Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten lämnat spår i henne. Men allt ändrades den dagen när pappan tog initiativet till att flytta. Familjen lämnade Estland för en helt annan del av östra Europa.

”Snizhne eller Snezhnoye är en betydande regional stad i östra Ukraina” enligt Wikipedia. Men Olenka registrerade raka motsatsen när de kom fram med flyttlasset. Hålan på landsbygden var en plats för torftighet och luften fylldes av annorlunda ljud:

Någonstans långt bortifrån hördes smällar. Senare förstod jag att det var skott som man aldrig skulle låtsas om.

Handlingens nutidsplan är förlagd dryga femtontalet år senare, närmare bestämt till år 2016. Olenka lever sedan sex år tillbaka i Helsingfors. Nu är hon städerska och tjänar inte lika mycket som under åren när hon var mellanchef i en verksamhet som med äggdonationer hjälpte barnlösa att bli föräldrar. Hennes liv har tagit många vändningar sedan hon blev myndig och tog sig till Paris för en modellkarriär.

I romanen har författaren stoppat in situationer som delvis påminner om thrillern. Olenka blir nämligen uppsökt av Darja – en kvinna som hade de bästa utseendemässiga förutsättningarna att bli donator. Darja kräver nu att bli bjuden på drinkar i Helsingforsbaren och synar kritiskt sin tidigare uppdragsgivare. Thrillermomenten är utdragna – förloppet skulle kunna betecknas som slowmotionthriller med sina dova scener. I alla händelser är det mycket tydligt att det forna systerskapet gått över i något annat. Darja tar grepp om Olenkas handled samt insinuerar om saker som hänt tidigare, vilket framkallar svettattacker.

Oksanen har helt och fullt gett ordet till Olenka. I släkten har man för vana att sopa händelser under mattan. De flackande blickarna och undvikandet av sanningen präglar också berättarjagets formuleringar. Hon försöker analysera både sin familj och vilka egenskaper hon själv har – inte helt lätt visar det sig. De misstag hon gjort dels i sin modellkarriär, dels som mellanchef i företaget med äggdonationer och surrogatmammor ter sig väldigt banala. Men i en förlängning får de konsekvensen att hon ständigt är rädd. Kommer hon att få sparken? Kommer hon att förlora sin kärlek? Hennes hjärta har överraskande invaderats av en man som arbetar åt en maffiasläkt och här laddas språket när orden riktas mot ett ”du”. Jag tycker mycket om den intimitet som uppstår här, till skillnad mot någon recensent som menar att kärlekshistorien tar udden av Oksanens skildring av korruption, etiska dilemman och geopolitisk oro.

Hundparken av Sofi Oksanen är en tragedi av klassiska mått. Skildringen har delar som ligger mycket nära verklighetens  korruption och roffarmentalitet som jag har förstått. I Ukraina har styrande i samhällstoppen synnerligen komplicerade relationer med såväl biståndsorganisationer som privata investerare. Det är med en stor dos uppgivenhet jag avslutar romanen och tänker på hur den unga generationen råkar ut för svek. Ungdomen – de är ju vår framtid?

Similar Posts:

• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Familjehistoria på nytt språk
• Kroppsligt sökande
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Tema: Brännpunkt öst

De författare som läses i Sverige är de största namnen, såsom Sofi Oksanen, Rosa Liksom och på senare tid också Katja Kettu. Dessa mästare är inte ensamma. De har vid sin sida en myllrande myrstack av andra författare, som inte har samma spridning här på denna sida om Östersjön.

Några av dessa är medtagna i novellsamlingen Finland berättar: rådjurens himmel. En del är yrkesverksamma skribenter och har nått sin publik via dramatik eller kåserier. Men främst tycks majoriteten av antologins författare trivas med novellen som uttrycksform. I de välskrivna men kortfattade presentationerna intill varje novell läser jag att många av dem gett ut novellsamlingar tidigare.

Tjugofyra noveller i en och samma bok kan verka lite mycket, men det finns fördelar – nämligen att de flesta noveller håller sig korta. Om man bara läser sporadiskt medför inte formatet några behov att backa tillbaka för att minnas vem som var vem, eller om det fanns någon platsbeskrivning som gav viktiga ledtrådar att hålla i minnet.

Relationer verkar vara den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. Det är ju inte så konstigt – mycket av litteraturen överhuvudtaget torde ha sitt upphov i viljan att sätta ord på hur individer samverkar med andra individer. Här finns som exempel historier om äktenskap som svajar eller skildringar av hur en yngre generation möter eller undviker den äldre generationen. I några fall ger barnperspektiv en särskild udd till berättelsen.

I de flesta noveller förekommer vanliga människor som huvudpersoner – åtminstone ser det ut så utifrån. Men vissa av personerna har vilda och okontrollerbara drömmar som glider ut i overkligheten. Någon är så introvert att hen väcker obehag. Som kontrast läser jag några skruvade historier som får mig att skratta, bland annat novellen som föreslår en enorm besparing inom äldreomsorgen. Idén handlar om att utnyttja byggnaderna vid den nedlagda hönsuppfödningen. Absurt och väldigt likt Arto Paasilinna när han raljerade som värst. I Sverige har tv-showen Grotesco samma anda i sin satir.

Människorna söker sig i några fall till sjöarna vid sommarstugorna eller öarna i skärgården. Men i de flesta fall är fonden den urbana miljön. Än åker vi i hissen mellan våningarna i flerfamiljshuset, än känner vi oss anonyma bland alla okända grannar.

Novellerna speglar en samtid som i mångt och mycket liknar den i Sverige. Förutom att novellerna är bra alster och presenterar mig för en mängd intressanta författarskap, märkte jag att antologin i många avseenden gjorde mig fundersam.

Similar Posts:

• Smakprov av Österrike
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• Noveller om oro och ångest
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Jordskredsseger i Lissabon

Efter bokens inledning med ett besök i föräldrahemmet är hen tillbaka hemma i Stockholm. Vid närmare eftertanke är hemma egentligen inte något hem. Våningen ägs av partnern Orlando, som har inrett ett litet rum som hen får bo i. Deras relation tillåter sexuella partners vid sidan av och de tävlingsgnabbas ibland om det senaste ligget. Orlando bokar resor till Europas huvudstäder för att bota sin rastlöshet. När han kommer hem med en souvenir blir inte hen särskilt imponerad, utan ”anser att turistande för det mesta är en modern och blasé form av västerländsk kolonialism”.

Hen har jobb i en teateruppsättning vilket hen krasst bedömer har sin orsak i att en latino alltid behövs i en svensk konstuppsättning på scen. I ungdomsåren gick hen en dansutbildning i Stockholm och då grundades vänskapen med de närmaste vännerna Levina och Lo. Omtanken som vännerna visar bemöter hen med sarkasm och/eller likgiltighet. Att vårda relationerna är sällan det viktigaste när missbruk eskalerar.

Världen där livsmottot präglas så starkt av ”nu-kastar-jag-mig-in-i-det-mörka” är brutal främst för att sexet nästan uteslutande kretsar kring våld. Rep, strypsex och slag. Sexpartners finns att tillgå i all oändlighet. Några vill vara ”diskreta”. När det syns alldeles för mycket vad som hände natten innan får arbetsgivaren en sjukanmälan med hänvisning till halsfluss. Knarket och alkoholen flödar både dagtid och nattetid. I några enstaka ögonblick flimrar det framför ögonen. Något från barndomsåren. Grannskapets äldre män tyckte att 13-åringens kropp var som gjord för den egna tillfredsställelsen. Och något ännu mer smärtsamt anas.

Utanförskap blandas med revanschlust vilket hen tacklar genom att antända sig till en levande brandfackla. Tändvätskan är majoritetssamhällets behov av att definiera hen; varken sexpartners eller kultursvängens mogna kvinnor tvekar inför möjligheten att påpeka hens vackra ögon, lockiga hår eller att hen är kort. Men gnistan som får tändvätskan att explodera är förekomsten av adoptioner. Hen är hundra procent emot adoptioner. Varken regeringar eller adoptivindustri förbättrar grundvillkoren för ensamstående mödrar i länder där barn lämnas bort för adoption. I frånvaron av temats utbredning frågar jag Salman Rushdie och Sofi Oksanen (i fantasin alltså): ”Skulle ni låtit texten flöda rikligare kring temat?”

Romanen är en tvådelad komposition och väjer inte för blod, sperma eller rövar. Berättelsens stoff har en underliggande intellektuell kyla som har en samklang med franska författaren Catherine Millets redogörelser. Och den svenska jämförelsen gör jag med Jens Lapidus framrusande actionberättelser. Där actionscener skapar riviga kanter hos deckarförfattaren flikar Ortiz in disharmoniska avsnitt. Inte är det konstigt att mina tankar far till George Kentros’ och Mattias Peterssons förvridna version av Vivaldis fyra årstider som har tio år på nacken; lyssna gärna på detta korta Youtube-klipp. Sången om en son är en explosiv romandebut.

Similar Posts:

• Vem är du, och varför?
• Världens bästa mamma (nykter)
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Lättläst om tröstlös situation
• Utanpå och inuti

Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter

Sextio år senare återvänder Gita. Muren har fallit, juridikens kvarnar i den nya staten Tjeckien har malt, och nu har hon papper på att beslagtagandet var olagligt. Sin familj kan hon inte få tillbaka, men väl sin mark och sitt hus. Men andra människor har bott där i sextio år, andra människor som inte har någon lust att backa från det deras fäder gjorde, och nu blir frågan vems stolthet som får vika först. Den gamla damen som kräver rättvisa men är villig att nöja sig med ett erkännande, eller de åldrande sönerna och döttrarna som inte vill gräva för djupt i myllan. Vem fan beter sig så som den där gamla juden? Titta här, hon har historia av psykisk ohälsa också. Det ser man ju hurdana såna är.

”Mina romaner ska vara som ett fiskben i halsen”, sade Radka Denemarková när hon pratade på Stockholms Kulturhus för ett par månader sedan. Pengar från Hitler lever verkligen upp till det, den både kittlar och irriterar bara mer och mer ju mer man försöker svälja den, ju mer dess huvudpersoner försöker harkla sig och försvara sina handlingar. Förintelselitteratur har vi haft länge, men på senare år – i takt med att de som själva kunnat skildra försvinner – har fokus hamnat mer och mer på förövarnas och medlöparnas perspektiv, på efterspelet, på svårigheten att separera ut nazismen som en parantes som friskriver alla andra. Vi barn från Jedwabne, Andningsgunga, Ida, etc. Vilket förstås lett till den sortens backlash där regeringstalesmän hävdar att antisemitism bara är en judisk konspiration, och där till och med Bokmässan i Göteborg slår knut på sig för rätten att vara talesplats för förintelseförnekare i yttrandefrihetens namn.

Men samtidigt är romanen, som sig bör, bredare än så. Pengar från Hitler blir till en lågmäld psykothriller om empatins gränser, inte miltals från t ex Oksanen. Givetvis tycker vi synd om dem som lidit, men offret ska förbli ett offer, ett neutrum, uppsatt på piedestal på säkert avstånd. Ska inte kräva något, ska inte bli förbannat eller visa sig otacksamt; är det inte nog nåd att ha överlevt? Lidandet ska ju förädla, inte skapa bitterhet och revanschlust; om det gör det visar det ju bara att offret nog förtjänade det ändå. Allt Gita begär är ett minnesmärke, men det är ju just att minnas som gör mest ont av allt. Och smärta undviks bäst genom att lämpa över den på någon annan. Denemarkova skriver kanske någon gång lite väl blommigt för min smak, men att se hennes huvudpersoner studsa mot varandras instinktiva igelkottaförsvar är både djupt obehagligt och helt strålande. Hela alltet hade kanske kunnat lösas om alla bara lyssnat på varandra, men när det som står på spel är vår egen omsorgsfullt konstruerade självbild är det inte så bara. Då gömmer vi hellre liken efteråt, det är vi bra på.

Similar Posts:

• Ett barns vittnesmål
• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer
• Svart satir om sammetsrevolutionen

När Norma Ross mamma Anita dör i vad som verkar vara ett självmord dras dottern in i en kriminell värld. Mamman har varit del av ett nätverk vars verksamhet utgörs av försäljning av människohår och illegal förmedling av surrogatmödraskap. Ledaren för nätverket, en man vid namn Lambert, söker snart upp Norma och kräver att hon tar reda på var det vackra håret hennes mamma langat kommer ifrån. Vad han inte vet är att det speciella håret faktiskt växer på hennes huvud. Normas hår blir nämligen flera meter längre varje dag. Hon kan dessutom läsa av människors historia och mående genom deras hår, och det egna håret reagerar på hennes sinnesstämningar, till exempel genom att gråna.

Norma utspelar sig här och nu, men precis som i Utrensning går trådar tillbaka i tiden. Ett familjedrama nystas upp, dock ett rörigt sådant. Karaktärerna är inte tillräckligt utvecklade och flyter mest ihop. Det är som att storyn och persongalleriet fått ge vika för ett mer ”lättsamt” anslag.

I intervjuer och seminarium är det håret som Oksanen fått prata mest om. Hår som magi, som produkt och som skönhetssymbol. Ändå tycker jag inte att den magiska realismen används tillräckligt i själva berättelsen. Att Norma har sin förmåga, eller förbannelse beroende på hur man ser det, verkar inte få några stora konsekvenser eller påverka berättelsen i någon riktning. Den skapar visserligen Normas destruktivitet och känsla av utanförskap, och är dessutom en farlig hemlighet att bära på. Annars känns håret mest som en fond för de frågor Oksanen vill belysa om skönhetsindustrin och kvinnokroppen som handelsvara.

Just kvinnors utsatthet och mäns makt har Oksanen arbetat med i flera av sina tidigare böcker, men här utgörs det politiska oftare av plattityder än effektfulla gestaltningar. Läsaren skrivs helt enkelt på näsan med formuleringar som ”Den som behärskar håret, behärskar kvinnan”.

Spåret som kretsar kring surrogatmammor är mer intressant, och det är också här gestaltningarna lyckas bränna till. Som när Norma hittar en videosnutt i sin mammas kamera där en höggravid, ung, asiatisk kvinna ligger på en säng med händerna fastlåsta. En gripande skildring av ojämlikheten mellan ”öst” och ”väst” som Oksanen ofta återkommer till i sitt skrivande, en värld där kroppar har ett pris.

Norma är en ambitiös roman med potential men brister i själva intrigen. Jag förstår den som idé men historien känns varken engagerande eller rafflande. Ett experiment som inte når fram och en mellanbok för Oksanen, men förhoppningsvis ändå en språngbräda som tar henne vidare till andra projekt.

Similar Posts:

• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Kroppsligt sökande
• Flexibilitetens övre gräns
• Röda Rosa
• Finlandssvenska tips från bokbloggaren Jessica Andersin – Bokbabbel

Alla tänker förstås på Sofi Oksanen, vars böcker översätts till en mängd språk och som också läses i många länder runtom i världen. Men nya namn har börjat dyka upp i spåren av storsäljaren Oksanen. Till dessa kan nämnas Tommi Kinnunen som fångar 100 år genom fyra individers ögon i romanen Där vägarna möts (finsk titel Neljäntienristeys; i direkt översättning ”Fyrvägskorsning”). Till gruppen författare hör också Tiina Laitila Kälvemark med Karkulahti som ännu inte översatts till svenska.

Nu kommer vi till författaren som avhandlas i den här recensionen: Riikka Pulkkinen. Hon har hittills blivit uppmärksammad såväl i Nederländerna, Tyskland och i de anglosaxiska länderna men också i Sverige. Det är Norstedts förlag som gett ut de tre romanerna Sanningen, Gränsen och Främlingar till den svenskspråkiga läsekretsen.

I Främlingar möter vi prästen Maria som i ett ögonblick lämnar allt hon byggt upp. Hon lämnar sitt arbete i församlingen, sin relation med mannen, sin egen historia och sin egen framtid. Det Maria varit med om i nutid påverkar henne så starkt att det enda som återstår är flykten. Hennes ekonomi tillåter henne att landa i ett New York, som ligger långt från de glamorösa kvarteren med högklackade skor där cocktailglasen klirrar bland välskräddade män. Hon hyr in sig hos en konstnärlig hyresvärdinna som ägnar sig åt dans. Dansen får plats även i Marias flyende tillvaro.

Det är en intellektuell Maria som söker svar på frågor hon ännu inte formulerat. Flyktvägen är något Maria också valt i sina unga år, nämligen i besattheten av att finna den rätta tron när hon så starkt behövde ett rättesnöre. Vi får inblickar i ett ätstörningsbeteende som skildras mer fysiskt än jag någonsin upplevt tidigare. Och hör och häpna – Riikka Pulkkinen skildrar ångestfylld anorexi med humor? Det är så osannolikt att det helt enkelt måste läsas!

Tillbakablickarna gäller också hennes växande vänskap med flyktingfamiljen, där det ges utrymme för skildringar av en misstänksam församling och mobbning mot flyktingfamiljens lilla flicka. Det är ett nutida Finland som liknar mycket av det vi ser i Sverige, eller i övriga Europa. Marias flykt till New York har för övrigt sin grund i det som nyligen skett i hennes kamp mot intolerans i församlingen och i lokalsamhället där hon verkat som präst.

Riikka Pulkkinen väver nutid och tillbakablickar med olika gestaltningar. Det kanske gör en ovan läsare lite osäker? Vill läsaren ha en kronologisk berättelse, måste en liten varningsetikett fästas på Främlingar. Det vore dessvärre mycket synd att missa tillfället att läsa romanen av det skälet. Språket är långt ifrån tillkrånglat och det finns många scener att känna igen sig i för den som är intresserad av nutidssamhället och de hinder som möter en människa som vill ”göra gott”. Hindren finns såväl i det egna intellektet, beteendemönster, som i utomliggande samhällskrafter. Nyckeln till läsupplevelsen är också de många sinnliga beskrivningarna i mötet med dans. Och mat!

Similar Posts:

• Livmödrar längtar inte!
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Hundra år av finskt familjeliv
• Mellanbok om vackert hår och kroppar till salu
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Oksanen är med sin fjärde roman än en gång tillbaka i det under andra världskriget så föränderliga Estland. Ett land som under en period på fem år gick från att ha varit en självständig nation till att först bli ockuperat av Sovjetunionen, därefter bli ockuperat av Nazityskland, och sedan slutligen återigen bli ockuperat av Sovjetunionen. Det är under denna tid som kärnan av händelserna utspelas medan dess eftervärkningar ligger tjugo år senare i tiden, i sextiotalets Estland som då är en sovjetisk delrepublik. Den finländska litteraturens nu mest lysande stjärna har som ingen annan författare belyst just det estniska nationaltraumat och denna gång går hon direkt mot frågan om lojaliteter och svek.

Av romanens tre huvudpersoner är Edgar den vindflöjel som efter bästa förmåga tjänar den rådande ordningen. Han anpassar hela sitt jag för att inte bara passa in, utan också för att bli någon. Och varken ideologi, namn eller personhistoria tillåts stå i vägen. Hans direkta motsats är kusinen Roland som naglar sig fast vid drömmen om det fria Estland och inte låter omvärldens förändringar påverka hans inställning. Mitt emellan dem står Judith, Edgars hustru i ett kärlekslöst förhållande, som under kriget upplevt den äkta kärleken med en tysk SS-officer.

Edgar är tveklöst den person som tar störst utrymme, men som romanperson är han opersonlig och hal och hans endimensionella drivkraft påminner faktiskt en del om Bret Easton Ellis skapelse Patrick Batesman. Att göra honom så tom kan dock inte vara annat än ett medvetet val, och han blir trots allt en effektiv romanperson där han tassar runt i lägenheten och försöker undvika att irritera sin alkoholiserade fru. Detta inte på grund av kärlek eller ens medkänsla, utan för att få arbetsro till det författararbete vars resultat är just det som kommer få honom att bli betydelsefull.

Efter att ha läst, och imponerats av, kritikerfavoriten och prisvinnande Utrensning, är förväntningarna minst sagt högt ställda. Som romanidé tilltalas jag än mer av denna roman som sätter just en skrupelfri opportunist i huvudrollen. När jag även noterar att kapitlen, som alla är daterade med år och plats, även har varsin liten illustration av ett autentiskt frimärke är min lycka gjord. Tyvärr uppfyller inte romanen mina extremt uppskruvade förväntningar. Historien är lite för rörig och personerna lite för avlägsna att den skall nå upp till föregångarens nivåer vad gäller läsvärd historia. Språkligt sett är den dock mer än en jämlike, och Oksanens förmåga att skapa en stämning av otrygghet, illojalitet och förtryck utifrån scener vars detaljrikedom och språkliga finesser är lika klara oavsett om de skildrar krigshandlingar som en grå vardag i en torftig lägenhet, är imponerande.

Att bli slagen av sig själv är ju ändå inte så dåligt, och att föregångaren var en mästerlig roman förtar inte det faktum att detta är en utmärkt sådan. En roman så full av historiska detaljer sätter även fingret på hur just ämnet historia aldrig kan vara helt objektivt utan bara handlar om grader av anpassning.

Similar Posts:

• Röda Rosa
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Opersonligt om kolchos
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till