Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

Nu är gudskelov Alva Dahls eftertänksamma Längtans flöde ingenting annat än en personlig berättelse om livet och hennes relation till Gud. Boken är lågmäld, ödmjuk, funderande och samtalande; samtidigt anspråkslös och anspråksfull – helt beroende på hur den läses. Den är om det allmänmänskliga, man kan vara en ohelig ateist och ändå känna igen sig. Grunden är en låghet inför Gud och nerven de inre slitningarna hon dagligdags upplever i strävan att hitta rätt. Hon söker det stora i det lilla. Förtroliga samtal – vilket inte är det samma som diskussioner eller argumentation –, upplevelsen av en islossning på vårkanten får henne och läsaren att förnimma det fantastiska med att vara vid liv. Smartphonen är massornas opium, ett förbländande sken. Teknologin är i mångt oundgänglig, men ofrånkomligen gör skärmtiden att vi inte noterar björkars musöronsmå löv, ljudet från gruset under skon, skalbaggens flykt.

Ljus finns ändå är titeln på en av Emilia Fogelklous otaliga böcker. Tre ord jag återkommer till och försöker påminna mig om. Tre ord som är de mest trösterika jag kan tänka mig – ljus finns ändå, oaktat hur kompakt mörkret är. Alltid, någonstädes, flämtar ett litet ljus. Ljuset är mörkrets förutsättning, liksom ljuset inte skulle vara någonting utan mörkret. Jag tänker att mörkervandring lär en ödmjukhet, men hon formulerar det bättre: Natten lär en att fråga. Dahl kan i någon mån sägas gå i Fogelklous spår och inte oväntat förekommer Fogelklou i registret längst bak i boken tillsammans med Franciskus av Assisi och Simone Weil. Under raderna anar jag Hjalmar Ekström, Ulf I. Eriksson, Etty Hillesum, Mäster Eckehart. Emellertid intalar vi ju oss både det ena och det andra för att framstå i bättre dager – om inte annat inför oss själva, så ta mig inte på orden.

Jag förstår det som att Dahl befinner sig i en uppbrottsfas. En av många antagligen, men just denna verkar ha sin källa i ett uppbrutet äktenskap. På en av sidorna skriver hon om demensen. Den ”demente är radikalfenomenolog och etnograf i sin egen minnesbank”, skriver hon apropå en fantasi om att en dag få träda in i demensen och ”återvända till det brustna äktenskapet” hon trodde var lyckligt. Radikalfenomenolog alltså. Här fnissar jag till. Hon är stilsäker och fyndig i sitt språk och tycks ha ett djupt intresse för språket och framförallt konstarten interpunktionen. En tidigare bok från henne heter Interpunktion: om skiljetecken och textens nyanser. Uppbrott alltså, men att gå vidare är lika mycket att lämna bakom sig som att ånyo plocka upp. Det är i denna skärningspunkt hon befinner sig.

Texten är frikostig med utrymme för eftertanke och är uppdelad i fragment som sällan upptar mer än en sida. Hon har strött ut frön för läsaren att idissla tills de öppnar sig – eller spottas ut. Somt säger mig ingenting, men det beror kanske på intellektuell och upplevelsemässig tandröta. Jag förstår det som att hon inte söker efter Gud, utan vill leva i och genom honom. Något åt det hållet, åtminstone. Mäster Eckhart ska i en predikan ha sagt att

…den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.

Att leva utan överflöd, utan brist. Inte ett utplånande av jaget utan ett bortjagande av vår fallenhet för sigsjälvdyrkan. Att försöka ”leva fram ljus” men samtidigt komma ihåg att det viktigaste är ”att ljuset blir till” genom vilken människa som helst. Hur svårt är inte det! Dahl säger: ”Ena dagen väger lyckan tyngst, nästa dag sanningen”. Lycka: Att passa in, göra vad som förväntas, nå och uppnå. Sanning: Att ”strunta i massans rörelse, avstå helt från substitut och skenbilder”. Vi kan försöka leva efter ett ”ja” som är ”ett omöjligt löfte om att vara skärpt i varje framtida fotrörelse”. Vi måste försöka att inte snubbla, att inte avvika från vad stig vi nu färdas uppå. Under Hans öga eller inte.

Vi uppnår aldrig fullständig visshet huruvida sökandet i slutändan kommer bära frukt eller ej, men ”alternativet vore död, och det är livet vi kallats till”.

Similar Posts:

• Frågor som får svar
• Privat och intetsägande
• Självklart enkelt
• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Att brottas med gud

Därför känns Hängiven lite som en besvikelse, inte för att den är dålig men bara för att den verkar som en halvmesyr: En 50 sidor lång novell omgiven av berättelsen om hur hon kom att skriva den. Ramberättelsen känns i princip som en outtake från M Train, där Patti reser runt i Frankrike, besöker författarbostäder, diskuterar Simone Weil, fotograferar, funderar över filmer, och någonstans där hakar fast i ett ord:

Jag dras till en ännu äldre gravsten där jag ser ordet DÉVOUMENT skrivet diagonalt på bården. Jag frågar Alain vad det betyder.
- Hängivenhet, svarar han och ler.

Bit för bit växer sedan berättelsen fram, som vi så småningom får läsa i sin helhet. En ung flicka (hon heter Eugenia, tolka in vad ni vill om genikult i det) ensam i ett stort hus, som bara vill åka skridskor och har mer rå talang än någon annan, och får en chans att satsa på det i utbyte mot det som en manlig författare väl skulle kallat en romans med en äldre man. Så där klänger de vid varandra, den rike gamle mannen som vill intala sig att han gör världen en tjänst, och flickan som försöker ta reda på vad som är frihet och om man faktiskt kan göra en kvintuppel salkow. Det är en mystisk liten berättelse som definitivt ekar Smiths idoler (jag tänker inte minst på Albertine Sarrazin) men också känns typisk för Smiths senare texter; en väldigt medveten jakt efter det transcendentala som en gång verkade komma så enkelt, ett sökande efter det där ögonblicket som kan övervinna döden man inte längre kan låtsas inte finns om hörnet. Nästan som en farmoderlig vinkning till den där unga tjejen som sjöng ”Piss Factory” för snart 45 år sen, som kunde resa utan allt bagage den 70-åriga Patti bär även när hon bara har en väska och en bok.

I’m going to be somebody! I’m going to get on that train, go to New York City, I’m going to be so big – I’m going to be a big star – And I will never return! Never return! No, never return to burn at this piss factory, and I will travel light! Watch me now!

Men… var det allt? Hängiven är en fin novell, jag kan nog återkomma till den, men den känns mer som ett starkt albumspår än en hitsingel, och även om den omgivande berättelsen ger oss fans en fin inblick i hur skapandet går till känns det som om den hade behövt mer komp. Jag hoppas att LP:n fortfarande kommer.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• På fri fot?
• Veckan på dagensbok.com
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Patti the poetess