Kanske var det när min sko åkte av och drog med sig strumpan ut i den vita snön. Kanske var det i det ögonblicket när jag först gick ner på knä och kröp in under ett långt bord. Kanske var det när han sträckte in händerna under bordet efter mig, när jag sparkade mot händerna, och jag morrade och hatade honom. Jag hatade honom för att han hummade. För att det där blåa såg så idiotiskt ut på hans huvud. (…) För att jag var en tiger nu och ingen kanin.
”Bort med dig, jägare, annars dödar jag dig!”
”Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin! Ingenstans… utan din magiska snösko!”
Och han tog fram min Kangaroo-sko som han hållit bakom ryggen, och jag älskade honom igen och började gråta.
”Var inte rädd. Jag går nu, okej?” sa han.
”Nej, gå inte!” Jag störtade fram från under bordet, slog i huvudet en gång till, ännu mer smärtsamt den här gången, och rev efter hans kläder. ”Du får aldrig lämna mig!”
Han tog mig i famn. ”Varför gråter du, min älskling? Det är bara en lek, älsklingen.”
Jag gråter för att. För att jag hatade honom. Det hade gjort så ont att tänka på att jag ett ögonblick velat döda honom.

Omslaget av Tiger, tiger är lila och svart och skimrar när man rör boken, som ett snäckskal. En tiger springer genom en skog av svarta träd, vissa nära och skarpt tydliga i konturerna, andra längre bort, suddiga, man får för sig att man ser dubbelt av dem. Triggande står två meningar under titeln: ”Hon var sju år. Han var femtioett.” Jag tycker att det är synd, att det påminner om löpsedlarnas sätt att göra lockande dramatik av mord och andra hemskheter. Och delvis är det kanske vad denna bok är? En ”memoar”, en självbiografisk berättelse där Margaux Fragoso, författare, hänger ut sin uppväxt tillsammans med en pedofil till allmän beskådan, precis lika lockande att läsa om som de många deckare vi plöjer igenom. Att stilla blodlust, att stilla nyfikenhet.

Men om vi lämnar sensationen för ett ögonblick.

Jag börjar läsa Tiger, tiger på min balkong en varm sommardag. Följer den sjuåriga Margaux som vid simbassängen får syn på Peter, pappan till två killar i hennes egen ålder. Något är det, som får henne att simma fram till honom och fråga om han vill leka med henne. Hemma åker mamma ut och in från mentalsjukhuset och pappa söker styrka i flaskan för att ta hand om situationen. Det är ingen som klagar när Margaux börjar spendera allt mer tid hos Peter i det underliga huset med ödlor och små krokodiler inomhus, med överväxta statyer i trädgården, med underliga Inès som låter myrorna vandra över hennes smörgås utan att hon märker något. Peter är inte som andra vuxna. Han ser Margaux. I hans källare finns en egen värld med spindelväv, en motorcykel, vackra klänningar och underliga lekar.

”Du ser rolig ut när du är alldeles hopkrupen så där”, sa jag.
”Tja, folk var kortare förr. Varje generation blir lite större än den föregående. Snart kommer vi att vara jättar allihop.” Han gjorde en paus. ”Du är en lång flicka, Margaux, du skjuter i höjden. Det verkar som att du har vuxit flera centimeter på bara några månader. Eller också är det min fantasi. Tiden har gått så fort. Önskar du inte ibland att du skulle kunna hejda den? Det gör jag.”
Jag steg av motorcykeln och gick bort till ett viktorianskt klädskåp i ek, liknande det pappa hade i sitt rum. Jag öppnade det utan att fråga först, och väntade för att se ifall Peter skulle säga något, men det gjorde han inte. Det var en av de saker jag tyckte bäst om med Peter – han hade nästan inga regler alls. De regler han använde var sådana som mamma hade hittat på och jag tror han gjorde det för att hålla henne på gott humör, inte för att han trodde på dem. Ibland fantiserade jag om att mamma skulle försvinna och Peter och jag vara för oss själva, hela tiden, och att det inte skulle finnas några regler alls.

Det finns en saga om Peter Pan, pojken som aldrig ville växa upp, och på sätt och vis är pedofiler som honom, får jag lära mig. För detta är en bok som har tid att gå på djupet, som låter människorna bli mångsidiga karaktärer, en bok som inte väjer eller försöker leka politiskt korrekt. Varför vill Margaux vara hos Peter? Hur påverkar det ett barn att utsättas för en vuxen som ena stunden är ens bästa vän, andra stunden börjar kräva gentjänster? Och vem är Peter, som gör detta, vad har han för bakgrund? Jag tänker på den så vitt spridda åsikten att pedofiler borde hängas upp och ner i sina kulor, borde skjutas, ges dödsstraff. Hur Margaux trampar omkring brottet som en katt kring het mjölk; hon tycker synd om Peter. Eller hon älskar honom. Eller han är den ende som älskar henne. Och hur Peter gör om brottet till att inte vara ett brott längre. ”Du får inte säga något till dem, de skulle aldrig förstå.” Att det skulle handla om kärlek istället. Tiger, tiger är något så befriande som en bok som berättar om allt. Om skulden, om sexualiteten, om längtan att bli sedd, om hur det förflutna formar oss; inte på något tufft överlevarsätt, utan hur psyket istället söker göra om samma misstag och kalla det för trygghet. Om allt det vi inte vill förstå.

Och lekarna. Fantasivärlden som de försvinner in i, både han och hon. Sagan de berättar om sig själva. Och efterhand: raseriutbrotten. Hur hon plötsligt slår på honom med en sko och när han konfronterar henne minns hon inte vad hon gjorde. Den nedtryckta ilskan i att älska sin förövare.
Som läsare får jag följa Margaux från barn genom tidiga tonår till Nirvana-grunge och slutligen som 22åring, hela tiden med Peter som en ”farbror” i bakgrunden. Lögnerna som måste till för att hålla deras relation vid liv. Och bådas oförmåga att avsluta den.

”Den kommer att sätta igång tusen samtal. Omskakande, avslöjande och orädd…”, skriver Alice Sebold, författare, på baksidan. ”Som berättelse om ett offer är den gripande, som litteratur betraktad, en triumf.” Jag håller med, delvis. Detta har varit en stark upplevelse, som jag stundtals fått ta långa pauser från, stundtals varit totalt uppslukad av och inte förmått lägga ifrån mig, ens när jag mått dåligt psykiskt, provocerats eller till och med upplevt fysiskt illamående. Det är en bok utan distans, skriven av någon som främst ville få ur sig det. Som läsare blir jag också manipulerad av Peter, och pauserna är nödvändiga för att ge mig perspektiv. Jag har aldrig tidigare läst en självbiografi som denna.

Därmed inte sagt att det är en litterär fullträff, för det tycker jag inte. Språket är stundtals vackert, broderat, snudd på försök till poetiskt. Och ungefär som att jag ser en film målar scenerierna upp sig för mig; jag är också i den där källaren, jag är ett med historien. Men stundtals är språket inte lika roligt, känslor övertydligt beskrivna, rent utav tråkigt. Kanske har det att göra med att det trots allt är en översättning? Att den inte är tillräckligt bra för att jag inte då och då ska påminnas om det.

Språket förtar dock inte upplevelsen. Personporträttet av den förhatliga pappan är till exempel en av de stora vinningarna med boken. Fragoso låter ofta hans repliker bredda ut sig över sidorna, och även om jag stundtals inte hör en tydlig röst och tycker att språket blir omständligt och inte liknar talspråk, så framträder den uppoffrande martyren, den självgode patriarken med pinsam, stundtals fnissig tydlighet. Tragiskt nog är han samtidigt den ende som någonsin misstänker att allt inte står rätt till med Peter…

”Alla säger att hon liknar mig”, sa pappa och tände Peters cigarett med sin cigarr. ”Alla säger att hon har min näsa. Alla hennes flickkusiner liknar henne. Det är själva utseendet. Vad gäller karaktären är hon väldigt lik min syster Nilda. Envis och trotsig. Nilda var tre år äldre än jag. Hon brukade sätta igång bråk och sedan sprang hon till vår far och skyllde på mig. Jag fick stryk för det som den där ungen gjorde!” Han skakade på huvudet och åt tyst en stund. ”Min storasyster fick inte stryk en enda gång, trots att ett kok stryk kanske hade löst problemet. Hon var slug, precis som hon här. Jag litar inte på den här ungen. Hon har min systers blod. Lika opålitlig. Jag gör mitt bästa för att försöka ändra på henne innan det är för sent.”
Peter drog ett långt, begrundande bloss på cigaretten. ”Tja, Louie, du känner förstås din dotter bättre än vad jag gör, men kanske dömer du henne lite för hårt. Margaux är väldigt snäll och pålitlig. Hon tar hand om min fosterdotter Karen som om det var hennes egen syster. Hon diskar och hjälper till i trädgården.”
”Jag tror dig”, sa pappa och höll upp en hand för att hejda Peter. ”Men låt oss låtsas att Judas Iskariot sitter med oss här vid bordet. Vi talade om ondska. Svek är den värsta formen av ondska. Om det finns någon i historien som definitionen av ondska passar in på så är det Judas Iskariot. Inte Hitler. Inte Charles Manson. De var bara galningar. Judas kysste Kristus på kinden. Kysste honom på kinden, som en bror! Vad säger du: är inte svek det värsta man kan utsätta en annan människa för?”
”Det där måste jag fundera på”, sa Peter och började äta på sin kyckling igen.

I efterordet skriver Fragoso att hon genom att skriva ner sina minnen har försökt bryta de gamla, djupt rotade mönster av övergrepp som funnits i hennes familj. Att genom tystnad och glömska frodas pedofilens värld, och att det är viktigt att så snabbt som möjligt när tecken visar sig försöka hjälpa pedofiler till att omvända sin sexualitet, innan de blivit ”så djupt inrotade att de står emot all behandling”. Ursinnigt ärlig och fullkomligt naken kommer Tiger, tiger att leva med mig länge. Och som självbiografisk litteratur är den det modigaste jag läst.

Similar Posts:

• Vecka 31 på dagensbok.com: Sommarhetta!
• Do you wanna feel my bones? It´s only natural
• Att fånga sin förövare
• Grooming intill perfektion
• Starkt om det svåraste svåra

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

En debutroman som blev en stor succé, lite överraskande för förlaget. De hade räknat med att som mest sälja 20 000 ex. Nu blev det en hel del mer än det, och en plats på ”The New York Times” bestseller-lista. Och en film av Peter Jackson, som sagt.

Jag gillar den när jag börjar läsa, det gör jag verkligen. Jag läser och läser och grips av den där bokslukarbacillen som gör att jag inte vill sluta läsa, men inte heller vill att boken ska ta slut. Det är ingen överraskning att det blev en film, boken i sig själv är filmisk och lite drömsk. Läsaren introduceras till nya bilder, nya scener på ett sätt som inte skulle kännas främmande i ett filmmanus.

Jag sitter bredvid Susie i hennes himmel och ser ned på jorden med henne, följer hennes blick och vakar med henne, vakar över dem som är kvar. Alla har en egen himmel, man väljer lite själv hur den ska bli. Som en fortsättning på det liv man hade, och det känns trösterikt. Det har inte så mycket med några religiösa föreställningar om livet efter detta att göra. Det är ganska vanligt, men trivsamt.

Men sen är det som att boken vill för mycket, den vill så gärna att jag ska känna en varm känsla i bröstet och den vill att jag ska veta att allt ordnar sig, allt blir bra till slut och det är där det spårar ur. Det blir så väldigt kletigt och sockersött och tillrättalagt. Och jag avslutar boken med en hinna av sött klet över mina tänder, lite sur i magen och jag önskar att jag inte läst de sista femtio sidorna. Därför kan betyget tyvärr inte bli högre än en femma.

Do you wanna feel my bones?

Similar Posts:

• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• Det kunde ha blivit så bra
• Ordens olika sidor
• När en mor dör
• Motpol och samförstånd

Den medelålders Helen har i hela sitt liv fått stå i sin psykiskt sjuka mors skugga. En mor som aldrig någonsin visat henne någon kärlek eller ömhet. En mor som efter makens död helt förlitat sig på sitt enda barn. En mor som belönar dotterns självuppoffringar med att kalla henne för slinka. Till slut brister det för Helen, som kväver modern med en handduk.

Efter mordet skildras ett dygn då Helen försöker sopa igen spåren efter vad som har hänt, samt spårar ur på andra sätt, till exempel genom att förföra sin bästa väninnas son. Detta blandas med återblickar från Helens barndom, där syftet är att man ska förstå hur hon kunde drivas så långt som till att mörda sin egen mamma. Problemet är att man inte gör det. Inte jag åtminstone.

Författaren lyckas visserligen utmärkt med att framställa modern som en tokisk person som sakta suger livet ur sin omgivning, men samtidigt får man ingen förklaring till varför Helen inte gör det enda vettiga och a) skaffar hjälp åt sin mor b) tar sig så långt därifrån som möjligt eller c) båda föregående alternativ.

Att mordet sker alldeles i början av boken kan vara en förklaring till att den sedan faller så platt. Frågan om hur det ska gå för Helen; om hon ska lyckas komma undan med mordet, om hon äntligen blir fri eller om hon ska göra som sin far och ta livet av sig gör att man läser vidare, men riktigt spännande blir det aldrig.

Kanske beror det på att Helen inte lyckas väcka läsarens sympati? Ärligt talat så struntade jag i hur det skulle gå för henne. Allt är liksom så dysfunktionellt och dystert att man undrar om det över huvud taget finns något kvar som är värt att rädda.

Kanske beror det på att författaren fokuserar på fel sak? Borde hon ha lagt mer fokus på de existentiella frågeställningarna i stället för på hur Helen ska klara sig undan upptäckt? Det som kunde ha blivit en stark och minnesvärd skildring av familjedynamiken blir i stället en halvbra spänningsroman. Den som hoppas på en ny "Flickan från ovan" kommer att bli besviken. Jag förväntar mig mer av Alice Sebold.

Som en fotnot kan jag nämna att Tryckfelsnisse har varit framme och vänt på namnen på baksidestexten av boken. Helen får sin mors namn, Clair, vilket blir lite ironiskt med tanke på att hon hela livet har kämpat för att komma bort från sin mamma, samtidigt som hon dragits till henne.

Similar Posts:

• Do you wanna feel my bones? It´s only natural
• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• Sommarläsning 2012
• Spretigt om själar och 1600-talsintriger
• Familjehemligheter i lyxig miljö