Den gyllene medelvägens blodiga spår i trafiken Så lyder ett par rader från Bo Carpelans senaste – och sista, han avled nyligen – diktsamling Gramina. Det är en variation på Horatius berömda ode om den gyllene medelvägen – en poetik utifrån den romerska antikens ideal. Jag vet inte hur man ska läsa Carpelans ord. Eller […][...]

När norska Gunnhild Øyehaugs första roman kommer på svenska är det med undertiteln ”En perfekt bild av ett personligt inre”. Det är en roman med filmiskt snabba klipp och ett myller av människor, deras tankar och omständigheter, med skruvade, oväntade inslag och smarta referenser till världen och kulturen omkring oss. Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför […][...]

Gyllene dagar? Nej, knappast. Diktjaget i den här diktsamlingen är så livstrött att varje dag är ett nederlag, varje månad den sista och marken han går på platt som en igenfylld grav. Så tom jag känner mig, så färdiglevd, det mesta står nu ohjälpligt raserat och likväl halvhunnen på livets farled så står jag rak […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]

För några år sedan kom Umberto Ecos Om skönhet, en månghundrasidig genomgång av skönhetens historia från antikens till våra dagar. Säkert en angenäm bok, men nu följs den upp av ett ämne som ju är minst dubbelt så spännande: fulhet. Tre saker kan konstateras om fulhet. Dels att den är tids- och kulturbunden och står […][...]

”Kan man fortsätta att älska ett land som man inte längre känner igen?” I Länkar, Nuruddin Farahs fjärde roman på svenska, återvänder huvudpersonen Jeebleh till sitt hemland Somalia. Precis som Farah själv har Jeebleh levt länge i exil och under den tiden har hans mor dött. Han bäste vän Bile har tillbringat sjutton år i […][...]

Det är alltid svårt – i teorin omöjligt – att sätta betyg på böcker och läsupplevelser. Ska vi sen börja prata kalkonvärde, ja, då blir det ju näst intill meningslöst. Lee Raintrees Dallas, baserad på såpasuccén med samma namn, är den sämsta skit jag någonsin läst. Alla kategorier. Den är illa skriven, illa översatt och […][...]

I Den gudomliga komedin placerar Dante tre personer längst ner i helvetet: Judas, som förrådde Jesus, och Brutus och Cassius, som förrådde Julius Caesar. Nu är det ju inte säkert att han menade något med just den där fördelningen – 2-1 till Caesar – men i vilket fall som helst talar det sitt tydliga språk. […][...]

En bok om herrgårdsspöken låter intressant. Man tänker sig den klassiska kusligheten uppblandad med mer undersökande delar som granskar rimlighet och trovärdighet, som grundligt utreder bakgrunden till vissa spökhistorier medan andra kanske inte låter sig förklaras och lämnar det där härliga mystiska skimret efter sig. Och enligt inledningen är detta Peter Ullgrens uppdrag, han ska […][...]

I Dante Alighieris helvetesmodell innehas som bekant den nedersta kretsen av förrädarna. Brutus, Cassius och Judas – för evigt ingjutna i isblock för sina svek mot stat och religion. Om Dante skulle skrivit om sin komedi mot slutet av tjugonde århundradet, vilka skulle då få parkettplats i Infernot? Jag sätter mina slantar på Hitler, Mao […][...]