Omslaget till Modernistas utgåva av Petersburgsnoveller är lika stiligt som Nikolaj Gogols berättande i novellerna Kappan, Näsan, Nevskij prospekt och En dåres anteckningar. Det gäller både Lars Sundhs omslagsbild och Fyodor Antonovich Mollers författarporträtt på baksidan. Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet. De […][...]

Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs […][...]

Det finns en scen i Kristin Lavransdotter när Simon Andresson står på svalen och ser ut över den granna våreftermiddagen och hur hans gård Formo där i Gudbrandsdalen visar sig från sin vackraste sida. Kristin kommer ut och ställer sig bredvid honom. Det blir ett särskilt solljus i dalen och han fylls av en stor […][...]

En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883. Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg […][...]

Ni minns när Madickens mor fyller år och familjen ska ut på en födelsedagspicknick? De ror ut i ekan, vattnet är stilla, de välsvarvade årorna hanteras av fadern, hans byxor är välpressade, födelsedagsbarnet gömmer sig under ett solparasoll, ungarna sitter i fören. Det är så idylliskt att det gränsar till det motbjudande. När nötkreaturen jagar […][...]

Den här boken av Honoré de Balzac kom första gången ut 1835, och jag får för mig att böcker på den här tiden kunde vara så här pass burleska och djupt underhållande, för att det inte fanns så mycket annan konkurrens. Ingen som slaviskt följde TV-serier på Netflix, eller absolut inte ville missa säsongsfinalen i […][...]

Att ta sig an Madame de Sévignés brev är att kasta sig in i en värld främmande från vår samtida. Samtidigt märker man snabbt att det sena 1600-talets Paris och dess societet inte är så olik vår vad gäller yta, politik, maktkamper, rättegångar, föräldrakärlek, giftermål … ja, all mänsklig strävan och självupptagenhet. I dag har […][...]

Jag ägnar möjligen orimligt mycket tid i Facebookgruppen Litteraturgäris. Det blir ofta rundgång i diskussionerna. ”Är inte Ett litet liv sjukt överskattad?” (Svar nej.) ”Tips på bra bokcirkelbok?” (Mitt ständiga tips: Väggen av Marlen Haushofer.) ”Färgsortering av bokhyllan, hiss eller diss?” (Hiss, men så har jag också ett väldigt visuellt minne. Det är mig du […][...]

Mina associationsbanor kan ta de mest oväntade vägar ibland. Vägen till att bli nyfiken på amerikanska Djuna Barnes böcker till exempel, gick via den dansknorska DJ-duon Djuma Soundsystem och deras elektroniska nästan drömska låt – Les Djinns från 2003. Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det […][...]

På baksidan av Modernistas nyutgåva beskrivs Juliane & jag som en ungdomsklassiker. Och visst hör den till en tidigare våg av ungdomslitteratur, även om den fortfarande känns förvånansvärt modern. Dessutom håller den fortfarande. Att läsa Edelfeldt igen är egentligen det tillräckligt för att ta mig tillbaka till högstadiet, men historien själv får också samma effekt. […][...]