När jag läser Apolloprojektet får jag känslan att diktsamlingen är nedkastad i spiralblockets marginal under en föreläsning i fysik. Associationsrikedomen är överväldigande och det finns något studentikost lekfullt över Malte Perssons sätt att skriva sin poesi. Nya former avskräcker inte här inte; det skiftar mellan dikter utformade som e-postmeddelanden över prosalyrik till klassiska ”dikter”. Han […][...]























