Det var ett tag sedan jag senast läste en Jan Mårtenson. Jag minns att mitt första möte gav en varm och trevlig eftersmak, ungefär som ett gott rödvin en behaglig kväll framför en schysst film tillsammans med älskaren. Lugnt, stillsamt, bekvämt och väldigt skönt. Tyvärr fastnade Häxan lite grann i halsen. Den återuppväckte känslan av […][...]

Jag tycker om att läsa böcker fort, att forsa som en älv genom sidorna och aldrig behöva stanna upp. Ur den synpunkten är Danslärarens återkomst fantastisk. Det går att läsa den från pärm till pärm utan att andas eller göra uppehåll, det är storslaget. Undrar om det är de korta meningarna som gör det? Danslärarens […][...]