Precis som debuten Reglerna (2008) upprättar Handlingen snabbt en distans till läsaren som håller i sig romanen ut. Även huvudpersonerna i de båda böckerna har likheter. Det är egensinniga ensamvargar som emellanåt får osympatiska drag. Det skulle till och med kunna vara samma person som bär huvudrollen i både Reglerna och Handlingen.

I Handlingen försöker jaget att närma sig världslitteraturen. I lägenheten som hon delar med sambon Màrams finns Biblioteket, ryggarna står radade bredvid varandra i sin mängd, innanför sina tjocka, slitna pärmar.

Jag har ju sett det ske otaliga gånger, varför kan jag inte bara göra det? Gå nära en bok, vända den och blanda mig med dess innanmäte. Vad är jag rädd för? Kanske tanken att boken å ena sidan ska sluka mig och inte jag den, eller å den andra att jag inte ska bli insläppt.

Många av de grubblerier som huvudpersonen har gentemot läsningen och böckerna är starkt igenkänningsbara. Rädslan eller oron finns nästan alltid hos mig inför läsningen av en ny bok. Tänk om den är för svår, om jag inte förstår den, eller om den helt enkelt är tråkig eller dålig. Just rädslan för att inte kunna komma in i den.

Jaget i Handlingen försöker på olika sätt för att komma igång med projektet Världslitteraturen: hon anmäler sig till en kurs och pratar med ”kufarna” på bänken på torget och hon läser Roland Barthes Litteraturens nollpunkt om och om igen. Men det är först när jaget ger upp ambitionen som hon hittar glädjen i litteraturen. Av en slump plockar hon fram Alfabet av Inger Christensen:

Jag tog åter fram Alfabet, jag kunde inte slita mig från dikten, den svällde ut i ett väldigt delta av allt, jag kunde omöjligt lägga den åt sidan. Jag lade mig ner på sängen, det var början på genombrottet. Jag kände det i hela kroppen – förändringen.

Precis som litteratur gör i den verkliga världen, inte bara i romanens, hjälper böckerna jaget ur sorg och depression. Ett barn blir inte fött och det är först när hon får Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész i sina händer som hon börjar hitta ut i verkligheten igen.

Och jag tänker att det är där litteraturen fyller sin funktion, när den transporterar oss mellan våra olika verkligheter.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• September finns; dikten finns
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Tack för det Modernista!

På tisdag skriver Emelie om Sara Mannheimers Handlingen, en roman som handlar om romaner. Huvudpersonen bestämmer sig för att läsa världslitteraturen, men hon har svårt för att närma sig den.

På onsdag blir det Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade romandebut Ingenbarnsland om Miira, som växer upp i 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön. En ganska brutal men också energisk uppväxtskildring som tyvärr känns aktuellare än nånsin tycker Ella.

På fredag skriver Björn om Den gamla trädgården av den koreanske författaren Hwang Sok-yong. En stor 2000-talsroman om krig, fred och kärlek. Och chili.

På lördag gästar vetenskapsskribenten Sus Andersson. Hon har läst Ulf Ellerviks Ond Kemi och skriver alltså om gott och ont i kemins spännande värld.

På söndag skriver Ellie om Wannabe av Sara Jungersten. Det är ungt, engagerande och hudlöst för drömmande nästan vuxna.

Detta och mer därtill hos oss på Dagensbok i veckan. God litterär spis önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Sveriges Radios novellpris
• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?

Huvudkaraktären i novellen vaknar en dag och har i en dröm (?) fått ett varsel. Hennes liv närmar sig sitt slut och det rusar fram och allt hon tror sig ha kvar är 23 minuter och 30 sekunder. Vad gör man när livet når sitt slut? Beställer man in en hummer på stans finaste restaurant eller går man på det inbokade besöket hos frisören?

Det är en existentiell frågeställning som långt ifrån alla hinner ta ställning till eller ens vill tänka på, och så försöker också den här kvinnan hantera sitt varsel. Varför sluta leva bara för att livet bestämt sig för att ta slut?

Så resonerar huvudkaraktären när hon fortsätter sitt liv och sin dag som planerat. Hon dricker sitt morgonkaffe, på sängen till och med, hon går till frisören som planerat och går till tandläkaren som hon tycker så mycket om. Hela tiden är det däremot något som gnager och känns skevt. De 23 minuterna och 30 sekunderna är ständigt återkommande och de tickar på.

Frågor kring liv och död och vår existens är inget unikt ämne, och vid en första läsning känns Nära ögat av den anledningen tråkig. Den växer, långsamt men ändå. Det är klart att frågor kring hur det är att dö är bland de största frågorna vi kan ställa oss, och Nära ögat ger ett möjligt svar på hur en människa kan tackla den stunden, eller den insikten, om att han eller hon ska dö.

Uppmuntrande och roande läsning är det knappast men på något sätt nödvändig läsning, nödvändiga tankar. Det är både oroväckande och lättande att döden representeras av en svart ko:

- Det var i sista ögonblicket! Hör jag någon ropa men jag blir varse att kon stirrar på mig, rakt in i mig, med en absolut, orubblig blick.

Kon är det som ger novellen ett spännande moment, en vändning. Som jag tidigare sa känns Nära ögat tråkig, även om den växer. Jag undrar: borde det ändå inte vara mer intensivt i livets slutskede? I alla fall i litteraturen, jo.

Similar Posts:

• Sveriges Radios novellpris
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• Decenniets debutanter
• Apropå hjältar och antihjältar
• Roman om romaner

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Vansklig läsning
• Sveriges radios romanpris
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Kalla det mångkultur

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

En diskussion som fångade min uppmärksamhet här på sajten var i alla fall den om huruvida en bra eller sympatisk huvudperson är nödvändig för att en bok ska upplevas som bra. Rasmus Landström recenserade Reglerna av Sara Mannheimer och en av läsarna retade sig på hans erkännande att han retat sig på huvudpersonen och därefter kommit till en och annan insikt om sina olika krav på hjältar och hjältinnor. Den reaktionen retade i sin tur snabbt upp fler – man ska verkligen aldrig underskatta irritationen som medel för att få saker gjorda och sagda – men problemet i grunden är intressant. Vad är det som gör en bok bra? Kan man gilla enbart språket eller handlingen eller karaktärerna och vara fullt nöjd med det?

Och vad är egentligen en hjälte? Den bredaste definitionen är förstås helt enkelt huvudpersonen, men då kan man ju också snabbt komma med moraliska invändningar. Figurer som Pär Lagerkvists Dvärgen eller varför inte Lisa i Sisela Lindbloms romandebut Lisa för själen är dynamiska, spännande karaktärer som med sina intriger driver handlingen framåt. Vi skulle inte för den skull skriva in dem under rubriken ”Mina förebilder”.

Ändå kunde vi kanske då och då önska oss lite närmare den typen av karaktärer. Inte vilja möta dem i en mörk gränd, men kanske ha något av deras driv och skoningslöshet, deras sätt att skaffa sig det de vill ha – i den mån de nu får det – och sätta fart på tillvaron. Titta bara på alla hämndfantasier på marknaden. Där finns det uppenbar efterfrågan. Och kanske behöver vi sådana fantasier just som ställföreträdande. Vi behöver kanske inte valsa runt och ta livet av dem som gjort oss illa – om vi då och då får fantisera kring det i gestalt av någon Clintan-typ eller Sandemo-häxa. Antihjältarna fyller sina funktioner de med.

Och en hjälte bör heller inte vara alltför superhjältig. Visserligen fullkomligt översvämmas vi av just superhjältar för tillfället, men titta lite närmare. Det är sällan riktigt de där entydligt moraliska typerna som flyger runt och kicksparkar skurkar utan att så mycket som sabba frisyren det minsta. Dagens superhjältar står i ständig kamp med såväl superhjälteplikter och moralisk kompass som yrkesroller, kärestor, matteprov och hejarklacksuttagningar. De är mer Frodo än Stålmannen, mer Job än Gustav Vasas äventyr i Dalarna. De tvivlar och de grubblar och de skitar ner sig. Och det blir väl paradoxalt nog både mer hemtamt och spännande då.

Similar Posts:

• Härskarringen – en magisk värld
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Berättelsen om framtiden
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter

Så börjar en vansinnig historia om en kvinnas upptäcktsfärd i livet och hennes försök att skapa "den levande skapelsen". Det kan vara i form av en stämning och en dikt eller i form av ett kärleksmöte och en bebis: det viktigaste är att något blir kvar efter själva skaparakten. Vid ett tillfälle får berättarjaget i uppgift att skapa ett "hörn" i en "religiös lokal" och bestämmer sig för att blåsa trettontusen pyttesmå glaskulor att foga samman i en majestätisk gestalt. Vid ett annat tillfälle åker hon "utomlands" för att skriva en roman men blir avbruten av en mystisk kvinna som smyger runt på nedervåningen i huset hon hyr.

När jag läser Reglerna blir jag först irriterad, sedan förbryllad och sedan irriterad igen … För trots historiens alla små underbara detaljer har jag svårt att tycka om berättarjaget som framstår som inbilsk och självupptagen. Sedan slår det mig plötsligt att hon är rätt lik mig själv. När jag slår igen boken konstaterar jag att man faktiskt inte behöver tycka om huvudpersonen för att gilla berättelsen. Det öppnar en annan läsvariant: jag börjar jämföra Sara med Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken. Liksom honom är Sara en konstnärssjäl som söker ensamhet. Båda är upptäckare av sexualitet och maktspel. Det enda som skiljer dem åt är att Arvid är man medan Sara är kvinna. Det gör att man oreflekterat dömer henne på ett helt annat sätt: "inte borde hon göra sådär mot alla de där – vem tror hon att hon är egentligen?" Jag upptäcker mig själv med att vara förmäten och småsint på ett sätt som jag inte brukar vara när jag läser utvecklingsromaner om män. Jag börjar tänka.

Så betyget till Reglerna blir högt: det är en otroligt välskriven bok som arbetar med perspektivförskjutning. Att ändra kön på en huvudperson kan tyckas vara en lätt uppgift, men då måste man komma ihåg att böcker alltid skrivs mot en tradition. Att ge en utvecklingsroman en "kvinnlig" språkdräkt och huvudperson är knappast gjort i en handvändning. Det handlar om att göra en variant utav Arvid och med det lyckas Mannheimer utmärkt.

Similar Posts:

• Vilka regler gäller när man satt dem ur spel?
• Roman om romaner
• Dåligt med godis i Arnes kiosk
• Hans och hennes
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.