När det i höstas började dyka upp listor på författare som förväntades tilldelas Nobelpriset i litteratur eller enligt somliga borde få det, hittade jag bland alla Margret Atwood, Joyce Carol Oates och Jamaica Kincaid ett namn som överraskade mig: Jenny Erpenbeck.
Inte för att jag trodde att ännu en författare som skriver på tyska, skulle få priset, med tanke på att ”tyskskrivande” fått priset inte mindre än fjorton gånger sedan 1901, senast i raden var den omstridde österrikaren Peter Handke 2019. Men jag tyckte ändå att det var intressant med ett namn som jag faktiskt kände till och hade läst.
Eftersom jag bor i Tyskland sedan över trettio år och läser tyska lika bra som svenska, gör jag vad jag kan för att hänga med i den tyska litteraturscenen. Att verkligen vara uppdaterad skulle vara ett heltidsjobb med den gigantiska utgivningen som finns, så jag skrapar mest lite på ytan.
En stor hjälp i den tyska litteraturdjungeln, är Literaturhaus Hamburg, som bjuder in aktuella författare till läsningar och diskussionsrundor. För så många år sedan att jag inte ens minns hur många, var jag just på Literaturhaus i Hamburg och lyssnade på Jenny Erpenbeck som läste ur något som jag inte heller minns. Vad jag däremot med all önskvärd tydlighet kommer ihåg är att jag tyckte att hon var totalt humorbefriad och tog sig själv på ett ohälsosamt stort allvar. Detta första intryck gjorde att jag inte alls var sugen på att läsa något av henne, någonsin och vad det än vara må. 
Men 2021 blev hon väldigt framgångsrik och omtalad med romanen Kairos (på svenska 2022 på Albert Bonniers förlag) och jag blev motvilligt intresserad. Romanen handlar om Katharina som av en tillfällighet möter Hans, en kulturman i DDR-kostym. Han jobbar på radion, skriver böcker och är rent allmänt en kultiverad typ, vilket imponerar på Katharina. Att han är 34 år äldre, gift och har en son som är henne betydligt närmare i ålder, verkar inte bromsa hennes förälskelse. Redan vid deras första möte hamnar de i säng och kärleken börjar spira. Hans dikterar villkoren, han är nämligen van vid att ha älskarinnor, och Katharina är förälskad nog att acceptera. Här tappar hon mig, Katharina, men Jenny Erpenbeck lyckas mirakulöst nog hålla kvar mig. Jag gillar att läsa om det vanliga livet i DDR och behöver inte tvivla på äktheten, eftersom Erpenbeck själv är jämngammal med Katharina och uppvuxen på samma sida järnridån som hon. Katharinas besök hos mormor och släktingarna i Köln, hennes tankar när hon mot alla regler kort hoppar av på Bahnhof Zoo i Västberlin innan hon återvänder hem berör mig på riktigt. Lena Nöjd skrev om just den här romanen i augusti 2023.
Med denna positiva läsupplevelse i minnet köpte jag i somras pocketboken Heimsuchung av samma författare. Anledningen till att romanen från 2007 (Hemsökelse, på svenska 2010) på nytt dyker upp är att Volker Schlöndorfs film baserad på romanen hade premiär i maj i år. För min egen del var det mer den där eventuella Nobelprisnominieringen som lockade mig att börja läsa.
Men jag blev besviken: Heimsuchung är precis så som jag alltid trott att  hennes romaner skulle vara: storvulna men pretentiösa. Jag förstår vad det är hon gör, men jag berörs inte. Det är som att läsa en gammaldags telefonkatalog: många människor, men man får liksom ingen känsla för dem. 
Det bästa är faktiskt titeln. Heimsuchung betyder egentligen hemsökelse, prövning och fick mig att tänka på spöken och personer som går igen, men i Erpenbecks tolkning betyder det snarare att man söker ett hem. Att hitta hem är ett tema som hon har placerat vid en sjö i östra Tyskland, inte allt för långt från Berlin. Inte bara för att den regionen de senaste hundra åren varit fylld av historiens växlingar, men just där tillkom en extra dimension i och med att die Wende under tidigt 1990-tal medförde att många som flytt från öst till väst dök upp och gjorde anspråk på sin familjs egendom. Och det var ju i regel inte så att husen stod tomma och väntade, utan där hade andra familjer levt sina liv i fyrtio år.
Ella Andrén var klok nog att läsa den två gånger ooch skev så här om romanen redan i januari 2011.
Romanen är väldigt skickligt skriven, kanske till och med nobelprisskickligt, men det är på något konstigt sätt kliniskt fritt från känslor. Det känns som om Erpenbeck dissekerar med en skalpell så skarp att det inte ens blöder. 
Jag tror inte att jag kommer att läsa den igen, men jag skulle absolut kunna tänka mig att se filmen! Och om du vill läsa mer av Jenny Erpenbeck, finns en hel del översatt till svenska. Och fler böcker är omskrivna på Dagens bok: av Björn Waller och här av Cecilia Bergman.