Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.

Similar Posts:

• Smart gripande nagelbitare
• Skåpmat och intriger
• Prinsar och personlig hämnd
• Recensionen, ditt as
• Trivsamt

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Det finns så många människor på en teater. Så många roller på och bakom och bredvid scenen, och lite ovanför. Där finns dramaturger, producenter och tekniker, scenografer, skräddare och skådespelare, teaterchef och ensemblechef och många fler. Här benämns de med sina titlar eller möjligen initialer, någon enstaka gång ett förnamn. De är funktioner mer än människor i berättelsen, samtidigt som de så tydligt har sin grund i verkliga människor. Kanske är det just därför de inte är helt fullödiga – för att det finns en gräns.

Det är en roman om ett kollektiv men absolut inte en kollektivroman. Här är det en person vi följer, ett perspektiv men samtidigt en person som iakttar och analyserar sin omgivning och sina upplevelser. Faktum är att analysen av maktstrukturerna är så skarp och precis att jag ryser. Imponerande är också självinsikten och analysen av den egna makten, glimtarna av storhetsvansinne som kanske måste till för att man ska kunna bli en bra regissör.

En annan sorts rysning framkallas av det faktum att även den som genomskådat allt och alla kan drabbas minst lika hårt. Att man kan gå in med öppna ögon men ändå utan att se. Det som gör det extra obehagligt samtidigt som det är det som gör framhärdandet begripligt är kärleken till teatern, både som företeelse och som denna konkreta byggnad och arbetsplats. Vartefter kan jag också skönja en glidning i den där analysen – när sjunkandet gått tillräckligt långt är den inte riktigt lika knivskarp längre.

En stund försöker jag verkligen läsa det som rubriceras som roman som en roman, som fiktion, men ju fler skedar sanning som serveras, desto svårare blir det. Författaren har så mycket gemensamt med huvudpersonen och textens händelser i teatervärlden följer verklighetens så väl att rätt som det är googlar jag skamset en person, ett verk, en person till för att se om initialerna står för den jag tror. Till sist undrar jag vad som faktiskt är fiktion – är det bara mannen hon ligger med? Eller är han också verklig?

Har man sagt A får man säga B och här uttalas en stor del av alfabetet kring teaterlivet i huvudstaden. Dramatens gräddmarmor med bladguld och den moderna klossen vid Sergels torg, spelet mellan cheferna på institutionerna där övriga anställda blir brickor och pjäser. Även så pass perifera personer som teaterns styrelse får sin släng av sleven vad gäller kortfattade beskrivningar. Man talar sällan illa om de döda men här görs även det, samtidigt som den förra chefen skildras med värme och kärlek.

Det handlar om makt och maktlöshet och om ett ledarskap som inte fungerar, om strukturer som byggts upp under åratal, om det outsagda och det underförstådda. Det är en miljö där allt sker under ytan, där allianser sluts och bryts, där överenskommelser sviks och manipulation är en standardmetod. Där kravet på öppenhet och sårbarhet gör att man måste bygga upp ett pansar för att klara sig i konkurrensen som ständigt finns där – konkurrensen mellan skådespelarna och mellan regissörerna om att få de skådespelare de vill ha. Där det storslagna går hand i hand med det småaktiga. Man flyttar inte repliker mellan roller ostraffat.

Själv är jag traditionalist på så sätt att jag inte ser en vits med att ändra ett verk för att det ska fylla andra syften – då är det kanske bättre att välja ett som berättar det man vill berätta eller att beställa ett som gör det – men jag kan samtidigt förstå lockelsen att göra något annat av Hamlet, att skära och flytta, att riva ned och bygga upp. Jag kan förstå det och jag kan känna mig mycket ambivalent inför det men här finns inget alternativ till att vara på regissörens sida, det är själva grundförutsättningen. Som läsare våndas jag med henne när hon förlorar sin auktoritet, förlorar sitt fotfäste.

Men det som ändå skrämmer mest i texten är teaterchefens arrangemang för att se vad som pågår under repetitionerna. Det ger mig en så stark känsla av övergrepp i en skör situation, där man prövar sig själva mot sina roller, i sina roller. Ur ett annat perspektiv kan den synligheten vara en trygghet – om andra kan se kommer vissa saker inte att ske men här är det inte det det handlar om.

