Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.

Similar Posts:

• Lördagsstädning
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Att gå i cirklar
• En inkräktare?

Leka tre kom ut 2005 för första gången. Jag minns att jag älskade den då. Tyckte att den på ett genialt sätt beskrev hur knepigt det kan vara att komma överens i en trio. Ifjol gavs boken ut igen på En bok för alla, och frågan är om den håller så här nitton år senare?

Det gör den. Inget nytt under solen när det gäller att leka tre. Barn använder fortfarande samma slags lömska lismer för att stänga ute varandra när de leker tre.

Det kan handla om att man ska ha en viss färg på tröjan, vara fem år, älska enhörningar eller något annat exkluderande. Detta illustreras på ett på pricken-vis av Stina Wirsén. Lina, Stina och Sara ser ut som barn gör mest. Nån har tunt, stripigt hår, en annan ser ut att vara klippt efter en potta och den tredje har ännu inte introducerats för en borste. Det förstärker autenticiteten i berättelsen.

Boken är indelad i tre korta kapitel på olika teman, bland annat klassikern dela lika. Texten levereras i pratbubblor vilket passar historien yperligt.

Jag tänker att den här boken passar väldigt bra att läsa för barn i grupp och diskutera de olika casen tillsammans. Alla kan garanterat känna igen sig. Det geniala i berättelsen är att det hela tiden skiftar vem som hamnar utanför. Det gör att det inte blir någon enskild syndabock utan att alla karaktärer får känna på att vara utanför. Dessutom finns det inga vuxna som ställer allting till rätta. Kidsen agerar helt själva.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Söt men inte riktigt rätt
• Att gå i cirklar
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Om man är liten och rädd

Men Var är Sigges hemma? är annorlunda, den handlar om något mer svårgripbart. Det är samma anledning som gjorde att jag kände mig manad att inleda denna recension med en mening följd av tre utropstecken. Det här är en bok om det oerhörda i att en förälder inte klarar av att vara just förälder och andra måste kliva in.

Sigge får leka själv.
Sigge hittar lite mat här och där .
Ibland finns ingen mat att hitta
fast Sigge letar överallt.

Sigge är liten och ensam.

Ska det vara så?

Nej!

I Var är Sigges hemma? möter vi Sigge som är ganska liten i bokens inledning. Han är ute och leker på gården, och det finns ingen som kollar till honom eller som vet var han är. Han bor tillsammans med sin mamma, men hon är så trött att hon sover hela tiden och missar att ge Sigge mat, och att tvätta hans kläder. En dag kommer vuxna hem till dem. En pratar med Sigge, andra pratar med mamma. Allt förändras, trots att det enda Sigge vill är att mamma ska vakna.

Sigge vill inte prata med den vuxna.
Men vuxen pratar ändå.
Hon säger:
- Visst heter du Sigge?
Sigge svarar inte
Hon säger:
- Jag heter Siv och jag ska hjälpa dig.
Siv ställer fram en liten smörgås och ett glas mjölk.

Min vuxna, professionella, blick som efter flera års arbete med utsatta barn förstår att det är socialtjänsten, kanske polisen eller sjukvårdspersonal som kommer hem till Sigge och mamma. Att det som händer sedan sker som följd på myndighetsbeslut. Att Sigge, för att må bra och att utvecklas, inte kan bo kvar med en mamma som glömt vara mamma, utan behöver vuxna runt omkring sig som ser honom. Han blir jourhemsplacerad, sedan familjehemsplacerad, hos en familj som ser honom på ett sätt hans mamma säkert ville men inte kunde. Det är ett smart grepp att inte värdera eller ens namnge de vuxna som kommer in i berättelsen, utan snarare beskriva dem. Låta deras närvaro och handlande ta plats. Det understryker barnperspektivet, och säger oss något om var barnets blick är riktad. Dess uppmärksamhet.

När jag fick boken för att skriva om den så visade jag den för min chef. Jag jobbar om dagarna inom polisen och utreder brott mot barn. Vi träffar barn som utsätts för fysiskt eller sexualiserat våld. Min chef läste igenom boken och kom tillbaka med den efter en stund och sade: ”Det är ju det HÄR som gör ont på riktigt.” Det vi jobbar med går ju att ”ta” på: Blåmärken och annat. Det blir ofta tydligare, medan omsorgssvikten glider oss ur händerna. Missförstå mig inte. Jag säger inte att det är bättre. Såklart. Men det är tydligare. Jag tror inte att jag och min chef är ensamma om den känslan, och det är dit jag vill komma med mina tre utropstecken i recensionens inledning: Dessa barn finns överallt. De som inte blir omhändertagna på det sätt som är alla barns rätt och behov. Det gör i sin tur att de är osynliga. Många vågar inte ens gå till den del av sitt inre där vi förstår att barn faktiskt kan ha det oerhört dåligt hemma.

Men den här boken ger också hopp. Var är Sigges hemma? kommer med samtalsstöd längst bak. Den lämnar inte mig som vuxen ensam med alla frågor som potentiellt kan komma efter att man läst boken för barn. Jag tänker att det är en förutsättning för att folk ska våga läsa, eftersom man måste ta ansvar för vad den väcker. Sigge får det bra i slutet, eftersom han hamnar i ett sammanhang där det hans mamma inte förmår överbryggas utan att för den skull sudda bort Sigges mamma ur hans liv.

Vem säger åt Sigge att han ska
borsta tänderna? Vem hjälper
Sigge att borsta, fast han
Egentligen kan själv?

Vem säger:
- Godnatt lilla Sigge och godnatt
nallen som heter Siv?

Det gör Leya och Patrik.

Den här boken handlar om just det: att synas och att det finns olika sätt för saker att bli bra. Boken sätter ord och bild på barnen som omhändertas och familjehemsplaceras. Men öppnar också upp för oss som finns runt om kring alla barn att samtala om svåra saker. Saker som jag vet att många barn dessutom har erfarenhet av i olika grad.

De allra flesta barnen vill sina föräldrar väl. Älskar dem trots att de inte kommer ihåg hur man gör. Ja, till och med när de är elaka. Ibland blir det bättre på andra sätt än vi önskar. Ibland blir det inte det. Ibland blir det inte bättre direkt, men så småningom.

Similar Posts:

• Söt shettissaga
• Om man är liten och rädd
• Att gå i cirklar
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Äldrebo och klackesko

Därefter en uppmuntran: håll ut och ta dig förbi savann-kapitlen för Qaisar Mahmood har även andra utgångspunkter, bland annat erfarenheten av att vara chef på en statlig myndighet i omorganisation. Håll också ut av den anledningen att författaren inte är den som enbart fastnar för förenklande resonemang.

Den besvärliga mångfalden hör snarare hemma inom ledarskapslitteraturen än inom samhällsdebatten. Dess fokus ligger främst på hur olika typer av arbetsgrupper, exempelvis företag, myndigheter eller föreningar, kan skapa en funktionell mångfald och därmed bättre klara av arbetsuppgifterna som ligger för handen.

Författaren betonar tidigt att begreppet mångfald är mångtydigt och inte alls enbart en fråga om hud- och hårfärg.

…med andra ord något mer än hur vi ser ut, var vi är födda eller vårt kön och vår sexuella identitet. Mångfald kan också ses som ett kontextuellt fenomen, det vill säga att mångfald innebär olika saker i olika sammanhang. Det är därför svårt att hitta en statistisk definition på vad som kännetecknar mångfald.

Människan hyser en längtan att tillhöra. Hon är ett flockdjur och är beredd att uppoffra mycket för att slippa bli utstött. Lika starkt är behovet att känna trygghet i den sociala hackordningen. Det är till och med bättre att befinna sig längst ned än att sväva i ovisshet, skriver Qaisar Mahmood. Paradoxalt vill människan dessutom ha en känsla av självständighet, fastän hon tillhör gruppen. Likaså önskar hon rättvisa, eller i vart fall tolererar människan inte att drabbas av orättvisa. Möjligen kan denna inkonsekventa varelse se mellan fingrarna med att andra faller offer för orättvisa.

Man inser att vilken grupp som helst kan misslyckas med att tillmötesgå ovanstående långtgående och motstridiga krav på grupptillhörighet. Paradoxerna i människans väsen fångas väl av illustratören Stina Wirséns svartvita teckningar. De är härligt absurda!

Qaisar Mahmood argumenterar för att en grupp präglad av mångfald får det ännu svårare att lyckas. Med andra ord, sannolikheten att man ska känna sig trygg, självständig och rättvist behandlad är mindre i en grupp präglad av mångfald. Det är det som gör mångfalden så besvärlig.

Den bistra sanningen är att även om vi vill gilla mångfald och ansluta oss till rörelser som säger sig gilla olikheter, är vi inte beredda att betala det pris som mångfalden kräver.

Ja, att arbeta med olikheter och kulturskillnader, med missförstånd och konflikter – allt det medför kostnader. Ändå återkommer författaren till att mångfalden är en nödvändighet. Det är för att mångfald hänger ihop med förändring. Över tid innebär brist på mångfald sannolikt alltför svag förändringsförmåga. Så Qaisar Mahmoods budskap är tydligt:

Ju mer komplex verksamhet ni har, eller om ni har en stor förändring framför er, desto större grad av mångfald behöver ni.

Allt detta får mig att fundera. Vad är motsatsen till en grupp präglad av mångfald? Uttrycket ”bunkergäng” kommer för mig. Det är ledningsgruppen i sin isolerade skyddsanläggning, som förlorat kontakten med omvärlden och inväntar undergången. Om alla har samma erfarenheter, åsikter, intressen och fördomar finns det risk för mentalt stiltje, ett tillstånd av dumt och självbelåtet ryggdunkande. Sådant har man ju sett. En bok om det skulle kunna ha titeln ”Den besvärliga enfalden”.

Men nu är det inte bunkergängen som byggt världen. Det har nyfikna, samarbetsinriktade människor gjort. De flesta av dagens människor bor någon annanstans än på savannen. Arten har lyckats genom att skapa allt större gemenskaper, med allt mer mångfald. Det visade inte minst Yuval Noah Harari i bestsellern Sapiens: en kort historik över mänskligheten. På stenåldern höll människan ihop i överblickbara grupper där alla var släkt med varandra. I dag kan vi identifiera oss med medmänniskorna inom ramen för mångmiljonbefolkade städer, stater och till och med kontinenter.

Visst är vår art alltjämt fokuserad på negativa nyheter, misstror främlingar och gör nästan vad som helst för att tillhöra den hemtama gruppen.
Men några av våra förfäder överlevde genom att betvinga reptilhjärnan, ta främlingen i hand och hörsamma den goda nyheten att det finns smultron på buskarna på andra sidan floden. Samarbete trots olikheter är en del av vår framgångssaga.

Similar Posts:

• Myt och bister verklighet
• Medan MacDonalds breder ut sig
• Ett steg närmare förståelse
• Also sprach Lucy?
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag

Jag minns fortfarande den där gången när jag skulle få följa med storkusinen och sova över hos mormor – båda absoluta favoriter i världen – och paniken som exploderade i magen så fort bilen började röra sig. Det äventyret kom aldrig längre än den egna gatstumpen.

Lilla Hund ska på utflykt med kompisarna Gnis och Knatt. Egentligen vill han hitta på något med sina egna vuxna, men de har inte tid. De ska ”jobba lite och data och köpa nya jeans”. Dumma vuxensaker! De som lovat att de skulle vara lediga tillsammans idag!

Utflykt med Knatt och Gnis, det är ju visserligen roliga saker. Fast väl på väg känns det inte alls roligt. Lilla Hund är trött i benen, men vågar inte be om att bli buren. Gnis och Katt verkar ha så roligt att de glömmer lilla Hund, och lilla Hund kan bara tänka läskiga tankar. Tänk om de tappar bort honom? Tänk om han måste kissa och det inte finns någon toalett? Tänk om matsäcken är äcklig? Vad gör man då? Han måste gömma sig bakom en sten och gråta.

Lyckligtvis finns det kloka stora med, även om stora Hund inte är det. Lilla hund blir sedd, får mat och kan hjälpa till och passa lilla Luden, som knappt ens kan gå, och absolut inte klättra uppför några läskiga berg som Gnis och Knatt.

Du ska inte vara rädd lilla Luden, så säger lilla Hund. Jag ska trösta dig om du blir rädd för myran.

Men lilla Luden blir inte rädd. Lilla Luden tar myran … och äter upp den.

Jaha.

Lilla Hund klappar och tröstar Luden ändå, fast Luden inte gråter. Det är mysigt.

Kanske är det inte så läskigt ändå, att vara på utflykt utan sina stora. Lilla Hund vågar vara med på sina egna villkor, och när stora Hund kommer för att hämta honom, just när det blivit som roligast, ja, då är lilla Hund den som formulerar villkoren.

Stina Wirsén berättar och tecknar som vanligt en träffsäker berättelse om barns känsla av utsatthet och deras möjligheter att hitta sin egen röst och bli sedda och hörda. Känslorna riktigt lyser om hennes figurer och teckningar. Vad man blir glad av att vi har sådana här underbara bilderbokskonstnärer!

Similar Posts:

• Äldrebo och klackesko
• En inkräktare?
• Maktkamp på hemmaplan
• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Lek med glimten i ögat

Hur som helst. Jag har med stor behållning läst hennes barnbok Vems resa? som handlar om en familj som ska iväg på solsemester, där nog alla har lite olika förväntningar på vad de ska få ut av den. De roliga med den här boken är ju att den går att läsa utifrån flera perspektiv. Texten och bilderna kan säga en sak till barnet och se saker ur hans eller hennes perspektiv men så kommer den vuxne med sina erfarenhet och skrattar igenkännande åt något barnet man läser för, rimligtvis inte kan ha en aning om.

När familjen landat är alla helt överens om att glittrigt vatten och palmer är perfekt, men sedan går förväntningarna isär. På hotellrummet har lilla Hund inget som helst tålamod med att vänta på Stora Hund och Nallegrisen. Lilla Hund vill ner och bada i poolen direkt. Stora Hund står och hjälper Nallegrisen med att få på sin baddräkt,  medan de längtansfullt konstaterar att rummet har både mjuka sängar och fläkt i taket. Lilla Hund står ilsket och blänger på dem, och inte har tid att vänta. Ska ni inte bada?!

Besviken får lilla Hund själv kliva ner i poolen medan de vuxna Stora Hund och Nallegrisen sitter i varsin solstol och kramar varandra. Lilla Hund är fortfarande ilsken när Igelkott kommer fram till honom, en lekkamrat som öppnar med att säga ”Bonjour Cava?”

Lilla Hund är tveksam, men snart finner de varann, de nya kompisarna, trots att de inte talar samma språk.  Och det är väl lite om det denna utmärkta bok handlar.

Lekens språk, både för vuxna och barn, är något du kan förstå varifrån du än kommer. Inte minst för att lek ibland kan innehåller ett mått av avväpnande humor, inte minst vuxna emellan.

Jag gillar Wirséns sätt att berätta och att den grafiska formen av boken även inbegriper hennes egen handstil. Den genusmedvetne gillar säkert att boken är kliniskt fri från pronomen som han och hon. Jag funderar på om detta pronomenneutrala grepp att berätta på funkar just här för att den är en kort bok, men skulle kanske bli betydligt mer svårläst i andra sammanhang. Jag vet inte. Det är måhända en detalj i sammanhanget. För i det stora hela – Stina Wirséns charm i denna bok går hem.

Similar Posts:

• En inkräktare?
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Att gå i cirklar
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Lära sig konsten att vänta

De flesta politiker förstår att de inte representerar bara sig själva när de träder fram i offentligheten. I takt med att orden börjar flöda i talarstolen vidgar sig perspektiven utanför politikern själv. Några av de mest minnesvärda talen är också visionära. Idag känns det som väldigt länge sedan en politiker tog sikte på framtiden i sitt tal genom att peka på en värld där fred råder bland människorna.

Den 22 oktober 2018 var det 40 år sedan Astrid Lindgren höll ett sådant tal. Hon hade tilldelats den tyska bokhandelns fredspris och vid prismottagningen i Frankfurt spred hon några väl valda ord. Freden var långt borta och kapprustningen mellan stormakterna väckte oro hos såväl statsledningar som hos den vanliga människan på gatan.

Nu finns talet utgivet i en bok med namnet Aldrig våld! I bokens efterord läser jag om prisceremonitalets första vända: ”Texten hon förberett föll dock inte i god jord och hon ombads att inte hålla talet. Budskapet ansågs för kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man skapar en fredligare värld, med och för barn, så tänkte hon inte komma alls.”

Någon gav med sig till slut. Det var inte Astrid Lindgren.

Det unika och oförglömliga med Astrid Lindgrens tal är dess pedagogiska uppbyggnad. Från den stora visionen om fred går hon nedåt till mindre delar. I stället för att tala om lagförslag och politiska miljöer fokuserar hon på grunden till krig och våld, som enligt hennes mening handlar om tryggheten i barnens uppväxt. Hon ställer kontraster mot varandra våld – fred, oro – trygghet, vuxen – barn. Hon påtalar hur begreppet antiauktoritär uppfostran missförstås och förvrängs i debatten om barnuppfostran. Fakta för dig som inte minns: Föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979, då barnagan förbjöds i Sverige. Idag är den förbjuden i 44 länder – och alltså fortfarande tillåten i alla andra länder.

I en tysk kontext är nog ett citat av författaren Johann Wolfgang von Goethe naturligt. Talet kryddas också med citat från Bibeln, som dessvärre inte erbjuder mycket i världsfredsfrågan:

”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Med talets avslutande anekdot uppstår den riktiga aha-upplevelsen. Scenen utgörs av en mamma som älskar sitt barn, en pojke. Han älskar sin mamma i gengäld. En speciell situation har uppstått och mamman och pojken har två olika perspektiv. Anekdotens verkan är oerhört effektfull och belyser frågan: Vad håller vi vuxna på med egentligen?

Talet som Astrid Lindgren höll för 40 år sedan når hjärna och hjärta samtidigt. Hon gör inte misstaget att agera predikant, som kan få lyssnare att slå dövörat till. Det är de sakliga hänvisningarna som gör ett outplånligt intryck på mig.

Om jag vore politiker, skulle jag använda alla översättningar som finns av Aldrig våld! och sprida dem på mina resor. Åren som barn går inte att få tillbaka, men beslutsfattare kan ge barnen idag förutsättningar som gör att de senare i vuxna år agerar balanserat med målet att hitta fredliga lösningar.

P.S. Texten finns redan på tyska, engelska och italienska.

Similar Posts:

• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• Lekfull ceremoni

På omslaget till Stina Wirséns Vem stör? står pappahunden mitt emellan sitt uppretade barn och den nervöst leende Nallegrisen, med en minst sagt desperat min. Det är säkert stor igenkänning för många föräldrar som försöker balansera mellan gamla och nya familjekonstellationer.

Annars är perspektivet förstås främst barnets. Lilla Hund reagerar instinktivt på en vuxenvärld som framstår som ganska irrationell. Varför ska den där dumma Nallegrisen komma och störa? På samma lite fragmentariska men högst konkreta sätt visar sig Nallegrisen så småningom, när hon nu envisas med att komma tillbaka, ha vissa fördelar ändå:

Hon är bra på pussel. Hon kan vissla jättehögt. Hon är morgonpiggare än pappa. Hon är inte bra på att laga mat, men hon är jättebra på att köpa sushi. Hon vet att lilla Hund bara vill ha rullar med inget grönt, starkt i.

Stina Wirsén skildrar det känslomässigt komplicerade så enkelt, i korta, konkreta texter och underbart uttrycksfulla bilder. Blickarna, minerna och kroppsspråket hos hennes charmiga figurer säger fantastiskt mycket. Rummen blir med relativt få detaljer härligt lek- eller mysfyllda, som på förskolan eller i pappahemmets fredagsmys, eller tvärtom ödsligt kalla och övergivna, som när lilla Hund låst in sig i badrummet med Nallegrisens äckliga bullar.

Stor vardagsdramatik utspelar sig på de få sidorna. Det känns precis så enkelt och komplicerat som livet kan vara.

Similar Posts:

• Att gå i cirklar
• Lek med glimten i ögat
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Äldrebo och klackesko
• Lördagsstädning

Den som fick mig på fall igen, var Stina Wirsén med sin bok Vem städar inte?. Jag skulle själv tillbringa någon timme med dammsugning och rengöring av toastolar en lördag och det troliga var att jag behövde lite inspiration.

Bokens tre personer är en familj med mamma, pappa och nalle.

Nu är det morgon. Det är helg, inte dagisdag. Inte jobbardag. Ledig dag. Mysigt!

–Jag vill ha frukost framför teven! Så ropar nalle.

Pappan kliver in med förkläde och styr dammsugaren där nalle ligger framför teven. Och mamma klagar över klädhögar. Det är sannerligen sura föräldrar som krockar med glada och förväntansfulla nalle.

Om någon skulle göra antagandet, att Wirsén ska lyfta fram föräldrar som bättre vetande än barn, så är antagandet fel. Läsningens dramatik är av en annan art. Denna lördag när det ska städas uppstår bråk mellan dem som förväntas vara vuxna och klara både det ena och det andra. Då är det skönt att det finns någon som ser det oproportionerliga i striden. För Wirsén är det inget konstigt att det är den yngsta i familjen som säger, ”Sluta!”. Och galant undviker hon att blanda in moralism, eller syndabockstänkande.

Stina Wirséns figurer är hämtade ur fantasin. Nalle ser inte ut som en teddybjörn eller en nalle. Mamma, pappa och nalle har armar, fötter, ögon, öron, näsa och mun. Men i övrigt är de obeskrivliga figurer som jag inte sett någon annanstans. Deras omgivning är däremot igenkännlig. Dammsugaren ser ut som en dammsugare. Bokhyllan ser ut som en bokhylla. Och de återvinningsstationer där pappa och nalle lämnar glas, metall och tidningar är en kopia av de stationer jag själv passerar i mitt vardagsliv. När jag bläddrar i boken stannar jag upp vid små detaljer och fastnar till exempel länge vid en röd klacksko som nalle har i sin utklädningslåda. Innerst inne, hoppas jag att många små barn har en egen utklädningslåda med avlagda kläder som kan användas för lekar.

Hur fungerar tilltalet och kan något sägas om Wirsén som sagoberättare? Jodå. Hon är absolut i klass med drottningen Barbro Lindgren, som har ett fantastiskt tilltal till de allra yngsta i sina böcker om Max eller Den Vilda Bebin.

Först och främst: Wirsén väljer ord som är enkla. Replikerna är alldagliga och sticker inte ut med någon dialektal variant eller modern slang. Hon fångar språket utan krusiduller men ändå fylls vardagsmättnaden med någon sorts filosofi. Och till sist: det där förlösande fnisset på bokens sista sida. Det är livsglädje för de allra minsta. Ja, jag erkänner … även för mig!

Ja, lockvaror intill kassan i mataffären är sannerligen av olika slag. Är det inte choklad, eller trendiga gojibär, så är det billiga bilderböcker. 15 kronor betalade jag för något som jag kan återanvända många gånger som humörhöjare.

Similar Posts:

• Att gå i cirklar
• En inkräktare?
• Äldrebo och klackesko
• Om man är liten och rädd
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart

Ibland när Liten blir hämtad på förskolan vilar ett svart, kompakt moln över Andras huvud. Då vet Liten att snart blir det skäll och bråk och stora som stormar ut och lämnar. Igen och igen.

Det spottar svarta linjer ur munnen på de arga stora i Stina Wirsén kongenialt enkla teckningar. Till och med prickarna i tapeten liksom irrar panikslaget medan Liten försöker hålla isär Ena och Andra och till slut gömmer sig under ett bord. Hur ska någon som är liten klara av att ha det så här?

Liten är framtagen i samarbete med Brottsoffermyndigheten och finns också att läsa på jagvillveta.se, en fin och viktig sajt om brottslighet och barns rättigheter. Det är lätt att bli lite nervös när en bok levereras med ett så färdigt budskap, men Wirsén är ett klockrent val (och en av de bästa tecknarna jag vet). Hennes berättelse är på en gång avskalat konkret och öppen. Man kan tolka in vad som händer hemma hos Liten utifrån barnets erfarenheter utan att det blir för otäckt. Det är en bok som är lätt att prata om, som man måste prata om. Den väcker massor av frågor om hur föräldrar och barn får vara mot varandra, hur det känns när någon är arg och ledsen och hur man kan få hjälp eller hjälpa.

På sätt och vis är det en tung liten bok, men den är också hoppfull och oerhört charmig. Liten har andra stora att vända sig till som kan hjälpa, fina världar som förskolan och den blommiga grannlägenheten. Att det är så självklart att det trots allt finns vuxna som lyssnar är nog det som ger mig som vuxen den mest ihållande klumpen i magen – jag vet ju att det inte alltid funkar så. Samtidigt borde det ju funka så, det borde vara självklart för barn att kunna be om hjälp. Det är väl ändå det vi måste lära dem?

Det finns fler små som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

För dom som är stora ska ta hand om dom som är små.
Så är det.

Precis så enkelt ska det ju vara.

Similar Posts:

• Om litenhet och omsorgsbrist
• Att gå i cirklar
• En inkräktare?
• Lördagsstädning
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart