Ibland slås man vid diktläsning av hur litet som krävs av skenbar kraft för att upplevelsen ändå djupt ska röra en. Rader kan dölja sin inneboende styrka under en oansenlig yta av ord. Ett stycke naturlyrik av avväpnande lätthet, där orden skyggar undan och liksom bäddar ned sig i texten istället för att gå på […][...]

Erik Axel Karlfeldt nämns ofta som en av de svenska klassiker som eftervärlden har svårast med. Heidenstam kan ju kännas rätt mossig klart, men ingen betvivlar väl Strindbergs geni eller Lagerlöfs originalitet. Frödings rimmande penna känns tidlös. Likaså Söderberg. Men Karlfeldt! Provinsialisten. Nietzscheanen. Självömkaren. ”Jag lever allena, jag fingrar min flöjt”. Kan det fortfarande beröra, […][...]