I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Ja, det är ju svårt att inte fastna redan där. St Mary’s är inte vilken historieinstitution som helst. Det är en institution där historikerna har möjlighet att faktiskt resa i tiden.

För en historiker är konceptet såklart svåremotståndligt. Så också för Max, Madeleine Maxwell, en hyggligt framgångsrik men mycket ensam och rotlös historiker, som plötsligt föreslås till en aspirantplats på St Mary’s av en gammal mentor.

Platsen hon hamnar på är en tämligen sluten värld, där de anställda också bor och lever sina liv, med allt vad det innebär av kärlekshistorier, maktkamper och intriger. På institutet finns inte bara forskare, utan också tekniker, kostymörer och säkerhetsfolk. I en stor hangar finns kapslarna med vilka man färdas i tiden för att själva söka svaren på historiens alla gåtor, och så småningom blir det Max tur att ta sitt första ”språng”.

Vän av ordning har kanske redan indignerat utropat ”Fast hallå! Vad har historiker och flygödlor med varandra att göra?” Historiker håller sig ju vanligtvis till tidsperioder som efterlämnat skriftliga källor, vilket innebär att de missar kritaperioden med sådär 60 miljoner år. Så icke på St Mary’s.

Jag får hålla hårt i författarens koncisa förord:

Jag har hittat på alltihop.
Historiker och fysiker – snälla ni, låt bli att hoppa på mig på gatan.

Så visst, även om jag personligen hellre hade skickat paleontologer, geologer och botaniker till kritaperioden, så skickar St Mary’s alltså historiker. Spännande för dem, ändå.

Då har jag mer problem med att tidsresorna är hemliga, och samtidigt tillför forskningen ovedersägliga resultat – hur går det till? Varför skulle någon acceptera som sanningar saker som helt saknar kända belägg? Där går det inte alls ihop.

Om du gillar den här serien – för en serie är det, på hela tio romaner och en mängd noveller – så himlar du säkert ordentligt med ögonen vid det här laget. Recensenten fattar ju inte alls grejen. Det här är äventyr! Det här är underhållning! Fast det faktum att mina invändningar dessutom får mig att känna mig tråkig gör mig ju inte vänligare inställd heller.

Tiden väntar inte på någon är en knasig, påtagligt brittisk historia (tänk Jasper Fforde och den brittiska fantasy-traditionen) om en excentrisk institution som följer helt egna regler. Den bjuder på gott om äventyr, även om den är en smula segstartad, och på tvära kast mellan internatskolehyss, fascinerande förflutenhet och en del ordentligt mörka inslag också.

Jag är kluven. Ja, jag har invändningar. Jag har frågor. Men när Max och hennes kollegor äntligen sätter foten på så att säga historisk mark, och det förflutna får liv framför ögonen på dem, då är jag också fascinerad och ohjälpligt indragen. Tänk ändå. Att kunna uppleva det förflutna på riktigt.

Så fast jag är beredd att lägga ifrån mig den här romanen utan att läsa färdigt den ganska många gånger, så är nog chansen rätt stor att jag ändå kommer att plocka upp nästa del i Jodi Taylors Chronicles of St Mary’s. Vart ska den ta vägen, den här kampen om den lynniga, spännande, farliga och eftertraktade historien?

Similar Posts:

• Noir i grälla färger
• Identitetsbyten utan frihet
• Under the dark
• Kulturhistoriskt småintressant
• En annan historia

Boken består av tre längre kapitel efter ett inledande och initierat förord om resandets historia och resandet som idé. Därefter berättar Mazzarella i första kapitlet om kryssningsresor hon gjort med de norska kryssningsfartyg (med ofta filippinsk besättning) som seglar världen runt med äldre välbeställda pensionärer. Hon har rest ensam på arbetsuppdrag, tillsammans med sin tidigare man Lars G och nu med sin nuvarande man L. Hon säger sig både fascineras och äcklas av kryssningskulturen. På något plan påminner skildringen av livet ombord om flera av dikterna i Lars Huldéns lilla bok Inga stjärnor i natt, sir (2012) – att som äldre resa utan intresse för show eller underhållning (eller för att bli fotograferad) utan för att få se stjärnhimmeln.

I det andra kapitlet berättar hon om sin och makens vistelse i Australien och återvändandet dit. Mazzarella skriver utförligt om världsdelens historia, natur och människor. Om att få nya vänner, yngre vänner med livet framför sig. Om australiensarnas vänlighet och direkthet men också om urinvånarnas utsatthet. Om naturens och djurlivets storslagenhet.

I sista kapitlet är det åter Australien och vännerna där som är i fokus – men hon skriver också fram sin döde far som hon något orättvist skrivit lite om i tidigare verk. En tillbakadragen och hyperkorrekt man som hon inte riktigt kände – som hon via sin mor lärde sig förstå sig på. Nu som själv över sjuttio kan hon känna en större fördragsamhet med den han var. Hon var ju faktiskt ”pappas flicka” och i många lägen förde han hennes talan trots att hon kanske inte begärde det. Just då.

Livet – och våra relationer – är också en resa. Mazzarella plockar fram – ofta vardagliga – minnesbilder av nära som hon mist och kan känna tacksamhet över någon liten detalj som (ändå) blev rätt. Om inte annat så efteråt i det egna minnet. Som över- och efterlevande ändrar våra känslor över tid. Vackert lyfter hon fram för kärlek det arabiska uttrycket ta’burni som ungefär kan översättas med orden ”du som ska begrava mig”, alltså; ”du som jag inte vill överleva”. Kan känslan uttryckas starkare?

Starkt berättar Mazzarella också om hur hon och maken på en resa från Australien till Nya Zeeland besöker minnesplatser för jordbävningsoffren i Christchurch den 22.2.2011. På ett ställe har en mamma placerat ut ett foto och en minnesdikt över sin döde son:

”Please don’t ask me if I’m over it yet, I’ll never get over it
Please don’t tell me he’s in a better place, he’s not here with us
Please don’t say at least he’s not suffering
I havent’t come to termes with why he had to suffer at all
Please don’t tell me you know how I feel, unless you have
lost a child
/…/
Please just say you are sorry.
Please just say you remember our child
Please just mention my child’s name, please let me cry.”

Orden drabbar. Idag har minnesplatser för katastrofer blivit en sorts ”upplevelseturism”. När vi ställs inför andras vanmakt upplever vi den egna sårbarheten. Samtidigt kan vi fascineras av slumpen, av naturens kraft. Ingen går någonsin säker någonstans. Mazzarella citerar och översätter Will Durants ord: ” Civilisationen existerar med geologins medgivande vilket kan återtas när som helst”.

Merete Mazzarella är diplomatbarn och har gått i skolor överallt i världen – ändå ser hon sig som just en ”försiktig resenär”. En som vill ha ordning och reda, rutiner och ramar. Boken skildrar också hennes starka relation till maken. Tacksamheten över åren de fått och får tillsammans. De har gift sig som 65+. Han är ”världens bästa reskamrat”.

Jag är en hängiven Merete Mazzarellaläsare – varje ny bok är en läsupplevelse. Som läsare blir jag inspirerad av den här boken som lär en mycket om en värld långt borta. I dag närmare än förr. Samtidigt handlar essäerna om inre resor och livets lärdomar. Ingen annan författare kan som Mazzarella förena högt och lågt, djup kunskap med banala (?) detaljer. Om människor som alltid lever som människor lever – av lokala och kontextuella förutsättningar och orsaker. Det nästan känns som om jag varit med och där – även om det bara är mellan bokpärmar. På så vis skriver Merete Mazzarella.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• I åldrandets stund
• Är jag den jag tror jag är?
• Tårar och glädje i skuggan av döden

Som tur är för förlaget så är väl alla presumtiva läsare inte lika finkänsliga. Och bokens idé är charmig så det förslår. Tänk om den där framtiden som man kunde läsa om i femtio- och sextiotalets sf-magasin och sf-filmer var den sanna verkligheten 2017? Ni vet; flygande bilar, silveroveraller, semestrar på Mars och en Världsfederation som altruistiskt styr över världen. Allt vi sf-fans läste om när vi var små har blivit verklighet. Ja, allt utom de glosögda monstren, dem kan vi förvisso klara oss utan. Retrofuturism brukar man ibland kalla den här vurmen för det förflutnas visioner av framtiden. Och tänk om den verklighet som vi lever i här och nu bara är ett olyckligt stickspår som orsakats av en beklaglig olycka, låt oss säga den 11 juli 1965?

Har ni sett Tillbaka till Framtiden-filmerna vet ni ungefär hur det fungerar. Det krävs en tidsmaskin och att någon från framtiden gör bort sig på ett avgörande sätt i det förflutna och vips så rusar händelserna fram längs med ett helt annat spår.

Mastai måste ha funderat på vad som krävs för att en sf-värld ska vara åtminstone skenbart möjlig och trovärdig nog för en publik som förmodligen är lite mer sofistikerad och luttrad än femtiotalets. Svaret han kom fram till var obegränsad tillgång till energi. Alltså introduceras vi för Gottreider-maskinen som ända sedan den 11 juli 1965 har utvunnit energi ur Jordens rotation.

Det är denna evighetsmaskin som så att säga smörjer hjulen i den verklighet som vår huvudperson Tom Barren lever i. Toms geni till far, som hyser ett minst sagt begränsat intresse för sin son, har konstruerat den första tidsmaskinen. När Tom gör den första tilltänkta krononauten, den självupptagna Penelope, med barn under ett engångsligg natten innan premiärresan, skjuter Toms far upp hela projektet på obestämd tid. För att hämnas på sin far tar Tom själv olovandes resan till det förflutna, till just det ögonblick när Gottreider-maskinen startas vilket leder till att maskinen förstörs och Toms och den alternativa världens framtid raderas lika effektivt som om den aldrig funnits.

Istället befinner sig Tom i vår värld. Inga flygande bilar. Däremot är han här en framgångsrik arkitekt vid namn John Barren istället för en oönskad förlorare. Det visar sig också att till skillnad från i den andra världen så lever hans mamma, och han upptäcker att han har en karismatisk syster – i sin egen värld var han ensambarn. Fadern är inte längre ett självupptaget geni utan snarare en ganska trevlig prick. Och som kronan på verket: det finns en annan version av Penelope här, Penny, som också är betydligt trevligare. De inte bara finner varandra, de blir dessutom kära i varandra på riktigt.

Då är väl allt som det ska? Vad är väl flygande bilar mot personlig lycka? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Tom plågas av samvetskval över de miljarder människor som nu blivit ofödda på grund av att han hindrade Gottreider-maskinen från att startas och dessutom börjar Johns karaktär att ta allt för stor plats i hans sinne.

Kanske är det i själva verket så att han verkligen är John Barren, drabbad av en kollaps kort tid innan Tom Barren dök upp, som har fått för sig att han i själva verket levt i en realisation av sin barndoms fantasivärldar?

Mer ska inte avslöjas om handlingen. Det blir snabbt en smula rörigt och Tom ställs inför ett antal svåra val. Och det ska sägas; trots att jag i grunden gillar Mastais debutroman så har jag en del problem med den. Rörigheten är just en av dem. Okej, det är inte värre än att man kan hänga med om man anstränger sig lite, men det förtar ändå en del av den emotionella investeringen man som läsare gör i karaktärerna. Det blir med andra ord snabbt ganska plot-drivet på bekostnad av karaktärsutvecklingen.

Till det bidrar de korta kapitlen och det stundtals snabba tempot. Jag får känslan av att det här är en science fiction-roman skriven för en mainstreampublik. Till det bidrar en del klumpigt infogade förklaringar och sammanfattningar – det är som om författaren inser att det här kan bli lite för rörigt för en publik som inte är riktigt van vid tidsresor och parallella verkligheter.

Men om man bortser från detta så är det en lovande och läsvärd debut. Nu är Mastai ändå inte någon nybörjare i sammanhanget, han han skrivit flera filmmanus, så han vet hur dramaturgi fungerar och han skriver med en driven och effektiv stil. Det finns en referens till Kurt Vonnegut i boken och det är väl närmast där man kan hitta Mastais litterära influenser. Men där Vonnegut är vass i sin satir och nattsvart i sin humor är Mastai snarare sentimental och kanske lite väl optimistisk över människans förmåga att ställa allt till rätta. Läsvärd är boken hur som helst, särskilt om du har en svaghet för klassisk science fiction och inte har något emot att låta den dekonstrueras på ett lekfullt sätt.

Som tur är finns det också versioner av boken med ett alternativt omslag.

Similar Posts:

• Lugna kvinnor ger sig av
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Klaga på mörkret
• Kärleken är mänsklig
• Kulturhistoriskt småintressant

Det hinner han aldrig. Istället kommer han hem och hittar sin gravida hustru död. Mördad.

2029. Jack, som nu är medelålders, har aldrig kommit över sin förlorade familj. Han hänger mest på barer där han ältar Patience och barnet. Så en dag får han nys om en man som uppfunnit ett sätt att resa i tiden, och Jack ser sin chans att lösa mordet innan det faktiskt sker och ställa allting till rätta.

Den som fortfarande förknippar Daniel Clowes med det stora och filmatiserade genombrottet Ghost World kommer bara delvis att känna igen sig i Patience. Här är det betydligt mindre vardagsrealism och betydligt mer vuxet mörk äventyrsberättelse och noir-vibbar. Det är våld, det är prostituerade, det är hämnd utanför lagens råmärken, och faktiskt ganska lite som gör att jag i andra fall kan uppskatta noir i nytappning.

Patience är emellertid en fullödig äventyrsberättelse, full av plågsamma och svårkontrollerade tidsresor. Som berättelse är den fantasifullt och snillrikt uttänkt, ett tidsreseäventyr helt och hållet för vuxna. Jack reser tillbaka till hustruns tonårstid i en liten håla 2006, han möter sig själv som barn 1985, och han tvingas fråga sig själv vad det egentligen är som gör oss till dem vi blir. Kan man förändra något och ändå bli densamma?

Vad som komplicerar Jacks utredning är att han aldrig tycks ha brytt sig om sin hustrus bakgrund medan hon levde. Tvärtom slår han, i det lilla stycke vardag som hinns med innan mordet, ifrån sig fast hon är uppenbart plågad. ”Det vill jag inte veta nåt om”, biter han av när hon kommer med antydningar. Varför lyssnar han inte bara? Kan man älska någon och samtidigt inte vilja veta något om den? Det stör mig. Samtidigt blir kanske just det en drivkraft för Jack att vilja göra om och göra rätt.

Mer drabbande är hans känslor inför att han själv fängslas för mordet – att maken gjort det är ju trots allt lösning 1A i mordutredningar. Själv kunde han inte bry sig mindre om sitt eget liv, men han vill inte att Patience avfärdas på det sättet:

Det är inte bara dig de misstror, utan även offret. ”Hon gifte sig med nån jävla bråkstake, helt hopplös var hon – lika bra att det gick som det gick!”

Så även om jag aldrig varit särskilt svag för Clowes oerhört klassiskt amerikanska tecknarstil, även om jag nästan värjer mig för de grälla färgerna och den ganska påstridiga känslan av pastisch, så kommer jag inte undan att det samtidigt är bra berättat, med en underton som sitter kvar i bakhuvudet under veckorna sedan jag först läste Patience. Den hänger fast ändå. Gnager. Vore det möjligt att börja om, när man väl vet så mycket bättre?

Similar Posts:

• Livet efter high school
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Historiker med tidsmaskiner
• Kulturhistoriskt småintressant
• Synliga fördomar & dolda handikapp

Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans Classics Illustrated såldes över hela världen. I Sverige blev namnet på tidningen Illustrerade Klassiker och det första svenska numret (med serieversionen av Alice i Underlandet) kom ut 1956. Totalt gavs det ut 228 olika nummer av tidningen i Sverige. En rejäl mängd, så den måste ha varit lönsam även här.

Trots att jag inte är född på 1950-talet hade jag en hel del (ärvda) nummer av tidningen i seriehyllan när jag växte upp. Återseendets glädje borde alltså fylla mig när jag läser den här antologin, men …

I denna nyutgåva av Illustrerade Klassiker är temat ”fantastiska resor” och här samsas Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1958) och Resan till jordens medelpunkt (1957) med H.G. Wells Världarnas krig (1956) och Tidsmaskinen (1957). Nåväl, först det positiva: det redaktionella extramaterialet är utmärkt – bakgrundshistoria, bokomslag, författarpresentationer – allt håller hög klass, är roligt att läsa och kulturhistoriskt intressant. Om man gillar både serier och science fiction får man en hel del spännande information.

Tiden från slutet av 1930-talet fram till tidigt 50-tal brukar man i USA räkna som seriernas guldålder. Dessa Illustrerade Klassiker skapades under den perioden men jag tycker inte att de kvalar in bland guldålderns övriga alster (som Stålmannen och Läderlappen till exempel).

Att göra seriemanus av klassiska romaner var garanterat en lönsam och klipsk idé på den tiden. Med största sannolikhet kostade det inte mycket att få göra serieversioner av de redan då klassikerstämplade originalromanerna, vissa av dem redan så gamla att de var copyrightfria. Serieversionerna tecknades i samma slags studios/illustratörsfabriker som ritade reklam till veckotidningarna. Rena beställningsjobb med andra ord. Jag tycker tyvärr inte de här Illustrerade Klassikerna är så kul. För att passa in i formatet har originalromanerna sammanfattats så mycket att bara några torra rester återstår. Dessutom är teckningsstilen överlag stel och trist. Lou Cameron, som illustrerat antologins två sista tidningar (Världarnas krig och Tidsmaskinen), håller något högre klass än de som tecknat Jules Verne-böckerna, men det känns ändå ruskigt oinspirerat.

Allra värst tycker jag tyvärr att själva digitaltrycket av serierna i den här nyutgåvan är. Att konturlinjerna ser ut som på en skärm med låg upplösning är i mina ögon oursäktligt. Jag förstår att man inte har haft tillgång till originalteckningarna och att serierna säkert är scannade och restaurerade gamla papperstidningar från 1950-talet och att det säkert finns nån tillverkningsteknisk förklaring till varför slutresultatet är så här … men det är så vansinnigt fult.

Så från relativt skojiga böcker från science fiction-litteraturens barndom till kraftigt nedklippta, illa tecknade  historier tryckta med dålig upplösning. Jag gillar tyvärr inte det här.

Jag rekommenderar en genomläsning av extramaterialet för det är kul och lärorikt, men låna boken på biblioteket och lägg dina pengar på Linda och Valentin-antologierna istället.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Att blicka ut i havet
• Noir i grälla färger