Däremot tror jag att det är klokt att vara på det klara med att åka till Bokmässan inte automatiskt innebär att man ”tar debatten”. Att ignorera Nya Tiders monter medan man går vidare till trevligare utställare är inte samma sak som motstånd. Jag säger inte att man måste gå fram till de unga ariska gossarna och förklara för dem varför de inte hör hemma på Bokmässan (eller ens i ett civiliserat samhälle, för den delen), tvärtom tror jag att det är ett säkert sätt att garantera att man kommer råka illa ut på ett eller annat sätt. Det finns organiserade motståndsaktioner, och en alternativ bokmässa, om ni vill kan ni ansluta er till dem istället för att ta saken i egna händer.

Det pratas mycket om att Nya Tider får plats på Bokmässan för att…”mummel mummel fritt land”, ”YTTRANDEFRIHET!”, ”vi har faktiskt tryckfrihet i Sverige!”. Den mer passionerade personen citerar kanske ”jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt uttrycka den”. Underförstått: du är en kass människa för att du inte är okej med hatisk propaganda mot människor baserat på deras hudfärg, religion, eller sexuella läggning. Jag tror visserligen knappast att individerna bakom Nya Tider skulle vara beredda att dö för min rätt att uttrycka min åsikt att de är trångsynta troglodyter från fel sida av 1930-talet, men deras öppensinnade försvarare verkar i alla fall vara beredda att dö för rätten att få citera (något som liknar) Voltaire. Hursomhelst. Tryckfrihet och yttrandefrihet innebär att staten inte kan censurera dig eller fängsla dig för dina åsikter, inte att du automatiskt har rätt till ett bord på Bokmässan (som dessutom är en privat aktör), men det verkar vara en skillnad som gör många Voltaire-entusiaster lite förvirrade.

Att Bokmässan släpper in främlingsfientliga makter betyder i praktiken att man tar ett steg mot att göra smutsbruna uniformer lite mer rumsrena. Att ge dem ett bord är att säga att de spelar i samma liga, och hör hemma i ett öppet och demokratiskt kulturcentrum. Det gör Nya Tider till lite mindre extremister från högerkanten, och lite mer till vilken vanlig publikation som helst. Just nu är Bokmässan värd för den trevliga festen med sansade och trevliga människor som bara vill dricka vin och umgås. Det är bra stämning och alla har kul, problemet är bara att Bokmässan envisas med att bjuda in den där jobbiga Nya Nicke som alltid blir för full och talar alldeles för högt och blir skränig. Ingen gillar att ha honom där egentligen, men det känns ju taskigt att inte bjuda in honom, och oartigt att säga till värdfolket att Nya Nicke sabbar stämningen. Ju fullare Nya Nicke blir, desto mer ylar han om att invandrarna tar jobb från svenskar, och när någon lite generat försöker argumentera mot honom spiller han ut halva sin öl i soffan i sin iver att berätta om PK-medias stora konspiration. ”De mörkar uppgifter för vi ska tro att Mustafa inte våldtar svenska tjejer!” ylar Nya Nicke, medan resten av sällskapet stirrar ner i vinglasen och drar sig undan. Någon viskar till någon annan att ”han är för full, fattar han inte det?”. Bekymrade blickar. ”Någon borde sätta honom i en taxi…” Men alla är schyssta och öppna människor som inte vill döma någon i onödan, så ingen slänger ut Nya Nicke. För helvete, Bokmässan. Jag säger inte att ni måste ge Nya Nicke en rak höger (även om det skulle finnas en lingvistisk rättvisa i det), men se för fan till att inte bjuda in honom på fler fester.

Att bjuda in mig till samma fest som förespråkare för en ideologi som hävdar att mina föräldrar och vänner inte hör hemma i det här landet, att jag och min fru inte borde få gifta oss eftersom det är ”onaturligt” med homosexualitet, att personerna jag växte upp med egentligen är terrorister… det är jävligt respektlöst. Jag kommer inte närvara på en tillställning där vissa gäster ifrågasätter mitt grundläggande mänskliga värde. Nästa fest kanske fler människor som inte själva tillhör de utsatta grupperna också väljer att avstå, som en solidarisk handling.

Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om att jag inte tänker skuldbelägga någon, och sanningen är att jag förmodligen hade resonerat likadant som alla litteraturälskare som väljer att åka, om jag inte kände mig hatad på ett personligt plan. Men låt mig mota bort lite av Voltaire med Martin Luther King Jr:

”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• Därför åker jag inte till bokmässan i år
• Istället för bokmässan
• Det där med politisk litteratur

Tacksamt att göra en bok om Belgien. Det gäller att vara roande fast man talar om ledan, undervisande fast man talar om ingenting.

Arma Belgien är en enda lång klagosång över Bryssel, belgarna och Belgien. Redan Voltaire på sin tid, tyckte illa om Bryssel; Baudelaire citerar i sin bok en av hans dikter från 1722, där det bland annat låter så här: ”denna trista stad på resan, det är att vistas bland tröghet, okunnighet, ändlösa ledan, och bland stupid likgiltighet”. Samma tankar hade Baudelaire om staden.

Den 24 april 1864 anlände Charles Baudelaire till Bryssel. Han hade flytt dit från sina fordringsägare i Paris och hoppas kunna tjäna pengar på att göra en föreläsningsturné i Belgien. Föreläsningarna som han höll i maj samma år handlade om hans favoriter: konstnären Eugène Delacroix och författaren Théophile Gautier, och han föreläste även om rusmedlens effekter. Turnén gav inte de pengar han hade tänkt. Han gjorde ytterligare ett försök att ordna en föreläsningsturné, men misslyckades. (Absurt så här i efterhand, att så få var intresserade av dessa föreläsningar. Med facit i hand: nu hade denna kultförfattare vid varje föreläsningstillfälle säkert fyllt en arena.)

Baudelaire ville även få belgiska förläggare att publicera några av sina verk. Detta misslyckades också. Istället började han skriva på en bok om Belgien och belgarna, ett land och ett folk, som enligt honom, hade många brister. Det var först meningen att det hela skulle bli en mindre pamflett, men boken växte och omfångsmässigt blev den till slut hans största verk. Boken blev dock aldrig färdig. Den bok som till slut trycktes och gavs ut, detta skedde först 1953, var en sammanställning av alla de anteckningar han skrivit och de tidningsurklipp han samlat inför fullbordandet av boken. Boken fick den titel han använt som arbetsnamn: Pauvre Belgique: Arma Belgien.

Bokens fragementariska klippbokskaraktär gör att läsningen av den är krävande, och man är så gott som beroende av att noggrant läsa de många kommentarer och förklaringar, som de många fotnoterna hänvisar till. Dessa förklaringar och kommentarer är dock både lärorika och spännande att ta del av. Läsaren får ta del av Baudelaires bildning och får en inblick i en helt annan värld: 1860-talets Belgien och Europa, men lär också känna delar av Baudelaires privata liv. Här får man till exempel veta (om man nu inte visste det förut) att han kände minst tre fotografer, som fotograferade honom, och som var hans vänner: fransmännen Félix Nadar och Étienne Carjat, men också den belgiske fotografen Charles Neyt. Neyt porträtterade Baudelaire 1864 (detta foto borde alltså vara taget i Bryssel), poserande med en cigarr i högerhanden.

Det är spännande att se hur Baudelaire successivt arbetar sig framåt med anteckningarna, vilka ofta upprepar sig, men är något förändrade eller utvidgade. Intressant att se vilka tidningsartiklar han klippt ut och sparat. Han skriver att han ska kolla upp fakta gällande olika saker, rådfråga olika personer, vilka han namnger.

Arma Belgien är alltså ett angrepp på Belgien och belgarna, den är mycket kritisk och sarkastisk. Den är en karikatyr av ett land, av ett folk. Det mesta ogillas av Baudelaire. Han var själv hyperestet, och tyckte därför Bryssel var fult, att belgarna saknade sinne för skönhet och att de betedde sig klumpigt och dumt. Säkert måste Baudelaires hela svåra livssituation ha påverkat hans sinnesstämning och förstärkt hans negativa upplevelser. Boken är naturligtvis också tänkt att vara rolig, en satir. Själv tycker jag att den är mer tragisk än rolig, den är alltför misantropisk. Man ska ju låta ett litterärt verk tala för sig själv, och inte låta sig påverkas av författarens eget liv. Men för mig är det svårt att tänka bort den situation i vilken författaren befann sig då han skrev, och det öde som sedan väntade honom. Han var sjuk i syfilis, hade dåligt med pengar och plågades säkert av hemlängtan, då han jämförde Bryssel med det vackra och estetiska Paris. När han till slut återvände hem dit igen, var han dödssjuk.

Baudelaires anteckningar och urklipp är tematiskt ordnade och han skrev om det mesta på temat Belgien: staden Bryssel, karaktärsdrag hos folket, deras seder, mat, dryck, männen, kvinnorna, kärleken, språket, journalister och litteratörer, folkets ogudaktighet och prästskräck (Baudelaire var troende) de sköna konsterna, kyrkorna, arkitekturen, politiken, kung Leopold I, armén och landskapet utanför Bryssel med mera. Här kommer några exempel ur avsnittet ”Bryssel. Gatans fysionomi”:

Bryssel, betydligt bullrigare än Paris; förklaringen varför. Gatstenen, ojämn; husens skörhet och resonans; gatornas trånghet; folkets råhet och överdrivna tal, den allmänna klumpigheten; det nationella visslandet (vad det är) och hundarnas skall [...] Tristessen hos en stad utan flod. [...] Belgarnas sätt att gå, vansinnigt och tungt. De går med blicken vänd bakom sig, och slår sig ständigt.[...] En belgare går inte, han ramlar fram [...] Plötsliga vrål av flamländsk råhet [...] Kvinnorna pissar till och med inte annat än i grupp. [...] Min kamp med en skara brysselska damer på dryckesslag [...] Spasmen att skratta utan anledning, i synnerhet hos kvinnorna [...] Ingen uppklädd på gatorna. Ingen skyltning i butikerna [...] Många balkonger, ingen på balkongerna. Inget att betrakta. [...] Munnars besynnerliga utseende på gatan och överallt. Inga läppar för sinnlighet [...] Ofullbordade ansikten [...] Visslande, uttal långsamt och grötigt. [...] De kan inte ge vägbeskrivningar.

Ja, det säger sig självt att om boken blivit färdig och hade getts ut, hade Baudelaire inte kunnat stanna kvar i Bryssel; det förstod han själv.

1866 drabbades Baudelaire av ett slaganfall, vilket ledde till partiell förlamning och afasi. Han låg på sjukhus i Bryssel, men efter några veckor där, hämtades han i juni hem till Paris av sin mor. Tack vare påtryckningar från några av hans vänner betalade Utbildningsministeriet för att han skulle få vård på en klinik i Paris. Följande år, den 31 augusti avled han, 46 år gammal.

Tillsammans med denna översättning av Arma Belgien finns 21 dikter av Baudelaire, med tema Belgien, också de översatta, vad jag förstår för första gången till svenska. Samlingen har titeln AmÅ“nitates Belgicæ (Belgiska älskvärdheter). Endast den första dikten i denna samling publicerades före Baudelaires död: ”Venus belga”. Han hade planerat att dikterna skulle ingå i Arma Belgien och innehållet i dem är alltså inspirerat av hans anteckningar.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• En levande klassiker
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander

Voltaire tvingas inse att den ”bästa av världar” fortfarande har svårt att leva upp till epitetet och han flygs med privatplan mellan världens oroshärdar. Forna Jugoslavien, Afrika och Ryssland är några av de platser där förnuftets förespråkare får sina värsta farhågor besannade. Frågan är bara vad Voltaire kan åstadkomma?

Kjell Espmark, som definitivt tillhör flocken av kulturelefanter i Sverige (inget nedsättande, elefanter är fina men stora djur), genomför i boken en väldigt intressant idé. Att låta en stor tänkare och filosof från 1700-talet landa i vår egen tid är både spännande och fantasifullt och man skulle kunna utveckla idén vidare. Tänk t.ex. vad Aristoteles skulle kunna utföra om man satte en PC i handen på honom eller om man skulle ge Leonardo da Vinci tillgång till dagens teknik.

Det finns naturligtvis personer man absolut inte skulle vilja skaka liv i men det är ju heller ingen som tvingar en till det, fantasi är bra. Espmark gör det stundtals bra, språket är högtravande vilket ibland får tankarna att landa i 1700-talet men man blir snart påmind om att det är vår egen tid som gäller genom ganska häftiga kontraster som t.ex. en flygplansmotor. Voltaire behåller också sina egna 1700-talskläder och man måste erkänna att det skulle vara en trevlig och avbrytande syn att se en figur i en tjänstemannaskara utan den sedvanliga, mörka kostymen. Kul också med de allusioner till Voltaires ”första” samtid.

Ett exempel är när filosofen, vid sitt besök i Ryssland, begrundar porträttet av sin före detta brevkompis, Katarina den stora, som han dock aldrig mötte. ”Hon hade kallat hit honom redan för två sekel sedan men den gången hade hon fått nöja sig med Diderot och hans kolik. Nu hade han alltså kommit själv.” Ett annat exempel är när Voltaires polemik mot en annan 1700-talstänkare, Rousseau, lyser igenom. De var tydligen inga såta vänner i verkliga livet. Ironin från Voltaires välkända och missbrukade verk om Candide är också det något som Espmark använder sig av vilket är trevligt.

Hur bra är då det här? Tja, som tidigare framgått är idén bra men det hela håller inte riktigt hela vägen ut. Budskapet och behandlingen av världsproblemen är bra och tilldelas härmed välförtjänt beröm men trots detta och de många trevliga inslagen är det på det hela taget ingen superbok.

Tyvärr räcker inte ett bra budskap utan det krävs någon form av kompletterande omgivning som detta kan landa i och som tilltalar läsaren. Det är närmast här som Espmark misslyckats. Med misslyckats menar jag inte att totalsåga boken, det är den alldeles för välskriven för men den skulle, som sagt, kunna vara bättre.

Similar Posts:

• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• De första hundra åren
• Varning för poesi i Babel
• Jag, Carolus

Det jag istället i denna bok läst med störst intresse och tror mig ha störst behållning av är de partier som mer allmänt beskriver tidsandan, något som jag här har för avsikt att återkomma till. När Ekerwald framemot slutet av boken börjar redogöra för Voltaires förhållande till Rousseau så slås jag av hur mycket hellre jag hade velat läsa en bok om denne, som myntat ett av mina favoritcitat:

Det sociala livet medför obönhörligen att det blir viktigare att synas vara än att verkligen vara.

Jag hade innan jag läste den här boken fördomar om att Voltaire inte var en speciellt begåvad författare, detta grundat i det faktum att humorn i Candide är minst sagt pubertal, för att inte säga barnslig och i det faktum att han tycks ha ett överdrivet melodramatiskt anslag, som dock kanske kan sägas vara tidsenligt. Ingenting i den här boken får mig att ändra uppfattning, faktum är att Ekerwald närapå instämmer i att Voltaire skulle vara barnslig:

Voltaire kan konsten. Han är oblyg, men nota bene, utan skam. Han är det på ett barnsligt vis.

Dock har jag tidigare inte haft bilden av honom som en förkämpe i striden för ett demokratiskt samhälle. Enligt Ekerwald är det han som lägger fast principer om åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet, han lyckas också med extensiv brevskrivning häva ett antal, som Voltaire ser det, rena justitiemord. En annan sak som också talar för honom är det mod han visar genom att publicera sina böcker trots att han är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att få.

Som 13-åring är han enligt Ekerwald älskare till en 85-årig kvinna, men med tanke på att han själv senare hade ett förhållande med sin systerdotter och att hertigen av Orléans, den så kallade "Regenten", som satt på den franska tronen i väntan på att Ludvig XV skulle bli gammal nog, hade ett förhållande med sin dotter och även diverse andra redovisningar av tidsenliga sexvanor gör att jag drar slutsatsen att det kanske, trots allt, inte är så absurt som det låter, åtminstone inte för den tiden. Matvanorna tycks också de ha varit mer eller mindre lika sunda som sexvanorna:

Till de sammanlagt 250 gästerna serverades 327 kycklingar, 382 duvor, 370 fasaner. Menyn omfattade 31 olika soppor, 75 entrérätter och 132 hors d’oeuvres.

Detta för en middag på Ludvig XIVs tid, vars största last tycks ha varit mat och dryck, han tog regelbundet lavemang var tionde dag och när han efter sin död obducerades fanns mage och tarmar ha ett dubbelt så stort omfång som hos en normal man i hans ålder.

Också vad gäller pengar tycks man sakna begränsningar, när John Law i Frankrike får sedelutgivningsrätt utnyttjar han den till den grad att det uppstår pappersbrist. Enligt Ekerwald är det denna incident som utgör grunden för partiet om Mefistofeles och papperspengarna i Goethes Faust. Voltaire gör sig sin första förmögenhet genom att ingå i ett sällskap som köper upp alla lotterna i ett kungligt lotteri, vilket var så illa planerat att kuppen gav flera miljoner i vinst. När pesten kommer till Frankrike hävdar man att den hålls på avstånd bara man använder Nostradamus luktsalt, ytterligare ett sätt att tjäna pengar för somliga.

En liten favoritbekantskap i den här boken är också Maupertius, som var president i den preussiska vetenskapsakademien. Hans förslag på experiment som borde genomföras är härligt naiva, bland annat vill han att man skall gräva ett djupt hål till jordens mittpunkt, helt enkelt för att se hur där ser ut också vill han undersöka om människan i ett tillstånd av exaltation kan se in i framtiden, exaltationen kunde, föreslog han, framkallas genom användning av opium.

Den av Voltaires böcker som jag faktiskt efter att ha läst Voltaire – Liv och tänkesätt blir intresserad av att läsa är Den bärbara filosofiska ordboken, denna har dock aldrig översatts till svenska. I denna bekänner Voltaire sin tro på Gud, dock inte den kristna, judiska eller muslimska guden utan Epiktetos och Ciceros Gud. Epiktetos som på sistone tycks dyka upp i mer än lovligt många sammanhang i min tillvaro, dennes Handbok i livets konst som egentligen är nedtecknad av Flavius Arrianus, en av Epiktetos lärljungar, gavs nyligen ut av bokförlaget Bakhåll.

Man skulle kunna önska att Ekerwald valt ett annat ämne för sin bok än Voltaire, men förhoppningsvis kommer det flera och kanske skriver han en om Rousseau nästa gång, då blir åtminstone jag glad, för den vill jag verkligen läsa, i mina ögon är han fortfarande en begåvad författare och böckerna i hans serie "Liv och tänkesätt" har mycket att tillföra och jag lär mig mycket genom att läsa dem och det är ju onekligen trevligt.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Gammal är äldst
• Den evige provokatören
• En bekantskap för alla tider och humör