Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav.

Så börjar dygnet i den lilla walesiska staden och så börjar detta ”spel för röster” av Dylan Thomas som uruppfördes 1953, bara några månader innan hans bortgång. Sedan dess har detta vindlande lilla verk fått många olika former och versioner, nu en nyversion på svenska med förord av Ulf Lundell och efterord av Per Bergström som tillsammans med Erik Andersson reviderat Thomas Warburtons översättning från 1958.

Under vårdygnet i Llareggub rör sig två röster genom staden, in och ut i olika karaktärer så som Kapten Katt, Fru Hursomhaver och prästen Eli Jenkins. Det är ett varmt och humoristiskt utspel av livet i staden som gestaltar invånarnas tankar, minnen, längtan och drömmar i ett språk som vrider och vänder sig själv i krumbuktande hopp och piruetter. Talande för lekfullheten i språket och hyllningen till det walesiska, både i språkklang och tradition, är ortsnamnet i sig – ”buggerall” vänt bak och fram.

Den största behållningen av Intill mjölkhagen är just språket – hur Thomas, fint översatt till svenska, arbetar med allitteration och assonans, uppräkningar och, ibland påhittade, adjektiv, staplade på varandra för att skapa ett tätt språk som ibland nästan slår över i en sorts sinnrik rotvälska:

Det är hästskors klippklapp på gatornas solvarma sten, klank från smedjan av hammaren, kackel och kvack från gässen, taltrastkvitter från fågelträna (…) det är spovars vissel, kråkors kra, duvors kurr, tjurbröl och klockors timslag, och en skolrast med fraggande snatter

Rösterna får sömlöst glida i och ur varandra, svara på varandra, ordlekarna vandra från mun till mun, medvetandet simma mellan karaktärernas allra innersta till platsens helhet sedd utifrån. Det är finurligt och idérikt, något alldeles eget. Den enda sorgen när man läser är att man hade velat höra det uppläst – den värld som skildras här, den ljudande verklighet som Llareggub målas upp i, blir trots allt ofrånkomligt stängd i tryckt form. Språket vill mer, det vill leva och kränga sig ut från boksidorna.

Similar Posts:

• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Magisk hyperrealism från Norge
• Äkta engelsk klassiker
• Kvinnor och klädesplagg

Det är en alla gånger allmänmänsklig roman om livet i allmänhet och vår oförmåga att förmedla och förstå. Den får oss att fundera kring valfrihetens inte sällan helt vedervärdiga regim, för det är till syvende och sist en valfrihet som dikteras av vad vi varit med om och som kringgärdas av de möjligheter vi tror oss ha. Antonia tänker vid ett tillfälle att vi som unga ”bara fattar beslut om oväsentligheter, aldrig det väsentliga.” Tja, det behöver ju nödvändigtvis inte ändras med tiden. Ålder och mognad är inte synonymer. Och vad som var oväsentligt i livet vet vi väl hur som helst först på dödsbädden – om vi inte drabbats av demens eller en helt vanlig svårbotad förmåga att föra oss själva bakom ljuset.

Slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet var en omvälvande tid i Spanien. Franco hade gudskelov givit upp andan, men det skulle ta några år och ett misslyckat kuppförsök innan en typ av politisk stabilitet kom att råda. De samhälleliga förhållandena i Spanien är ofrånkomligen en vital del av boken, men framträder sällan öppet, eller på pränt om man så vill. Du som läsare kommer förstå vad som sker i samhället bakom Antonias liv utan att få det skrivet på näsan.

Antonia upplever den rotlöshet många i varierande grand själva gör. Man behöver inte ha maxat sina studielån för att förstå att hennes känsla av förlust kommer sig av att hon i tidig ålder förlorade sin mor. Hon och hennes syskon fick ta ett stort ansvar för att hålla familjen flytande. I vuxen ålder kapsejsar hennes äktenskap och varken boplats eller arbete förblir stabila grunder att vila uppå. Även det vi tror är fast förflyktigas i sinom tid; varken traditioner eller politiska system – oaktat hur allenarådande de är – består in i evigheten. Det finns passager i boken där det gamla, alltså icke-staden, möter det nya, alltså Madrid. Dessa stycken är ibland rörande, några gånger lite lustiga. Hur exempelvis ett bröllop ska firas finns det uppenbarligen väldigt olika syn på.

Det är en klok bok. Det är en bok om en ensamstående mors kamp och utsatthet; om instabila kärleksrelationer och tafatta närmanden; om det svåra i att leva upp till både sina egna och andras förväntningar och hur dessa ofta går stick i stäv med varandra. Inte heller avslöjar förväntningarna varifrån de stammar, och man kan undra hur ofta dessa ens strömmar ut från vårt eget hjärta. Antonia förebrår sig i tid och otid och tänker att hon inte är den mor hon borde vara. Hon har sedan barnsben fått hört att hon är så och så och kommer göra det och det för att klara sig igenom livet. Auktoriteter, vilket vuxna inte sällan framstår som i barns ögon, och deras ord kan verka högst menligt på barns möjligheter att utvecklas. Det här får inte misstas för ett vurmande för tanken om att vi ska uppnå ett självförverkligande befriade från allt vad förmaningar heter. Det jag menar är att även välmenade ord kan borra sig djupt in själen och förbli där tills den upplöses och blir utmärkt maskmat.

Det är en bok om unga barns utsatthet och jag frågar mig hur mycket ansvar som bör eller kan läggas på ett barn. Ni får här ursäkta att jag åsyftar barn generellt, som en homogen grupp. Antonias son, Gabi, på fyra år framstår som en mogen och tämligen stabil ung människa. Hon försakar honom inte, tvärtom, men lever under stor press och frågar ständigt sig själv hur hon borde vara, hur hon ska bete sig eller vad hon förväntas göra. Det är, som ni ser, det självtvivel vi alla ställer oss – förälder eller inte. Gabi är djupt fäst vid henne och är orolig för att hon skall blåsa bort när en stark vindil lyfter hennes kjol uppåt. Han kan inte vara säker på att hon inte lyfter från marken och försvinner iväg likt ett paraply. Gabi är inkännande och finkänslig och han anar hur mycket han betyder för Antonia. Det är en vacker relation de har.

Det är en bok som sedan den kom i slutet av förra året fått oförskämt lite uppmärksamhet på kultursidorna. Allt jag har kvar av livet borde inte gå er förbi.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• Att välja och skriva sitt liv
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Om dur i moll
• Frauenliebe und -leben 2.0

I Kära Liv och Caroline går de från tal till skrift när de ger sig på att svara på sina lyssnares frågor. Står det på insidan av bokens pärm. Själva boken kastar mig smack rätt in i ”fråga-svar”-delen och berättar ingenting om vad detta egentligen är. Gjorde mängden frågor de fick från podlyssnarna att de bestämde sig för att skriva boken? Eller kom idén med boken före frågorna? Hur har de valt vad de ska ta upp och varför? Och hur har de här frågorna ställts? Via mejl eller något speciellt forum? Visst, det kanske är oväsentligheter enligt många, men det är frågor som följer med mig genom läsningen och som jag gärna hade fått svar på. Jag saknar en introduktion eller inledning. Nu är det första jag läser en fråga om benrakningens vara eller icke-vara och sedan rullar det bara på.

I skriven text blir det av förståeliga skäl mer individuella utläggningar än samtal dem emellan, även om de många gånger återkopplar till varandras svar och vidareutvecklar sin första tankegång. Men jo, formen funkar för dem. Det är fortfarande resonerandet som är det centrala – att vrida och vända på saker snarare än att ge ett enkelt svar. Ofta börjar de i en ände för att senare i resonemanget förkasta sin egen initiala tanke. Och det är väl för tusan något som ofta saknas i det mediala samtalet tänker jag: öppenhet för att ändra ståndpunkt. Det verkar finnas ett sånt jäkla behov av att vara tvärsäker, att ha åsikter och färdigformulerade svar som man sedan orubbligt försvarar. När Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli tar sig an ett ämne eller en frågeställning är det ofta resonemanget i sig som är det väsentliga, inte att vinna slaget med snyggast förpackade svar. Det här är ”snillen spekulerar” i populärkulturell 2010-talsskepnad; ett på samma gång lärt och personligt reflekterande kring ämnen som feministisk porr, dödsångest, smink, rasism, astrologi och kreativt skapande.

Vissa av svaren är långa och väldigt personliga, speciellt Ringskog Ferrada-Noli målar upp situationer ur sitt eget liv för att illustrera tankar och erfarenheter. Några svar kan bestå av ett eller ett par ord, okommenterat och rakt. Några gånger knäpper de sin lyssnare på näsan genom att tycka att frågan är rätt och slätt dum och inte förtjänar något svar.

Vid en läsning från pärm till pärm blir jag, trots att det är både fyndigt och klokt, mätt på formatet. Jag upplever det odynamiskt med detta fråga-svar upplägg. Och även om jag verkligen uppskattar att följa med i deras virvlande tankegångar så frågar jag mig varför de behövde överföra sin pod till bokform. Det var väl ändå bra som det var?

Men jo, ibland är det så där klockrent som bara dessa två kvinnor kan vara. Som när de diskuterar representation och stereotyper i film och teve, och eftersöker större variation i de roller som inte innehas av vita män.

Caroline: Ja, väck mig när en svart gammal kvinna inte är vis.
Liv: Jag vill se en teveserie om en japansk gammal man som är ytlig. Typ en riktigt gammal, japansk bimbo.

Similar Posts:

• Cyniskt om kronisk smärta
• Naturlig klaustrofobi
• Uppdaterad genikanon
• Favoritdebutanter
• Debutantnomineringar

Vi som gillar fotboll vill verkligen vara med om de där ögonblicken, de där då en hel nation stannar upp eller då en hel stadium gemensamt håller andan inför en straffläggning. Magin i de ögonblicken är vad som får oss att frysa rumpan av oss på försäsongsmatcher, köa i timmar för biljetter och anpassa arbetsschemat efter spelschemat i VM eller Allsvenskan. För att detta harvande så fullkomligt uppvägs av lyckan över att få se det där fantastiska kvitteringsmålet på stopptid. Att få vara med när det händer är vad som gör det just magiskt.

Och om man inte kan vara med där det händer då? Vad är då bästa sättet att ändå få uppleva händelsen i nuet? Jo, via radio så klart. För visst är det oerhört mycket mer spännande att höra ett radioreferat än att se en tevesändning? Jag upplevde själv ett göteborgsderby i radiolurarna, puffandes fram i ett pendeltåg med urusel mottagning. Tystnad, sprak … ”de har bollen i straffområdet …”, sprak, knaster, ”bra försvarspel av ..”, tystnad, sprak, obehagligt lång tystnad … ”och han testar ett distansskott” … ”Mååååål!” Ett av de starkaste fotbollsminnen jag har. Allt tack vare engagerade kommentatorer som förmedlade, inte bara vad som hände på planen, utan hela nerven i matchen.

Fotbollens mest magiska ögonblick är precis vad titeln anger; en samling texter om några av de största fotbollshändelserna, ackompanjerade av utdrag ur radioreferat från desamma. Vi får således vara med i nuet, om än i efterhand, och vi får ta del av kommentatorernas hänryckning. Det är medryckande och skitsmart!

Och det är sannerligen stor fotbollshistoria vi får återuppleva. Vi får höra Sven Jerring uppgivet kommentera matchslutet mellan Sverige och Japan i OS 1936, med sina klassiska rader: ”Japaner, japaner, försvarande japaner. Från sig vilt slående japaner.” Men även samme kommentator som tolv år senare fick se Sverige, med den senare legendariska Milantrion Gre-No-Li i laget, vinna guldet i London-OS 1948. Sveriges VM-meriter finns så klart representerade, så väl VM-slutspelet i Sverige som ledde till silver 1958, som det där bronset om ni minns? Sommaren 1994. Då en viss Thomas Ravelli tar en viss straff i en viss kvartsfinal. Jo, det kan man lyssna på igen.

Det är dock inte bara svensk landslagsfotboll som ryms i Fotbollens mest magiska ögonblick. För även spelarna, stjärnorna, kan i viss mån vara smått magiska: Lionel Messi, Pelé, ”De flygande holländarna” (Johan Cruyff och Marco van Basten), Diego Maradona, Zinedine Zidane. De har alla varit inblandade i oförglömliga situationer, och inte bara sådana som ledde till mål och folkets jubel. För inte var den där handen från gud direkt vacker, och inte heller den danska skallen i bröstet på en italienare. Men bra läsning och lyssning ger det.

Att Gahrton älskar fotboll hymlar han inte med, och varför skulle han? Det är snarare så att hans oförställda kärlek till sporten, och det sätt som denna genomsyrar hela boken, är vad som fångar mig. Det är inte torrt, det är inte tråkigt. Det är engagerat och personligt. Författaren berättar även om sin egen relation till spelare eller mästerskap, och om hur det var att faktiskt uppleva de där världsmästerskapen på plats, i städerna och inne på arenorna.

Och referaten, ja herregud vad glad jag blir av dem! Det är sådana okontrollerbara glädjevrål (framförallt om det rör sig om landslagsmatcher där kommentatorerna kan vara hur partiska som helst), samtidigt som de ska kommentera det som händer någorlunda begripligt för lyssnarna. Nästan alltid får måljublet mig att rysa. Ibland blir det dessutom oerhört roligt. Två personliga favoriter: 1) Ralf Edström säger åt Lasse Granqvist att lugna ner sig lite (efter Zlatan Ibrahimovics klackmål mot Italien i EM 2004) och 2) Christian Olsson fattar först inte att bollen gått i mål och utbrister ”Näe?! Gjorde han mål, Zlatan? Näe? Jo! Han gjorde mål ur den idiotvinkeln!” (VM-kval mot Ungern 2005).

Förmodligen är det här en bok för en ganska begränsad läsarkrets. Men fotbollsnördar lär få gåshud.

Similar Posts:

• Fotbollens alla sidor
• Men mittfältet kom i kläm
• Att gräva fram det unika
• Och så får damerna vara med som ett undantag
• Hyllar dem som hyllas bör

Vi ställde några frågor till dagensbok-skribenten Marcus Stenberg, som är en av årets jurymedlemmar.

Marcus Stenberg med vinnaren Jonas Brun

Vad är det, enligt dig, som är så bra med Skuggland? Har den något som de andra nominerade romanerna inte har?
Skuggland var inte boken med stort B i mitt hjärta inför jurysamtalen, jag tyckte att den var väldigt välskriven men det fanns inget som stack ut eller överraskade mig i berättelsen. Samtalen med de andra i juryn har däremot fått mig att se den mystik och de olika lager av berättelsen som finns gömd bakom vad jag först tyckte var en ganska vanlig uppväxtskildring i ett svenskt villaområde. Nu tänker jag på den som en deckare kombinerat med filmen En kärlekshistoria. Det är utan tvekan den bok som växer mest av att fundera på och bokcirkla om. Jonas Brun sa även att kompositionen var det han arbetat mest med eftersom han ville fylla den av berättelser med samma tema fast ur olika perspektiv.

Hur har din läsprocess sett ut? Hur många gånger har du läst de nominerade böckerna?
Jag försökte att läsa böckerna så nära inpå jurysamtalen som möjligt för att ha allt färskt i minne och känslorna inför varje bok intakta. Jag läste de också extremt långsamt och markerade upp stycken efter ett invecklat post it-lapp-system som jag inte själv begrep riktigt. Under tiden skrev jag massor av anteckningar som jag sen renskrev och läste om några varv och märkte sen upp extra viktiga passager med neonfärgade märkpennor ifall jag skulle få total blackout, vilket jag kände att jag hade fått timmen innan inspelning. Skuggland läste jag bara en gång. Ingenbarnsland och En storm kom från paradiset läste jag två gånger eftersom jag redan läst dem någon månad innan och behövde fräscha upp minnet.

Hur mycket påverkades dina åsikter av diskussionerna med de andra i juryn?
Mina åsikter stärktes faktiskt mest när någon attackerade ”mina” böcker. Det var roligt att äntligen få känna den tävlingsinstinkt som många känner när de följer en sport.

Vad var bäst med att vara med i romanprisjuryn?
Att jag trots min extrema nervositet för sociala situationer faktiskt vågade söka och vara med är jag jättestolt över vilket också lett till att jag vågat gå med i en bokcirkel efteråt. Vi i juryn blev väldigt varmt omhändertagna av de som jobbade med programmet på Sveriges Radio. Allt spelades in en helg i ett näst intill tomt radiohus och det var verkligen som att vara isolerade på en öde ö med bokälskande människor som lyssnade intensivt och värderade det man sa. Dessutom var det väldigt spännande att se hur man gör radio. Jag tycker verkligen att alla som gillar att läsa borde söka nästa år!

De nominerade böckerna till årets romanpris:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Skuggland av Jonas Brun
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Förrädare av Ola Larsmo
Ön av Lotta Lundgren
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

Similar Posts:

• Vecka 6: award season
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Skrivarkursroman
• ”Vissa handlingar är oförsvarliga, liksom vissa utsagor”
• Pod blir bok – men varför då?

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa