Så Maplecroft borde passa mig perfekt, även om den är väldigt olik PP&Z och dess oräkneliga (och snart väldigt tröttsamma) kopior. Vi börjar med Lizzie Borden, kvinnan som i verklighetens 1892 anklagades för att ha slagit ihjäl sina föräldrar med en yxa, frikändes (delvis eftersom ingen kunde föreställa sig att ett svagt, ogift fruntimmer skulle kunna yxmörda någon) men dömdes i allmänhetens ögon och förvandlades till en barnramsa.

Lizzie Borden took an ax
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.

Sen konstaterar vi att detta ägde ju trots allt rum på HP Lovecrafts bakgård… Så varför inte utgå från att Lizzies föräldrar faktiskt var besatta av något, att Miskatonic University med alla dess galna forskare är alldeles om hörnet, och att Saker som gör människor vansinniga då och då kommer upp ur havet, drivna av närvaron av Något Mycket Gammalt…? Och nu är det upp till Lizzie och hennes yxa, hennes svårt tuberkulossjuka syster som via posten lever ett dubbelliv som hyllad manlig vetenskapsman, den lokale doktorn som har både PTSD från inbördeskriget och ett rejält riddarkomplex, och Lizzies… äh, ”nära personliga väninna” att stoppa det, i den mån det alls kan stoppas.

Det jag gillat i Priests steampunkfuturism (Boneshaker) finns här också: Hon tar sitt upplägg på allvar – det gjorde ju Lovecraft också, om än inte alltid lika sympatiskt som här – och använder det för att blanda skräck, familjedrama och lagoma doser petande i köns-, klass- och sexroller med en gammal smårostig hattnål. Vad man än kan tycka om att använda ett verkligt brottsfall till en sådan här grej (om 30 år gör någon en vampyrhistoria av Juha Valjakkala) blir det ju onekligen så när man gräver långt nog tillbaka; det är de blodiga historierna som överlever, och som ibland behöver skrivas om.

Samtidigt kan jag ändå tycka att Maplecroft efter en lysande start blir lite felviktad. Delvis eftersom detta, som alla jävla ”genre”-romaner nuförtiden, förstås är del 1 i en serie och hon alltså inte kan göra som Lovecraft gjorde och låta alla bli galna, dö, eller bli galna och dö inom 30 sidor utan måste lämna mycket öppet. Men desto större skäl då att hålla igen lite; i stället kastas vi omedelbart in i handlingen, halvvägs in i boken har allt redan börjat gå obönhörligt åt helvete och den där klimaktiska slutfajten som borde ligga i slutet av boken dras ut alldeles för länge, och mycket av poängen med att faktiskt låta det utspela sig på 1800-talet och utforska den världen går förlorat. Hon lever lite för mycket på att låta läsarens egna fördomar om det pryda, verklighetens-folk-stockkonservativa 1800-talsamerika göra jobbet åt henne i stället för att bygga ut den världen. Att Lizzies kärleksaffär med skådespelerskan Nance O’Neil (i verkligheten bara ett rykte och per definition på 1800-talet ett illasinnat sådant) här blir ett faktum är ett bra grepp – historiska LGBT-skildringar kan bli väldigt bra, jag älskar Sarah Waters. Men just eftersom allt går så snabbt känns det som om Priest tar en genväg; de är lesbiska i en amerikansk småstad på 1800-talet, där har de redan läsarnas sympati och behöver inte mer bakgrund än så.

Men trots allt kan jag inte låta bli att gilla det, hela vägen fram till den obligatoriska öppet-för-uppföljare-slutet. Priest skriver hela boken som en serie inte helt logiska dagboksanteckningar, där vissa av berättarna tappar koncepterna mer och mer allt eftersom, men försöker inte skriva som Lovecraft (vilket nog är en väldigt god idé). Men hon har en poäng med det på 2010-talet, när gamle Howard Phillips ärkekonservativa tankemonster börjar bubbla upp och ta plats hos människor en trodde en kände… och där, på tröskeln, står en sammanbiten kvinna med en yxa i näven och säger STOPP. Hur långt räcker det?

