Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

I den här boken vill Jan Selling istället skildra historien ur ett lite annat perspektiv. Här ligger fokus på den kamp som romer och resande har bedrivit för sin egen frigörelse, och mot det förtryck och de fördomar som de upplevt. Boken inleder med en god allmän historisk översikt på temat, både i Sverige och internationellt. Därefter ger författaren oss en fördjupande del specifikt om romers och resandes politiska kamp, och vilken betydelse den har fått. Han redovisar exempelvis olika kommissioner som tillsatts i olika länder för att utreda hur romer har behandlats, och vilka former av gottgörelse som har erbjudits. Han diskuterar också olika former av utomparlamentarisk kamp som romer har fört. Ett kapitel i denna del ägnas specifikt åt hur ett akademiskt sällskap – Gypsy Lore Society – har agerat kring beskyllningar om såväl antiziganism som exotisering av romer. Boken avslutas med en mer analyserande del om frigörelsens förutsättningar.

Bokens stil är tyvärr inte så engagerande som ämnet inbjuder till. Bokens andra, fördjupande del, ger mig exempelvis snarast associationer till en tämligen stel katalog, snarare än en levande skildring av historiska öden, händelser och förlopp. Kapitlet om Gypsy Lore Society känns som en extremt inom-akademisk diskussion med tämligen marginell betydelse för de allra flesta såväl romer som gadjos (icke-romer). Och bokens avslutande del känns som om den i allt för hög grad innehåller upprepningar från såväl den inledande historiska översikten som fördjupningen.

Men ämnet är utan tvekan viktigt, och författaren gör ett viktigt bidrag genom att lyfta dessa grupper som så ofta osynliggjorts. Det är också väldigt positivt att Selling då försöker lyfta deras historia inte bara som offer för förtryck, utan utifrån perspektivet att framhålla deras kamp och de framsteg som i många fall uppnåtts. Så för den som exempelvis fastnat för Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon så kan den här boken vara ett gott, och historiskt lite mer heltäckande, komplement.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Romers historia i Stockholm
• Att plötsligt vara suspekt
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter

I den här boken skriver de två författarna om romernas historia i Sverige i allmänhet, och i Stockholm i synnerhet, med fokus på just deras boendeförhållande. Det handlar om boplatser där romer har kunnat etablera mer eller mindre tillfälliga boplatser. Det handlar om den diskriminering de allt som oftast har blivit utsatta för. Det handlar också om kampen för att få tillgång till mer ordinarie bostäder.

Boken är resultatet av ett forskningsprojekt i gränslandet mellan historia och arkeologi, och boken har väl också mer drag av forskningsrapport snarare än populärvetenskap. Författarna har alltså själva gått tillbaka till källorna, och dokumenterar sin forskning väl. De har också intervjuat ett antal romer av olika ålder, som har kunnat berätta om sina liv. Ett viktigt nytt forskningsbidrag är dessutom att författarna – med hjälp av de människor de intervjuar – har kartlagt just var i och kring Stockholm som romer har kunnat bosätta sig, och hur dessa boplatser såg ut. Boken är också fint illustrerad med foton från en del olika arkiv.

Kanske kan den här boken förmå att bidra till att skingra några myter kring en av Sveriges äldsta minoriteter. Bara det skulle vara mycket vunnet.

Similar Posts:

• Ett kämpande folk
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Ständigt utestängda
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter

Det är Stockholm och efterkrigstid och nu finns ingenting som skyddar Katitizi från tantens hårda nypor och elaka trakasserier. Snart blir situationen hemma ohållbar. Samtidigt tjatar Sara, en annan romsk familjs inofficiella överhuvud, om att få Katitzi till svärdotter. Pappa Taikon, sjuklig och vanmäktig inför sin hustrus nycker, tänker att det nog är den bästa lösningen. Så Katitzi blir gift. Tolv år gammal.

Snart inser hon att ingenting av det hennes nyblivne make, tjugoårige Lazi, utlovat stämmer. Hela hans familj bor i ett skruttigt och isolerat tält där hon förväntas såväl dra in pengar på spådomar som göra allt hushållsarbete. Hon har närmast kommit ur askan i elden, för nu är hon någons fru, och Lazis löften om att inte röra henne förrän hon blivit äldre är inte mycket värda. En natt när han kommit hem full och gett sig på henne får Katitzi nog och ger sig av, men vart ska hon ta vägen?