De relativt få sidorna rymmer förvånansvärt mycket och det som skildras stannar kvar i mig som både smärta och längtan, som vardagligt prosaiskt arbetsliv, som destruktiv dysfunktionalitet och som skimrande myt.

Similar Posts:

• Besvärligt – men värt mödan
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Underfundigt och detaljerat
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Våga vara besvärlig

Välkommen till min värld, säger hon, kvinnan på omslagsbilden. Välkommen in men på mina villkor. Det bjärt gröna med rosa detaljer, en synlighet inte alla skulle trivas med – och kanske inte heller hon, om det inte vore för att också det är en roll (kanske).

För även om man kanske främst i barndomsskildringen och dagboksanteckningarna kommer nära Suzanne Osten är det med många distanserande lager, med benämningar som autofiktion och förbehållet:

Bara tanken på en 77 år lång livshistoria som en enda sann berättelse är en omöjlig uppgift för en dramatiker.

Undertiteln ”en självbiografi i tre akter” är inte bara en liten anspelning på den teater som genomsyrat hennes liv utan mycket mer än så. Här finns det en prolog och sedan tre akter – kapitel – betitlade Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Här finns rollgallerier och replikskiften, scenanvisningar och kommentarer från andra håll. En livets teater som gör allt till föreställning och förställning för att på så sätt säga något annat, något mer än en ordinär biografi.

På samma sätt är det grafiskt egensinnigt och expansivt. Fetstil och versaler, vita textavsnitt mot skarpt cerise botten, tidslinjer och bilder, bilder, bilder.

Här presenteras andra människor ofta bara med pronomen, yrkestitlar eller epitet, vilket även om det kan vara lätt att förstå vem det är som avses samtidigt skapar en lätt förvirring. Skeendet får en större allmängiltighet samtidigt som skildringen framstår som än mer subjektiv då den andra inte ens har ett namn.

Jaget är oftast hon, formuleringarna både prövande och drastiska. Lek och blodigt allvar dansar tango över sidorna. Barndomen som är en dröm, en saga med hjältemod och mystik men också hjärtskärande brist och fara när moderns psykiska sjukdom tar över, upplevelser hon sedan skapat såväl pjäser som filmer utifrån, verk som skapat debatt och kanske räddat liv.

Skapa debatt och rädda liv – ja, det är där hon rört sig, på gränsen till vad man kan göra teater om, får göra teater om. Privata och konstnärliga revolutioner (friheten, jämlikheten och broderskapet, märk väl, inte någon förändring till systerskapet, trots starka feministiska ställningstaganden).

De blixtrar förbi, föreställningarna, turnéerna, teatrarna, skådespelarna, kollegorna. Ett kalejdoskop som visar ett teaterliv. Korta, korta nedslag och så längre, när det bränt till eller blivit för mycket.

Men ilskan blandas också med trötthet. De professionella motgångarna som kröns av förlusten av en teater, ett livsverk, något hon skrivit om tidigare. De personliga – svek och våld i de närmaste av relationer. Och ändå reser hon sig som en Fågel Fenix ur askan, igen och igen.

Det är en självbiografi som ingen annan, en hisnande resa genom ett liv som i sig är teaterhistoria.

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Uppdaterad genikanon
• Går du på teater?
• Ett nytt sätt att leva?

Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

De här tankarna tog form i mitt huvud efter att jag läst ut Ramona och Julia. Mira i klass 5B längtar alltid till onsdagarna då hon får gå till teaterklubben. Hon har fått blodad tand och de första veckorna skötte hon och de andra kompisarna allt själva.

Nu har de fått en ledare som föreslår ett nytänkande kring pjäsen de ska spela. I stället för att behålla pjäsens ursprungsnamn – Romeo och Julia – övertygar hon teaterklubben att de ska låta två flickor spela huvudrollerna. Pjäsen ska döpas om till Ramona och Julia.

Som i alla konstnärliga projekt där flera personer är inblandade blir det en resa med förhinder. Blyghet, fumlighet, avundsjuka och allehanda känslor blir synliga. Dessutom praktiska problem. Och föräldrar med åsikter.