Similar Posts:

• Verkligheten som en skuggridå
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Trygg kan ingen vara
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Ondskans och svindelns poet

Jag brukar läsa förordet i en bok allra sist eftersom förordet ofta avslöjar det om boken som jag själv vill upptäcka. Här valde jag att läsa förordet först med en förhoppning om att få en introduktion till det queerteoretiska fältet. Tyvärr tycker jag att det saknas i förordet, som mest blir en uppradning av de olika kapitlens ämnen och fokus och vars två första sidor bara blir en kort introduktion av queerteorins historia. Då fungerar det inledande kapitlet ”Litteraturforskning och Queerpolitisk läsning” av Sanna Karkulehto mycket bättre som en initierad introduktion av det queerteoretiska fältet och dess relation till litteraturvetenskapen. Där får vi både en förklaring till vad queera läsningar är, hur de görs och varför de bör göras.

Det kännetecknande för en queerpolitisk läsning är att den innehåller och blandar ihop det personliga, det erfarna och känslor, det offentliga, det teoretiska och förnuftet samt det politiska och etos i det rum eller på den plats som vi kallar text.

Det queerteoretiska fältet präglas av teoretiska korsbefruktningar, tvärvetenskap och skiftande perspektiv. Det bevisas snabbt för den som läser boken Queera läsningar. Här samsas performativa och politiska perspektiv som i Sanna Karkulethos läsning av Hannu Salamas roman Minä, Olii, ja Orvokki, med Pia Livia Hekanahos studie om Sarah Waters The Little Stranger, en reflektion om relationen mellan queer och affekt.

Claudia Lindén och Sidsel Sander Mittet bemöter i varsin artikel påståenden om att queerteorin är ahistorisk och anakronistisk. Claudia Lindén skriver om Karen Blixens novell Vägarna kring Pisa, hennes lek med gotiken och hur en författare kan kasta om tiden och hur en queer läsning kan förskjuta bilden av ett författarskap. Sidsel Sander Mittet visar hur man kan göra queera läsningar av medeltida texter, en tid då begreppet sexualitet inte existerade. Det gör hon genom att titta på hur sexualitet skapades och beskrevs på medeltiden, med hjälp av klädernas uttryck och semiotik snarare än kroppen och anatomin och även hur man kan prata om det alternativa utan att prata om normer (eftersom normativitet liksom sexualitet är ett modernt begrepp).

Strindberg analyseras såklart (här genom en queer ekokritisk läsning av Ann-Sofie Lönngren), liksom vampyren (i Mia Francks artikel om tystnaden som normbrott i Sookie Stackhouse-serien) – obligatoriska inslag i queerteorin. Även Mia Österlund analys av Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna. Det är en av samlingarnas modigaste texter eftersom queera läsningar av bilderböcker och andra böcker för barn har fått mycket kritik. Här skissar Mia Österlund på en queerfeministisk analysmodell för bilderböcker. Numera är det ändå fler som analyserar bilderböcker utifrån queerteorin, en lovande utveckling. Vad kan man få ut av det då? Så här svarar Mia Österlund:

En queerfeministisk läsning av bilderboken både synliggör och problematiserar den dominerande heterosexualiseringen som pågår innanför bilderbokens pärmar.

Queera läsningar innehåller många bra kapitel. Jag fastnar främst för Katri Kivilaaksos ”Queer litteraturhistorieskrivning och arkivmappens epistemologi”, om arkivens betydelse för bilden av ett författarskap (arkiv som i allt som sägs om verket utanför dess pärmar), särskilt då i fall där det queera tystas ned i verket, men läcker ut i arkiven.

Antologin avslutas med Maria Margareta Österholms artikel ”Skrubben – skrivandets skeva utrymmen” om Monika Fagerholms Diva. (Maria Margareta Österholm har senare kommit med avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Jag blir glad av att läsa artikeln och sugen på att läsa både Diva och Österholms avhandling, samtidigt som jag tycker att den borde få ta plats i en antologi om litteraturvetenskap i allmänhet, eftersom den vågar utmana bilden av hur litteraturvetenskap skrivs och litteraturvetenskapens doxa. Maria Margareta Österholm exemplifierar det som Sanna Karkulehto säger om queera läsningar, att det är där som det personliga och det teoretiska möts. Vi måste våga göra både skeva läsningar och göra dem på ett skevt vis.

Det queerteoretiska fältet har vuxit, men mycket är kvar att göra. Jag har studerat litteraturvetenskap i totalt 4 år. Under de åren har jag haft en föreläsning om queerteori och då spenderade jag ändå två terminer med att läsa litteraturvetenskap med genusinriktning. Jag vet inte om det är ett specifikt svenskt problem. Endast fyra av forskarna som medverkar i antologin är verksamma vid svenska universitet och högskolor, sju av forskarna är verksamma vid finska universitet och högskolor. Jag hoppas att studenterna i Finland får fler timmar queerteori och jag hoppas att antalet ökar även här i Sverige. Innan dess tycker jag alla studenter i litteraturvetenskap kan införskaffa boken Queera läsningar och vidga perspektiven.

Ni som vill ha lite queer läsning så här i midsommartid kan passa på att läsa Shakespeares En midsommarnattsdröm. Queert på 1500-tals vis, vackert och magiskt så det förslår!

Similar Posts:

• Queer för nybörjare
• Skattkammare bortom regnbågen
• Som en drog med telepatisk kraft
• Flickroller, läppstift och zombiehamstrar
• Queering Sápmi

Hemma hos mig får böckerna ta plats där de kan. Och det gör de! Böcker fullkomligt invaderar tomma ytor. Golv är en bra avlastningsyta, sa en gång min storkusin som jag såg upp till när jag var liten, och det har fått bli en devis jag lever efter, till min pappas stora huvudbry. Men nu bor han ju inte här, och böcker är tydligen en vara som inte slutar anlända till det Arvidssonska palatset. Bland de senaste tillskotten återfinns Kyssa sammet av Sarah Waters och Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman.

Ett halvår efter att jag flyttat in väntar jag fortfarande på en bokhylla till. Vet var jag ska ha den, det kommer att rucka lite på De Lempicka i hörnet vid soffan, men det kommer att bli bra. Ska bara komma mig för att köpa den också, inredning är inte min grej.

Det fanns en tid när jag jobbade med olika ämnesområden; här stod facklitteratur, här fanns poesihörnan, här erotik, här allsköns antologier man samlat på sig genom att ha för många vänner som skriver, här recensionsexen, och på övrig plats fick skönlitteraturen breda ut sig. Sen städade jag och orkade inte upprätthålla en ordning som ändå kändes för stalinistisk för att vara jag. Längst in i hörnet står fortfarande filmvetenskapens hörnstenar, Filmen i Sverige av Leif Furhammar och Film History – an introduction av David Bordwell och Kristin Thompson, där jag omsorgsfullt strukit under och markerat på varje sida, från tiden då detta var mitt liv. Och så Astrid Lindgrens bilder, en fin fotobok som jag aldrig kommer mig för att läsa.

Och så kommer researchperioder, när vissa faktaböcker förflyttas till skrivbordsytan, får hedersplatsen bredvid datorn. Och sen gärna ligger kvar; just nu bland annat Flickan och skulden av Katarina Wennstam och Sjöjungfrun och minotaurus av Dorothy Dinnerstein, en bok om delad föräldraledighet. Och så kommer låningstillfällen, och då rädslan att böckerna omärkligt ska beblandas; nej de får ta en egen hög. Lovisas fina Jeanette Winterson och diverse feministisk facklitteratur.

Närmast huvudet vid sängen hamnar de böcker jag anser att jag borde påminna mig om att snart läsa. De man vill se ofta, längta till, men som egentligen aldrig står på dagordningen. Anaïs Nins Incest, Sofi Oksanens Utrensning, John Irvings Welterviktsäktenskapet (som jag dessutom har hört ska vara väldigt porrig), Maria Svelands Bitterfittan (som jag är sist i världen med att läsa), liksom 1984 och faktaboken om Bang. På grund av lite plats samsas böcker med filmer hos mig.

Den som lånar toaletten får antingen läsa serier, här är det Nanna Johansson och Nina Hemmingsson som gäller, eller bläddra i min kompis Martin Johnssons egenhändigt tryckta diktbok Skräpbok, som innehåller ”poem, utsagor och sms”, och som jag inte riktigt tycker mig få nog av.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Emelies bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Marias bokhylla

Främlingen i huset handlar om gården Hundreds hall, sedd genom distriktsläkaren Faradays ögon. Doktor Faraday minns husets prakt från sin barndom och blir förskräckt när han, strax efter andra världskrigets slut, blir kallad dit för att se till en patient. Godset har förfallit bortom räddning, den en gång så förmögna familjen måste vända på slantarna och själva jobba hårt för att hålla sig själva och gården på fötter. Doktor Faraday förförs ändå av den gamla byggnaden, och av familjen Ayres, och ser till att få fler och fler anledningar till att åka ut till gården och blir en vän till familjen.

Familjen Ayres består av Mrs Ayres och hennes vuxna barn, Roderick och Caroline. Roderick blev svårt skadad under kriget och håller nu på att gå under av ansvaret att vara gårdens herre. Caroline var lotta under kriget och trivdes utmärkt, men blev hemkallad för att vårda Roderick och blev kvar. Som den klipska kvinna hon är (dvs ful) har hon inte särskilt många andra alternativ än att stanna kvar – gift blir hon inte.

Samtidigt som doktor Faraday har svårt att hålla sig borta från huset börjar märkliga och otäcka saker hända där. Ett spöke, eller något som hemsöker huset? Doktor Faraday ser förstås bara logiska förklaringar, som den läkare han är, men katastrofen är nära.

Boken är dock mer än en spökhistoria, kanske inte ens främst en spökhistoria. Klassproblematiken griper mig. Familjen Ayres är överklass i förfall, men oavsett hur lite pengar de har är de ändå förmer än doktor Faraday, vars mor var barnjungfru i huset. Inte på något elakt sätt, och familjen har förstås de bästa manér, men på bara ett självklart sätt.

Främligen i huset är en roman med många bottnar, med nyanserade välskrivna karaktärer. När jag läst ut boken har jag fler frågor än när jag började – på ett bra sätt, jag kan inte riktigt sluta fundera på vad som egentligen hände och hur saker förhåller sig. Sarah Waters har återigen skrivit en riktigt bra roman, helt enkelt.

Similar Posts:

• Smeksamt som sammet
• Hemligheternas hus
• Strandhugg
• Intressant om skeva läsningar
• Läsning är farligt

När jag avslutat "Nattvakten" efter ett par dagars intensivt läsande, kände jag mig helt tom. Och lite snopen. Det tog slut så snabbt. Ungefär som en huvudrätt på en bättre restaurang, eller en sån där fånig minisemla.

Det är svårt att vara lesbisk på 1940-talet. Det är svårt att vara kvinna. Det är svårt att leva i krigstider, med bombräder och skräck. Det är svårt att bli sviken i kärlek. Om allt detta händer på samma gång…vad händer med människan då? Och vad händer sen, efter kriget, när konvenansen och fördomarna återvänder, när vi alla måste vara som vi var innan?

För Kay är efterkrigstiden en enda lång bakfylla. Seg, tröttande, förvirrande. Den plats hon haft, den uppgift som var hennes finns inte längre. Det liv hon inordnat åt sig är inte längre möjligt att leva. För andra har krigsslutet inneburit en befrielse, för henne är allt som händer en bekräftelse på att inget har förändrats.

Av de fyra kvinnor som porträtteras är det Kay som gör störst intryck på mig. Hennes smärta, hennes likgiltighet inför vardagen, sig själv. Hennes oförmåga att hantera det faktum att hon inte längre är behövd i samhället, att hon återigen reducerats till att vara en kvinna, en kvinna som inte passar in i mallen. Det är på sätt och vis en variant av "soldaten som kom hem från kriget", med den skillnaden att en lesbisk före detta ambulansförare från överklassen inte ens har medaljer att trösta sig med.

Homosexualitet, kön och klass. Det är Waters teman och hon väver skickligt samman sina historier till en fascinerande tät väv, där den brutna kronologin skapar en oerhörd spänning. Och det är de mänskliga relationerna som driver läsaren framåt, eller bakåt…

Den här romanen rör sig på så många plan samtidigt, har så många parallella historier, så många bottnar. Att Waters tidigare skrivit deckare märks i hantverket, i hur hon bygger upp spänningen, hur hon endast ger oss mycket små bitar information åt gången, som i en klassisk pusseldeckare.

Alla priser och alla lovord som regnat över Waters sedan "Kyssa sammet" har hajpat henne till samma nivåer som, säg Artic Monkeys. Men Waters levererar. Själv säger hon att läsandet av hennes böcker ska kännas som att åka spöktåg genom historien. Känns bra. Känns som en åktur man genast ställer sig i kö till för att åka om och om igen.

Similar Posts:

• En riktig roman
• Smeksamt som sammet
• Gaygalan 2005
• Strandhugg
• Linas bokhylla

De nominerade böckerna har alla recenserats här på dagensbok.com: Kyssa sammet av Sarah Waters, Homofamiljer av Cecilia Strömberg och Sara Stenholm samt Alla vilda av Birgitta Stenberg.

Förra årets vinnare, Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen finns också recenserad.

Similar Posts:

• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Daterad vildhet
• Tack alla fina!
• Den befriande dekadensen
• Fel tid för dig, fel tid för mig

1890-talets London är en värld full av löften, lust och music hall, men den kärlek hennes liv kretsar kring är en kärlek hon inte kan sätta namn på och den hon älskar en som inte törs kännas vid den. För 1890-talets London är ju också en stad och en tid som såg en av sina mest omhuldade författare, Oscar Wilde, få både karriär och hälsa förstörda av ett grymt fängelsestraff på grund av sitt homosexuella leverne.

Nancy går från oskuldsfull ostronflicka till verklig överlevare, och även om de metoder hon väljer för att ta sig fram ibland är ganska hemska måste jag le en smula beundrande åt hennes kraft, hennes förmåga att gripa de möjligheter som erbjuder sig. Och samtidigt med denna inre utveckling rör hon sig genom en mängd olika delar av det senviktorianska samhället. Vi möter det lilla fiskesamhället från hennes barndom, music hall-teatrarna, den homosexuella undre världen, den dekadenta överklassen, fattigkvarteren och den växande arbetarrörelsen.

Det är en spännande färd genom ett historiskt London. Man skulle kunna tänka sig att en sådan glädje som Waters uppvisar över historisk perfektion och detaljer riskerar att överglänsa berättelsen (tänk bara på den ganska löjliga historien i senaste Titanic-filmen som så uppenbart är konstruerad för att visa upp mesta möjliga av båten), men i det här fallet blir det inte alls så. Inte ens det bitvis ganska vulgära språket (fast jag är nog otidsenligt pryd, tydligen också i 1800-talsmiljö) känns det minsta sökt.

Kyssa sammet känns i mångt och mycket som en roman från 1800-talet – och då menar jag det i klart positiv bemärkelse. Den är mycket Berättelse, en berättelse att sugas in i. Den målar upp miljöer och karaktärer i en värld med många sidor, och är en perfekt bok att krypa ihop i under murriga hösttider som dessa.

Upplägget har klara drag av 1800-talsberättelse, men innehållet är naturligtvis till stor del annorlunda. De 1800-talsromaner vi är vana vid att läsa, de kanoniserade verken, innehåller knappast sex på det här sättet, så explicit men också så massivt stämningsskapande.

Titeln Kyssa sammet är naturligtvis ett sexuellt uttryck, men man kan också associera till det faktiska tyget, till den speciellt djupröda färgen (som också fodrar bokens pärmar) och till känslan mot fingertopparna. Känslan av både lyx, ombonad och värme, romantik eller kanske dekadens. En känsla att förknippa både med förra sekelskiftet och med Waters roman.

Men mer än historiskt intressanta miljöer och mer än grova sexuella uttryck är det här en berättelse om kärlek. Kitty är för Nancy den stora kärleken, den skoningslösa förälskelsen, som man aldrig glömmer men inte kan leva med och kanske heller aldrig förlåter. Det finns andra sorters kärlek som är tryggare och hälsosammare, men som måste lära sig samexistera med det förflutna, det som alltid finns där men är ohjälpligt passerat.

Similar Posts:

• Gaygalan 2005
• Fel tid för dig, fel tid för mig
• En riktig roman
• Linas bokhylla
• Downton Abbey möter Agatha Christie