Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Och en filosofisk skola handlar här framför allt om valet av ett visst levnadssätt, ett visst livsval, ett existentiellt beslut – som kräver en total livsförändring, en förvandling av hela tillvaron – och slutligen en önskan om att få leva och vara på ett visst sätt.

Platon hade inte mycket till övers för sofisterna, som han ansåg undergrävde samhällsmoralen genom sitt sätt att mot betalning lära ut bland annat retorik i syfte att studenterna skulle bli skickliga i det politiska spelet. Detta motsatt till hur de andra skolorna närmade sig kunskap, där diskussion, dialog och praktik lade grunden till studenternas individuella utveckling till sanna tänkare.

Det är väldigt spännande att läsa om den här aspekten av den filosofiska tillvaron i antiken. Det finns något lockande med dygden att leva som man lär. Speciellt som denna dygd hos de antika filosoferna inte inkräktade på någon annans liv. Det var ingen som krävde att andra människor skulle följa deras läror, utan det stod öppet för folk att söka sig till de olika skolorna av fri vilja. Förvisso kunde det vara en nagel i ögat på de styrande vilket ju blir tydligt i och med rättegången mot Sokrates. Men filosofin var på ett sätt en övning inför döden, och filosofens plikt att leva i enlighet med sina dygder förbjöd honom att bryta mot statens lagar för att undgå sitt dödsstraff. Här kan man verkligen prata om pliktetik.

Detta sätt att leva, att till fullo lägga om sitt liv efter specifika dygder och rättesnören flyttades med tiden över från filosofin till kristendomen. Traditionen att leva filosofi kom i avtagande allteftersom Sokrates efterföljare och upprätthållare av de olika skolorna dog bort och endast lämnade kvar texter för framtida generationer att studera och förhålla sig till. Filosofi blev teori. De levande och nödvändiga dialogerna blev till envägskommunikation via dessa texter och en viktig dimension föll bort.

En annan fundering man kan ägna sig åt när man läser den här boken är hur den västerländska filosofin hade sett ut idag om andra texter än just Platons och Aristoteles i lika hög grad hade funnits tillgängliga för eftervärlden. Stoikern Zenon var tydligen väldigt produktiv, men hans verk har sedan länge försvunnit, och finns bara återberättade i andra hand. Nu finns det ju ett flertal stoiker som burit traditionen, och Marcus Aurelius Självbetraktelser fungerar än i dag som källa till inspiration och stoisk praktik. Men ändå, tanken är oundviklig och spännande.

Pierre Hadot ägnade en stor del av sitt akademiska liv åt att undersöka den praktiska och andliga delen av antikens filosofi, och även kopplingarna till kristendomen. Att läsa den här boken är njutbart. Han ledsagar läsaren genom antiken på ett mycket varsamt och ödmjukt sätt, boken har ett behagligt tempo och språket är väldigt exakt (tack till översättare Jim Jakobsson). Är man det minsta intresserad av filosofi tycker jag absolut att boken ska upp på läslistan.

Similar Posts:

• Vi sitter här på livstid
• Mellan Zarathustra och psyket
• Filosofi für alle
• O captain! My captain!
• Greklands sak är vår

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

Livstid är en bok om livsval. Och vår ständiga strävan under vår livstid efter det vi mycket sällan når. Jag jobbade som parkarbetare på sommarlovet när jag gick i högstadiet. Vad jag minns, och återkommer ständigt till i tanken, var två äldre kvinnor som arbetat hela sina liv inom parkförvaltningen. Varje morgon när vi kom ut konstaterade ibland den ena, ibland den andra – med blicken riktad mot himlen – att ”det blir nog nåt…”. Ett vardagligt mantra klockan sju på morgonen. Jag förstod inte då vad detta ”något” syftades på, men under min tid där upplevde jag aldrig att det någonsin blev ”nåt”. Mycket märkligt. För egentligen blir det ju något hela tiden. Utifrån en livstid är detta faktiskt en mycket vacker tanke.

Det är svårt för en välkänd professor i idéhistoria att bli av med sin akademiska pondus. Jag läste idéhistoria två terminer på Göteborgs universitet. Första dagen mötte jag Sven-Eric Liedman. Var försenad och vilse, Liedman hjälpte mig rätt. En ödmjuk och snäll liten gubbe, i stor kontrast till den bild jag fick i min läsning av Från Platon till kommunismens fall. I den såg jag framför mig en mycket allvarsam professor, djupt försjunken i sitt arbete och socialt akademiskt skadad. Den bilden blev mer nykter efter det mötet.

Professor i idéhistoria. En liten gubbe med stor historisk kunskap om kunskap. Liedman inleder boken med att konstatera att han nyligen fått barnbarnsbarn. Gammelmorfar Liedman.

Det låter nästan bibliskt.

Han är en väldigt skicklig berättare. Men samtidigt djupt skolad i det akademiska, varvid hans personliga reflektioner känns mindre intressanta. Hans prosa är välskriven och lättläst. Kanske underskattar han sin läsarkrets något, kanske underskattar han sin samtid. Visst, språklig perfektion, men de mest personliga delarna stör helhetsintrycket och blir trots sitt lilla omfång – ibland långtråkiga.

Men Sven-Eric Liedmans essäsamling är en vilande bok, fylld av små historiska inblickar i kända och okända människors tankar, livsval och sökande under sin livstid. Som Søren Aabye Kierkegaards motsägelsefulla filosofi, som utmärker sig starkt i hans livsval; ett inte helt konsekvent liv – hans brott mot sitt samtida Danmark, mot den rådande filosofin och vetenskapen, mot religionen och kärleken.

Eller Christiane Vulpius, Johann Wolfgang von Goethes älskarinna som stannade kvar hos den själsligt hemlösa diktaren, trots all den skam detta val innebar i hennes samtid. Och prästen Erik Söderberg på skånska landsbygden där Liedman växte upp, som efter trettio år i Guds tjänst fick nog och drog till Stockholm för nyfunnen kärlek, lämnade sin fru och sitt liv i ordning och välstånd samt en gedigen konst- och boksamling. För kärleken. Han dog strax efter detta val. Inte alla livsval – i Söderbergs fall ett skamligt brott mot den religion han tidigare personifierat – leder oss till något konstruktivt.

En livstid, en samtid och livsval.

Men essäerna visar också vårt mänskliga förhållande till livets konstanter: en livstid och en besynnerlig död, tidens gång och livets ”inte än” och ”aldrig mer”. Tankar som genom historien alltid funnits obesvarade. Vi har systematiserat tiden: rent konkret räknar klockan ned vår tid kvar som varelser. För 1600 år sedan levde Augustinus, en människa som också bröt mot sin samtid genom att lämna sitt hemland och ge sig ut på havet mot det okända, vilket Liedman tar fasta på i boken. Augustinus skriver såhär:

Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.

Liedmans tankar om tiden är att den är självklar: vi lär oss som barn att det tar tid att laga mat, vi väntar otåligt. Men om tiden som fenomen vet vi ingenting. Vi har påtvingats en viss tid på jorden, en livstid. Men det innebär också att vi har ett slut. Ett livsslut, döden. Om den vet vi inte mycket mer än möjligtvis alla lugnande sagor om efterliv. Som när Sokrates, dömd till döden – utbrister en skål till det mänskliga, sin sista sanning med giftbägaren i högra handen:

Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Ett ögonblick i en människa vilse som du och jag inför det oundvikliga i livet. Han valde att dö för sin övertygelse. Utan denna martyrdöd skulle filosofin se annorlunda ut. Utan detta martyrskap skulle han förmodligen inte ens anses som den västerländska filosofins grundare. Eftersom Platons utgångspunkt när han nedtecknade Sokrates försvarstal var en affektiv strävan att visa vem (och vad) man egentligen dömt till döden.

Döden är en stor del av livet. Större än vi vill göra sken av. Livet är en enda stor bearbetning av ett predestinerat slut. Om detta vet Sven-Eric Liedman, Sokrates och Kierkegaard lika lite som vi. Döden är brutal, därför kan vi sällan acceptera ett slut som ett slut.

Liedmans essäer är fint sammanvävda och berättelserna återkopplas vilket ger en vilande och sympatisk läsning. Läsning om människor som i sina val i livet trotsat eller strävat emot sin samtid. Det är just själva brottet som är temat i boken och som blir centralt i varje essä. Detta brott är även en ingång i Liedmans samhällskritik och det är först nu hans personliga tankar blir intressanta.

Själv skrev jag en punklåt en gång vars sista vers berör Liedmans begrepp och tematik.

”Ett liv
Tills död
En samtid, nej en livstid
Du sitter här på livstid!
Cyniskt kontrollerad
Det är bra”

Min ingång var förmodligen att jag upplevde att många intellektuella utvecklats till cyniker. Helt enkelt gett upp. Vilket är en feg och lat lindring. Ett bevis på att man kanske inte är särskilt intellektuell.

Men Liedman har inte gett upp, långt därifrån:

Verklig frihet i ett kapitalistiskt samhälle är att ha så pass mycket pengar och så begränsade behov att ekonomin inte blir ett bekymmer. Då kan du ägna dina livsval den tid de är värda.
”Är värda.” Det låter som en ekonomisk kalkyl. Men det får det inte vara. Vi måste återerövra språket från ekonomerna.
Livet, livstiden är det enda vi verkligen har. Varor kostar något, liv har ett värde. I valfrihetens samhälle är valen påbjudna, alltså tvång. /…/ Godtycke är inte frihet. ”Gör vad du vill, skit i andra:”
Du har alltså inte upptäckt att också du är en annan – för de andra.

Vi människor gör val som bryter mot den rådande normen; oreflekterat eller fullt medvetet. Ett val som ibland kan kännas vardagligt, men blir till en vändpunkt, ett livsval, som styr livet mot något nytt. Alla gör vi val i livet som krossar det fundament vi har under oss. Ett livsval kan vara konstruktivt, en nödvändig förändring till det bättre – men det kan lika lätt leda oss in i destruktivitet.

Liedmans samhällskritik är ett personligt val. Han engagemang har kritiserats i akademiska kretsar varvid hans vetenskapliga trovärdighet ifrågasatts. Men det är hans val. Liedmans brott mot sin akademiska samtid. Beundransvärt, enligt mig.

Han menar att den valfrihet vi fått är reduktiv. Den ger sken av en frihet, men är egentligen en absurd ofrihet. Vi sätter värde i saker som vi anses behöva, vi som konsumenter får ett värde. Det vi producerar eller konsumerar styr människovärdet. Underklassen betraktas med den människosynen som i princip värdelösa.

Liedman vill återerövra begreppet ”värde” från ekonomerna, där människan, du och jag, har värde. Ett människovärde som inte mäts i konsumtion och pengar. Det gör han genom att visa hur olika människor gjort val i livet, utifrån de förutsättningar deras samtid erbjudit och vidare hur deras val brutit mot det etablerade rådande, och därmed utmanat samtiden.

Underifrån och lite utanför vill Liedman bara konstatera:

Ordet livstid låter tungt: som livstids fängelse.
Och visst är vi fångar i den tillvaro till vilken vi föddes utan att ha blivit tillfrågade.
Men vi är också fria att försöka skapa något meningsfullt av åren på jorden.

Livstiden är allt vi har. Före livstiden finns vi inte och efter den – nej.

En vacker samling essäer som framför allt är fruktansvärt intressanta och givande, med några få undantag. Gammelmorfar liksom… Men som ger smak av eftertänksamhet och samhällsengagemang. Sånt gillar jag.

En klart läsvärd liten bok.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Blir du lönsam, lille vän?
• Politisk idéhistoria som fastnar
• När filosofi var ett sätt att leva
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?

Tulsa Jansson tänker sig, i Du har svaren! – filosofi till vardags, att det skulle vara bättre om det fungerade tvärtom. Om vi började med de förnuftiga argumenten och sedan lät dessa bestämma våra åsikter så skulle världen bli mer genomskinlig och lättare att styra i förnuftig riktning.

Filosofi, menar Jansson, är den disciplin som är allra bäst på att tänka kritiskt.

Ur detta drar Jansson två slutsatser:

1) Alla borde vara bättre på att filosofera, mer filosofi i skolan och i det offentliga rummet.
2) Filosofer borde fungera som bollplank och livscoacher för att hjälpa folk att se klart på sin livssituation.

Det är svårt att bli sur på de här slutsatserna. Mer filosofi överallt, varför inte? Och när Jansson – i den andra av bokens två delar – ger exempel på hur en filosof i praktiken kan fungera som bollplank för folk som har frågor av typen: ”Jag vill byta karriär, men samtidigt inte” så verkar det fullt vettigt. Filosofen hjälper till att bena ut och prestigelöst skärskåda problemen.

Det som trots allt gör boken problematisk är att hennes syn på vad det innebär att filosofera är så urvattnad att alla måste hålla med henne. Detta diskuteras i bokens första del.

Filosoferandet presenteras som en aktivitet som inte har något med filosofer och filosofihistoria att göra. Det är något man kan göra utan förkunskaper, det räcker med att vilja. Det är talande att den enda filosof som lyfts fram är Sokrates och hans metod som bygger på en dialog där filosofen inte vet mer än den han talar med.

Om Jansson hade bläddrat lite i valfri läroplan för skolan så hade hon sett att det hon kallat att filosofera – att tänka kritiskt, att se de bärande argumenten i ett resonemang – är vad våra barn skall lära sig från dag ett. Undantaget skolministern som gillar katederundervisning så vill i princip alla andra som uttalar sig att barnen skall lära sig att tänka bort sig själva och sitt egenintresse och förhålla sig kritiskt till vad det nu är det är meningen att de ska tänka på.

Jag skulle vilja påstå att det som gör filosofer bra på att tänka kritiskt är att filosofer älskar att tänka kritiskt. Man går i närkamp med filosofer och filosofihistorien för att fullständigt kunna uttömma det kritiska tänkandets möjligheter. Filosofiska frågor är normalt så komplicerade att man inte egentlig mening söker ett svar, man är nöjd med att förstå frågans hela komplexitet.

Filosofer är experter på att se svagheter i ett logiskt resonemang. Det är därför inte uppenbart att filosofer är jättelämpade att lösa folks praktiska problem. När någon ställer frågan: ”Ska jag satsa på karriär eller barn?” så kommer de flesta filosofer att svara att frågan måste brytas ner i ett antal delfrågor som i sin tur går att ytterligare bryta ner. Filosofen är helt enkelt inte intresserad av att sluta tänka och leverera ett ungefärligt svar.

Tulsa Jansson är ordförande i det svenska sällskapet för filosofisk praxis. I sin bok argumenterar hon alltså för att vi behöver fler sådana som hon. Det skorrar lite illa. Det är lätt att misstänka att Pascal trots allt hade en poäng. Först har vi en åsikt vi gillar, sen letar vi argument för att övertyga alla andra.

Similar Posts:

• Filosofi für alle
• O captain! My captain!
• När filosofi var ett sätt att leva
• Vi sitter här på livstid
• Motarbetad av teologer

Ben, en helt vanlig 15-åring, blir den utvalde som ska lära sig att börja reflektera över filosofiska frågor och så småningom avgöra idévärldens framtid.

Sofies värld av Jostein Gaarder är redan skriven, men visst låter detta ändå originellt och tankeväckande? Är man lyckligare om man funderar över världen, eller mår man som allra bäst när man är lyckligt ovetande om det mesta?

Sofies värld är ingen helgjuten roman, men den har två stora plus: man får en historisk genomgång av viktiga filosofer, komplett med register längst bak i boken, och berättelsen har ett visst driv, komplett med oväntat slut.

I döda filosofers sällskap har varken eller. Olika filosofiska frågeställningar behandlas tematiskt (oftast i form av hetsiga dialoger om till exempel jaget, ödet, objektiviteten) och för den som inte ens läst filosofi på gymnasiet finns det säkert en del att reflektera över här. Men några namn eller kända begrepp som "Cogito ergo sum" eller "Das Ding an sich" lär man sig inte.

Det svenska förlaget har förmodligen en förhoppning om att man med en filmliknande titel ska associera till Robin Williams och unga entusiastiska män som törstar efter kunskap och frihet.

Men där Döda poeters sällskap var känslomässig och engagerande är I döda filosofers sällskap stendöd. Att säga att handlingen och karaktärerna är lövtunna är att smickra boken. "Lövtunn" antyder i alla fall en viss substans och den finns inte här. Det är ett mysterium varför Eyre har valt att berätta i skönlitterär form. Avsnitten som ska handla om Ben är pinsamt stela. Och om nu alla döda filosofer lever i en form av himmel faller väl diskussionen om liv efter döden platt?

Vill man lära sig något om filosofi är det bättre att läsa Sofies värld eller 20 filosofer av Gunnar Fredriksson. Vill man läsa en spännande berättelse kan man läsa i princip vad som helst hellre än det här. Och ja, slutet är precis det förutsägbara anti-klimax man fruktar under hela läsningen.

Similar Posts:

• Filosofi für alle
• Mer förnuft i skolan nu, eller?
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• När filosofi var ett sätt att leva

Historien är såhär: Indiana Jones och James Bond har mixats ihop till en pryltokig och träaktig undervattensarkeolog som nyss har hittat ledtrådar till den sjunkna mytstaden Atlantis. Tillsammans med en pryltokig och fryntlig grekisk undervattensteknolog och en pryltokig och raffig exilryska börjar han nysta upp mysteriet. Men en obotligt elak sovjetisk Al-Qaida-pirat som mixats ihop av alla filmhistoriens skurkar är dem på spåren. Det blir en kapplöpning om vem som först ska nå den katastrofdrabbade högkulturen.

Språkligt är Atlantis hemlighet en katastrof i sig. Allt är så tröttsamt sensationellt att man efter sista sidan inte vill se orden "påfallande", "överraskande" eller "extremt" mer i hela sitt liv. Och klyschorna står som spön i backen. Det blir mycket "det är vi som har bollen nu" eller "jag har en god och en dålig nyhet" eller "vi kan vänta oss det oväntade". Jag tror inte "säg hallå till min lille vän" eller "tittar du på mig?" var med men jag är inte säker. Ibland känns det som att läsa en uppsats av en TV-skadad 10-åring och man skäms lite i läsefåtöljen.

Gibbins tar dessutom inga risker och utgår från att vi är idioter, vi får förklarat för oss på barnspråk att det klassiska Grekland var en jätteviktig period och vem Platon var och vem Sokrates var ("Platons mentor"). Samtidigt finfördelas svartmuskiga skurkar i utstuderade poetiska formuleringar och skurknästen missilbombas så hundratals oviktiga men obotligt elaka hantlangare smulas sönder eftersom de ju hade ihjäl en av de goda killarna. Allt i en prosa som inte skulle godkänts av svenskläraren på en friskola.

Det skryts på omslaget om att boken "fått filmmakare att intressera sig" och det blir nog första gången en filmproducent måste stryka actionpartier från ett manus.

I vissa partier, framför allt under utforskandet av arkeologiska platser eller fynd, lyckas Gibbins nästan skapa lite auktoritet och göra berättandet trovärdigt, eller i alla fall intressant. Men eftersom någon sagt till honom att en spänningsroman måste ha en stressfaktor för att få rytm och tempo, hastas de partierna igenom i mobiltelefonreklamtempo och blir istället bara besvärande ("syret är snart slut! Ujujuj hur ska det gå hur ska det gå?").

Som författare har man ett visst förtroendekapital. Väljer man att sätta in pirater med en sovjetisk Al-Qaida-sjörövarkapten så får man betala en del av det kapitalet. Vill man sen komma undan med det i slutet får man återföra lika mycket förtroendekapital igen. Gibbins är, kan avslöjas, inte så ekonomisk med sitt förtroendekapital.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• När filosofi var ett sätt att leva
• Vi sitter här på livstid
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• O captain! My captain!

Men så borde det inte vara, menar Christopher Phillips. Filosofi borde vara var mans och kvinnas verksamhet. Alla borde ägna sig åt det, och uppmuntras att ägna sig åt det. Och i det syftet har han dragit igång något han kallar för Kafé Sokrates. Tanken är helt enkelt att under tämligen informella förhållanden – kanske på ett kafé, i en lågstadieskola eller på ett pensionärshem – diskutera några av livets viktigaste frågor.

Det kan röra sig om den egna identiteten – vem är jag, varför lever jag – till vad vänner är eller filosofiska sökanden över huvud taget. Som grund för diskussionerna har Phillips det han kallar för den sokratiska metoden; att man aldrig ska försöka pådyvla andra en given sanning, utan att man ska fråga och ifrågasätta. Låta nyfikenheten och utforskarlustan ta överhanden, och inte störa dem allt för mycket.

”Filosofi på ett nytt sätt”, är undertiteln till boken, och det stämmer på sätt och vis. I boken skildras hur olika sessioner av Kafé Sokrates kan gå till. Phillips återberättar diskussionerna, sina egna tankar kring dem, och vad det ledde till åtminstone för honom. Att delta i de här diskussionerna kan säkerligen vara givande för deltagarna. Men att läsa om väl valda, återgivna delar av dem är tyvärr inte riktigt lika spännande.

Det blandas sedan ihop med referenser till äldre filosofer av olika sorter. Det gör att boken blir lite av en blandning i handbok för den som är intresserad av att arrangera liknande diskussioner, och en grundkurs i filosofi – men i light-version. Den skummar lite väl mycket på ytan av många ämnen för att den ska tjänstgöra som en mer tänkvärd filosofi-bok. Och principerna för hur man arrangerar diskussionerna är inte så avancerade att det motiverar någon längre utläggning. Det välmenande projektet till trots är boken därför inte så särdeles intressant.

Similar Posts:

• När filosofi var ett sätt att leva
• Mer förnuft i skolan nu, eller?
• O captain! My captain!
• Vi sitter här på livstid
• Känslan och förnuftet