Äntligen gav jag mig i kast med klassikern Siddhartha av nobelpristagaren Herman Hesse. Den lilla boken hade stått och väntat i bokhyllan ett tag. Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill […][...]

Krävdes det ett Nobelpris för att jag skulle se storheten i Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt och opportunistiskt. Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många […][...]

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig […][...]

Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att […][...]

Den första läsningen av novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk har jag mitt lokalbibliotek hemma att tacka för. Det skedde i januari/februari tidigare i år. Boken med sin crème caramel-färgade framsida drog mina blickar till sig – ett omslag som Ariel förlag utformat för 2018 års utgåva. Under några få sekunders bläddrande […][...]

Förord eller efterord, det är den kanske inte alltför sexiga men inte desto mindre angelägna fråga som infinner sig när jag läser Novellix utgåva av Toni Morrisons novell Recitatif. Den har nämligen ett förord där översättaren Helena Hansson förklarar vad den går ut på, och jo, jag hade nog velat ha en chans att fundera […][...]

Ännu i några dagar till är Kazuo Ishiguro fortfarande den senaste Nobelpristagaren i litteratur. Han har fått vara det ovanligt länge, för förra året delades ju som bekant inget pris ut. Istället för litteraturfest och glam fick vi en orgie i maktspel, övergrepp och obehagliga gubbeteenden, en tystnadskultur, brist på självinsikt, självrannsakan och istället ett […][...]

Herta Müllers Hunger och siden sticker ut bland novellförlaget Novellix senaste box med Nobellprisnoveller på så sätt att den faktiskt inte är en novell. Det är en essä, ganska vindlande, om diktaturens fulhet och utsatthet. På så sätt är den samtidigt ganska representativ för Müllers författarskap, åtminstone som jag uppfattar det. Hennes texter är oerhört […][...]

Hund. Jycke. Fähund. Byracka. Hynda. Hundjävel kom hit! Fin vovve. Vovsing. Äsch den bits inte – och vips är två fingrar borta och stelkrampssprutan i skinkan. Good boy. Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de […][...]

I diktsamlingens förord konstaterar Agneta Pleijel att Wislawa Szymborska ”ärar ovissheten”. Särskilt tydligt blir det i dikten Ouppmärksamhet som inleds: Illa skötte jag mig i kosmos igår. Jag levde ett helt dygn och frågade inget, och förvånades inte över något.   Jag utförde mina dagliga göromål som om det var allt jag hade att göra. […][...]