”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Lin Hallberg har kommit till tredje boken i sin romansvit om främmande hästkulturer. Den här gången tar hon med oss till Argentina och slätterna där gauchos driver boskap på sina criollohästar. Eller snarare drev. Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, […][...]

Ethan är 16 år och bor i det lilla sydstatssamhället Gatlin. Han befinner sig både åldersmässigt och geografiskt i sammanhang där man inte får sticka ut för mycket och vara annorlunda. Han längtar efter att bli så pass gammal att han kan lämna den kvävande småstaden. På nätterna drömmer han om en vacker flicka som […][...]

I exakt samma sekund som vi lämnar Gwendolyn och Gideon i del ett i Ädelstens-trilogin tar Safirblå vid. Trots att det var över ett halvår sedan jag läste Rubinröd kommer jag genast in i handlingen och tempot igen. Gwendolyn och Gideon har precis kommit tillbaka till nutidens London efter en tur till 1700-talet där de […][...]

När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt. Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”. Den texten borde mycket hellre ha funnits […][...]

Det är nästan omöjligt att inte börja från början och citera inledningsraderna till Sofia Nordins En sekund i taget: Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och […][...]

Vid gränsen mellan Portland och Vildmarken försökte Lena, en obotad, korsa gränsen tillsammans med sin pojkvän Alex, en ogiltig (också obotad). De gjorde det allra mest förbjudna, älskade varandra och flydde för kärlekens skull. Där Delirium avslutades sköt gränsvakterna mot Alex och Lena. När Pandemonium börjar vaknar Lena hos en grupp ogiltiga som hittade henne […][...]

”It’s me she wants to purchase.” Så lyder den allra första meningen i vad som ska bli, om jag fattat rätt, inte en dystopisk trilogi men en dystopisk tetralogi, alltså en serie om fyra böcker (det var ju också en variation). Kvinnan som kommer in den tjusiga butiken på semesterparadiset Demesne bara måste ha den […][...]