dagensbok.com » Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevenson "Liktjuven"

Robert Myhreld — Tue, 04 Aug 2020 22:00:23 +0000

Septicflesh – infekterat kött – dyker upp som ett förslag på Youtube. Också lite oklart varför just Septicflesh dök upp, men algoritmernas vägar äro outgrundliga. The Vampire from Nazareth framförs med en orkester värdig vilken Richard Wagner-opera som helst. Den där Wagner verkar för övrigt ha varit en tönt. Bandmedlemmarna tar sig nog ett uns för mycket på allvar. Deras utstyrsel får vilken Joakim Brodén som helst att se rimlig ut. Nej, jag skojar. Sabatons sångare ser aldrig rimlig ut på scen. Jag hade precis läst klart Robert Louis Stevensons Liktjuven och tänkte att de däringa algoritmerna ändå har lite väl god koll på vad man har för sig också under läslampan. Även om inga vampyrer (ens från Nazareth) flaxar runt bland meningarna.

Stevenson är naturligtvis mest känd för Skattkammarön och Dr Jekyll & Mr Hyde, men lämnade efter sig en inte oansenlig samling av prosa och lyrik. Liktjuven är ingen omfattande sak. 45 sidor hinner man ju med även om man som en annan är en dagdrivare av bästa sort. Handlingen är inga konstigheter: Några föreläsande och handledande doktorer i Edinburgh behöver lik att dissekera på sina lektioner. Eleverna suktar efter att skära i kött. Problemet är att det var (i slutet av 1800-talet), och väl fortfarande är, en rätt okristlig sak att skära i döingar. Liken – preparaten – fick införskaffas på de mest skabrösa vis. Skumraskaffärer innan gryningen; dött kött och leder och likleenden mot guld. Inga frågor, än färre svar.

Det hela berättas i efterhand. Ett oväntat möte på ett litet krypin till pub utspelas. Minnen rivs upp, saker insinueras och herrar störtar ut i det av mörker omslutna regnet. De som förblir kvar med sina ölstop funderar mycket, samtalar än mer och vandrar sedan hem till sitt för att konstruera en egen version av det skedda. Varför hade dessa två herrar fulla med mysterier och hemligheter reagerat som de gjort när de stötte på varandra?

Stevenson målar upp miljöer och mejslar fram stämningar som gör läsaren mottaglig för berättelsen. Jag är nu ingen van likuppgrävare, men ungefär så här tänker jag mig att det går till. Natt, månsken och sendrag i skuggan av korset.

När min död inträder donerar jag gärna den kropp som en gång varit jag till vad nu man vill göra med den. Beundra njuren, skära i ögonen, dinera på ryggmuskulaturen. Å andra sidan är det inget fel i att jordfästas och bli likmaskars skafferi.

Det sägs att herr Stevenson funderade länge och väl på att ge ut boken. Han var själv äcklad av den. Jag antar att herr Stevenson var lite av en finsmakare. Är man kräsen blir man utan.

Robert Louis Stevenson "Skattkammarön"

Mattias Lahti Davidsson — Fri, 05 Apr 2019 22:00:32 +0000

En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883.

Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg den visar sig kanske inte igen, utan är endast minnet av en produkt av barnets eget livliga inre.

Så jag väljer omsorgsfullt ut omläsningarna. Skattkammarön är en text jag tydligen längtat efter. Berättelsen har allt det som jag älskade som barn – en skattkarta, ett segelfartyg, en öde ö och – förstås – skatten! Så larmklockorna borde ringa. Men denna klassiker har också sådant som intresserar mig i medelåldern: en inträngande gestaltning av gruppdynamik, ledarskap och karaktärsutveckling.

I centrum står Jim Hawkins, en förnuftig, kapabel och trofast yngling. Jim skulle kunna vara tråkig, men han kan också fatta snabba och oöverlagda beslut. När han gör det blir han lika överraskad som vi andra och äventyret tar en ny vändning. Vilken ung läsare som helst kan identifiera sig med Skattkammaröns hjälte.

Lika nära berättelsens bultande hjärta befinner sig Long John Silver. Med sitt enda ben och krycka, sin papegoja på axeln och obändiga strävan mot skatten är han en schablon av en pirat som kunde vara skrattretande. Ändå är Long John Silver evigt självlysande. Och de två huvudpersonerna söker sig till varandra.

Jim, sade Silver, när vi blev ensamma, om jag räddade ditt liv, så har du räddat mitt, och jag ska aldrig glömma det. Jag såg doktorn ge dig en vink att löpa – såg det med ögonvrån, och jag såg dig säga nej, så tydligt som om jag hört det. Jag ska hålla dig räkning för det.

Det är den enbente mannens karismatiska ledarskap och komplexa dubbelspel som gör honom så oupphörligt intressant. Jim kämpar hela boken igenom med hur han ska hantera Silvers manipulationer.

Silver linkade grymtande på sin krycka; hans näsborrar vidgades och skälvde; han svor som en galning, när flugorna slog ned på hans varma, skinande ansikte; han ryckte ursinnigt i linan, som höll mig intill honom, och kastade då och då på mig en grym blick. Han brydde sig tydligen inte det minsta om att dölja sina tankar, och jag läste dem också, så tydligt, som om de stått tryckta. I guldets omedelbara närhet var allt annat glömt; hans löfte och doktorns varning var båda något förflutet…

Komplicerade band knutna av sympati som övergår i rädsla och sedan heder håller de båda huvudpersonerna samman in i det sista. Men det hör till Jims fascinerande utveckling att han genomskådar myteristens drivkrafter till slut.

Som medelålders läsare engageras jag i Jims vuxenblivande. Vår berättare har förlorat sin far, väljer att lämna sin mor för äventyret och hamnar i en krets av män till sjöss där det gäller att skilja ut de goda från de onda. Men utmaningen blir också att bland de goda skilja ut de kapabla från de odugliga. Vem kan man lita på? Och när måste man förlita sig på sig själv? Vid avgörande vändpunkter i dramat tvingas Jim ta sig an okända kraftprov helt på egen hand.

Men det största vuxenblivandet ligger i att Jim blir varse mänsklighetens sjaskigare sidor och själv lyckas ställa sig ovanför trångsyntheten, girigheten och den blodtörstiga lusten efter hämnd.

Ngugi wa Thiong'o "Drömmar i krigets skugga"

Björn Waller — Sun, 13 Jan 2013 23:00:06 +0000

En liten pojke i det brittiskägda Kenya är inne i stan med sin mor för att köpa en skoluniform, så att han på nåder ska släppas in i Civilisationen. I en indiskägd butik (alla butiker ägdes av indier) får han syn på en bild av en mager man i höftskynke och runda glasögon. ”Vem är det där?” frågar pojken som några påtvingade namnbyten senare ska komma att heta NgÅ©gÄ© wa Thiong’o. Hans mor, tredje fru till hans far, misshandlad och rättslös, kastar ett ointresserat öga på bilden av Gandhi. ”Han är en av de indiska gudarna,” gissar hon och drar hem honom till byn igen. Före och efter härskar kriget.

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Jeanette Winterson "Fyrväktaren"

Andrea Berge — Sun, 02 Apr 2006 23:00:00 +0000

Berättelsen tar fart direkt. Vi får följa Silvers uppväxtår i kuststaden Salt. Centralt placerad i historien står fyren. Att vakta den har gått i arv i generationer i en familj och nu är det den blinde Pew som bor där. Det är han som lär Silver vikten av att berätta historier.

En annan central figur i historien är Babel Dark, prästen som var verksam i Salt hundra år tidigare. En man som levde ett dubbelliv på flera sätt. Det handlar om sviken kärlek och förträngd längtan. Hur blev det så?

Även författaren Robert Louis Stevenson och Charles Darwin har biroller i historien. Andra litterära referenser som dyker upp är historien om Tristan och Isolde. Vi förflyttas så småningom till någon form av nutid där Silver blivit vuxen och lämnat Salt.

Historien böljar fram och tillbaka i tid och ljuset flyttas och belyser växelvis de olika personerna. Om man vill kan man läsa historien som fylld av symboler och kontraster: Ljuset – mörkret, att se – att inte se, att erkänna något – att förneka det…

>>Jag är en låntagare>>, sa jag.
>>Vad heter du?>> frågade hon, som vore det ett brott.
>>Jag finns inte med på er lista.>>
>>Då måste du vänta tills boken lämnas tillbaka igen>>,
sa hon med tydlig tillfredställelse och det är just så det är med en del bibliotekarier – de älskar att tala om att en bok gått ur tryck, är utlånad, försvunnen eller inte ens skriven än.
Jag har en lista med böcker som jag lämnar vid disken eftersom jag vet att någon kommer att skriva dem en dag och då är det bäst att vara först i kön.

Wintersons språk är fyllt av uppfinningsrika vändningar och humor. Det är ett poetiskt flöde i texten.

Mina enda invändningar som läsare blir att jag tycker historien tappar fart när den ska försöka beskriva kärleken på ett harmoniskt sätt, medan det sprakar till och blir levande när kärleken stöter på förhinder och det uppstår komplikationer. Samtidigt kan man fråga sig hur mycket svek en kärlekshistoria kan tåla? När passeras den yttersta gränsen?

Berätta en historia, Pew.
Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut.
Det finns inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.

Similar Posts:

Karaktärsutveckling överskuggar skattletandet

Winterson gör en cover

Ur led är tiden

Översättningens dubbla landskap

Tecknat i Jules Vernes anda

Alan Moore "The League of Extraordinary Gentlemen, Volume 1"

Björn Hagström — Sun, 12 Oct 2003 23:00:00 +0000

Serier, är det något för en vuxen människa att läsa? Absolut. Men så finns också serier och det finns serier. Den här gången talar vi om ett av Alan Moores mästerverk. Moore som tidigare gett ut klassiker som Watchmen och V for Vendetta men frågan är om inte The League of Extraordinary Gentlemen slår dom alla.

Moore har samlat fem figurer hämtade ur klassiska berättelser och skapat en osannolik samling hjältar. Vi har bland annat den osynlige mannen, dr Jekyll och mr Hyde och Kapten Nemo vilket självklart också betyder att Nautilus finns med. Känslan och atmosfären känns igen från författare som Jules Verne och Sir Arthur Conan Doyle och teckningarna förstärker det intrycket. Det är lite hårt och kantigt och figurerna är långa och gängliga påminner mycket om de på bilderna i Vernes verk. Gruppen arbetar för Mr Bond som i sin tur rapporterar till den mystiska M.

Här är det gruppens enda kvinnliga medlem, Mina Murray, som är ledaren. Känner ni igen namnet? I filmversionen har hon dock förlorat makten till Quatermain som spelas av Sean Connery, tråkigt. Det är som sagt var en annorlunda samling hon leder. Mr Hyde är mer eller mindre en galen mördarmaskin som hatar allt och alla och den osynlige mannen, Hawley Griffen, antastar studenter på en skola för kvinnor. Själva skolan är utputande bak samtidigt som en hand smiskar. Skolan i sig är väl inte helt oskyldig. Griffens pålitlighet är dessutom inte ställd utom allt tvivel.

Detta är ett album som kan och bör läsas flera gånger, första gången grips man av den underbara historien och den andra och tredje kan man i lugn och ro utforska dom underbara teckningarna fyllda med fantastiska detaljer. Det är inte ovanligt att man upptäcker små bihandlingar som bara utspelar sig i bakgrunden och inte alls nämns i texten. Jag undrar om dom är Moores eller O’Neills idé? Jag tycker mig känna igen greppet från Watchmen så det är troligtvis Moores i dom flesta fallen.

Det hela utspelar sig i slutet av 1800-talet men inte det 1800-tal vi är vana vid att se. Nej, det är 1800-talet som det kunde sett ut, som det kunde sett ut om alla de spektakulära byggnadsprojekt som föreslogs verkligen genomförts. Ett exempel är öppningsscenen på bygget av en bro över Engelska kanalen. Ett byggnadsverk som naturligtvis aldrig lämnade idéstadiet. Detta och gigantiska mekaniska skapelser bidrar till att skapa den unika och fantastiska stämningen men var tydligen inte planerat. Eller som Moore uttryckte det i Locus:

I think it was when I realized I’d gotten Robert Louis Stevenson’s Mr. Hyde murdering Emile Zola’s Nana on Edgar Allan Poe’s Rue Morgue that I started to realize this was something I could conceivably have a lot of fun with.

Han fortsätter med att säga att alla karaktärer som nämns vid namn är hämtade ur andra litterära verk, oftast från den tidsperioden, på något sätt. Poes Morden på Rue Morgue utgiven 1841 är för övrigt allmänt känd som den första deckaren. Det är inte bara jag som är fascinerad av The League of Extraordinary Gentlemen. Det har kommit ut ett lexikon som enbart behandlar karaktärerna, platserna och byggnadsverken som förekommer.

En annan detalj som förhöjer stämningen är att texten är skriven på det språk som talas vilket i det första numret innebär både arabiska och franska. Det tråkiga är då att man missar en dimension av historien och det känns inte bra om man som jag vill ta till sig allt och lite till. Den nyfikne kanske kan få reda på textens innehåll i ovan nämnda lexikon?

Sättet på vilket Moore och O’Neill plockar russinen ur den litterära kakan och sätter ihop dom till något nytt som på sätt och vis är större än summan av delarna, och då är det inte vilka delar som helst, är helt otroligt. Det får mig att tänka lite på hiphop där text och musik ofta byggs upp på ett liknande sätt.

Har du inte redan läst den? Gör det.

Har du redan läst den? Gör det igen.

Är du tveksam till att läsa serier? Sluta tveka, börja läs!