Blåa skuggor kanske väcker din oro? Hm. Vad sägs om jag håller dig i handen medan du fortsätter läsningen?

På vintern är skuggorna ofta blå mot snön. Och flickors läppar kan bli blå – dels av matsäckens blåbärssaft men kanske också för att leken pågått alldeles för länge i den nyupptäckta grottan. Det är sådana scener du möter om du tar dig an berättelsen Snön över Azharia.

Allt börjar med en friluftsdag i skidbacken för klass 4 B. Bussresan har många detaljer av igenkänning för den som gått i svensk/norsk/finsk skola. Någon mår illa och skolläraren hjälper till. Bredvid står klasskompisar som håller för näsan. Men det sker något viktigare för bokens huvudpersoner. Det som hände igår (eller i förra veckan?) hänger i luften. Är huvudpersonerna kompisar eller inte?

Författaren Minna Lindeberg skapar en avskalad text som närmar sig poesin. Jag hänförs av tilltalet som innehåller både vardagsmodernitet och en arkaisk klang. Hennes gestaltning har lösgjort sig från enkelspåriga karaktärsbeskrivningar. När tioåringar får leva och leka fritt upplöses gränserna mellan den inre fantasin och den fysiska plats kroppen vistas på. Att dela ögonblick som dessa kan skapa förenande band som varar i många år; några blir bästisar för livet. Lindeberg drar fram den heta, lustfyllda extasen i ett sådant möte.

Illustratören Jenny Lucander hittar den finstämda tonen med tunna linjer som är detaljrika när de fångar de räta maskorna i en stickad tröja eller en hårfläta som dinglar över en springande flickas rygg. De verklighetstrogna frisyrerna som skolpojkarna har på bilden där de hänger över bussens stolsryggar är på pricken. Minspelet hos alla rollinnehavare är lågmält men ändå tydligt. Akvarellfärgernas ton går åt det kalla i vinterlandskapen och åt det varma när hotfulla världsundergångar ska återges. Perspektivbytena tillför ännu en dimension i berättelsen.

Boken är en vacker frukt som uppkommit i samarbetet mellan den som formar orden och den som finner bilden. Berättelsen utspelar sig under en enda dag och dörrar öppnas såväl till det oroliga i tillvaron som till det trygga.

Den bästa dagen. Och nog hade Karin Boye rätt i sin strof ”Den bästa dagen är en dag av törst.”

Similar Posts:

• En värld att visa för de minsta
• Livslång vänskap och avsked
• Att fnissa ihop med ankan
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap

Mitt första spontana rubrikförslag till den här recensionen är ”50 nyanser av is”. Jag är inte helt bekväm med de mjukpornografiska konnotationerna i den, så det får vara, men verkligen: is. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på hur otroligt olika is kan te sig. Gnistrande vitt eller fascinerande knallblå nyanser, en vardaglig gråaktig sörja eller rent magiska formationer, enorma berg eller tynande spillror. Spegelblanka ytor som låter en ana det isande havet inunder. Och det är ändå bara bakgrunden.

Eller, nu gör jag förstås boken orättvisa. Den handlar om hela det sköra ekosystem som redan är så tydligt påverkat av klimatförändringarna, om alla de arter som är perfekt anpassade för att leva i kylan och mörkret och under de flyktiga, ljusa somrarna. Det är de som står i förgrunden: djuren som lever i Arktis året om, fåglarna som kommer flyttande för att föda upp sina ungar under den korta men intensiva sommarperioden.

Det är isbjörnar, sälar och valrossar, fjällrävar och ripor, polarharar och lämlar. Det är lunnefåglar och grisslor, fjällugglor och valar, labbar och alkekungar. Det sprakar av liv, plötslig grönska och lysande blommor när snön för en kort stund släppt greppet; små luddiga, duniga, hungriga ungar av olika arter. Uppfinningsrikedomen är enorm när det gäller att hitta skyddade boplatser i det isande landskapet, från hålor och gångsystem under skyddande snötäcken till hisnande klipphyllor där dunet yr som snö i luften.

Likt det finstämda ekosystemet fungerar också Heintzenbergs och Lioddens bok. Texter och bilder kompletterar, förstärker och varierar varandra. Texterna har mycket att berätta om de olika arktiska arterna och deras anpassning till just sin unika miljö, men också, naturligtvis om hur hotad denna miljö är – i samma stund som jag skriver detta haglar nyheterna om ökande temperaturer i Arktis. Det är förstås det som är så plågsamt med att slå upp boken just som en klimatförnekare valts in på världens mäktigaste position.

Allra mest är det ändå en rakt igenom vacker bok. Fotografierna får täcka hela sidor och uppslag. Flera av dem skulle jag gärna sätta upp på väggen. De är pampiga, lustiga, hjärtknipande eller sorgliga. En isbjörn speglar sig vid den öppna strandlinjen och ser ut att sörja sin egen skyddslöshet inför klimatförändringarna. En valross har fångats rakt framifrån, mitt i en gäspning. Den mäktiga fjällugglan smälter nästan ihop med snöns och sidornas vithet. En fjällräv duckar inför en uppretad silvertärna som försvarar sitt bo. Närbilderna är kristallklara, landskapen imponerande i all sin karghet.

Arktis är en del av jorden som få av oss har sett i verkligheten. I Heinzenbergs och Lioddens bok kommer denna värld av is och snö ändå riktigt nära.

Similar Posts:

• För semesterns naturutflykter
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• På spaning efter en minskande mångfald
• Naturen och vi
• Från småvatten till glaciärer

Det samiska är något närmast okänt för Áili. Idijärvi sameby är platsen hennes mamma växte upp på och platsen där hon är begraven, men Áili har aldrig varit där tidigare. Hon har levt i Skåne med sin pappa. Nu har pappan precis dött i cancer, socialen har bestämt att det är här hon ska bo och Áili tänker ”Två år”: ”Det handlar bara om två år. Sedan är jag min egen.”

Jag talar inte samiska. Pappa ville inte det. Precis som han inte ville att jag läste böcker eller såg på TV-program som handlade om samer. Att säga att han förbjöd det låter hårt, nästan elakt, och pappa var inte sån. Ändå var det precis så det var. Därför vet jag nästan ingenting om det liv som en gång var min mammas. Och nu har jag trots det hamnat här. I en samisk by full av samer.

Redan när morfar Egil kör henne över bygränsen första gången är det något som drabbar Áili. Som en kraftig stöt, ett blixtnedslag av smärta. Hon får svårt att andas och håret reser sig på armarna. Norrskenet tycks viska hennes namn, och snart hemsöks hon av drömmar om vargar och björnar som jagar henne. Björnar som kan förvandlas till människor och som verkar vara ute efter just henne.

Så vitt jag vet har ingen tidigare gjort fantasy av samisk mytologi. Det är förstås en jättebra idé, på en gång fascinerande och lite folkbildande om detta nordliga kulturarv som för många av oss verkar ganska avlägset och främmande. Jag har själv inget minne av att ha lärt mig ett smack om samer i skolan. Hoppas det blivit bättre med åren.

Charlotte Cederlunds ungdomsroman Middagsmörker är förstås i första hand en välskriven och spännande berättelse för unga, en på de flesta sätt klassisk fantasyberättelse om kampen mellan gott och ont, med en huvudperson som utan att veta om det är född utvald och måste bära kampen för det goda på sina späda axlar. Den glest befolkade byn kan ändå erbjuda såväl en kunnig bästis med kopplingar till någon sorts övernaturligt råd, en vis och vänlig guidande gammelmormor, magiska ting, ett hjälpande rovdjur och en potentiell kärlek som man inte vet om man kan lita på eller inte. Ingredienserna går förmodligen att pricka av på närmaste YA/fantasy-lista, men utförandet är ett gott hantverk och en stark debut.

Frågan jag har svårt att släppa rör det där folkbildande draget. Jag hade väldigt gärna hört vad en person kunnig i den samiska kulturen tyckt om den här boken, men har än så länge inte lyckats hitta någon sådan recension eller liknande. Själv kan jag tyvärr mycket lite – det måste verkligen avhjälpas – men hakar upp mig dels på en genusaspekt av noaidi, de samiska shamanerna, som jag nyligen läst om i hbtq-historien Undantagsmänniskor, dels något så trivialt som snöbollar: måste det inte vara kramsnö, det vill säga runt nollan, för att man ska kunna göra snöbollar och liknande? Inte oändligt många minusgrader som det är i Middagsmörker?

Hade inte Charlotte Cederlund varit från Skåne hade jag kanske inte hakat upp mig på dessa saker, och kanske ska man bara läsa skönlitteratur – och i synnerhet fantasy – som skönlitteratur. Men i och med att jag både inser hur lite jag vet om det samiska och blir oerhört nyfiken på att lära mig mer genom den här berättelsen, så vore det intressant att veta i vilken utsträckning det som står i boken faktiskt går att ta fasta på också utanför fantasyvärlden.

Bara det faktum att en ungdomsbok utspelar sig i en liten sameby, där de laddade relationerna till områdets ickesamiska befolkning finns med i bakgrunden, känns ju hur originellt och spännande som helst. Litteraturen är galet storstadscentrerad och varje undantag är helt enkelt en liten fest i mina ögon.

Similar Posts:

• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Äntligen! Sorgligt att det behövs
• Ett litterärt storverk om samiska hjältar
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• En eld i mitt hjärta

”Om du ringer din mamma och berättar att det snöar”, frågar läraren en kvinna från Burundi, ”vet hon vad det är då?” Kvinnan skrattar med hela kroppen. Hennes mamma bor i Norrland och vet mycket väl vad snö är.

Vi har haft några fantastiska vintrar några år nu, och jag älskar det. När dröser av Facebook-bekanta gnäller över skottningsplikter som aldrig tar slut går jag runt och bara njuter av snön. Jag älskar hur den knarrar när man går och bäddar in alla människoljud, jag älskar att skogen ser ut som i Narnia och jag älskar hur den luktar.

Det kanske låter som en konstig inledning till en recension av en nigeriansk poet, men Cletus Nelson Nwadike älskar också snö. Inte bara snö, förresten, men han gör det, i text och inte minst i fotografi, på ett sätt som verkligen får mig att känna det där pirret i magen. Får mig att minnas just hur mycket jag älskar själva lukten av snö i luften.

Nwadike kommer som sagt från Nigeria, men har levt ett par decennier i Sverige och gett ut ett antal diktsamlingar på svenska. I Tankar ur ett lejons gap börjar den allra sista dikten:

Det vackraste jag någonsin gjort var att skotta snö

Jag har bara så svårt att tänka mig att någon svenskfödd poet skulle börja en dikt så.

Tankar ur ett lejons gap är en blandning av intryck från Sverige och Afrika, inte minst i fotografierna. Ändå finns en ton, ett vemod eller en känsla för hur skört allting är, som binder samman. Här finns både smärtan och möjligheterna i att vara hemma på flera platser. Inte heller måste man nödvändigtvis ha flyttat mellan kontinenter för att känna igen sig i rotlösheten.

Min identitet är en fråga om val
Jag kan inte längre ärva en identitet oavsett

Mina stamfäder gjorde väldigt få val
De arbetade och älskade

Tankar ur ett lejons gap är på många sätt en mycket vacker och väl avvägd bok. Också pappret på pärmens insida gör mig lite glad. Färgen är perfekt. Fotografierna är vackra på ett sätt som ibland lätt kunde blivit trivialt, men så finns där alltid någon detalj, en skugga, något som gör den alldeles egen. Det gäller både porträtten och de där naturbilderna som får mig att bli pirrig över träd och skratt och snö.

Similar Posts:

• Med dubbla röster
• När är man hemma?
• Mellanförskapets mästarinna
• Årets bästa poesi
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken för knarksmuggling. Båda föräldrarna, bygdens kända frimicklare, är sedan länge döda och brodern ska precis begravas efter att ha hittats avgasförgiftad i sin bil på gården. De hann aldrig träffas efter fängelset. Många frågor är obesvarade. Dans förlorarstämpel blir lika svår att tvätta som en tatuering och han anstränger sig inte mer än att leva upp till allas förväntningar på honom. När sedan granngubben hittas brutalt misshandlad riktas allas misstankar åt ett håll.

Men handlingens yttre ram till trots handlar det här om längtan efter att få och ge kärlek och att förlikas med sin barndom. Kort och gott om att återvända hem, ställa sig rakryggad upp, se nyktert på sig själv och sin situation, skrota det gamla rostiga för något nytt. Men att ta till flykten är inte förenligt med den här typen av glesbygdsrealism. Det är nämligen vad Henriksen ansluter sig till och det har sina stående inslag: överklassen är de onda medan de som kämpar och har rent mjöl i påsen blir offer för blickar och förtal; kvinnorna är passiva och representerar kåthet, moderskap och trygghet.

Men för den skull är det orättvist att förkasta Snö ska falla över snö som fallit. Henriksen skriver med stor inlevelse och har ett vackert och målande språk. Det finns många scener som sätter sig på näthinnan. Exempelvis den inledande brutala grisslakten och det oförglömliga julfirandet på järnvägshotellet i Charlottenberg med den benlöse farbrodern, huvudpersonens nödvändiga resonör och bollplank. Jag gillar också att översättaren Lotta Eklund har kvar norskan i dialogen för de flesta utom huvudpersonen. Det skapar lokalfärg och trovärdighet hos karaktärerna.

Men precis som Dan Kaspersen har levt ett ryckigt liv och bara har fragmentariska barndomsminnen utan synbar helhet eller mening, varierar bokens tempo. Det är många och långa tillbakablickar, varvat med slagsmål och amazonfärder genom snön. Och handlingen förs allt för många gånger framåt av oväntade besök på gården eller avbrytande telefonsamtal.

I sitt hemland har Levi Henriksens stil kallats för just norsk bygderealism och han anses av andra tillhöra en ny generation antiurbanistiska författare. Här hemma tänker jag på Robert Kangas senaste Den förbannade turen (liknande tematik i samma skogar men på andra sida gränsen) och framför allt Åke Edwardsons båda böcker Genomresa och Jukebox förlagda till Småland.

I mars kommer den i pocket. I Norge fick den pris som årets bästa roman 2004 av de norska bokhandlarna, vilket jag gissar betyder att den har sålt bra och är en publiktillvänd bladvändare. Inte illa.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• Hem till gården
• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Småländsk Hemingway
• Den tjärdoftande kyrkan

Om nu väst och öst, i motsats till vad Rudyard Kipling skrev, faktiskt möts någonstans så är det i Turkiet. Här kolliderar det politiska islam med en önskan att anpassa sig till västerlandet, gudstro med gudlöshet. Nationalister, militarister, terrorister, kemalister och islamister i en sådan röra att det nästan borde vara omöjligt att uttrycka sig alls utan att förolämpa någon aspekt av ”turkiskheten”. Pamuks politiska roman Snö har ambitionen att åskådliggöra dessa motsättningar – och lyckades följaktligen röra upp känslorna i alla politiska läger i Turkiet.

Romanen behandlar ett fåtal dagar under 1992 i den bokstavligt talat insnöade staden Kars i östra Turkiet. Dit kommer poeten Ka, sedan länge levande i exil i Tyskland, för att skildra en religiöst betingad våg av självmord bland unga turkiska kvinnor. Samtidigt går valkampanjen in i ett avgörande läge där islamisterna går mot seger. När snön slutligen stänger av staden från omvärlden drivs de politiska fraktionerna mot varandra. Och i mitten Ka, som förutom sitt journalistiska uppdrag också hoppas vinna sin ungdomsförälskelse Ipeks kärlek och slits mellan sitt västerländska och österländska jag.

I Turkiet arrangeras bokbål där man bränner Pamuks böcker. Olika arrangörer bränner olika delar av romanerna kan man tänka. Den uppståndelse som detta väcker i världens medier jobbar väl för de parter som motsätter sig ett Turkiskt medlemskap i den europeiska unionen. Snö är med andra ord en mycket viktig bok. Pamuk – ofta nämnd som möjlig nobelpristagare – är numer en jagad man som knappast vandrar säkert någonstans i hemlandet. Sådan förkunskap färgar åtminstone min läsning.

Förutom i det högintressanta ämnet så har romanen stora förtjänster i den förtätade miljöbeskrivningen av staden Kars. Staden blir ett destillat av hela Turkiets religiösa och etniska problematik – ett självständigt litterärt universum. Det är också njutbart att ta del av Pamuks beskrivning av hur författarens roll uppfattas i Turkiet. Kas dikter kommer till honom som gåvor från ovan, författaren är bara en kanal för kommunikation och får därigenom en nästan profetisk ställning.

Att huvudpersonen i romanen är en poet medför också att den snö som faller under i stort sett varenda av romanens femhundratjugoåtta sidor ges stort utrymme som metafor. Vad snön står för metaforiskt är emellertid svårt att redovisa. Ibland är snöfallet ett syndafall. Ibland är det vackert. Ena sekunden änglaglitter, andra sekunden frusen skam. Kanske är det just alla tolkningsmöjligheter som författaren vill visa – inte vilken tolkning han själv gör. Denna tolkningsfrihet korresponderar också med romanens ambition att låta landets motsättningar bli åskådliggjorda. Romanen är en polyfoni av politiska och religiösa åsikter som ofta överröstar eller släcker ut varandra och lämnar läsaren desorienterad. Precis som staten Turkiet – fast mellan öst och väst.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk
• Pamuks kärleksmuseum
• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• …och ofta mötas de två

Jag har alltid kallat mig själv för en vintermänniska. Tidigt gav jag mig ut på längskidor i kvarteret och låtsades att jag var i ett fjällandskap. Jag halkade fram på mina laggar ner för flacka bergsknallar. Senare började tävlingarna i längdskidåkning och det var då snötäcket sakta men säkert aldrig mer ville visa sitt bleka ansikte på samma sätt som tidigare. De vackra vårdagarna, när man hade rast i skolan och solen brände skönt i nacken samtidigt som det droppade från taken, är för alltid borta på dessa bredgrader.

Det blir aldrig mer någon njáhtso: Liggande snö som tinar och blir blöt av blidväder eller vårsol. Njáhtso är ett av några hundratal ord i samiskan som beskriver snöns natur. Snö – en renskötare berättar är en handbok om snö. Kunskapen kommer från en man vid namn Johan Rassa, som ägnat hela sitt liv åt renskötsel i Sarek och Badjelánnda. Yngve Ryd har ägnat fem år åt intervjuer med denne Rassa för att riktigt ”mjölka ur” honom all kunskap om snö. Den kunskapen var viktig för honom eftersom snön avgjorde hur betet och arbetet runt renarna skulle arta sig under vintern. I dag lever inte renskötaren lika nära naturen och snön som tidigare, därmed har kunskapen om snö minskat.

Orden om snö som främst kommer från lulesamiskan är översatta till svenska i boken. De återfinns i olika kapitel beroende på vad de behandlar, t.ex. höstsnö, vårsnö, snöfall, skidföre och glid, etc. Samerna i Sverige är inte ensamma om att ha över 300 ord som bara beskriver snö och is, utan det är något som de delar med andra folkslag på de riktigt kalla bredgraderna.

Allt jag kan säga om den här boken är att det finns gott om ord för snö, och många intressanta infallsvinklar för den som tycker om snö och vill veta mer om saken. Själv längtar jag efter riktigt torr, lös och kall midvintersnö, eller Galmma muotha.

Similar Posts:

• Samisk fantasy från Skåne
• Maten är god
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Tårar i snön och starkt kaffe
• En eld i mitt hjärta