Personerna och händelserna är som tagna från verkligheten. Det fina är att få läsa om gemenskapen som växer fram mellan kamraterna i teaterklubben. Minsann söker sig tankarna tillbaka till min egen skoltid och klasskamraterna jag gjorde roliga saker med. Andra gånger var jag å andra sidan fundersam när jag inte alltid förstod. Precis så är det också för Mira. Hon har funderingar på både på arbetet med pjäsen, sig själv och de andra kompisarna. Författaren har lyckats mycket bra med att skriva lättläst utan att förenkla relationerna eller personligheterna.

Illustrationerna är däremot inte tagna från verkligheten. Ansiktena är symmetriska och försedda med stora ögon – så som figurerna brukar se ut i mangaserier. Målgruppen för boken kan ju tänkas tilltalas av den bildstilen, antar jag, och såklart känner jag mig otrendig och mossig som inte fått smak för den tecknarstilen.

Ramona och Julia har sin charm och det är lätt att leva sig in i de unga femteklassarna som upptäcker sin kreativa ådra. När elever får möjlighet att pröva musik, teater eller hantverk i trygga miljöer kanske de som Mira får ett intresse som varar hela livet. En skola som rymmer dessa ämnen är väl värd att lyfta fram. Därför vill jag tipsa tidspressade skolledare att läsa om hur det gick för eleverna i Solbackaskolan som bildade en teaterklubb. Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Claim to fame
• Operaspöken
• Föl är ömtåliga
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Kamp mot bokförbud

Precis som mamma hjälper skådespelare på teatern med deras repliker, har jag hjälpt Mina med att skriva meddelanden till alla killarna i klassen. En slags kärlekens sufflör, det är jag det. Håller mig helst i bakgrunden.

Så kommer en ny kille till klassen och skakar om den här dynamiken. Genast när Josh Johansen dyker upp i klassrumsdörren känner Gro det som om hon blivit påkörd av en oljetanker (det här utspelar sig trots allt i Norge). Naturligtvis utgår Mina ifrån att det är hon som ska vara kär i och ha första tjing på Josh. Precis som hon utgår ifrån att hon har rätt till den bästa rollen när klassen ska sätta upp pjäsen ”Balders död”.

Men den här gången ställer inte Gro oreflekterat upp. Varför ska hon alltid vara bifiguren i en berättelse som hela tiden kretsar kring Mina och hennes känslor?

Som vuxen läsare upplever jag det som lite sorgligt, men förmodligen rätt realistiskt, att tjejernas relation kretsar så mycket kring killar, och att det som får Gro att äntligen ifrågasätta Minas översittarfasoner är hennes egen relation till en kille. Jag tvivlar på att den här mellanåldersromanen riktigt klarar Bechdel-testet, ni vet, det där med att kvinnliga karaktärer ska prata med varandra om något annat än män.

Något som är lite fint är att Gro får stöd av sin mormor, en egensinnig, pensionerad domare, och deras på hundrastgården nyfunne vän, hundsalongsägaren Even. Båda blir snabbt engagerade i klassens teaterproduktion, där den homosexuelle Even naturligtvis blir en fabulös kostymör. Här kommer också tjejernas relationer till Josh, liksom mormoderns till hennes stora ungdomskärlek, att ställas på sin spets lagom till premiären.

Jamen, ni hör kanske att jag har lite svårt med klichéerna. Det här är någon sorts mellanstadie-feelgood som kanske hade känts fräsch för tio-tjugo år sedan, och jag är lite frågande till varför man valt att översätta den till svenska. Jag tror dock att den kan vara användbar för den som vill diskutera relationer med barn i mellanåldern, inte minst kompisrelationer och synen på det motsatta könet – för tjejernas kamp om killar som någon sorts endimensionella objekt är ju inte heller alltför fräsch av dem, även om det kanske är så man börjar? Hur ytlig är kärlek överlag? Hur ytlig kan den vara och fortfarande kallas kärlek?

Det här sammantaget gör ändå att detta är en bok som jag faktiskt funderat en hel del kring sedan jag läste ut den.

Similar Posts:

• Kamp mot bokförbud
• Tretton år och evigt balansgående
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Att vakta en hemlighet
• Tankeväckande nostalgitripp

Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Älskade melodram
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Ett sommarmysterium
• Tretton år och evigt balansgående

Några år senare tog jag med mig mina nästan vuxna barn på samma pjäs i Östgötateaterns tappning. Jag har aldrig haft en sådan intressant diskussion med mina ungar, som den vi hade över Hamnbron på väg hem. Jag njöt enormt att få höra deras tolkningar av vad I väntan på Godot egentligen handlade om.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att inte vänta på något. Min pappa kunde vara expert på det där när jag var liten. Som när jag cyklat omkull och skadat handen. Jag låg på en brits i ett mottagningsrum på sjukhuset och min far satt bredvid. Dörren ut mot korridoren var öppen. Då tyckte farsan att vi skulle räkna matematik, medan vi väntade på läkaren. Alla vitrockar som gick åt höger var plus och alla med vita rockar som gick åt vänster var minus. Tillslut fick vi fram ett helt ointressant tal. Det var räknandet som var det viktiga och fick tiden att gå.

Det var därför jag med extra nyfikenhet tog mig an Anna Höglunds barnbok Didi & Gogo väntar på bussen. Redan innan boken börjar får Samuel Beckett sig ett tack, och det går inte att undvika hur inspirerad av den mannens mest berömda pjäs den är. Och istället för att vänta på i stort sett ingenting som i originaltexten, väntar de två grisarna i Höglunds bok iallafall på en buss. Men den kommer inte. De hinner både träffa en herrelös hund i rött koppel och bli utsatta för regnet vid sin parkbänk, innan boken tar slut.

När jag testade den här boken på ett gäng ungar i 3-5-årsåldern fattade de först ingenting. Den kanske kräver sin diskussion efteråt. Precis som med mina vuxna ungar på Hamnbron. Vad kan man vänta på? Varför gör man det? Vad kan man göra medan man väntar för att göra det lite roligare? Vad gör man om det man väntat på inte kommer?

Det ska jag testa nästa gång.

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Barnlitteraturens mest absurda bok
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Vuxna, vad är det egentligen?

Lena ligger på golvet på Arlanda och kvider. Hon har magen full av kondomer fyllda med amfetamin och nu har de spruckit, eller? Döden är nära och hon ber om en ny chans, ett nytt liv, och det får hon – eller två. För sedan är hon kluven i Lena och Lo. Lo gör klassresan som verklighetens Lo, får behandling, kommer in på Teaterhögskolan och blir skådespelerska som hon drömt om medan Lena stannar i skuggan, kämpar mot drogerna, samhället och sina odds.

Jag får en känsla av att ha läst mycket av det tidigare, i Bergsprängardottern som exploderade, men de dubbla vägarna tillför fler dimensioner. Hur det kunde ha varit och hur det blev. Men hur ”kunde ha varit” också är hur det blir för väldigt många. Hur valen man gör inte är så fria som man kan tro och hur de kan påverka en för resten av livet.

För Lena är allt en kamp, alltid. Hon reser sig upp gång på gång, försöker och är så nära men misslyckas. Hon hoppas och tror och vill men – Som läsare tvingas jag om och om igen känna ett ”men gör inte så” samtidigt som det är så tydligt varför hon gör, måste göra, som hon gör. Därmed inte sagt att Lo har det lätt – hon får också kämpa, banden till det förflutna är hårda, såväl fysiskt som psykiskt, men för hennes del väger det över åt rätt håll.

De finaste passagerna är de där Lo inser vart hon varit på väg hela tiden; först mot att berätta sin egen historia, sedan de ordlösas, de föraktade missbrukarnas historia. Hon har kommit ut på andra sidan och har orden, rösten och positionen. Hon ger dem liv och upprättelse och även i de djupaste svackorna skildras de med respekt och ömhet, medan det absurda i vissa system och regelverk framstår som just så absurt som det är.

Och det är då det blir större, när det får handla mer om det många av oss andra vet ganska lite om, det vi helst vill slippa tänka på. Kanske för att det är skrämmande hur nära en avgrund man kan hamna mycket fort, kanske för att det som förenar ändå är mer än det som skiljer. Lena och Lo, hon och jag.

Similar Posts:

• Om att överleva
• På besök i helvetets nionde krets
• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Värmen från en toasits
• Att vara eller inte vara (alkoholist)