Kontrasten mellan Katarina Taikons raka, enkla berättande och Katitzi barnbruden & Katitzi på flykts brutala ämne är slående. Det gäller inte minst samhällets flathet inför det Katitzi råkar ut för. Nej, men zigenare är ju inte som svenskar, invänder flera samhällsrepresentanter, vi kan inte lägga oss i deras konstiga seder hur som helst. Någonstans har pendeln slagit om från rent överförmynderi till en sort missriktad respekt – kanske mest som ursäkt, för att slippa befatta sig med problemen? – där individens rättigheter, frihet och livsdrömmar får sitta emellan.

Böckerna om Katitzi måste visserligen räknas som moderna klassiker i svensk barnlitteratur, men Katitzi barnbruden & Katitzi på flykt hade lika gärna kunnat skrivas som ett angeläget debattinlägg idag. Vem bestämmer vad som är någons ”kultur” och får det verkligen ske på bekostnad av (inte minst kvinnors och flickors) grundläggande mänskliga rättigheter?

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Att läsa om ondskan
• Att plötsligt vara suspekt
• Ett kämpande folk

Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden i Stockholm. Ute i världen rasar andra världskriget och till lägret kommer Katitzis släkting Zoni som en dag berättar för Katitzi om de vidriga upplevelser hon bär med sig från sin tid i Warszawas ghetton och Auschwitz:

- I Auschwitz såg jag en gång hur en officer sprättade upp magen på en havande kvinna med en bajonett. Fostret var fullgånget och föll ut… ut på marken… officeren… Zoni tystnade.

Ungefär här börjar jag censurera min högläsning. Barnen i soffan runt omkring blir alltmer bleka och får svårt att sitta stilla. De frågar om andra världskriget, de frågar om ondska, och när vi kommer till passagen där Zoni berättar följande:

Soldaterna slet upp le rom ur tälten och vagnarna, och de som var för svaga och sjuka krossade de huvudet på med gevärskolvarna. Andra sköt de. Soldaterna såg inte ens arga ut när de gjorde det. Likgiltiga, eller med ett överlägset hånleende. En fnysning och en skalle krossades.

Ja, då ser jag på deras förskrämda ansikten att även om jag utelämnar de värsta detaljerna så är det dags att sluta högläsa boken för dem. Vi samtalar en god stund till om ondska, om rasism och vilka övergrepp mot romer och andra minoriteter som sker idag. Jag försöker förklara och förklara, men till slut känner jag mig högst otillräcklig. För vem är jag att förklara världens ondska? Desperat drar jag till med att även i Sagan om ringen finns ondskan, men de kontrar med att orcherna, ja de är ju mer mysigt obehagliga, det här är något helt annat.

Så jag läser vidare i boken på egen hand och slås av den brutala realismen, här utelämnas inga svåra detaljer. Katitzi förlovas, hon mobbas i skolan och misshandlas av sin styvmor. Det är smutsigt, kallt, dragigt och fattigt. Men också i detta som till att börja med framstår som ett helvete framkommer ett ljus; Katitzi har en ovanlig resning och en självkänsla som får det mesta runt henne att trots allt glimma. Dessutom ger det henne en aldrig sinande ström av vänner.

Om kvällen när jag sträckläst boken på egen hand och ligger med bilderna fladdrande framför ögonen börjar jag fundera. Vad är det som gör att det blev övermäktigt för mig och pojkarna att fortsätta läsa boken. Jag vet att jag på egen hand läste hela serien om Katitzi när jag var i åttaårsåldern. Det berörde mig, men det framkallade inga mardrömmar om natten. Men mina egna barn reagerar helt annorlunda. Skyddar jag dem från världens verkliga grymheter samtidigt som de i högre grad exponeras för den fiktiva ondskan? Gör det ondskan till något mer lättsmält? Är det moraliskt riktigt att skona dem från världens verkliga grymhet? Jag vill naturligtvis ropa ja med hög röst, men tvekar ändå.

Till Katitzi Z-1234 kommer en lärarhandledning som går att ladda ned gratis från förlagets hemsida. Jag tittar på den en av de kommande dagarna och funderar på om jag skulle kunna läsa boken i en klass? Ja, det skulle jag, för det är verkligen en högkvalitativ bok som väcker frågor. Men för att jag skulle göra det skulle det dels kräva en äldre klass, allra minst en femma, och dels skulle även andra världskriget samt romska sedvänjor vara något som jag gav dem en förförståelse kring. För utan det blir lätt boken enbart skrämmande och oförklarlig. Rätt bearbetad tror jag däremot att den kan väcka intressanta frågeställningar.

Similar Posts:

• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ett barnäktenskap
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Minnena av det fruktansvärda

Några år efter andra världskriget och Porajmos, romernas motsvarighet till judarnas Shoah, då internering i tjeckiska koncentrationsläger ledde vidare genom transport till Auschwitz, en tid som Tjeckien fortfarande inte har gjort upp med, tog kommunistpartiet makten. Till en början verkade de uttalade ambitionerna, att inkludera romerna i den samhälleliga gemenskapen, peka ut en ny positiv riktning. Men efter hand tog fördomsstyrda bilder mer och mer över politikens syn på romerna och de utlovade lösningarna på den sociala utsattheten ersattes av tvingande och frihetskrympande lagar, vilka på nytt skilde ut romerna. Till exempel fördes en separat och lömsk steriliseringspolitik för romska kvinnor och det gjordes tvångsomhändertaganden av barn för att romerna skulle passa in i den gängse familjemallen.

I redogörelsen över den tjeckoslovakiska kommunistdiktaturen avviker Pallas från den journalistiska ”Show, don’t tell”-principen då han kallar kommunismen för ”en världsfrånvänd ideologi”. En egenskap som regimen tydligt uppvisar genom många otäcka exempel i texten, vilket gör att formuleringen ovan ger en onödig känsla av att ha blivit skriven på näsan. En marginell randanmärkning i det stora hela men ändå.

När demokratin så kom i och med sammetsrevolutionen 1989, öppnades på nytt dörren på glänt för romerna. I det nya samhällsbygget skulle de äntligen få ta politisk plats och aktivt vara med och forma den nya tiden. Men den samhällsgenomsyrande rasismen vägrade släppa sitt grepp och dörren stängdes igen. Ett tungt exempel är hur romska barn regelmässigt har placerats i särskolor för mentalt handikappade. Eller en talande ögonblicksbild från 2015: under en demonstration för att Tjeckien ska ta emot fler flyktingar arresteras två aktivister för bärandet av en tjeckisk flagga med den romska hjulsymbolen på, medan motdemonstranter ostört håller i tjeckiska flaggor täckta av högerextrema symboler. Ständigt denna socialt strukturella urskiljning genom alla år fram till dagens antiziganistiska parader och populistiskt cyniska syndabocksuttalanden. Något som gör att läsningen av Oanpassbara medborgare ofta lämnar en känsla av hopplöshet. Men de återkommande rösterna från de som kämpar mot tröstlösheten och för progressivitet erbjuder behövliga andningshål av, om än försiktig, optimism. Hynek Pallas träffar en rik flora av aktivister, lyssnar på historier från dissidenter, fotbollstränare, ungdomar och journalister, besöker slitna härbärgen och romska museer. Resultatet är ett ambitiöst och personligt berättat framlyftande av en historia fylld av övergrepp och förtryck, vars skuggor fortsätter spilla över årtiondena och de som jobbar för att framtiden ska bli annorlunda. Boken ger en fördjupad bild av ett samhälle som hittills verkat haft svårt att se tillbaka och reflektera över sitt dunkla förflutna och sin nutid. Hynek Pallas starka bok utgör ur det perspektivet en lämplig spegel.

Similar Posts:

• Slovakisk tragedi
• Att angöra ett nytt land
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Praktisk moralfilosofi

Så även under sommaren 1955 när den romska cirkusen kom till ön och förändrade allt. Det var med förvåning öborna kunde konstatera att det räckte med en hemlig viskning från tonårige Walter för att järnladyn skulle örfila honom och motvilligt ge sitt medgivande till cirkusdirektören att de kan stanna till efter midsommar.

Med annorlunda utseenden, musikstilar och nya dofter rörde romerna om i Gräsöbornas hjärtan. Hos somliga väcktes kärleken till det nya och föränderliga, hos andra misstänksamhet och avsky inför det okända och okontrollerbara. Om bara Lea fått sin vilja igenom hade branden aldrig startats, familjen hade kanske hållit ihop och hennes begravning många år senare skulle inte attrahera en främling i mörk hatt, med en trollkarlsbok i fickan och frågor om sitt förflutna som krävde svar.

Det nionde brevet är å ena sidan en roman i mängden om familjehemligheter och det förflutnas hemsökelse och som sådan kan läsas med behållning. Men den är mer intressant som en berättelse om fördomar och motsättningar. Fördomar, inte bara gentemot olika folkslag utan även mellan föräldrar och deras barn.

Juliana vantrivs hos Walter eftersom han inte utvecklats med sin tid. Med ordval som zigenare och negerboll är han i sin dotters ögon mest en gammal inskränkt bonde. Om hon bara visste hur han som ung skrämdes av tanken att behöva tillbringa sitt liv på Sumpen, hur långt han ville resa och hur mycket han var beredd att offra för att få tillbringa livet med Hana, zigenerskan från cirkusen.

Och precis som Walter inte kunde vara stolt över sin kärlek till Hana i Sverige under 1950-talet förvandlas Julianas vistelse i dagens Indien till en erfarenhet i hur det är att vara paria. Sartaj, som hon har otrohetsrelation med, kan inte binda sig till henne, dels eftersom alla vet ju hur lössläppta svenskor är.

Det är uppfriskande att Catrin Ormestad inte moraliserar kring fördomars skadliga effekter utan istället, som jag förstår det, nyanserar diskussionen och visar hur allmänmänskliga, naturliga och möjligen ofrånkomliga de är. Frågan vi måste ställa oss är vad vi ska göra av dem. Starta en brand eller bjuda in till midsommarfest.

Min enda invändning är egentligen språket. Det är ofta på gränsen till övertydligt dokumentärt och lämnar få utrymmen för den egna fantasin vilket gör att jag har svårt att engagera mig känslomässigt i karaktärerna. Läsningen känns bitvis mer som en syssla än en upplevelse att sugas in i. Men författaren ska ha en eloge för den fina skildringen av Gräsö och dess befolkning. Berättelsen med alla detaljer från bondgårdslivet på en ö, snygga personporträtt och dialogerna med de olika generationernas specifika sätt att uttrycka sig, gör den här boken riktigt läsvärd.

Similar Posts:

• De jobbade ihop en sommar
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Friskt vågat – allt förlorat
• Vägen mot slutet

När min mamma blev vuxen och själv hade fått barn började hon kämpa för att alla romer skulle ha samma rättigheter som andra svenskar. Det blev en lång och svår kamp och hon mötte många vuxna som hade fördomar. Efter ett tag bestämde hon sig för att skriva för barn och ungdomar eftersom hon var helt säker på att det var ni som skulle kunna förändra synen på romer och alla andra människor som blev utsatta för trakasserier och fördomar.

Så skriver Katarina Taikons dotter i förordet till nyutgivningen av de två första böckerna om Katitzi. Själv född på 1970-talet har böckerna om Katitzi varit en viktig del av min slukarålder. Jag läste alla böcker, såg teves dramatisering av dem och hade till och med seriealbum. Uppvuxen i en homogen miljö var det dessa böcker som introducerade mig i ämnen som fördomar, främlingsfientlighet och rasism. Katitzi lärde mig hur rasistiska fördomar blir ett fängelse för den drabbade. Det omgivande samhället pekar finger och säger ”de vill inte att deras barn skall gå i skolan och därför vill vi inte ha dem i skolan”. ”De har resandet i blodet och därför vill vi inte ha dem bofasta hos oss”. Katitzi har följt mig som måttstock när jag hör om hur ”de” är. Jag tycker därför att det är en välgärning att NoK nu ger ut böckerna på nytt.

Totalt skrev Katarina Taikon 13 böcker om Katitzi och den första utgåvan innehåller seriens två första böcker: Katitzi och Katitzi och Swing.

I den första boken möter vi Katitzi på ett barnhem när hennes pappa kommer för att hämta hem henne till familjen. Vi följer hennes försök att förstå och sätta sig in i sin nya identitet som rom och vänja sig vid det kringflackande liv det innebär att ständigt jagas från plats till plats.

I den andra boken befinner sig familjen i trakterna kring Umeå. Det är en bok med ett större underliggande mörker och någonstans i bakgrunden pågår andra världskriget. Katitzi får ett större ansvar för familjens försörjning och hennes älskade storasyster och trygghet i livet gifter sig och flyttar ifrån lägret.

En särskilt intressant figur i boken är ”tanten”, Katitzis styvmor. Hon är inte rom utan har förälskat sig i Katitzis far och lämnat ett tryggt bofast liv för att jagas runt med sin nya familj. Tanten hanterar situationen genom ständiga migränattacker, ilska och elakheter. Hon har en fördel framför den övriga familjen i att hon ibland kan klä sig i andra kläder och släppas in på restauranger och hotell och på så sätt pausa från det utsatta romska utanförskapet. Tanten blir på något sätt ett levandegörande av samhällets fördomar mot romer. Katitzis bror sammanfattar det så här när han tänker på ett eventuellt äktenskap med sin fästmö:

Hon var beredd att lämna sina föräldrar för att följa Paul till jordens ände. Men Paul ville inte till jordens ände. Han ville ha fast bostad, och det tyckte inte Inga Maj var romantiskt. Romantiskt? Hur skulle han kunna förklara för Inga Maj att det inte var romantiskt att tvingas leva på det här viset. Pauls styvmor hade kommit underfund med det, men då var det redan försent och han ville inte se Inga Maj bli som tanten.

Om omläsningen fungerar? Det är ju ibland lite vanskligt att läsa om de där böckerna man älskade som barn, det är ju inte alltid de håller. Men jag tycker att de här böckerna gör det även om jag förstås läser dem på ett annat sätt som vuxen. De är mörkare än jag minns dem, men jag antar att det var det där verklighetsmörkret och att någon berättade något som var hemskt på riktigt som var det som fångade mig även som barn.

Similar Posts:

• Ett barnäktenskap
• Att läsa om ondskan
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Ett kämpande folk
• Romers historia i Stockholm

I den här boken följer Stefan Gurt några av hjälparna. De som inte bara lämnar en slant vid ingången till affären utan som lägger en stor del av sin tid och kraft på att försöka förändra tiggarnas livsvillkor. Vi får följa några aktivister i föreningen HEM (för hemlösa EU-migranter) på nära håll under ett år i såväl framgång som motgång.

Gurts främsta orsak att skriva boken handlar om godhet, om ”människans möjligheter att göra gott.” Hans egen utgångspunkt är neutralt avvaktande. Han har många personliga funderingar kring problemet, snarare moralfilosofiska än politiska och känner sig som nog de flesta, osäker på vad som är ”rätt” och ”fel”.

Vi brukar resa till Kina en månad varje sommar och inte ens på kinesiska landsbygden har jag stött på människor som har det så eländigt som tiggarna här. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det eller vad vi kan göra för att lösa situationen. Jag är heller inte säker på att Sverige är skyldigt att hjälpa ett annat lands medborgare.

Det finns uppskattningsvis mellan 2000-4000 EU-migranter i Sverige. De flesta är rumänska romer. De har rätt att vara i Sverige genom den så kallade ”fria rörligheten”. I Sverige är det inte olagligt att tigga, däremot att annektera mark och att bosätta sig var som helst. Därför är det ofta avhysningar från boplatser, en åtgärd som inte löser romernas problem, skriver Gurt. Att återvända till Rumänien är för de flesta inget alternativ, de har ju lämnat landet på grund av extrem fattigdom och marginalisering.

Det blir många politiska, ideologiska samtal med vännen Sven från föreningen HEM. Han vill engagera Gurt för romernas sak. De följs åt till möten, till bosättningar som varslats om avhysning, till stödinsatser som en tidningsförsäljning där romerna först får köpa ett antal tidningar som de sedan säljer vidare. Sven mår dåligt av stress, av att inte räcka till. Han tampas med myndigheter och ibland med romerna själva.

De följs också åt till Rumänien för att se hur en del återflyttare lever och för att försöka prata med lokala myndigheter. I de fattiga bosättningarna lever de flesta i skjul. Det är lerigt, kallt och smutsigt och människorna tycks sakna hopp. Någon har dock lyckats bygga ett hus med hjälp av insamlade pengar i Sverige. Folk är trötta på besökande journalister från väst. Många kommer för att göra reportage men ingenting blir bättre för det.

Den förre diktatorn Ceaușescus måttlöshet (bygget av ett mångmiljardpalats förstörde stora delar av det historiska Bukarest) har kostat landet dess välfärd och utveckling. Diktatorns ekonomiska politik resulterade i brist på mat, i förtryck och fattigdom. En delförklaring till tiggarna vi möter här hemma är den familjepolitik som fördes med förbjudna aborter samt höga skatter för familjer med färre än fem barn. Landet kunde inte föda befolkningen och många barn hamnade på undermåliga institutioner.

Ett positivt möte är med Romani Criss, en organisation som verkar för att förbättra romernas situation. Bland annat genom att utbilda kvinnor som ”medlare” mellan romer och olika samhällsinstitutioner. Organisationen driver också rättsfall kopplade till mänskliga rättigheter och rasism.

Gurt skriver detaljerat och personligt, ofta med ödmjukhet inför vad som kan anses sant eller falskt. Alla händelser återges liksom hans egna funderingar, stora som små. Det gör att de viktiga frågorna ibland skyms av triviala kommentarer om att någon har utstående öron eller att han misstar en grupp människor för gymnasister men senare förstår att de är lärare. Det sakliga registrerandet blir, eller kan verka vara, ett skydd mot en alltför pockande verklighet.

Ibland orkar jag inte med att människor har så bestämda åsikter om saker hela tiden, själv har jag alltid varit en som vacklar, agnostiker i allt. Länge skämdes jag över det, men jag gör det inte längre. Jag tror att en viss osäkerhet kan ha ett värde. Det finns något skrämmande i alla grupper som hamrar fast sina åsikter och sin grupptillhörighet tills de är blankt stål. För mig ligger det nära dumheten, en oförmåga att lyssna, man köper hela åsiktspaketet i stället för att tala med varandra.

Att se den uppenbara fattigdomen och utsattheten bland romerna upprör. Det är svårt att se och att förstå hela bilden bakom. För Gurt blir det en personlig inre resa som uppvisar hela skalan från tvivel och ifrågasättande till djupt engagemang. Vems är ansvaret? Statens, världens, har romerna själva något ansvar, vad är orsaken till att det ser ut som det gör? Frågorna är många och kräver komplexa svar.

Om en människa ständigt trycks ner av omgivningen äter det sig till slut in i henne, man behöver inte gå längre än till de som mobbades i grundskolan för att veta det, och detsamma måste väl gälla folkgrupper också. Om en grupp människor ständigt trycks ner, nekas arbete, föraktas, bedöms som mindervärdig eller kriminell på förhand – hur många är starka nog att stå emot?

Jag tror själv inte att det går att skriva neutralt om romernas situation och jag tycker det är skönt att Gurt tar ställning mot slutet av boken efter sin inledande ambivalens. Efter besöket i Rumänien föreslår han självförsörjande kooperativ som en väg att gå och att krångliga EU-regler som hindrar bidrag att betalas ut, ändras. Som den registrerande och analyserande författare han är, funderar han också över sitt eget bokprojekt, över svårigheten att skriva om goda människor eftersom berättelser drivs av konflikter.

Naturligtvis är konflikten själva kärnan i Gurts bok som ju också förmedlar godhet. Vi bör alla vara lite som hjälparna, menar han. Vi kan fortsätta våra vanliga liv ”men vi måste inge hopp till de människor som annars helt skulle vara utan.” En pedagogisk, lättläst bok som passar bra som diskussionsunderlag i studiecirklar.

Similar Posts:

• Att hjälpa här och nu
• Ständigt utestängda
• Romers historia i Stockholm
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte