Tills nu. Världen står mer eller mindre i brand, ett jäkla virus härjar som en flock nykläckta vampyrer över världen, och Stephenie Meyer berättar att det äntligen är dags för oss att få höra Edwards sida av historien. Följande mening kommer förmodligen att dumpa min recensentkredd till ett ställe varifrån den aldrig kommer hämta sig, men ni förtjänar att få veta sanningen. Jag var lyrisk. Sina sunkiga värderingar och sitt lätthånade tonårsdrama till trots, så har Twilight spelat en stor roll i mitt liv. Jag var inte ens tonåring när jag läste böckerna för första gången, så jag har inget bra att säga till mitt försvar. Men den episka kärlekshistorien och Edward som någons slags modern(are) blodsugande Mr Darcy fick mig att fastna, och jag kan inte ens förmå mig att håna alla dess brister, för Twilight har fått mig igenom många jobbiga perioder i mitt liv, och ingen rimlig argumentation i världen kan få mig att sluta läsa om den varje år.

Så självklart var jag pepp som tusan på att få en ny infallsvinkel efter att ha läst de gamla böckerna ett tiotal gånger redan. Jag köpte den samma dag den släpptes, och gick hem och förberedde mig på ett långt läsmaraton med många koppar te som kallnar.

Till min förvåning började boken väldigt segt. Okej, okej, det kanske tar ett tag att komma in i mitt gamla Twilight-flow. Tre kapitel senare var jag ruskigt rastlös, handlingen hade knappt kommit någonstans, och Edwards huvud var inte alls så spännande att vara i som jag hade föreställt mig. Han våndades över allting, han läste allas tankar, han tyckte att alla är jättetråkiga, titta ett dammkorn … mänskliga ögon kan inte se dammkornen dans, herregud var skolan är tråkig, alla dessa tråkiga tankar, osv. Men vet du vad, Edward? Du påminner mig om alla de där skittråkiga snubbarna jag dejtade i tonåren som var SÅ MISANTROPISKA och hatade allt och alla, men egentligen var det de själva som var tråkiga och inte bidrog med något originellt över huvud taget. Kort sagt: Edward gjorde sig definitivt bättre utifrån.

Det smärtar mig att säga att Midnight sun är alldeles för lång, långsam, och stundtals direkt långtråkig. Baseball-scenen tar en evighet eftersom Edward läser allas tankar, Alice ser framtiden (resultaten av allas drag), Edward läser Alice visioner, ändrar sina drag, Alice får en ny vision eftersom Edward ändrar sig, Edward läser av den och ändrar sig igen … sida upp och sida ner innan de ens kastat den jäkla bollen en enda gång.

De scener som är nya för boken, och inte bara återberättande av sånt vi känner till, håller en helt annan klass. Edwards minnen av sin första tid som vampyr tillsammans med Carlisle är varma, roliga, och välskrivna. De visar att Meyer utvecklats som författare och kan skriva riktigt charmigt. Medan Midnight Sun i slutändan ändå var en besvikelse, så gav de där ljusglimtarna mig hopp om att Meyer kanske utforskar sin lättsammare sida i sitt framtida skrivande. Det skulle kunna bli riktigt bra, med eller utan vampyrer.

Similar Posts:

• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• En oväntad avslutning
• Mystiskt och romantiskt som möter förväntningarna
• Oemotståndligt stereotyp vampyrlitteratur
• ”Även vuxna gillar snabba intryck” – intervju med Marta Hedener-Hagman

Som ni märker tar Stephenie Meyer verkligen i från tårna här, och många sidor tillägnas Julianas ihop- och isärskruvning av apparater. Trots att Juliana jobbade med att utveckla effektiva tortyrmetoder för en namnlös skräckorganisation, så är hon egentligen en väldigt omtänksam kvinna. Hon må ha utvecklat extremt smärtsamma sätt att få fram information, men de sätten var ofarliga! De gjorde så ont att folk höll på att förlora förståndet, och att de alltid avslöjade allt hon behövde veta (t.o.m. de supertuffa manliga militärerna som ingen annan kunde knäcka, är Meyer noga med att påpeka), men hon skadade dem inte på riktigt. I själva verket var hennes mål att utveckla preparat som inte skulle göra ont alls, bara få terroristerna att avslöja alla sina hemligheter, och sen i lugn och ro sitta i fängelse resten av livet. Att många terrormisstänkta hålls under så omänskliga förhållanden att de nog hellre skulle dö än tillbringa resten av livet i den amerikanska regeringens ”vård” är behändigt nog något som aldrig nämns. Jag antar att Meyer aldrig sett de läckta filmerna från Abu Ghraib och Guantamo.

