Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

I Pythian pratar tar sig Liv Strömquist an kulturen och miljardindustrin som går ut på att vi ska förbättra oss själva genom att leva hälsosamt, utnyttja tiden maximalt och samtidigt uppnå någon sorts harmoni (oss = främst privilegierade personer i rika länder).

Vad är det vi sysslar med och varför – och vad leder det egentligen till? Är det kanske så att det som skulle få en att må bättre och ge kontroll över tillvaron i slutänden får en att må allt sämre och ständigt ha dåligt samvete, ständigt en gnagande stress och känsla av kontrollförlust och otillräcklighet?

I sju kapitel med rubriker som är antiteserna av de förväntade, som till exempel ”tappa kontrollen över din kropp” och ”ha inga personliga mål”, får vi disparata exempel, från oraklet i Delfi till Meghan Markle, men med hjälp av filosofer och forskare visas hur de drar åt samma håll eller är delar av samma idékomplex, som är allt annat än logiskt och stringent.

Det mesta kokar i slutänden ned till marknadsekonomi och kapitalism – förbättringen på det andliga planet ska leda till högre produktivitet men för att uppnå förbättring krävs konsumtion och de onda cirklarna leder en allt längre bort från det som för de flesta gör livet meningsfullt.

Jag är inte så förtjust i Liv Strömqvists sätt att teckna människor och föremål men hennes sätt att binda ihop text och bild i slingrande resonemang är väldigt pedagogiskt och effektivt, liksom element som återkommer och skapar associationer fram och tillbaka – som morgonrutiner av olika slag.

Det är personligt och pratigt men samtidigt upplysande och förklarande. Det är underhållande med vass udd och bitvis överraskande. Ibland är det långa utvikningar som vindlar iväg men de är också en del av färden mot förståelse.

Det som kan te sig som motsatser visar sig ibland ha stora likheter, som en tro på Gud eller andra högre makter kontra eget arbete och egna insatser – men där resultatet av eget arbete och egna insatser i självhjälpslitteraturen i hög grad handlar om att tro på sig själv eller att kunna visualisera sina framgångar.

Låt oss hoppa av!

Similar Posts:

• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Satir som kunde nått längre
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Ta tag i det!
• Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

Beware the bareness of a busy life

Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla bruk och levde ensam under så många år. Den amerikanske journalisten Michael Finkel har skrivit en bok som försöker förstå motivation till varför någon skulle vilja bo själv så pass länge. Boken är en kombination av intervjuer med Knight och reflektioner kring vad det innebär att vara eremit.

Jag tyckte att författaren var lite för påträngande i Christopher Knights liv. Allt han ville var att få vara ifred. I en tanklös stund efter att ha släppts från fängelset sa Chris att han skulle återvända till skogen för att frysa ihjäl. Det sociala livet var helt enkelt för krävande (svårt att relatera till, jag vet, men killen är mest troligt på autismspektrumet). Finkel gjorde sedan flera försök att avråda Chris från att göra detta och höll ständigt koll på honom. Inom stoicismen är det inte nödvändigtvis något dåligt att begå självmord, och eftersom Knight var en stoiker ansåg han att det var upp till honom vad han skulle göra med sitt liv. Jag håller helt med honom.

Jag blev överraskad och glad över att upptäcka att Knights favoritbok var Anteckningar från en källare av Dostojevskij. Knight var en ivrig läsare och han tycktes uppenbarligen mest relatera till protagonisten i berättelsen. Det är fascinerande att tänka att Dostojevskij kunde tränga in i mänsklig psykologi och lyckas skildra något som skulle tilltala en eremit som Chris. Detta är mycket märkligt med tanke på att Knight var en praktiserande stoiker och Källarmannens hela synsätt är ett uppror mot förnuftet. Mot civilisationen. Men jag antar att det finns en paradox i människans hjärta och vissa hjärtan är mer paradoxala än andra! Jag var nyfiken på att veta vilka andra litterära verk han relaterade till.

Jag fann också jämförelserna mellan meditation och en eremits liv vara intressanta. Stillhet är definitivt svårt att finna i dagens upptagna samhälle där alla är uppkopplade hela tiden. Stillheten verkade vara det som Knight värderade mest; ett tillstånd som ligger någonstans mellan tystnad och ensamhet. Du kan inte känna dig ensam om du lever i avskildhet, i stillhet. Det kan låta som en motsägelse men inom den frasen ligger portarna till spiritualitet. Det är tydligt att de som gör långa perioder av tyst reträtt förlorar sig själva och blir världen. Gränsen mellan ”jag” och ”världen” suddas ut.

Jag njöt verkligen av boken. En långsam start, men när eremiten introduceras fastnar man. Jag ser ingen bättre avslutning på denna recension än att citera Dostojevskijs Källarmänniskan:

I have only in my life carried to the exreme what you have not dared to carry halfway, and what’s more, you have taken your cowardice for good sense and have found comfort in deceiving yourself. So that perhaps, after all, there is more life in me than in you.

Similar Posts:

• En ny generation skolas in
• Djurens känsloliv
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

• Att gå varje dag
• Pest, kolera, och mycket mer
• Besatt av den sociala gradienten
• Gammelmansgnäll
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Visst, vi vuxna lägger oss inte ner i gången i matbutiken och skriker om vi inte får det vi vill. Men är det för att vi är känslomässigt mognare än barn, eller för att vi faktiskt kan köpa det vi känner för? Och när vi inte kan det, har vi kanske ändå en förståelse för varför? Handlar det i första hand om känslor?

En grundläggande poäng i Känsloboken är att det är bra att fundera på och lära sig känna igen sina känslor:

Om du till exempel märker att du ofta känner dig konstig efter att ha varit med en viss kompis så är det bra att börja fundera på varför det känns konstigt. Kanske kommer du på att din kompis ofta vill bestämma över dig eller säger taskiga saker. Den konstiga känslan i kroppen kan vara både ledsenhet och ilska. Eftersom kompisar är personer som ska få en att må bra så kanske du till slut bestämmer dig för att inte vara med just den här kompisen så mycket.

Det är också bra att lägga märke till när du är glad. Vad får dig att känna så? Då kan du göra ännu mer av det.

Ja, det här är väldigt enkelt och begripligt formulerat, med ett tydligt barnperspektiv. Men nog finns det många vuxna som betalar en bra slant för terapi, kurser och självhjälpsböcker som säger ungefär detsamma på lite krångligare sätt?

Känsloboken tar upp rena känslor som glädje, ilska, sorg, oro, skam och känslan av orättvisa, men också miljöer och områden där känslorna ska hanteras, som hemma, i skolan och på fritiden. Dessutom handlar det en del om hur ”kropp och knopp hänger ihop”. Är du trött och har sovit dålig, är sjuk eller orolig för något hemma blir känslorna också i mindre sammanhang svårare att hantera.

Varje kapitel avslutas med en sida med tre frågor som man kan fundera på och formulera sig kring. När brukar jag känna de här känslorna? Vill jag göra det? Kan jag göra något för att hantera eller ändra på dem? Det är olika för olika kapitel – liksom den fina formgivningen. Sidan där man ska svara på frågor om ilska ser till exempel ut att ha skrynklats ihop, och har ilsket överstruket klotter.

Känsloboken är överlag väldigt fint formgiven och illustrerad. Och visst blir oron lite lättare att hantera om man tänker sig den som ett lila monster som heter Bertil ..?

Sist finns förstås en massa tips om vart man kan vända sig som barn om man behöver hjälp, men också boktips och ett avsnitt riktat till vuxna. Det handlar om hur man kan läsa boken tillsammans, men också om hur man stödjer och fungerar som förebild för barnen.

För det gör vi ju. Oavsett om vi vill eller inte, och oavsett om vi förtjänar det eller inte.

Similar Posts:

• Vuxna, vad är det egentligen?
• Praktisk handbok i dejtande
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Hemligheter och ilska
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat

På vägen är det är många laddade ord hon och läsaren måste ta sig förbi. Diagnosen som först benämndes Aspergers syndrom blev sedan högfungerande autism för att nu heta autism typ 1. Högfungerande förutsätter att det finns något lågfungerande men för att diskutera diagnosen vidare kommer man ofrånkomligen in på intellektuell kapacitet och varje steg är på minerad mark.

Jag tycker mycket om blandningen av de personliga erfarenheterna och de större resonemangen kring kultur, historia, psykologi och medicin. Hur funderingarna kring det egna jaget leder vidare till andras funderingar, till texter och bilder. Hur blicken förändras och hur författaren finner en gemenskap genom seklerna.

Jag kan dock bli lite frustrerad av vår nutida förtjusning i att diagnosticera sedan länge avlidna personer enligt de kriterier som gäller för ögonblicket. Visst, det minskar känslan av att känna sig ensam, udda och isolerad men diagnosen som sådan signalerar en exakthet som trots allt inte finns där när den det gäller är borta sedan många år.

Ett inslag är också insprängda porträtt av ”vanliga” autistiska kvinnor, som jag finner betydligt mindre intressanta, även om de breddar perspektivet. Där skiner det stereotypa klart starkare och svårigheterna de brottas med är tydligare.

Det är många av de autistiska kvinnorna, som passerar som neurotyper (alltså personer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos), som kombinerar krävande arbete med familj och socialt liv – och som befinner sig på utmattningens gräns, eftersom det som för de flesta går med automatik kräver ett ständigt analyserande och intellektuellt arbete. Samtidigt låter det ibland som om författaren tror att vi andra gör allt utan minsta ansträngning medan det nog snarare är så att de flesta har sådant som de får kämpa med men att autisterna har betydligt mer.

Jag hade kanske önskat mer tankar om att det rör sig om ett spektrum, att även om man inte kan vara ”lite autistisk” kan man ha flera av de drag eller svårigheter som ingår i diagnosen men är de inte tillräckligt många är man alltså inte autistisk. Det är också lite svårt att förstå varför diagnosen ställs genom självskattningsformulär om den autistiska hjärnan är så uppenbart annorlunda. Förmodligen handlar det om ekonomi men det är ändå en aning förvirrande.

Clara Törnvalls bok har startat – eller återupplivat – en debatt om diagnoserna och jag har undvikit att läsa artiklarna innan jag själv hunnit fundera över boken. Själv kan jag se både fördelarna och nackdelarna – man kan bli begränsad av en diagnos, låta svårigheterna man har papper på få förbli något man inte ens försöker arbeta med. Men man kan också få en helt annan frihet. Man kan få svar på varför något faktiskt är så svårt och man kan få hjälp av andra som har funnit vägar att tackla problemen. Man kan få stöd i skola och arbetsliv och man kan – helt enkelt – få känna sig som en människa.

Similar Posts:

• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Tröstprästinnan
• I minnets labyrinter
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Granskning som inte når ända fram

I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.

Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:

När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.

Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.

Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”

Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.

Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?

Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.

Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?

Similar Posts:

• Rätt, lust och olust
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Girls rule the school
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Jag var en trogen seriestrippläsare. Vardagsrutin är en viktig komponent, det här att man slår upp tidningen bakifrån för en daglig dos. En bra serie blir en stark relation, ungefär som kokt ägg till frukost och jag har haft den till flera som exempelvis Snobben, Blondie, Dilbert, Katten Gustaf, Rocky…

Länge var Kalle och Hobbe, eller Calvin and Hobbes som de heter i det amerikanska originalet, en sådan stark, vardaglig vänskap. Serien tecknades av Bill Watterson mellan november 1985 och december 1995.

Nyskapandet av serien upphörde alltså nästan exakt när bredbandsabonnemangen började rullas ut i stor skala. Detta är således en av de sista riktigt spridda syndikerade seriestripparna. Drygt 2400 morgon- och kvällstidningar världen över publicerade Kalle och Hobbe dagligen 1995.

Numera finns hela utgivningen tillgänglig i ett maffigt samlingsverk om fyra tunga band i storformat, alltsammans paketerat i en stryktålig kassett.

Stripparna är ordnade kronologiskt. På söndagarna publicerade Watterson en halvsides färglagd episod, som brukligt var i dagspressen, men jag är svagare för vardagarnas kortare svartvita strippar. Det är förstås inte meningen att man ska läsa dagstidningsserier i lyxiga samlingsverk. Den dygnslånga väntan på nästa episod är en viktig rytm för att bygga upp starka band. Men bokutgivningen möjliggör ett kärt återseende.

Bill Watterson har pekat ut Snobben av Charles Schulz som en viktig inspirationskälla. Och det finns en mängd uppenbara beröringspunkter. Barnets perspektiv gentemot de vuxna som bestämmer, den lekfulla förflyttningen fram och tillbaka mellan enkla skämt och filosofiska bråddjup, persongalleriet där olika figurer över tid representerar samma slags temperament och värderingar och skapar massvis med igenkänning.

På samma sätt som Snobben dagdrömmer om äventyrliga flygstrider mot den Röde Baronen fantiserar sig Kalle ut i universum som rymdmannen Spiff. Det brutala uppvaknandet inför lärarens stränga blick i klassrummet är en återkommande dråplighet med hög igenkänning.

Och mycket av humorn ligger i de små variationerna på en och samma repeterade scen. Upplägg som tecknaren upprepar och bara skruvar på lite, lite. Kalle stör sin pappa i läsfåtöljen. Kalle har med sig en lunch som äcklar skolkamraten Susie Derkins, mobbaren Moe klår Kalle på pengar, snöbollskrig utbryter mellan Kalle och Hobbe eller mellan Kalle och Susie.

En annan sida av komiken är Kalles överreaktioner mot små orättvisor. Sådant som att man måste gå och lägga sig eller göra sina läxor eller vänta i ösregn på skolbussen. Han blir oproportionerligt arg och omgivningen, inte minst Hobbe eller Kalles föräldrar, tvingas hantera denna vrede på olika sätt.

Överraskningen är också en del av det roliga. Hobbe är en foglig vän. Men emellanåt, utan förvarning, förvandlas han till ett rasande vilddjur av bara muskler och tänder. Tydligen hade Bill Watterson en katt, Sprite, som hade för vana att komma störtande från de mest oväntade bakhåll, berättar han i förordet.

Vid en omläsning i samlat skick tycker jag mig få en märklig överblick. Det är slående hur tecknaren redan från början fann sin form. Kalle och Hobbe är fullt igenkännbara redan från start 1985. Under seriens första månader är varje stripp en avslutad helhet. Men bara ett år in i produktionen har Bill Watterson börjat ägna sig åt längre, sammanhängande berättelser som utportioneras episod för episod under flera veckor. Det kan vara att Kalle har fått en roll i en skolpjäs (som lök) eller att Kalle har barnvakt en kväll. Ännu längre fram, fem år in i produktionen ungefär, tar Watterson ut svängarna ytterligare. Kalle duplicerar sig själv (!) och plötsligt tampas föräldrarna, skolan (och han själv) med ett halvt dussin Kalle-kopior. Dagdrömmarna förflyttar honom även in i en för stor trenchcoat, bredbrättad hatt och formfulländad Crime Noir.

Det är en styrka att Kalle och Hobbe utvecklas så pass mycket utan att spränga den på förhand givna strama formen. Kalle är och förblir småskolepojke. Hobbe är en tygtiger. De tre, fyra serierutorna består. Men med åren blir pratbubblorna större i takt med att Kalles filosoferande djupnar. Han hinner liksom få mer och mer sagt medan kälken eller skrindan, beroende på årstid, störtar utför en galet brant slänt. Hobbe sitter alltid bakpå, troget lyssnande. Det är en evig vänskap.

Similar Posts:

• En fumlig debut
• Frihet och ansvar
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• En eremits inre liv
• Serier – inte bara för barn