Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Riktigt. Svart. Bröd.

Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa.

Något glufsande inträffar inte i boken Rågen – en spretig historia, skriven av Annika Luther. Boken lyfter fram människans relation till ett sädesslag som fick fäste på nordliga breddgrader i Europa, i synnerhet i Finland. Rågen och människan visar sig ha en relation som går långt tillbaka i historien.

Kapitlen består av essäliknande texter som ger utrymme åt författarens kunskaper att växa fram organiskt. Hela upplägget startar med tiden när gräsen vajade tätt över jordklotets stäpper och savanner. Hur grässorter utvecklar starka rotsystem i samspel med betande djur. De första fröna som samlades in av människor ledde årtusendena senare till ett jordbrukssamhälle. Vad beträffar rågen bedömer forskare att den vandrade in i Europa som en sorts åkerogräs och blev kvar i de trakter där vete och korn dukade under.

Våra nordliga breddgrader har inte varit något hinder för rågen, som duktigt anpassat sig efter omgivningen. Rågsådd på sommaren, övervintring och slutligen skörd nästa sommar. Rågsorterna som klarat de nordiska förhållandena behöver nämligen frost för att gro. Lägg därtill att glest befolkade bygder gett plats för svedjebruk – ett arbetssätt som varit som gjort för rågen.

I början av 1900-talet började vetenskapare att eftersträva mer överlevnadsdugliga sädesslag med hjälp av genteknik. Det som skett de senaste femtio åren är tyvärr en nackdel – även om avkastningen är god och odlingsmetoder effektiviserats. Författarens källor påtalar att allt färre sorter ger en monokultur och därtill en ökad sårbarhet för angrepp. För att klara framtiden måste människorna satsa på artrikedom.

Medan jag läser boken minns jag skoltidens lärare som berättat medryckande om sitt ämne oavsett om det handlat om franska revolutionen eller matematiska formler. Luther har ett genuint intresse för rågen men också för alla människor som dyker upp i arkiven. Den sovjetiske agronomen, botanisten och växtgenetikern Nikolai Vavilov tror jag sänder författaren ett särskilt tack från andra sidan.

Personligen upplever jag ibland att arkeologiska fynd ställer mig bredvid män och kvinnor i det förgångna. Hänvisningen till forskares upptäckter i samband med utgrävningar gör mig till en tidsresenär på ett häpnadsväckande sätt:

[---] över tiotusen malstenar och nästan 650 stenfat och kärl, av vilka en del rymmer 200 liter vätska, till exempel gröt. I och för sig är detta inget konstigt, det är bara det att stenarna och kärlen är över 12 000 år gamla [---].

Luther har inte bara det rent vetenskapliga för ögonen, och jag blir glad över allehanda citat från litteraturen som hon strösslat med i kapitlen. Här förs mina tankar till ett liv där människan lever nära djur och växter. Dagens förädlade råg är knappt midjehög men för bara några årtionden sedan växte den manshög och kunde vara skydd för ungfolk när de stämde träff under sommarnatten. Wow! Det hade jag gärna velat fråga ifall min mormor upplevt om vi hade kunnat träffas idag! Morfar hade inte svarat, gentlemannamässig som han var.

Den här typen av böcker som rör sig inom de vetenskapliga, social- och kulturhistoriska områdena blir ibland akademiskt tungfotade. Men i det här fallet är texterna personliga och då och då ges plats åt författarjagets kärva kommentarer:

Under ett kritiskt skede av kriget drabbades rågfälten kring staden Astrakhan, där den ryska armén var stationerad, av mjöldryga som förgiftade både soldaternas bröd och hästarnas hö. Sjuka soldater slåss dåligt och hästar som tappat sina hovar är inte heller så stridsdugliga.

Rågen – en spretig historia har gett mig synnerligen intressanta lässtunder och hoppeligen har andra läsare lika stort nöje av den som jag. Den passar också bra att ha i knät när man tuggar i sig en skiva riktigt svart bröd.

Similar Posts:

• Vårt dagliga bröd
• Hår som speglas i tiden
• Resans sköna konst
• Om döden
• Kom lite närmare din inre bonde

Adam Beckers bok handlar om fysikens historia och de människor som varit med och format den. Boken blir variationsrik därför att den lyckas väl att båda förklara komplicerade teorier och teckna 1900-talets stora kvanttänkares liv. Framställningens kärna är mätproblemet och vad det problemet säger om det vetenskapliga projektet. Behöver en vetenskaplig teori förklara verkligheten eller endast förutspå framtiden?

För att förklara problemet behöver man förstå lite mer av hur kvantvärlden funkar. Becker skriver:

Kvantfysiken använder oändliga talmängder som kallas vågfunktioner för att beskriva världen. Olika platser tilldelas tal: ett tal för varje punkt i rummet. […] Vågfunktionen säger inte hur stor del av en elektron som befinner sig på en viss plats; den ger sannolikheten för att elektronen befinner sig på platsen i fråga. I allmänhet ges kvantfysikens förutsägelser i form av sannolikheter, inte säkerheter […] I kvantfysiken har alltid en vågfunktion: denna bok, stolen du sitter i […] Hur ett objekt beter sig bestäms av dess vågfunktion och hur objektets vågfunktion beter sig bestäms i sin tur av Schrödingerekvationen.

Vågfunktionen är helt bestämd tills någon observerar den. Då kollapsar vågfunktionen utom i en punkt.

Hur och varför vågfunktionen kollapsar, och vad ”mätning” innebär till att börja med – det är mätproblemet, kvantfysikens centrala mysterium.

Flera frågor uppstår ur denna problematik: Hur kan elektronen veta att vi observerar den? Hur kan en annars deterministisk värld använda sig av sannolikheter? Och hur går detta ihop med hur världen omkring oss upplevs? Newtons fysik beskriver en välbekant och enkel tredimensionell värld med solida objekt som rör sig i räta linjer tills någonting stör dem i deras banor. Kampen med dessa frågor utgör stommen av boken.

I centrum av diskussionen finns två fysiker: Einstein och Bohr, två fysiker som inte kunde vara mer olika. Einstein är känd för upptäckten av den generella relativitetsteorin och Bohr atomkärnan. Einstein samarbetade sällan med andra fysiker och hade nästan aldrig egna studenter. Han var ständigt misstänksam mot status quo, såväl vetenskapligt som i allmänhet; han karakteriserade det sunda förnuftet som den ansamling fördomar som man förvärvat vid arton års ålder.” Bohr var å andra sidan var lärare till många av den kommande generationens fysiker. Ofta förstod Bohrs studenter aspekter av ett problem snabbare än han själv men till följd av alla diskussioner kunde Bohr se en helhet som var dold för de andra. Även om Becker försöker balansera sina porträtt av dessa människor framkommer stundvis vilken tänkare som författaren föredrar såsom när Becker skriver att Bohrs uttalanden mer låter som något en spränglärd talmudelev skulle säga.

För att ytligt sammanfatta de olika filosofiska hållningarna kan man säga att Bohr ansåg att det inte fanns någon problematik överhuvudtaget; kvantmekaniken och newtonsk fysik förklarar helt olika världar. Hans vetenskapsfilosofi härstammade från den inflytelserika filosofiska skolan logisk positivism. Den menade att goda teorier endast kan baseras på rena observationer och detta i kombination med en logisk metodik var vetenskap. Men om ett träd faller i skogen och ingen hör det – låter det verkligen då? Finns någon verklighet utanför vår perception? Einstein menade att en teori måste förklara verkligheten vilket kräver mer än att bara kunna prediktera framtiden. Vetenskapsmän måste förstå vad de håller på med. Det innebär att man kan förlita sig på mer än bara det observerbara när man skapar teorier och såsom vetenskapsfilosofen Maxwell kommenterade kan själva föreställningen om att något som ”principiellt icke-observerbart” förändras i samband med nya teorier och ny teknologi uppstår.

Det är fascinerande att följa dessa fysikers resa och läsa om hur de försöker förstå något så kontraintuitivt som kvantfysik. ”Jag hade känslan av att jag genom de atomära fenomenens yta tittade in i ett förunderligt vackert inre, och jag kände mig nästan vimmelkantig när jag tänkte på att jag nu fick utforska denna matematiska rikedom, som naturen så generöst hade lagt ut framför mig” skrev Heisenberg om sin upptäcktsfärd. Som så ofta är fallet upptäcks något först för dess egen skull och sedan visar sig upptäckten vara enormt användbar.

Det finns även många intressanta anekdoter i texten såsom exempelvis hur atombomben aldrig hade uppfunnits om inte amerikanerna trott att tyskarna var nära att skapa den. Det krävde en nästa ofattbar investering i just forskning för att hitta lösningen (450 000 personer anställdes för att uppnå detta ändamål). Det är även överraskande hur en möjlig tolkning av kvantfysiken kan leda en att tro på multiuniversum dvs att universum kontinuerligt förgrenar sig. Kotteriet som bildades kring Bohr och deras kamp mot avvikande åsikter fann jag frånstötande. Det är iögonfallande att detta kan ske inom vetenskapen och att så många framstående fysiker intog en nästan servil hållning till Bohr. De som motsatte sig köpenhamnstolkningen av kvantfysiken var kättare. En av dessa – Bohm – förlorade sitt amerikanska medborgarskap bl.a. på grund av detta. Det är kanske inte så konstigt givet att vetenskapsmän är en del av maktstrukturer som i sin tur påverkar individens incitament. Att tabubelägga avvikande och intelligenta åsikter hindrar dock vetenskaplig utveckling och kan få förödande konsekvenser för en människas liv.

Boken täcker fysikens historia, vetenskapsfilosofi, skildrar intressanta livsöden och ger djuplodad förklaring av komplicerade teorier vilket gör det omöjligt att göra den rättvisa i en kort recension. Jag har dock aldrig läst en text som varit lyckats så bra att göra de senaste vetenskapliga rönen tillgängliga för lekmän. Min enda kritik är att man leds att tro att det ska komma en lösning på mätproblemet vilket aldrig sker. Diskussionen pågår än idag. Jag är därför benägen att hålla med Hamlet och säga att mer finns i himmel och på jord än någonsin filosofin har drömt om.

Similar Posts:

• Roman om vetenskap och galenskap
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Medvetandets roll i universum

Nå. Hur har de lyckats? Herrar som Einstein, Bohr, Schwarzschild, Heisenberger, Grothendieck, Schrödinger, Mochizuki. Svaret är att några lyckats ganska väl – om man ser till yttre framgångsfaktorer. De har tilldelats Nobelpris och blivit förebilder för yngre generationer på universitetsinstitutionerna. Andra har inte varit lika lyckosamma (eller lyckliga) trots viktiga bidrag i vetenskapshistorien. Konsekvenserna av vissa upptäckter har varit förfärliga för mänskligheten eller skapat kaos i intellektet.

Exempel på förödande upptäckter finner vi hos Fritz Haber. Hans kemikunskaper ledde till uppfinningen av Zyklon B, ett medel som användes vid judeutrotningen under andra världskriget. Själv tyckte han att uppfinningen av kemisk konstgödsel var värre, trots att han tilldelades Nobelpris för den. Jorden skulle inte längre tillhöra människorna utan den skulle gå under i ”en fruktansvärd grönska”. Med dessa ord avslutade han ett brev fullt av skuldkänslor.

Paradoxernas paradox låg i teorierna kring universums expansion. I de nya förklaringsmodellerna visades att en expanderande rörelse i vissa lägen skulle nå sin oundvikliga motsats i det svarta hålet. Inte alla ville ta till sig rön som innebar att universum bar på själva apokalypsen.

När blicken vändes mot tingens minsta byggstenar uppstod andra tvister. Skilda åsikter fanns kring beskrivningen av atomers struktur. Det var för simpelt med en bild av elektroner som cirklade runt en kärna. Annorlundaheten – den fjärde dimensionen – var omöjlig att observera menade kritikerna av dessa stiliserade teckningar. När debatterna hettade till behövdes ibland ordningsvakter för att kasta ut en opponent från aulan.

Den filosofiska och nästintill religiösa aspekten i matematikernas och fysikernas liv och arbete återkom ofta. Att finna ”själen i ekvationen” ingav tillfredsställelse. Andra gånger blandades lyckorus med fasa:

Heisenberg drabbades av en så stark svindel att han fick behärska impulsen att kasta anteckningsboken nedför stupet.

Gränslöshet var vanligt när teorierna skulle föras i bevis. Intellektuella utmaningar krävde energi. Utöver kollegornas kritik ifrågasatte forskarna själva sina egna upptäckter. Labatut skildrar förtroget sökandet som bor granne med galenskapen. Flera levnadsöden innehåller asketism, medicinering mot svåra sjukdomar eller hallucinationer.

Labatuts roman om några vetenskapares levnadsöden under 1900-talet lyckas illustrera obeskrivbara fenomen. Alltifrån konturerna hos några av vetenskapens kvantfysiska idéer till människans strävan och längtan efter tydliga svar. Intellektet vidgas ena stunden för att i nästa stund pocka på intuitiva delar av min förståelse. Sällsamt och enormt intressant, vilket gör mig nyfiken på författarens fortsatta författarskap.

P.S. En bonus till dig som vill höra Labatuts tankar kring boken, klicka på den här länken –>Intervju med Benjamin Labatut

Similar Posts:

• Vetenskapens största mysterium
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Trevligt nörderi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen

Mycket tonvikt ligger – självklart, kan tyckas – på Linnés vetenskapliga gärning. Publiceringen av Systema Naturae, där Linné tillämpade ett nytt sätt att klassificera växter, och senare också djur, var det som först kom att göra honom internationellt känd. Under hans livstid kom den att ges ut i ett antal utgåvor, stadigt växande i omfång då han kom att försöka klassificera allt fler djur och växter i detta system. Linné kom sedan att publicera ett antal andra viktiga vetenskapliga verk under sin livstid. Broberg skildrar alltså denna vetenskapliga gärning i detalj. Vi får samtidigt också lära känna privatpersonen Linné, inklusive hans familj, från vaggan till graven. Boken är rikligt illustrerad, och en eloge måste ges till formgivaren Annika Lyth som gett boken en mycket passande stil i form av att efterlikna hur med Linné samtida publikationer ofta såg ut.

Det tråkiga med den här boken är att författaren, även om han kanske inte strösslar med hyllningsord som vissa tidigare biografer må ha gjort, ändå känns allt för snäll när det gäller Linnés mindre sympatiska sidor. Ta till exempel frågan om Linnés syn på kvinnor, och särskilt då utbildning för kvinnor. Någon sådan blev inte aktuell för någon av Linnés döttrar – något Broberg spekulerar i kanske berodde på en ”rousseauansk misstro” mot skolbildning. Det förefaller mig som läsare inte vara en särskilt övertygande hypotes, givet att Broberg tidigare på samma sida beskrivit den avancerade utbildning som den enda sonen fick. Ingen rousseauansk misstro mot skolbildning där, inte. Kan det måhända istället ha varit så att Linné omfattade samma sexistiska syn som så många andra män i sin samtid? Ett annat exempel är Linnés djupgående rasism. Människorna indelas av Linné i olika raser, och dessa rangordnas hierarkiskt i senare utgåvor av verket Systema Naturae. Afrikaner kommer i denna hierarki längst ned, och Linné ger i sina skrifter uttryck för en rad fördomar mot såväl afrikaner som flera andra folkgrupper. Linnés hållning i frågan har av somliga andra forskare framhållits som en viktig byggsten för framväxten av den förment vetenskapliga rasismen under 1800-talet. Men Broberg nämner bara denna sida hos Linné i förbigående, och försvarar därtill Linné med argument som att han samtidigt exotiserade vissa ursprungsfolk (som samer) på ett hyllande vis och inte heller var antisemit – som om det skulle göra hans rasism gentemot andra grupper mindre problematisk.

Linné var självfallet långt ifrån ensam i Sverige, eller Europa för den delen, om såna här åsikter vid denna tid. Det faktum att han kom att få en så upphöjd position, inom både akademien och i samhället i bredare mening, gjorde dock att hans fördomar kom att spela större roll än många andras i hans samtid. Det visar ju samtidigt på hur komplex en person som Linné faktiskt kunde vara: framåtblickande och nyskapande vetenskapsman på ett område, men lika fördomsfull som andra människor på andra områden. Att passera förbi sådana här aspekter av Linnés tänkande så hastigt, och därtill närmast överslätande, förefaller mig därför vara att missa en viktig möjlighet att problematisera bilden av mannen Linné.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Intressant om Linnés psykologi
• Katter och professorer
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”