåtan i det slutna rummet
• Gudarna på nazisternas sida
• Litteratur, spädes 1 + 10 000