Hur recenserar man något man inte riktigt förstår? Det finns konstformer – modern dans och bildkonst till exempel – där det känns helt okej: man kan förstå något icke-verbalt på ett annat plan. När något är verbalt men icke-logiskt blir det svårare. Texten finns där, men undanflyr en. Det går inte att släppa att den […][...]

Japan har den senaste tiden kritiserats för att inte ha gjort upp med sin roll i andra världskriget – det vill säga rollen som aggressiv angripare. Det är förstås problematiskt, men kanske inte helt obegripligt, att det är upplevelsen av offer som levt kvar. Japanerna inledde kriget med militarism, kejsarkult och storhetsvansinne, och slutade som […][...]

När jag gick i lågstadiet pågick ett frenetiskt ritande av fredsduvor och sjungande av fredssånger. Senare har jag fått förklarat för mig att denna vurm stod i mycket nära samband med den vapentekniska utveckling som då, i slutet av kalla kriget, gjorde Europa till möjligt slagfält i en eventuell kärnvapendrabbning. I samma veva gavs Keiji […][...]

Barn brukar välja lite hur som helst Och därför ser man Amor som ett barn Som lovar runt, så där som pojkar gör På lek – och håller lika tunt som de. På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som […][...]

”Det här är berättelsen om tre män vid namn Adolf.” Så börjar Osamu Tezukas världskrigsepos i serieform. En av männen är förstås Adolf Hitler. De andra två är tyskättade pojkar som växer upp i Kobe på 1930-talet, en judisk och en halvjapansk med en pappa som är tysk diplomat och högt uppsatt i nazistpartiet. Trots […][...]

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima. Psykologiskt är Demaskering en verklig modern […][...]

I once had a girl, or should I say, she once… Det där med minnen är en knepig grej. Toru Watanabe är ju vuxen nu, 37 år gammal och framgångsrik skribent, men allt som krävs är att han får höra en instrumental muzakversion av ”Norwegian Wood” för att det plötsligt ska vara 1968 igen och […][...]

Den 11 januari 2006 går ett halvdussin människor ner i Stockholms tunnelbana mitt i rusningstid. Med sig bär de varsin ICA-kasse med giftgas som de släpper ut mitt i folkmassan. Tunnelbanan är knökfull, speciellt så här i trängselavgiftstider, och inom några minuter har tusentals människor drabbats. Några dagar senare visar det sig att en religiös […][...]

Ryu är 19 år. När han inte tar droger, har meningslöst sex och spyr ihop med sina kompisar tar han droger, har meningslöst plågsamt sex och spyr på den amerikanska militärbasen i närheten. Över huvud taget svärmar den här boken över av droger, otäckt sex och spyor, så om du känner att du fick din […][...]

Miri Yus karaktärer är typiska porträtt av moderna människor: förtvivlat dysfunktionella i en värld som gränsar till det absurda. Men inte på ett sätt som är känslomässigt jobbigt att läsa, snarare tankeväckande och milt ironiskt. Yu arbetar med en stilsäker kombination av psykologiskt djup och berättarteknisk lätthet. De båda unga, kvinnliga huvudpersonerna i berättelserna ”Fullt […][...]