Det är tisdag eftermiddag och jag velar mellan att gå till Copacabanas Litterära Tisdagsklubb (CLT) och vernissage på Bonniers konsthall. Något i mig tycker att jag har varit på alldeles för många CLT, att det borde finnas annat som man kan göra på tisdagkvällarna, men gästerna för kvällen är Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg och Martin Högström. En vän till mig har haft Jörgen Gassilewski som skrivlärare och tycker att han är ganska het och Anna Hallberg är en av mina favoritpoeter. Så jag går dit, förstås, kan inte hålla mig därifrån. Och det blir en fantastisk kväll med läsningar som kryper nära och samtal som öppnar upp.

Jörgen Gassilewski är först ut, det är för en gångs skull bra ljud och läsningen är nära, närvarande, närande. Får mig att bli så medveten om ljuset och våren utanför, att jag kan göra precis vad jag vill med min tid och mitt liv. Ger mig makten tillbaka.

Anna Hallberg läser ur sin kommande bok Colosseum, Kolosseum. Hon förtrollar sig in i en lång svit av ord på S. Och som hon själv säger i samtalet efteråt gillar hon inte ens bokstaven S, den är svekfull, slingrig och halkig. Därför kan hon så ofta förbanna sig själv för att hon inte gör något som hon tycker är roligt, som hon kan.

Fängelsepalatset som Martin Högström läser ur gick till tryck samma dag, den är något utav en konstruktion och förför mig inte på samma sätt. Trots att han uttrycker nästan samma sak som Anna Hallberg; att skrivandet är något att komma bort från och att så mycket som möjligt göra det till läsande.

Samtalet är intensivt men lätt att följa. Daniel Neurath Ossnevs ställer frågorna som egentligen inte är några frågor och poeterna ger svar som egentligen inte är några svar. Martin Högström berättar om sin bok Transfutura och hur han i arbetet med den skapade ett nytt alfabet, som svar på frågan om vad som är poesins minsta enhet. Att han där försökte hitta atomen i poesin och det som kommer innan den. Trots att jag egentligen inte är svag för någon vetenskap eller logiska tankesätt blir jag förförd av den här tanken, att på något sätt hitta en uträkning för hur poesin fungerar, vad den består av, hur den är uppbyggd.

I mitt eget skrivande är formen något som kommer tidigast, det är något med hur texten ser ut som är så grundläggande. Därför blir jag så glad när Anna Hallberg nästan blir upprörd över att det är så konstigt att så få författare bryr sig om hur texten ser ut. Hur hon sätter ord på det som jag inte formulerar själv, det slår mig att jag skulle vilja ha Anna Hallberg som mamma, all kunskap, klokhet, och trygghet samlad. Jag skulle vilja ha henne vid frukostbordet, läggningen, födelsedagskalaset. Jag vill att hon ska lära mig allt hon kan.