Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789113035901 |
Sidor | 386 |
Orginaltitel | Tiger, tiger |
Översättare | Manni Kössler |
Kanske var det när min sko åkte av och drog med sig strumpan ut i den vita snön. Kanske var det i det ögonblicket när jag först gick ner på knä och kröp in under ett långt bord. Kanske var det när han sträckte in händerna under bordet efter mig, när jag sparkade mot händerna, och jag morrade och hatade honom. Jag hatade honom för att han hummade. För att det där blåa såg så idiotiskt ut på hans huvud. (…) För att jag var en tiger nu och ingen kanin.
”Bort med dig, jägare, annars dödar jag dig!”
”Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin! Ingenstans… utan din magiska snösko!”
Och han tog fram min Kangaroo-sko som han hållit bakom ryggen, och jag älskade honom igen och började gråta.
”Var inte rädd. Jag går nu, okej?” sa han.
”Nej, gå inte!” Jag störtade fram från under bordet, slog i huvudet en gång till, ännu mer smärtsamt den här gången, och rev efter hans kläder. ”Du får aldrig lämna mig!”
Han tog mig i famn. ”Varför gråter du, min älskling? Det är bara en lek, älsklingen.”
Jag gråter för att. För att jag hatade honom. Det hade gjort så ont att tänka på att jag ett ögonblick velat döda honom.
Omslaget av Tiger, tiger är lila och svart och skimrar när man rör boken, som ett snäckskal. En tiger springer genom en skog av svarta träd, vissa nära och skarpt tydliga i konturerna, andra längre bort, suddiga, man får för sig att man ser dubbelt av dem. Triggande står två meningar under titeln: ”Hon var sju år. Han var femtioett.” Jag tycker att det är synd, att det påminner om löpsedlarnas sätt att göra lockande dramatik av mord och andra hemskheter. Och delvis är det kanske vad denna bok är? En ”memoar”, en självbiografisk berättelse där Margaux Fragoso, författare, hänger ut sin uppväxt tillsammans med en pedofil till allmän beskådan, precis lika lockande att läsa om som de många deckare vi plöjer igenom. Att stilla blodlust, att stilla nyfikenhet.
Men om vi lämnar sensationen för ett ögonblick.
Jag börjar läsa Tiger, tiger på min balkong en varm sommardag. Följer den sjuåriga Margaux som vid simbassängen får syn på Peter, pappan till två killar i hennes egen ålder. Något är det, som får henne att simma fram till honom och fråga om han vill leka med henne. Hemma åker mamma ut och in från mentalsjukhuset och pappa söker styrka i flaskan för att ta hand om situationen. Det är ingen som klagar när Margaux börjar spendera allt mer tid hos Peter i det underliga huset med ödlor och små krokodiler inomhus, med överväxta statyer i trädgården, med underliga Inès som låter myrorna vandra över hennes smörgås utan att hon märker något. Peter är inte som andra vuxna. Han ser Margaux. I hans källare finns en egen värld med spindelväv, en motorcykel, vackra klänningar och underliga lekar.
”Du ser rolig ut när du är alldeles hopkrupen så där”, sa jag.
”Tja, folk var kortare förr. Varje generation blir lite större än den föregående. Snart kommer vi att vara jättar allihop.” Han gjorde en paus. ”Du är en lång flicka, Margaux, du skjuter i höjden. Det verkar som att du har vuxit flera centimeter på bara några månader. Eller också är det min fantasi. Tiden har gått så fort. Önskar du inte ibland att du skulle kunna hejda den? Det gör jag.”
Jag steg av motorcykeln och gick bort till ett viktorianskt klädskåp i ek, liknande det pappa hade i sitt rum. Jag öppnade det utan att fråga först, och väntade för att se ifall Peter skulle säga något, men det gjorde han inte. Det var en av de saker jag tyckte bäst om med Peter – han hade nästan inga regler alls. De regler han använde var sådana som mamma hade hittat på och jag tror han gjorde det för att hålla henne på gott humör, inte för att han trodde på dem. Ibland fantiserade jag om att mamma skulle försvinna och Peter och jag vara för oss själva, hela tiden, och att det inte skulle finnas några regler alls.
Det finns en saga om Peter Pan, pojken som aldrig ville växa upp, och på sätt och vis är pedofiler som honom, får jag lära mig. För detta är en bok som har tid att gå på djupet, som låter människorna bli mångsidiga karaktärer, en bok som inte väjer eller försöker leka politiskt korrekt. Varför vill Margaux vara hos Peter? Hur påverkar det ett barn att utsättas för en vuxen som ena stunden är ens bästa vän, andra stunden börjar kräva gentjänster? Och vem är Peter, som gör detta, vad har han för bakgrund? Jag tänker på den så vitt spridda åsikten att pedofiler borde hängas upp och ner i sina kulor, borde skjutas, ges dödsstraff. Hur Margaux trampar omkring brottet som en katt kring het mjölk; hon tycker synd om Peter. Eller hon älskar honom. Eller han är den ende som älskar henne. Och hur Peter gör om brottet till att inte vara ett brott längre. ”Du får inte säga något till dem, de skulle aldrig förstå.” Att det skulle handla om kärlek istället. Tiger, tiger är något så befriande som en bok som berättar om allt. Om skulden, om sexualiteten, om längtan att bli sedd, om hur det förflutna formar oss; inte på något tufft överlevarsätt, utan hur psyket istället söker göra om samma misstag och kalla det för trygghet. Om allt det vi inte vill förstå.
Och lekarna. Fantasivärlden som de försvinner in i, både han och hon. Sagan de berättar om sig själva. Och efterhand: raseriutbrotten. Hur hon plötsligt slår på honom med en sko och när han konfronterar henne minns hon inte vad hon gjorde. Den nedtryckta ilskan i att älska sin förövare.
Som läsare får jag följa Margaux från barn genom tidiga tonår till Nirvana-grunge och slutligen som 22åring, hela tiden med Peter som en ”farbror” i bakgrunden. Lögnerna som måste till för att hålla deras relation vid liv. Och bådas oförmåga att avsluta den.
”Den kommer att sätta igång tusen samtal. Omskakande, avslöjande och orädd…”, skriver Alice Sebold, författare, på baksidan. ”Som berättelse om ett offer är den gripande, som litteratur betraktad, en triumf.” Jag håller med, delvis. Detta har varit en stark upplevelse, som jag stundtals fått ta långa pauser från, stundtals varit totalt uppslukad av och inte förmått lägga ifrån mig, ens när jag mått dåligt psykiskt, provocerats eller till och med upplevt fysiskt illamående. Det är en bok utan distans, skriven av någon som främst ville få ur sig det. Som läsare blir jag också manipulerad av Peter, och pauserna är nödvändiga för att ge mig perspektiv. Jag har aldrig tidigare läst en självbiografi som denna.
Därmed inte sagt att det är en litterär fullträff, för det tycker jag inte. Språket är stundtals vackert, broderat, snudd på försök till poetiskt. Och ungefär som att jag ser en film målar scenerierna upp sig för mig; jag är också i den där källaren, jag är ett med historien. Men stundtals är språket inte lika roligt, känslor övertydligt beskrivna, rent utav tråkigt. Kanske har det att göra med att det trots allt är en översättning? Att den inte är tillräckligt bra för att jag inte då och då ska påminnas om det.
Språket förtar dock inte upplevelsen. Personporträttet av den förhatliga pappan är till exempel en av de stora vinningarna med boken. Fragoso låter ofta hans repliker bredda ut sig över sidorna, och även om jag stundtals inte hör en tydlig röst och tycker att språket blir omständligt och inte liknar talspråk, så framträder den uppoffrande martyren, den självgode patriarken med pinsam, stundtals fnissig tydlighet. Tragiskt nog är han samtidigt den ende som någonsin misstänker att allt inte står rätt till med Peter…
”Alla säger att hon liknar mig”, sa pappa och tände Peters cigarett med sin cigarr. ”Alla säger att hon har min näsa. Alla hennes flickkusiner liknar henne. Det är själva utseendet. Vad gäller karaktären är hon väldigt lik min syster Nilda. Envis och trotsig. Nilda var tre år äldre än jag. Hon brukade sätta igång bråk och sedan sprang hon till vår far och skyllde på mig. Jag fick stryk för det som den där ungen gjorde!” Han skakade på huvudet och åt tyst en stund. ”Min storasyster fick inte stryk en enda gång, trots att ett kok stryk kanske hade löst problemet. Hon var slug, precis som hon här. Jag litar inte på den här ungen. Hon har min systers blod. Lika opålitlig. Jag gör mitt bästa för att försöka ändra på henne innan det är för sent.”
Peter drog ett långt, begrundande bloss på cigaretten. ”Tja, Louie, du känner förstås din dotter bättre än vad jag gör, men kanske dömer du henne lite för hårt. Margaux är väldigt snäll och pålitlig. Hon tar hand om min fosterdotter Karen som om det var hennes egen syster. Hon diskar och hjälper till i trädgården.”
”Jag tror dig”, sa pappa och höll upp en hand för att hejda Peter. ”Men låt oss låtsas att Judas Iskariot sitter med oss här vid bordet. Vi talade om ondska. Svek är den värsta formen av ondska. Om det finns någon i historien som definitionen av ondska passar in på så är det Judas Iskariot. Inte Hitler. Inte Charles Manson. De var bara galningar. Judas kysste Kristus på kinden. Kysste honom på kinden, som en bror! Vad säger du: är inte svek det värsta man kan utsätta en annan människa för?”
”Det där måste jag fundera på”, sa Peter och började äta på sin kyckling igen.
I efterordet skriver Fragoso att hon genom att skriva ner sina minnen har försökt bryta de gamla, djupt rotade mönster av övergrepp som funnits i hennes familj. Att genom tystnad och glömska frodas pedofilens värld, och att det är viktigt att så snabbt som möjligt när tecken visar sig försöka hjälpa pedofiler till att omvända sin sexualitet, innan de blivit ”så djupt inrotade att de står emot all behandling”. Ursinnigt ärlig och fullkomligt naken kommer Tiger, tiger att leva med mig länge. Och som självbiografisk litteratur är den det modigaste jag läst.
Publicerad: 2012-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2012-08-06 18:27
2 kommentarer
Jag har kollat på den här boken flera gånger men aldrig velat läsa då den ger ett intryck av att försköna/förlåta pedofili. Jag får inte riktigt kläm på vad du tycker här, du skriver modig – hur menar du? För att hon skriver hur det kan ske, genom att ge barnet den uppmärksamhet hen törstar efter och genom lek och drömvärld och inte smutsiga övergrepp på offentlig toalett?
Jag upplever fortfarande, efter att ha läst recensionen att författaren balanserar på att medge det delvis var på hennes villkor. Snälla, säg jag har fel.
#
Nej, där har du fel. Jag tycker du ska läsa den.
Vad jag menar med ärligt skrivet är att berättelsen tar barnets perspektiv. Det handlar inte om att försköna övergrepp, utan att även våga berätta om det jobbiga: att övergrepp (även bland vuxna) ofta sker av personer som offret känner, kanske till och med älskar. Övergrepp är sällan överfall i skogen eller, som du skriver, sex på en smutsig toalett. Därmed absolut inte sagt att det är offrets fel på något sätt och vis, absolut inte! Och jag tycker inte att Fragoso förskönar.
Efter att ha läst boken upplever jag att jag har en tydligare bild av både pedofilen och de utsattes situation. Det har varit tungt och jobbigt, men också lärorikt och upplyftande. Att se saker ur olika perspektiv hjälper en liksom att förstå omvärlden.
#
Kommentera eller pinga (trackback).