För att ytterligare visa vilken hänsynsfull tjej Dr Juliana Fortis är, så får vi se hur hon varje morgon plockar isär sina dödsapparater, så att ingen ska utsättas för dem av misstag. Det tar flera timmar från hennes upptagna liv varje dag, men så schysst är hon! Sen måste hon sätta upp dem igen i flera timmar varje kväll, trots att hon är helt slutkörd. Hon är nämligen väldigt karaktärsfast också. Hon har valt ut sin bil noggrant för att den ska vara Världens Minst Uppseendeväckande Bil, och den kör hon i flera timmar varje dag till olika småstäder för att hitta stadsbibliotek med precis rätt antal människor inuti, så att hon kan kolla sin topphemliga mejl för att motta anonyma topphemliga uppdrag som frilansande läkare/kemist/förhörsledare. Oftast passar hon på att stjäla böcker om hemliga agenter också. Hon påpekar att det är väldigt fult att stjäla från bibliotek, men hennes liv står ju faktiskt på spel. Tänk om någon deckarförfattare har skrivit något om hemliga agenter som hon kan använda sig av? Då vore det ju dumt att missa det, bara för att man inte vill stjäla.

Hursomhelst. En mycket genomsnittlig dag på ett väldigt anonymt bibliotek i en precis tillräckligt stor småstad, får Juliana ett mejl från sin forna arbetsgivare som säger att de behöver henne för ett stort och farligt fall. De lovar att inte döda henne och utlovar dessutom en ”informell ursäkt” för att de försökt mörda henne upprepade gånger. Juliana tvekar, men inser sedan att hon inte vill leva på rymmen från Onda Organisationen resten av livet. Dessutom har hon en plikt mot sitt hemland.

Efter väldigt många fintar och omvägar och körningar fram och tillbaka över halva USA, smarta förklädnader och utläggningar om sin överlägsna överlevnadstaktik, så träffar Juliana till slut sin forna arbetsgivare (hon överraskar honom flera dagar tidigare än planerat på en uteservering där han alltid äter lunch. Han är nämligen inte smart nog att frångå sina vardagliga rutiner, till skillnad från Juliana).

Efter många sidor förklaringar om en oerhört ondskefull man som vill sprida ett dödligt virus i hela USA, inser Juliana att hon måste hjälpa till att stoppa det Värsta Attentatet Någonsin. Hon kidnappar den maktgalne terroristens viktigaste hjälpreda, som är väldigt attraktiv och jobbar som lärare för barn i slumområden. Dessutom tillbringar han varje semester med att åka och bygga bostäder för hemlösa. På helgerna tränar han ett lag fattiga flickor i en sport de älskar. En riktigt hyvens kille, förutom att han också tydligen är tokig terroristhantlangare. Juliana funderar på om han kanske har en personlighetsklyvning. Han blir förresten jättekär i Juliana på en gång, för trots att hon inte inser det själv, så är hon inte bara världens mest begåvade kvinna, hon är dessutom väldigt attraktiv. Trots att Juliana torterar honom så vägrar han tro på att hon är ond, och sen inser Juliana att han inte är ond heller, utan att Onda Organisationen bara lurar henne. Det finns en död ond tvilling också, men han visar sig vara inte död och inte ond heller, bara lite grov i munnen och överdrivet muskulös. Han har också svikits av Onda Organisationen, och tillsammans med Juliana och sin bror (som är så kärlekskrank att det är pinsamt) ger de sig iväg för att få hämnd och skipa rättvisa.

Att läsa hur Daniel (snälla tvillingen som Juliana torterade) betygar sin kärlek för sin plågoande mindre än 100 sidor efter att hon orsakat honom värsta tänkbara smärta är minst sagt obehagligt. Av alla överdrivna, felaktiga, obehagliga, och underliga delar i Kemisten är det Daniels totala hängivenhet till Juliana som stör mig mest. Innan någon undrar, så nej, han är inte traumatiserad eller drabbad av Stockholmssyndromet. Det är Äkta Kärlek. Han är inte arg eller sårad i en sekund ens, han visste nämligen så fort han såg Juliana (strax innan hon drogade och kidnappade honom) att hon är god och dessutom hans livs stora kärlek. Att hon torterade honom var ju bara ett misstag, sånt kan hända vemsomhelst.

Nästa gång någon pratar om hur vansinnigt destruktiv kärleksrelationen i Twilight var, så ska jag rekommendera dem att läsa Kemisten istället. Trots sina brister hade historien om Bella och Edward ändå något som gjorde mig glad, och jag ville att de skulle få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det var en rosenskimrande och lite skev saga med föråldrade ideal, men Kemisten är en kallsvettig mardröm med så vansinniga idéer om kärlek och lojalitet att jag blir lite illamående.

En alternativ titel på den här boken skulle kunna vara Kemisten, eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska min Förhörsledare.

Similar Posts:

• Ryssen kommer
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Sinnelag: Logisk och arg
• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• Spänningsroman i makligt tempo

När Val McDermid, främst känd som deckarförfattare, inom ramen för The Austen Project tagit sig för att uppdatera Northanger Abbey är det dock inte deckare hon låter sin unga huvudperson Catherine – eller Cat – Morland ha förläst sig på. Cat är en hemskolad prästdotter från lilla idylliska Piddle Valley i Dorset och hennes läsning (om än förhållandevis bred för att vara en tonårstjejs) kretsar framför allt kring vampyrer.

På sätt och vis är det ett självklart val för en tonårshjältinna, men McDermid har lagt förvånansvärt lite krut på att göra Cats kärlek till litteraturen levande, trovärdig och begriplig. Visst förekommer det en och annan hänvisning till Stephenie Meyers Twilight-serie, men framför allt upptas Cat och hennes väninna Bella Thorpe av den fiktiva Hebridian Harpies-serien (med titlar som Vampires on Vatersay, Banshees of Berneray och Shapeshifters of Shuna), vilket gör att McDermid bekvämt kan sno scener direkt från Austens Radcliffe-referenser. Det känns faktiskt ganska slött och oengagerat.

Andra delar fungerar bättre, som den roll modern teknik och sociala medier spelar – inklusive bristen på uppkoppling kring familjen Tilneys mystiska gods Northanger Abbey – och miljöbytet från 1800-talssocitetens Bath mot kulturstinna Edinburgh-festivalen. Hit blir Cat medbjuden för att gå på teater, shower och uppläsningar och här träffar hon såväl Bella Thorpe och hennes fartgalne, självcentrerade bror som den mer förfinade unge advokaten Henry Tilney och hans syster Ellie. De bjuder i sin tur hem Cat till Northanger, där Cat snabbt börjar ana att allt inte står rätt till. Vad hände med deras ljuva moder, vad är egentligen deras ombytlige far general Tilneys problem och kan det vara så att familjen i själva verket är … vampyrer?

Nej, jag vet faktiskt inte vad man ska tro. Kände McDermid ens själv att det här var en rimlig intrig? Jag tror inte det. Romanen verkar inte ens riktigt genomarbetad. Den kan ha sina roliga poänger i en del detaljer, men i stort havererar den faktiskt.

Originalberättelsen hör till mina Austen-favoriter och jag kan absolut se möjligheter i idén att överföra den till nutid. McDermid har emellertid inte lyckats med det, utan lämnat kvar och vävt in nya trådar i sitt romanbygge lite huller om buller. Jag får intrycket av att hon inte riktigt brytt sig, över huvud taget inte tycker om Northanger Abbey. Någon större anledning att gilla hennes version är därför svår att uppbåda.

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Stolthet och fördom och hatsex
• Lite för sliskigt
• Något tjatigt, men underbart romantiskt

Det är de tankarna som går genom huvudet när jag plockar upp Doktor Sömn, Kings uppföljare till The Shining, 36 år senare. Det, och att det här med författare som skriver uppföljare på sina genombrottsromaner många år senare (Bret Easton Ellis, jag tittar åt ditt håll) känns lika småpinsamt som medelålders rockband på återföreningsturné som lovar att spela sitt hitalbum från början till slut. Men jag har alltid älskat att King inte är rädd att låta sina karaktärer leva med konsekvenser, så vad hände med lille Danny Torrence egentligen?

Jo, han söp ner sig, tackarsomfrågar. Minnet av en mordisk far, ilskan han ärvt av honom, och de där värdelösa mentala förmågorna som bara gör det omöjligt för honom att inte se saker, allt det stoppade han ner i en flaska. Men förr eller senare gör han ett sista försök, han slår sig ner i en liten stad i Maine New Hampshire (och så säger folk att King är förutsägbar!) och försöker förbli nykter. År av hårt arbete, AA och något som börjar likna frid följer… tills han kontaktas av Abra, en flicka vars mentala krafter får hans att framstå som ett veckogammalt Expressenhoroskop. Det är monster efter henne, monster som lever på barn som henne, barn som Danny en gång var. Och eftersom det är USA 2013 så ser de ut som ett gäng vita medelklass, medelålders, lagom liberala och vänligt leende republikaner i husbilar. De blir ju helt osynliga i en post-9/11-värld.

Och jo, på många sätt är detta som att återupptäcka den gamle Stephen King. Dannys kamp mot alkoholen är något av det bästa han skrivit på mycket länge, Abra är en härlig karaktär (svårt att inte gilla en 12-årig flicka som lärt sig att man måste slåss fult av att ha läst George R R Martin), och även om han kunde gjort mer med monstren är det en uppdatering av vampyrmyten som fungerar mycket bättre än många andra. Monstren som en rik vit medelklass som gradvis inser att de inte äger världen längre och gör allt för att klamra sig fast, det är en snygg metafor. Fan, till och med den högst pliktskyldiga översättningen där varenda amerikanskt slanguttryck låter som styltad svensk filmkomedi (nej, ”fanskap” är inte ”F-ordet” på svenska) är som på den gamla goda tiden. Men till skillnad från lysande 22/11 1963 blir det ändå aldrig en historia som känns som om den legat och kokat i King i 30 år. Snarare känns det som om allt han egentligen ville var att skriva en epilog till The Shining som tacklade Jacks, Dans och Stephens alkoholism på ett bättre sätt, och sedan använde all sin erfarenhet för att bygga en handling runt den, som fungerar, men inte mycket mer. Det där jag sa om Kubrick och King i början: samma skräckhistoria kan ju betyda helt olika saker beroende på vilken vinkel man tar på den, bara det finns en idé om man vad man vill säga. Doktor Sömn är en roman med många bra uppslag, men King hittar sällan den där riktigt bärande idén som får mig att klamra mig fast i boken med nerbitna naglar.

Det sagt har han sannerligen skrivit sämre, och trots allt gillar jag detta, precis som jag gillar att King verkar vilja säga åt de klassiska skräckmonstren (och Twilight) att de får passa sig, det här är 2014 och vi har alla saker inom oss som skulle ge mardrömmarna mardrömmar. Yippie-ki-yay, fanskap, come here and take your medicine.

Similar Posts:

• Komplext om kultfilmer
• Kungen av kioskvältarna
• Come as the King, you best not miss
• Var får vi allt ifrån?
• En legends upprättelse

Lena och Ethan har mer gemensamt än man först kan tro; båda har förlorat sina föräldrar. Nåja, Ethans pappa har visserligen inte slutat andas, men när hans hustru (tillika Ethans mamma) gick bort i en tragisk bilolycka slutade han också att leva. Han praktiskt taget bor i sitt arbetsrum där han skriver på sin nästa bok. Föräldraansvaret har han delegerat till familjen hushållerska Amma. Hon är Ethans fasta punkt i tillvaron. Den föräldralösa Lena bor hos sin farbror som, liksom Ethans pappa, inte har visat sig ute bland folk på länge. Det går massor av rykten om Macon Duchannes. Tänk om medlemmarna i DAR (Daughters of the American Revolution) visste att många av ryktena var sanna?

Till skillnad från Ethan längtar Lena över huvud taget inte efter att bli äldre. Tvärtom fasar hon för sin 16-årsdag, då mer än vad omvärlden kan ana står på spel. Då kommer hennes öde att beseglas och hon har sett på nära håll hur illa det kan gå…

Att vara annorlunda har sitt pris och Lena blir snart utfrusen och förföljd av sina skolkamrater, som blir uppviglade av innegänget. Ethan tvingas välja sida. Tur att han har sin lojala vän Link…

Den här boken har många bra ingredienser: Den utspelar sig i den amerikanska södern, med övervuxna trädgårdar som kulisser. Den handlar om flera ”omöjliga” kärlekshistorier, stark vänskap och magi. Dessutom har Gatlin ett bibliotek utöver det vanliga.

Beautiful Creatures har beskyllts för att rida på Twilight-seriens framgångsvåg, men trots att den har vissa likheter med vampyrserien (och med Stephen Kings Carrie) så tillför den genren något nytt. Jag gillar framför allt hur författarna blandar dåtid och nutid. Stundtals var den en smula seg och det var lite kämpigt att ta sig in i den, men när man väl var där ville man inte lämna boken och efter läsningen dröjer sig miljön och karaktärerna kvar. Jag ser verkligen fram emot att se filmen!

Similar Posts:

• Fantasy med fokus på relationer
• Förhäxande fjortisläsning
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Angeläget om unga kvinnors förutsättningar
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull

Marta Hedener-Hagman utgivningsansvarig på B. Wahlströms förlag tror att det beror på att bruksbokstänket i ungdomsboken är förbi. När man nu har tagit steget från att vara pedagogisk och vilja lära ut något, blir det också mycket mer spännande läsning. ”Ungdomslitteraturens raka och strama sätt att berätta, att fånga från första sidan och låta intrigen komma igång snabbt, är något som passar oss idag. Och även vuxna tilltalas av snabba kickar och intryck.”

Ett av ungdomslitteraturens största problem är att det nästan bara är tjejer som läser, vilket gör att många förlag inte vågar satsa på böcker med killar som främsta målgrupp. Därför finns det också en övervikt på både kvinnliga huvudkaraktärer och författare. Tyvärr upplever Marta att det är ett stort hinder för killar ända upp i tonåren att läsa om tjejer. ”Jag inbillar mig att det inte är något problem för killar att läsa om tjejer fram till en viss ålder, sen ändras det när de börjar i skolan och det håller i sig.” Därför är det också ofta manliga huvudpersoner i de allra största boksuccéerna, eftersom de då kan läsas av båda könen. Killars läsning, eller framförallt bristande läsning har uppmärksammats mycket och det finns en tacksamhet så fort killar läser som överskuggar vad de läser. ”Det är svårt att säga vad som är en typiskt killig bok, lite yngre pojkar gillar ofta roliga böcker med mycket humor.” säger Marta. Boken har fått stor konkurens från andra medier med snabbare intryck och ett mer passivt deltagande. ”Men alla borde få bli drabbad av en bok! Att få sätta sig in i en annan person och situation som man gör när man läser utvecklar empatiförmågan.”

Under de senaste åren har ungdomslitteraturen dominerats av olika övernaturliga varelser i mänsklig skepnad. Det har varit vampyrer, varulvar, änglar och gudar, men för Marta fyller de samma funktion. ”Det är en rik, ouppnåeligt vacker gestalt som inte åldras och aldrig blir ful.” I den amerikanska ungdomslitteraturen har den senaste trenden varit sjöjungfrur, men Marta är tveksam till om det kommer att slå igenom lika stort i Sverige. ”Jag tror att det krävs karaktärer som kan smyga in i ens sovrum på nätterna, med sjöjungfrur måste berättelsen utspela sig i vatten hela tiden, det blir för otillgängligt.” Däremot tror och hoppas hon på älvorna som är stort inom den brittiska ungdomslitteraturen just nu. ”Vi har inte samma tradition av älvor i Sverige, de brittiska älvorna är väldigt maktfullkomliga och lever efter sina egna regler.”

Höstens boksuccé i serien 50 shades (E L James), skrevs från början som fanfiction till vampyrserien Twilight (Stephenie Meyer) och är baserad på samma undergivenhet och trånande som finns gentemot de odödligt snygga vampyrerna. Serien som också benämns som ”Twilight för vuxna” satte igång trenden med erotisk litteratur, bara under vintern har det släppts flera nya bokserier, och fyller tydligt ett hål i litteraturutbudet. I höstas gav förlaget Gilla böcker ut Het (red. Åsa Anderberg Strollo), en antologi med erotiska noveller för unga. Men Marta tror ändå inte på erotisk litteratur för unga, utan snarare att det kommer ett uppsving för romance för ungdomar. Dessutom hoppas hon på riktiga rysare som verkligen är avsedda för att skrämma, som Stephen King eller 90-talets läskigaste skräckfilmer.

Det manus som Marta önskar sig allra mest just nu är en maffig utvecklingshistoria i en realistisk värld som ska handla om en kille som tar sitt liv i sina egna händer och gör någonting. Hon vill ha fokus på karaktären och helst i något oväntat sammanhang som vi inte har läst om miljoner gånger redan. En bok som jag också skulle vilja läsa.

Similar Posts:

• Före och efter
• En vampyrs tristess
• Ge igen
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Misär med ljusglimt

Den sista utvägen är den första delen av två och Karina Berg Johanssons andra roman efter debuten Synvilla. Det är en bok om godhet och ondska, om liv och död, om kärlek och svartsjuka – men kanske mest av allt om att förvalta och bära alla dessa krafter inom sig. Och om att kunna hantera dem.

Men tillbaka till Vägsände, denna utpost i livet – en gräns mot verklighetens ytterlighet och lives terra incognita. Till att börja med, varför har alla så ålderdomliga namn? Här finns en Vera, en Sonja, en Ivar, en Märit och så vidare. Och varför har alla så konstiga kläder på sig? (Det här slår alla hipsters och flicktanter i världen, jag lovar!) Och varför serveras så mycket röd mat och så mycket kött? Blodpudding, köttbullar, lingonsylt och nyponsoppa? Så slutligen: vad är det egentligen moster Henry och Adam Stierna forskar på i Institutets dammiga laboratorium? Det hela ter sig allt mer overkligt.

Vägsände blir ett slags gotiskt ‘Landet-länge-sedan’, en heterotopi där det är lätt att gå vilse och, som en följd på detta, inse att man är bergtagen i en pervers blandning av skräck, njutning och förtjusning. Men detta är också en roman om att växa upp – om den där kittlande, irriterande, kliiga tonårsvardagen.

Karina Berg Johanson kan det här med att skapa stämning. Det är inget snack om saken. Just den här gnagande oron – att något inte riktigt är som det ska, är bokens främsta styrka. Allra bäst är det i början, då den bara existerar som en lätt skrapning på ytan. Likaså ror hon i land med att sy ihop trådarna från den klassiska skräckgenren med en samtida, mer poppig och plastig, svenssongotik. För precis så suggestivt som språket kan vara när det är som bäst, lika klatschigt och käckt tenderar det att bli. Den sista utvägen är en flickbok, men lånar friskt från både den viktorianska litteraturens skattkammare liksom av samtida kiosk- och boklådsvältare som Twilight- och Engelforstrilogin. På så sätt får också boken tydliga drag av fan-fiction.

Då och då förvånas jag av den märkliga ordföljden. Sättet att bygga meningar på känns konstruerat och tillgjort. Och vem har någonsin hört talas om ”tveksam sprejgrädde”? Detta understryker det metafiktiva i boken. Den sista utvägen fungerar dels som en erotisk dagdröm, en fantasi skapad av en ung kvinna som ska ta klivet in i vuxenvärlden och dels som en initiationsrit (där protagonisten tas från samhället för att utsättas för prövningar – just det, ute i skogen vid vägs ände – för att sedan återbördas till samhället igen.) Och det är precis vad som händer Julie. När hon klarat av sitt kvinnodomsprov kan hon packa sin väskor och fara tillbaka till stan, den rätta världen, igen.

Resan tillbaka till verkligheten sker inte utan komplikationer. Vägsände har slagit sina klor i Julie. Mörkret, döden och svärtan har blivit något att åtrå. Inte i form av någon perverterad dödslängtan, men som en dragning till de enigmatiska, kaosartade rummen av livet. Rum, som innan vistelsen i Vägsände, har varit låsta. Nu har Julie nyckeln. Biljetten dit är den unge hjärtekrossaren, junkern Leander. Han förkroppsligar inte bara Julies andra hälft, utan just det där tvetydiga andra. Även om han står på ‘rätt sida’ är han samtidigt ett hot mot den rätta vägen.

Men som den gentleman han är, kan han givetvis inte har en ‘riktig’ relation med Julie. Han måste, och nu ska jag inte avslöja för mycket – bli botad först. Avhållssamhetens evangelium alltså. Känns det månne igen? Vid det här laget borde väl alla kunna se ett syskonskap hos Stephenie Meyers odödliga kärlekspar Edward och Bella, men till skillnad från den amerikanska förlagan blir det aldrig riktigt på allvar i den svenska landsbygdsmyllan. Hela tiden finns ett skyddsnät att falla tillbaka i. Vägsände må vara vägs ände, men det finns alltid en väg tillbaka. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Kanske beror det på målgruppen, som i det här fallet känns något luddig. För läbbigt för de allra yngsta och för gulligt för det lite äldre.

Så, vad händer då i nästa del? Tja, den som lever får se.

Similar Posts:

• Skräckfilmsklichéer går igen
• Tillit, hopp och vänskap
• En vampyrs tristess
• Mystiskt och romantiskt som möter förväntningarna
• Dräng är dräng och hora är hora?

Hungerspelen utspelar sig i ett dystopiskt framtida nordamerikanskt rike vid namn Panem. Där styrs de tolv distrikten – ett trettonde har helt enkelt bombats bort efter ett upprorsförsök – med järnhand från huvudstaden. I ett att de fattigaste, Distrikt 12, lever 16-åriga Katniss Everdeen och det drar ihop sig till årets Slåtterfest.

Och nej, det är inte lantbrukets fruktbarhet eller något sådant som ska firas. I Distrikt 12 finns för övrigt inget lantbruk, bara långa och farliga arbetsdagar i kolgruvorna, som bland många andra slukat Katniss älskade far och lämnat familjen på svältgränsen. Vid Slåttern ska istället distriktens ungdomar skördas i en regimens maktdemonstration. En pojke och en flicka i tonåren lottas från varje distrikt för att delta i årets upplaga av Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna slåss på liv och död tills bara en står segrande kvar.

Låter det mörkt och spännande? Det är det verkligen. Collins arbetar så hantverksskickligt med spänningsmomenten att jag ibland blir nästan irriterad och måste överlista romanen genom att gå och göra andra saker mitt i kapitlen. Där ett kapitel slutar är det nämligen omöjligt att inte börja på nästa.

Men det är välgjort också på andra sätt. Den extrema framtidsvärlden är genomtänkt och logisk. Fenomenet dokusåpor är till exempel draget till sin spets på ett sätt som blandar dagens varianter med forna tiders Gladiatorspel och som framstår som rimlig underhållning/ maktdemonstration i det brutala och starkt socialt skiktade Panem.

Jag är inget stort fan av science fiction när det blir för kliniskt, för silverfärgat, rent och abstrakt. Jag gillar, som någon sagt om Joss Whedons Firefly-universum, när det finns toaletter, sneda födelsedagstårtor och fulsnygga mössor som mamma har stickat. När det är lite skabbigt och levande. Det gör Collins uppenbarligen också.

Hon hittar den där blandningen av gammalt och nytt som gör en framtida värld trovärdig. I distrikten samsas de fattigas kamp för överlevnad, urtida jaktmetoder och örtmedicin med den tidiga industrialiseringens utsatta arbetsvillkor och huvudstadens närmast koloniala attityd till distrikten. Där och i själva Hungerspelen är allting däremot mycket högteknologiskt. Huvudstadens dominans och depraverade, bekymmerslösa lyx för inte sällan tankarna till det antika Rom. Många av dess invånare har just (de engelska varianterna av) romerska namn och här finns framför allt den naiva blodtörsten hos människor som aldrig själva behövt oroa sig för att deras barn ska väljas ut till spelet.

Själv refererar författaren ofta i intervjuer till den antika myten om det besegrade Aten som tvingas skicka ungdomar till Kreta för att slukas av Minotauros. Panem håller sina hungerspel till åminnelse av ett uppror mot huvudstaden, för att invånarna ska minnas att de aldrig går säkra. Precis som Theseus i den grekiska myten anmäler sig frivillig kommer Katniss också med i Hungerspelen efter att lotten egentligen fallit på hennes 12-åriga lillasyster. Men räcker det med hennes jaktskicklighet från provinsen för att överlista de andra deltagarna? Och går det att vinna i ett spel där överheten godtyckligt bestämmer reglerna, där man bara har att välja på att dö eller att själv bli mördare?

Det är en mörk, politisk framtidsfantasi som Collins skapat. Dessutom, för att återkoppla till Whedon igen, med en kick-ass tonårshjältinna i huvudrollen – och det är ju verkligen aldrig fel.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Ljudet av Snow som faller
• Hungry for more Hunger Games?
• Slutet på en trilogi – och en världsordning?

Den nu utgivna första delen (som inte ska förväxlas med första delen i romanserien), berättar hur Bella flyttar från det soliga Phoenix till det regnigt dystra Forks. Hon kommer till en ny skola, med allt vad det innebär: vilsenhet, främlingskap, nya vänner och nya fiender. Snart träffar hon Edward Cullen och hans syskon, några tonåringar som inte liknar några som Bella tidigare sett. De är mystiska, onaturligt vackra och drar Bella till sig som en magnet. Och snart bekräftas hennes misstankar, de är inte mänskliga.

Serieversionen har detaljrika, välgjorda illustrationer som jag skulle definiera som en blandning mellan manga och klassisk (amerikansk) seriestil. Om min teknikanalys av bildskapandet stämmer, verkar de vara gjorda med en kombination av teckning, foto och wacomboard i datorn.

Bilderna påminner om stämningen i filmerna som bygger på böckerna. De är mörka, dystra och mystiska. Hela berättelsen blir i serieversionen mer mörk och emo-inspirerad. Det gör att de blir mindre sliskiga än romanerna, som på sina ställen var så söta att tungan krullade sig.

Dock tror jag att det är bra om man läst böckerna innan man sätter tänderna i serieversionen. Serien ligger mycket nära böckernas berättelse, och anpassningen till serieformatet gör att vissa saker blir otydliga. Jag tror att det här framförallt är en bok som glädjer de som redan är fan av Twilightsagan. Stephenie Meyer själv skriver på omslaget att bilderna är just så som hon i huvudet föreställt sig personerna, och jag tror att många fans kan känna likadant.

Det finns ett par saker som stör mig i boken. Till exempel: Varför bär Edward luvtröja under kavaj? Det påminner mig om min gamla gympalärare och förstör helt bilden av Edward som den perfekte killen.

Redan i den ”vanliga” boken beskrivs vampyrernas ansikten som gudomligt vackra, oerhört bleka och med mörka ringar under ögonen. Och redan när jag läste boken undrade jag hur dessa mörka skuggor kunde gå ihop med den enorma skönheten. Filmen gjorde mig besviken, och serieversionen gör det igen. Det är alltså bevisat, man kan inte vara snygg och samtidigt ha mörka ringar runt ögonen. Det stör mig lite eftersom texten även i serieversionen beskriver skuggorna, trots att de inte finns på bild.

Som helhet tror jag att det här är precis det man kan förvänta sig av en serieversion av Twilight. Och precis det som alla romantiska vampyrälskare kan önska sig. Fansen kommer inte att bli besvikna.

Similar Posts:

• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• Omöjlig kärlek
• En oväntad avslutning
• Lite för sliskigt
• En vampyrs tristess

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli