Jag hade hellre sluppit.

I Skaver får man stifta bekantskap med en hel skolklass. Vi möter eleverna när de är sex och fjorton år gamla. Naturligtvis är även den obligatoriska återträffen med, när klassen återsamlas tio år efter nian. Vissa av eleverna får mer utrymme och en djupare beskrivning, andra förblir anonyma. Alla följer ganska förväntade banor, som sig bör. Många blir kvar i hålan, några lämnar.

Titti Persson har en skarp blick för de små nyanserna, hon lyckas verkligen återge situationer och detaljer så att berättelsen känns autentisk. Det är läskigt hur exakt väl jag känner igen mig i det som händer. Småstadens instängdhet och hur det är helt omöjligt att ta sig loss. Orienterings-tävlingar, märkliga avståndsförälskelser och skolkataloger. Det är de precisa iakttagelserna som är bokens behållning.

Bokens svaghet, och det är ganska så allvarligt, är att det känns ointressant. Den bygger på att beskriva livet i en småstad. Vilket den också lyckas med. Frågan är vad syftet är. Tyvärr känns nästan hela boken som ett slags handlingsreferat, och jag tycker inte att den ger mig någonting. Det blir bara ett "jaha". Jag inser inte meningen med att berätta om något som nästan alla upplevt, om man inte tillför något nytt. Inget oväntat händer, boken ger inga nya infallsvinklar, den är inte ens charmig. Jag menar inte att det är en dålig bok, för det är det inte. Den känns bara onödig.

Om man har ett stort behov att få veta hur en uppväxt i en småstad kan gestalta sig kan man visst läsa den. Vet man redan det, finns dessvärre inte mycket att hämta.

Similar Posts:

• Säger mig ingenting
• Kampen är din, min, vår, allas
• Fartfylld familjeskildring
• Oförutsägbart bekant
• När brottet överskuggar offret

I stället måste jag erkänna att jag nog aldrig läst en bok som så fullständigt maler ner all alkoholromantik. Just det att varenda drink nämns, gör att man får en kuslig förståelse för tomheten som Jonas bara har ett botemedel för. Boken är liksom Jonas liv impregnerad med alkohol. Visst vet jag en hel massa om drickandets baksidor, även om jag helst förtränger dem, men en så här obarmhärtig skildring har jag inte stött på. Helt utan pekpinnar dessutom. Allt är så hopplöst och förtvivlat och de få öppningar som finns, förvandlas ständigt till mörker och misslyckanden.

Kroppens totala förfall, att han inte kan äta, bara dricka. Dricka dricka dricka. Hur omgivningen inte vågar sätta stopp. Susanna, som gifter sig med Jonas och aldrig tjatar, utan snarare hjälper honom. Sätter fram öl åt honom på morgonen när han inte kan röra sig innan han fått alkohol i kroppen. Hur andra anhöriga och vänner alltid har en öl till hands till den femtonårige killen. Som 32 år gammal vaknar totalt uppfuckad på en alkoholklinik i Malmö.

Jonas Bergh har lyckligtvis blandat upp historien om huvudpersonens förfall med en rad porträtt av lite udda människor och händelser. Det är ganska mycket misär över alltihop, men deras historier är inte fullt så svarta i alla fall. Ibland blir det lite väl mycket historier och personer som vävs samman, det blir för många karaktärer att hålla reda på. Speciellt som han inte skriver i kronologisk ordning utan det är små fragment som tillsammans bildar berättelsen. Mot slutet har dock det mesta rett upp sig och man förstår sambanden. och fortsätta vidare bort är dock inte en bok att slöläsa, men det har ni säkert redan förstått.

Jag undrar lite vem det är Jonas Bergh egentligen skrivit boken för. Det är troligen framför allt folk runt 25-30 sådär som kan relatera till historien. Frågan är om man vill göra det. För mig är den här boken verkligen för deprimerande och jag mår bara dåligt. Kan se alldeles för många bekanta i Jonas karaktär. Trots det är jag någonstans glad att jag läst den, och jag vet att jag kommer bära med mig den länge. Jag tror dessutom att herr Bergh faktiskt lyckats med konststycket att ruska om de inslag av alkoholromantik jag fortfarande har kvar. Vilket väl måste anses vara av godo.

Boken är snyggt skriven, den är gripande och skakar om, vilket brukar vara mina kriterier för en bra bok. Men ändå. Den drar ner en i dyn. Men kommer man upp med klarare blick, så är det kanske värt det. Det är upp till var och en att avgöra. Jag både vill och inte vill rekommendera detta verk. Att Bergh utfört ett skickligt arbete och har en viktig historia att berätta, så mycket står i alla fall klart.

Similar Posts:

• Om att aldrig sluta drömma
• Bokvideotävling!
• En personlig skildring av småstadens själ.
• Skval, tammefan
• Att vara eller inte vara (alkoholist)

Visst sätter tid och pengar sina hinder ibland, man kan kanske inte alltid göra allt. Men jag är så less på att folk blir förvånade när man inte stämmer in i deras bild av verkligheten. När det känns som att de blir hotade om mänskor inte går att trycka in i en pepparkaksform. Som om det egentligen finns en enda person som helt kan pressas in i en färdig mall sådär! Det är väl få varelser som har en så genomtänkt livsstil att de aldrig lämnar ramen för vad en ”indiepopare” eller ”läkarstudent” ska ägna sig åt och uttrycka.

Egentligen är det ju helt bisarrt att mänskor tror att världen är helt konsekvent och regelbunden. Borde man inte ha lärt sig att världen och människorna i den ofta är ologiska? Kanske kunde man i stället tycka att det rentav är ganska skönt. Då behöver man ju inte vara så genomtänkt och rationell själv. Så tänker jag. Och som tur är finns det fler som gör det. Jag håller mig till dem.

Det är med stor säkerhet Atwood för läsaren in i 1800-talsatmosfären. Karaktärernas drag och sätt att uttrycka sig känns levande och väldigt tidstroget. Graces historia får vi genom att en psykologiintresserad doktor tar sig an henne som ett forskningsprojekt. Sakta växer hennes berättelse fram över sidorna. Man förstår hur makabert det framstod för samtiden att en sextonårig, dessutom vacker, flicka kunde göra något så hårresande grymt. Eller kunde hon verkligen det? Det får varken de eller vi svar på. Är det som åklagarna och media ville ha det till, sa hon det hon gjorde för att advokaten uppmanade henne att göra det, eller hur gick det hela till egentligen? Var hon psykiskt sjuk? Var det som drängen sa, att det var hon som övertalat honom att tillsammans med henne utföra dådet, eller var hon bara ett offer för olyckliga omständigheter? Fel kvinna på fel plats vid fel tidpunkt. Vet hon ens vad som hände?

Nu låter det som att Alias Grace är någon slags deckare, men den är så mycket mer än så. Den ger bland annat starka bilder av hur det var att leva som fattig medellös kvinna i 1800-talets västvärld. Vi får möta Graces bästa vän, Mary Whites, vars namn Grace tar som alias vid flykten efter mordet. Mary som blir förälskad i husbondsfolkets son, gravid och dör till följd av en abort utförd i horkvarteren. Med hans ring i handen förblöder hon bredvid Grace i sängen. Naturligtvis nämns inget om hans del i det hela. Hur livet som piga inte tillhörde pigan själv, arbetet började så fort hon vaknat och fortsatte tills det var dags att sova. Hålla tyst om vad man tänkte, för det fanns ingen plats för eget tänkande överhuvudtaget. Detta märks tydligt i samtalen mellan Grace och doktorn, där läsaren får del av både vad Grace säger och tänker, medan doktorsstackaren bara får det som Grace tror att han vill höra. Och det som hon själv är beredd att ge honom förstås. Något måste man få ha för sig själv, även i fängelset, som hon uttrycker det.

Historien berättas först fragmentariskt, men allt eftersom boken framskrider får fragmenten allt mer kött på benen. Stiligt. Atwood har dessutom gett samtliga kapitel i boken namn efter benämningar på lapptäcksmodeller, som får symboliska betydelser i berättelsen. Även detta gillar jag skarpt.

Jag har inte så ruskigt mycket mer att säga om detta verk, mer än att Alias Grace rekommenderas mycket varmt.

Similar Posts:

• Präktig biografi
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Välsignad vare frukten
• Lekfull utflykt i serieland
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig

Syre består av flera berättelser. Dels får vi följa bröderna Alec och Larry. Larry har flytt England för USA och har en karriär som såpaskådis bakom sig. Nu har han inte mycket till karriär alls, och håller på att ge sig in i porrbranschen för att överleva. Hans förhållande till sin fru är duktigt dött, och deras lilla dotter är varken psykiskt och fysiskt välmående. Alec, som alltid varit den misslyckade av de två bröderna, försörjer sig som översättare. När de möts igen för att ta farväl av sin cancerdöende mor Alice, är relationen mellan dem långt ifrån okomplicerad.

Alec översätter en pjäs av exilungraren Lázló Lázár, "Syre". Honom får vi också möta. Han slåss med sitt förflutna, sin ångest över att han en gång svikit en älskare. Möjligheten att betala tillbaka kommer, han får chansen att visa att han kan stå upp för något viktigt. Därmed kan han också försonas med det som han tycker sig gjort.

Berättelserna hör samman, och Miller låter omväxlande de olika gestalterna tala. Han gör det bra. Jag blir engagerad. Speciellt tycker jag han beskriver den döende Alice bra. Dödsångesten, oron för sönerna, blandat med förvirring och den kroppsliga förnedringen när mediciner och sjukdom tar ut sin rätt. Hon är också den enda kvinnliga rösten som får komma till tals.

Det råder ingen tvekan om att Miller har känsla för berättande. Han beskriver karaktärerna trovärdigt, det är bara någon enstaka gång det skorrar falskt. Tyvärr blir det inga djupare porträtt av gestalterna. Bara en glimt av deras liv under en kort period, och när boken är slut känns det inte som att man vet så mycket om vart de nu ska ta vägen med sina små liv. Det är mycket möjligt att det är jag som är konservativ och omodern, men jag vill helst att berättelsen ska kännas avslutad när jag kommit fram till sista sidan. Troligen är jag fel målgrupp för den här, för jag misstänker att det finns människor som skulle älska den fullkomligt. Tyvärr inte jag.

I det stora hela är Syre en schysst bok. Lite väl mansdominerad, men det är ju tyvärr inget nytt här i livet. Jag kan inte säga att det är en bok jag skuttar i graven för av lycka, men har man inget bättre för sig, kan man gott lägga lite tid på den.

Similar Posts:

• Att vara Alice
• En berättelse för vår tid
• Skapandets stad och livets villkor
• Minst sagt lättsmält
• Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva

Man skulle kunna säga att Nätterna vid havet är en rippoff av Broarna vid Madison County. Inte riktigt, men jag kommer hela tiden att tänka på den. Sparks lyckas dock inte bringa särskilt mycket charm i det hela. Två människor, of course är han typ tio år äldre än hon, möts under en stormhelg på ett värdshus där bara de två är. De blir kära i varandra, och mina vänner, de älskar varandra. De har hittat hem. För resten av sina liv lever de på den helgen, den är det största som hänt dem. Två dagar (och jojo, ett par nätter också), vänder upp och ner på deras respektive självbilder och får dem att kunna handskas med tillvaron. Så fint. Säkert är jag cynisk i överkant. Men det finns någonting som säger mig, att visst kan det hända saker under ett par dagar, men hur mycket? Jag tror inte på Sparks när han beskriver det. Man ska bara svälja att det var så fantastiskt omvälvande. Och hela grejen med havet, stormen och att det bara är de två där. Lite mastigt för min ibland kräsna mage.

Jag tillhör inte kategorin människor som enbart vill ha en god historia när jag läser. Jag vill att den ska berättas med ett språk som känns levande. Att språket i sig blir en upplevelse, och om både historien och sättet den framställs på fängslar mig, då blir jag knäckt av lycka.

Herr Sparks lyckas med intetdera. Han skriver som vore det ett filmmanus han ska klämma fram, språket är stelt och tråkigt. Jag får upplevelsen att han suttit och tänkt ut hela storyn och sedan bara hamrat ner den. Så fort som möjligt. För att för inget i världen riskera att glömma något av sina fantastiskt romantiska infall.

Det finns en del positiva saker. Kvinnan, Adrienne, är ganska tuff under ytan. Hon klarar av en massa saker. Samtidigt är det så extremt könsrollsbundet alltihop. Hon följer hans minsta vink. Vill han ha te, så nog börjar hon älska te som hon tidigare aldrig druckit. Han förbereder huset inför stormen, hon tittar på.

Det andra, som man kan uppfatta som positivt i vissa lägen, är att det är väldigt lättläst. Det tar inte många timmar att ta sig igenom "Nätterna vid havet". Som tidsfördriv kan Nätterna vid havet nog duga. Om man skulle vara sugen på en sliskromantisk historia. Som inte lämnar något spår …

Similar Posts:

• Och få spår lämnar den
• Att ”ställa till det för sig”
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?

Jag ska ta dig dit är historien om en namnlös flicka i 60-talets Amerika. Namnlös är hon kanske inte, men hon vandrar så ensam genom livet att hennes namn knappt nämns. Hon har lämnat sin uppväxts håla norr om New York, lämnat familjen som inte ger henne rum. Tack vare ett stipendium kan hon läsa på universitet, men den miljön leder inte till det självförverkligande hon hade väntat sig. I första delen har hon lyckats få plats på ett studenthem, som hon ser som prestigefyllt. Hon känner sig redan från början missanpassad, och det blir bara värre och värre med tiden. Hon är inte som de andra flickorna, har inte samma bakgrund eller sätt att se på världen. Den namnlösa går i soptunnor för att hitta kläder, och till slut även mat då hon inte orkar äta på elevhemmet längre. Hon är ganska neurotisk och har mycket tvångstankar, och den mardrömslika tillvaron där hon är ansatt från alla håll helt utan stöd, blir till slut för mycket.

Huvudpersonen släpper inte folk inpå livet, och som läsare är man också i viss mån utestängd. Det är svårt att få grepp om vem hon är, och framför allt att få en förståelse för varför hon beter sig så extremt som hon ofta gör. Jag brukar bli frustrerad av att känna mig utelåst, men här känns det som att det är en tanke bakom. Den namnlösa är så långt från att ha hittat sin egen person att vi inte kan få göra det heller.

När man inte vet vem man är, är en lösning att spela olika roller anpassade så du blir accepterad. Det vet romanens huvudperson. Hon har gjort det till en konst. "De personligheter jag på det sättet testade höll aldrig särskilt länge. Då och då brukade jag bryta ihop eller falla sönder som slarvigt hopsydda lapptäcken". I första delen av boken tar orken helt slut, och hon får ett sammanbrott. Därmed kommer hon också bort från studenthemmet.

Den namnlösa läser filosofi på universitetet, vänder sig till de absolut logiska tankarna, och tankar om livet som inte har med hennes vardagliga liv att göra. Lever sig in i en abstrakt värld för att fly den verkliga outhärdliga. Det är under en föreläsning hon blir kär i en man, faller för hans röst, och att han liksom hon tar de filosofiska frågorna på fullaste allvar. Den andra delen av boken handlar om den förälskelsen. Hon hittar en ny roll att spela för att fånga hans intresse. Hon kallar sig själv för Anellia, och lyckas med sin nya personlighet få till stånd saker hon aldrig trott sig vara kapabel att klara. Relationen till den här mannen är i mycket destruktiv, men samtidigt blir hon tydligare, hon får någon som ifrågasätter henne och blir därmed verklig. Det är via honom hon får tydliga konturer. Motståndet i deras relation gör att hon måste definiera vad hon anser vara rätt.

Det är lätt att känna igen sig i beskrivningen av relationen mellan Anellia och mannen. Hur han inte låter sitt liv påverkas alls av hennes intåg i det, medan hon ändrar om sitt fullständigt kring honom, hans vanor och val. Det är obehagligt att få saker man helst inte inser att man gjort rakt i ansiktet. Så jävla sorgligt. Han behandlar henne som skräp men hon slutar aldrig hoppas. Om man som jag är expert på katastrofala kärlekshistorier får man en del jobbiga insikter av den här boken.

Den som läst Joyce Carol Oates vet att hon är genialisk i sitt språkbruk. Så ock här. Hundöra efter hundöra viks ner när jag läser. En rad fantastiska och insiktsgivande formuleringar är den största behållningen från Jag ska ta dig dit. Historien är bra, men den kryper inte in under huden på mig, som Blonde gjorde. Fast skrapar lite sår gör den ändå. Saker ur boken envisas med att komma upp i mitt huvud. Kanske att jag är något besviken på att Jag ska ta dig dit inte är helt enastående, men min tillit till Joyce Carol Oates författarskap består.

Similar Posts:

• Den amerikanska mardrömmen
• Oates/Smith/Kelly på tomgång
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Katharsis genom Oates
• Kommer jag att dö? – så här?

Så, vad gömmer sig innanför de fina pärmarna då? Lite allt möjligt smått och gott skulle det visa sig. Dels sex sagor, med mycket prinsessor i. Vad mer kan man önska när man inte känner sig så prinsessig alls utan mest trött och vinterful? Eller för att utgå från målgruppen, är ett barn med prinsessdrömmar och önskan om att få precis allt man vill ha här i världen.

Mellan varje saga finns det ”partypyssel”, av typen prinsesskrona, prinsesspegel, prinsessring och så vidare. Prinsesstemat är ganska tydligt markerat kan man säga. Pysslena bygger på att man har alla klassiska pysselgrejer hemma, typ piprensare, karamellfärg, paljetter, ja ni förstår. Jag är inte så pysslig av mig, och när jag läser instruktionerna tycker jag att det är lite krångligt ibland. Åtminstone om man är barn. Fast kanske tycker jag att allt pyssel är för krångligt, eftersom jag inte gillar att göra det. Det är fina bilder till instruktionerna i alla fall. Dessutom står det pedagogiskt när barnen behöver ha en vuxen till hjälp (ta ut plåten ur ugnen och sådant).

Jag reflekterar över en del saker när jag läser sagorna nu, som jag inte tänkte på som oupplyst barn. Det är slående hur den ”goda” prinsessan alltid vinner till slut. Det är också intressant att prinsarna alltid blir tokkära på en sekund. Vare sig prinsessan ligger skendöd i en kista (Snövit), ligger och sover (Törnrosa), har fått fina kläder av en fé (Askungen) eller gör entré genomtrasig och blöt (Prinsessan på ärten) är det bröllop morgonen därpå. Ja, kära hjärtanes, det verkar inte direkt handla om att ha så mycket gemensamt eller att ens prata med varandra. Nej, är det en riktig prinsessa blir prinsarna knäsvaga och giftassugna i samma ögonblick de ser henne. Hmm. Det måste vara något som brister i mina prinsesskvalitéer, det står klart efter att ha läst den här boken.

Jag uppskattar verkligen att ha en hel hög prinsessagor samlade i en och samma bok, med fina illustrationer till. Prinsessans partybok är i det stora hela en trevlig historia. Det är verkligen något väldigt lockande med sagor, just att det är en helt annan värld, långt bort i både tid och rum. Man får liksom hela spannet i skönlitteratur i komprimerad skala (se andra världar, äventyr, kärlek, familjeintriger, etc). Trist nog tycker jag att det blir väldigt könsstereotypt, även om Glaser försökt lägga in lite brasklappar om att boken vänder sig till både killar och tjejer, etc. Det räcker tyvärr inte, den gnagande känslan av att här befäster man de gamla dammiga könsrollerna sitter kvar. Det blir så extra tydligt här också, i och med att det bara är prinsessagor.

Troligtvis är det bara mina vuxna (nåja, jag försöker ibland) jämställdhetstörstande ögon som ser detta. Flickprinsessorna boken riktar sig till lär väl inte reflektera över att det enda viktiga för att sagan ska sluta lyckligt är att få prinsen, och för att uppnå detta mål gäller det enbart att vara vacker. Om man kan bortse från det är detta definitivt en bok att glädjas åt. Hoppas bara att de små liven inte inkorporerar en idealbild av flickor som förvisso goda, men ändock hjälplösa och dessutom pyssliga våp. Det vore nämligen på gränsen till en katastrof skulle jag vilja säga.

Similar Posts:

• Prinsessor kan själva
• Tokroliga prinsessor
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Modern kärlekssaga
• Pirater, pyssel och pliriga figurer