Kristina Mattsson ger oss en inblick i hur det här med tillgång och efterfrågan funkar när man lever och arbetar i Sverige utan tillstånd som illegal invandrare, asylsökande som fått avslag, försörjare av en dotter som du lämnat i Peru och inte sett på fyra fem år etc. Eller som i Nicolas fall, vars föräldrar av ren stolthet och lycka över att få återvända till sitt hemland inte förnyar hans uppehållstillstånd. Trots att han är uppvuxen i Sverige och har gått i skola här saknar han nu ett personnummer. Saknar du ett korrekt personnummer med de fyra sista siffrorna är du i stort sett utesluten ur samhället, du är papperslös. Du kan inte få läkarvård, du kan inte få en riktig bostad, och om du blir illa behandlad kan du inte vända dig till polisen eftersom dom då kastar ut dig ur landet. De enda jobb du kan få är svartjobb. Och som svartjobbare saknar du all form av skydd som en ”vanlig” anställd har på sin arbetsplats. Inte ens facken tar hand om dig. Trots att de är organisationer som grundats på hela idén om en samlad arbetarrörelse vill de inte ha att göra med svartjobbare eftersom de anser att lönerna hålls nere på grund av dem. Som svartjobbare får du alltså stå ut med att tjäna 5 kronor i timmen på att bygga om en villa, du får stå ut med att din arbetsgivare kräver sex av dig för att du ska få behålla din anställning, du får stå ut med att krögaren på Stureplan inte ger dig lön på två månader för disken som du diskat. De som ställer upp för de papperslösa är som vanligt (om jag får vara så partisk) folkliga organisationer på vänsterkanten, Rädda barnen, Röda korset samt religiösa föreningar. I övrigt dör humanismen i en nyliberal ekonomi.

Det här är bara ännu ett exempel på att idén om ett klasslöst samhälle, en linje som vissa grenar i det offentliga Sverige vill hävda, bara är en myt. Medan de ”vanliga” arbetarna har kunnat förhandla sig till (efter många strider, det är jag medveten om) en medelklasstandard har en underklass som nyttjas och utnyttjas skeppats in i landet.

Mattsson visar hur de papperslösa är invävda i samhällsstrukturen på ett så djupt plan att de till och med städar på Systembolaget, ett av de sista statliga flaggskeppen. Men ibland har hon ett språk som stör mig lite. Som en luddigt formulerad fråga på en grammatiktenta. Fakta får sig en törn och objektiviteten kan bli lidande. Det är många värderingar inlindade i språket och det kan ibland tendera att vara lite spekulativt med påståenden utan egentlig källa. Men ska man hänga upp sig på det här? Nej. Kniv av nej. När jag läser om resturangen på Stureplan blir jag förbannad, men det som gör mig förbannad är inte alltid de stora organisationerna och byråkratin som kör över eller utesluter den lilla människan. Det är när den vanliga lilla människan är blind för den andra lite mindre människan, blind för skiten han/hon lämnar efter sig. Som Micke. Micke har aldrig ”lärt” sig städa, Micke reser sig helt sonika från matbordet och går när han har ätit färdigt. Sambon tröttnar, förhållandet blir lidande och en polsk städhjälp hyrs in för att städa någon gång i veckan. Hon får 80 kronor i timmen, fast hon får ju betalt för fyra timmar när det bara tar tre.

Det är förstås inte bara svart arbete och en inofficiell ekonomi som De papperslösa och de aningslösa tar upp, men det ligger som grund. Det och hur vi aningslösa traskar in på resturangen. Tallriken är ren trots att diskaren inte har fått lön på två månader.

Ibland får jag för mig att Nietzsche en gång kallade marknaden för den enda sanna nihilismen. Jag tror inte att han har gjort det, men jag håller med ändå.

Similar Posts:

• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• En revolution i det tysta
• Vår tysta förutsättning
• Utan papper, utan röst
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land

Vad läsare får uppleva genom Bangs penna är ett Berlin som myllrar av folk och färger. Bilderna hon ger oss är inte bara den stora sportfest OS innebär, Bang är ditskickad av DN för att följa dagarna för de läsare som inte läser sportsidorna och det märks då och då, inte bara att sport inte är hennes stora intresse utan också att hon skriver för en läsarkrets som är intresserad av allt runtomkring. Hon kommenterar publiken, kungligheter, folket på gatorna och hon uppehåller sig gärna vid klädsel. Under invigningen sitter hon omgiven av ”diktatorer och dollarprinsessor”, men när tävlingarna väl börjat är det sportgossar i vita caps och den tyska simmaren Handrick har en ”ful brun baddräkt, det är alltid något”. Resultaten av tävlingarna kommenterar hon oftast mest av plikt. Förutom när det gäller en svensk förstås, eller Jesse. Efter en dag på stadion är man Jesse med Jesse Owens.

Men det finns förstås någonting som stör. Överallt blir hon bemött på det allra bästa sätt, hon kallar hela Berlin för en idyll men man får känslan av att den är regisserad. Överallt finns den rödvita fanan med det svarta hakkorset, och överallt marscherar SA-männens strama ansikten förbi. Och hon förmedlar detta på det enda sätt som fungerar under omständigheterna, hon ironiserar och är sarkastisk, ”har man heroism som vardagsideal, är det nog inte så lätt att komma i karnevalsstämning”. Hon gör sig väldigt rolig över det tyska herrefolket. Hon får tag i en taxi och efter henne hoppar två tyska damer ”med förvånansvärd kommunism”. Hitler blir en komisk liten figur under hennes penna medan däremot Goebbels gör ett större intryck. Eller rättare sagt det som sker under Goebbels dirigentpinne. För varje dag som går ser Bang mer och mer av hans olympiad. Propagandan blir henne nästan övermäktig ibland. Under ett besök på en utställning om det nya Tyskland ser hon bara en konkurrent till Hitler och det är den tyska örnen, och hela tiden brusar stadion av heil. Hon blickar ut över de judiska kvarteren där inte en enda fana är hissad. De är förbjudna att flagga.

Och ingen röst ens viskade om några svältande judebarn i Paris eller någon döende Ossietzky, och fria staden Danzig sjönk på fastställt datum som Atlantis i havets djup. Det vore inte så underligt om ett och annat heil hade höjts även vid de demokratiska hemkomsterna.

Då som nu höjdes det röster om en eventuell bojkott av OS. Man säger att det är fel att stödja en diktatur samtidigt som idrott och politik ska hållas isär. Hur vi än vill se på det, när de olympiska spelen 1936 är slut, är det inte ett sportevenemang som Alving sammanfattar. Det är en reklamkampanj, det är upptakten till vad som komma ska. Och om vi ser till medias utveckling och breddning i jämförelse med den flimriga tvsändning som Bang faktiskt bevittnar vid ett tillfälle, hur skulle då Goebbels olympiad nått oss? Hur stor dos idrott respektive politik hade nått oss? När nästan hela världens ögon under en period riktas mot ett enda land, hur förvaltar det landet all uppmärksamhet, man vill ju liksom alltid visa upp sina bästa sidor när man har gäster istället för att ställa till en scen.

Similar Posts:

• Bang i bygget
• Världen utställd och utskälld på arena
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• En globaliserad fotbollsvärld
• Om kultur och idrott

Detta är till fördel och till nackdel för vad som ska förmedlas. Det blir till nackdel för att det kan kännas som ett referat av ett inbördeskrig, en röst som rapporterar och informerar, blandar lyckliga minnen med bilder av innebrända människor, en röst som bitvis saknar rörelse så att man aldrig riktigt tänker på övergångarna. Men av samma anledning ligger distansen i texten till Beahs fördel. Ett par hundra sidor in i boken slår det mig att det är en biografi, det här har faktiskt hänt. Distansen förmedlar en avhumanisering som känns obehagligt nära. Det är samma känsla jag kan känna när jag är på väg att koppla över från nyheterna för att jag inte kan ta in ännu en tragedi. Det som stoppar informationsmottagningen är inte en emotionell mättnad, utan det rinner av en. Avstånden är för stora. Mentalt och geografiskt. Tragedin är anonym. Man ser inte träden för bara skog. Och just därför, när man reflekterar över detta, måste man på något sätt fortsätta titta och fortsätta läsa. För att inte låta det vara så enkelt att distraheras.

Distansen i språket gör, trots ett närvarande obehag förstås, att det aldrig blir en frånstötande läsning. Frossandet i grymheter lämnas utanför den här texten, åt dem som hittar på, åt dem som skriver fiktion. Som läsare får jag knappt någon insyn i det politiska läget och detta stör mig till en början. Men det hör ju till berättarens värld retrospektivt, tolvåringen vet inte varför det är krig. För det här är ett barns berättelse, mest på avstånd inflätat i nationens. Och Beah skriver inte för att chocka eller för att fiska sympatier, sentimentalitet är för det mesta frånvarande. Han beskriver bara hur det är att som tolvåring döda och leva på en kost av kokain uppblandat med krut. Han skriver på samma sätt som vilken annan tolvåring i mellanstadiet skriver om sitt sommarlov, fotboll eller en spännande jaktdag med morfar i Värmland. Nyhetens behag faller in i en vardag. Rösten är ung men sansad, det finns inget skuldbeläggande av läsarens samvete. Så här är det bara och inte mer med det.

Korpralen gav startsignalen med ett pistolskott, jag slet tag i mannens huvud och skar av honom halsen med en enda rörelse. Hans adamsäpple lämnade plats för den vassa kniven och jag vred min sågtandade bajonett när jag drog ut den. Hans ögon rullade upp och tittade in i mina innan de stannade i en skräckfylld blick som överraskade mig. Fången lutade sin vikt mot mig och tog sitt sista andetag. Jag släppte honom på marken och torkade bajonetten på honom. Jag anmälde mig till korpralen som höll i ett tidtagarur.

Hans resonemang är enkelt: ni dödade min familj, nu dödar jag er, ni brände min by, nu bränner jag er. Det är lätt att förstå den logiken. Hos Beah finns det inte något moraliserande, knappt en sensmoral, bara ett tillstånd som är fundamentalt fel. Livskvalité är att vara vid liv, självförverkligande är att vara vid liv. Det är lätt att förstå hur ett par barn som har förlorat alla släktingar söker sig till en ny familj. De har vandrat omkring planlöst i ett land, ständigt beskjutna eller jagade och man vet inte om nästa människa man möter är vän eller fiende. När de sedan finner ett något så när fungerande samhälle och något som åtminstone kan liknas vid vänskap och familjeband försvaras det, även om banden upprätthålls med en automatkarbin lika stor som sin bärare.

Similar Posts:

• När det värsta redan har hänt
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Islam i ett nötskal

Mörkrädd är som gjord för film, mer eller mindre ett bildmanus efter en dramaturgisk standardmall och med ett upplägg klassiskt för sin genre. Och är inte poängen med dramaturgin att det allt som oftast funkar? Det som skiljer en thriller i litteraturform från på film, är att den aldrig riktigt kan använda sig av någon chockverkan. Överraskningsmomentet måste byggas upp och spänningen måste hållas mer konstant istället för ett användande av snabba klipp och effekter. Tempot kan drivas upp med kortare meningar, eller så kan man djupdyka in i det mänskliga psyket. Författaren måste använda sig av andra knep än regissörens. För att understryka en twist i slutet kursiverade Lovecraft gärna den sista meningen och Poe grävde i olika mänskliga rädslor. Men båda dessa var hänvisade till det skrivna ordet på ett annat sätt än Andreas Roman.

Mörkrädd är skriven av någon som är uppvuxen med skräckfilmer, uppvuxen med ett annat bildspråk, och även om det är en historia om mänsklig rädsla för något okänt så får vi den nästan uteslutande berättad utifrån. Det är en kameralins som följer David från scen till scen, vi får hans barndom återberättad parallellt, med hjälp av flashbacks. Dialogerna innehåller en och annan one-liner och finns där för att dela ut lite personlighet till karaktärerna, men vi släpps aldrig riktigt in och deras förhållanden till varandra känns ibland lite för stereotypa. De personer runt David som hjälper till att föra historien framåt är nästan uteslutande kvinnor. Vi har en prostituerad som är mycket förstående när han anförtror sig åt henne ("Lille vän", säger hon och klappar honom på huvudet), en stark och ambitiös syster som finns till stöd, samt en hotellreceptionist med sina egna issues att handskas med. (Det slår mig nu hur roligt det skulle vara att läsa boken ur ett freudianskt perspektiv.) Och just det, David har ju sin katt också, Trassel, som han själv beskriver som en tyst, cool tjej som bara hänger med. Faktum är att det är den mest sympatiska vänskapen som gestaltas, den mest naturliga och trovärdiga. Davids känslor för Trassel och hennes öde är egentligen det som faktiskt griper mig på ett plan som jag kan relatera till. Annars är det mest porträtt man känner igen från nästan överallt. David själv är ett.

David var trettiotvå år gammal. Han var blek och bar ofta dagsgammal skäggstubb. Kindbenen var håliga vilket gav honom ett magert utseende. Ögonen var mörka med rynkor kring tinningarna och folk tyckte ibland att han tittade förbi dem, som om han såg något bakom deras axel. Han var tunn över axlarna och skrovlig i hyn, och det fanns en tröghet i hans sätt att röra sig. Som om han hölls tillbaka av något. Han blundade ofta och ibland somnade han en kort stund på lunchrasterna.

Skulle jag vilja vara riktigt elak skulle jag kunna kalla detta för en schablonroman, en formövning från någon skrivarskola, men det tänker jag inte göra. För som sagt, dramaturgin finns för att den fungerar, stereotyper återanvänds för att vi känner igen dem och det krävs inte mycket för att vi ska komma in i historien. Nog är det något av en sidvändare, den är liksom helt okej. Läs den, istället för att kolla på filmatiseringen av Stephen Kings Pestens tid, det tar lika lång tid och Mörkrädd har ett bättre slut. Man fastnar i den som man fastnar i en halvbra film sent om nätterna. Som läsare vill man ju veta hur det slutar, är det något där ute eller är det bara Davids egna hjärnspöken?

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• En plot twist som är värd hypen
• Verkligheten som en skuggridå
• Ett göteborgskt psycho

Intentionen med det hela var från början att jag skulle öka min textproduktion med hans hjälp. Stig skulle påminna mig om att det bara är att jobba på. Men han ser så fantastiskt snäll ut. Han förebrår mig inte för någonting. Jag kan göra vad som helst vid mitt skrivbord. Jag kan göra vad som helst i hela lägenheten, för den är inte särskilt stor och allt finns inom Stigs synfält. Men han är mycket förstående.

Ibsen hade en bild (eller byst kanske det var, jag minns inte) av Strindberg i sitt arbetsrum. För att bli provocerad. ”Kan den där jäveln så kan jag.” Men sån är inte Stig.

En vän till mig har Samuel Beckett vid sin dator. Beckett ser barsk ut. Beckett blänger och föraktar. Men Stig, Stig sitter bara där som om man precis har kommit på honom med att skriva fåniga rim om tulpaner. Men om man tittar närmre så ser man en brevkniv ligga bland hans papper. En sån brevkniv som påminner om en dolk. Brutus dolk i ryggen på Julius. Lite memento mori. Men Stig ser ju så förbannat hygglig ut. Schysst liksom. Den som hotar mig är Sigourney.

Similar Posts:

• Denna gigant…
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Låt hoppet fara
• På första parkett
• Stig Dagerman hyperaktuell igen

Ultimos liv berättas via första världskrigets skyttegravar, kärleken till den ryska pianolärarinnan Elizaveta, som frivillig flygmekaniker i England under nästa världskrig och sedan tillbaka till Italien igen. Och allt är invävt i en symbolik av linjer i olika former, kurvor, raksträckor, cirklar, och motorer och den höga hastighetens frihetskänsla. En symbolik som känns ganskaÂ…ja, klyschig.

Hon var äkta om ni förstår vad jag menar. Hon var en väg full av vansinniga kurvor, och den löpte mitt ute på landsbygden, utan att någonsin bekymra sig om att vända om. Utan att ens veta riktigt vart den gick.
Han gjorde en liten paus.
- Hon var en sån där väg man tar livet av sig på.

Livet som en väg känns som en ganska sliten allegori och Baricco lyckas inte blåsa särkilt mycket nytt liv i den. Det enda någorlunda uppfriskande är att historien förs framåt via olika berättare som på ett eller annat sätt korsar Ultimos väg. Det är en gammal professor som vill ge sin son postum upprättelse efter att ha blivit arkebuserad för desertering, vi får läsa Elizavetas dagboksanteckningar och vi får följa de något fragmentariska tankarna hos Ultimos yngre halvbror. I dagsläget är detta förstås i sig inte något särskilt nytt grepp, och det finns många andra som har gjort det bättre, men det ger en viss dimension till en annars ganska platt roman. Den är inte direkt tråkig även om det nu kanske låter så. Prosan är i allmänhet trevlig, karaktärerna är överlag trevliga och sympatiska (Elizaveta utgör ett exotiskt undantag som något av en voyeuristisk fläkt), och det är i grund och botten en "god bok". Det är en berättelse om att hålla sina drömmar vid liv och inte låta sina passioner svalna, men den berör mig väldigt lite på just det planet.

Jag läste någonstans (bokhora.se vill jag minnas) att Mircea Cǎrtǎrescu i samband med Alessandro Baricco sa att om en passage i en text inte är tillräckligt bra så är texten i sin helhet inte tillräckligt bra. Den här historien snubblar för många gånger över sin ambition att säga något djupsinnigt för att i slutänden ge mig något tänkvärt. Den tenderar mer att vara någon form av sammanslagning av Paulo Coelhos Alkemisten och en Svarta Hingsten-roman. Jag har visserligen i allmänhet svårt för författare som påstår sig sitta inne med någon djupare kunskap om livet. Och speciellt sådana som sedan lindar in sitt budskap i en mystik och något som kan liknas vid metaforer ur Nya Testamentet. Allt för ofta blir det en new-ageaktig livsvisdom som i grund och botten inte säger någonting. Jag har inte läst något av Baricco innan men jag har fått för mig att Silke var ganska omtyckt. Han kanske har någonting att säga. Många författare har ju det, och jag är definitivt ingen fiende till ambitiösa romaner som försöker tolka livet åt oss, men den här allegorin om vägen är mer tänkvärd i Hjalmar Söderbergs version.

Similar Posts:

• Smått surrealistiskt mästerverk
• Håglösheten
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman