A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Från utsidan ser allt säkert perfekt ut – både hon och Sebastian har bra jobb och bor i en fin lägenhet i Stockholm. Men under ytan och under alla fina kläder är det raka motsatsen. Sebastian har träffat en ny kvinna men är fortfarande kontrollerade, svartsjuk och grym och Kates kropp bär ständigt spår av hans slag och sparkar.

För att glömma och döva smärtan har Kate börjat dricka, vilket gör att bestraffningarna från Sebastian bara ökar. När hon dessutom blir av med jobbet på grund av sitt missbruk spricker den fasad hon försökt hålla upp mot både kollegorna och sin familj.

När hon till slut kommer bort från Stockholm med hjälp av sina föräldrar bär det av mot Filipstad, där hennes föräldrar äger ett sommarhus.

Kate får huset i present av dem och flyttar dit. Hon har inget jobb men är ändå stärkt av att ha lämnat sitt eländiga liv bakom sig. Trots flytten tycker Kate att hon ser och hör Sebastian överallt och detta bidrar till en ständigt närvarande stress i hennes liv.

Kate hinner knappt installera sig i sitt nya hus förrän det blir problem med vattentrycket och en vattenläcka är ett faktum. Kate får dit ett grävföretag som försöker lokalisera var ledningen har gått av men istället för att hitta svaret på vattenläckan hittar de istället två lik i trädgården. Liken ligger i en träkista och är tätt ihopslingrade, som om de kramade varandra.

Grävföretaget ringer polisen men innan polisen hinner komma till huset så hinner Kate ta en noggrannare titt på kropparna. Hon ser att det ligger en medaljong i graven och hon tar, utan att tänka på följderna, upp den.

I och med medaljongfyndet börjar Kate söka efter information om vilka det skulle kunna vara som hittats döda på hennes tomt. När Kate letar runt hittar hon dagböcker i ett mindre hus på tomten och hon börjar nysta i det förflutna.

Jordoffer är uppbyggt i två parallella spår – nutid och 1947.

Under 1947 får vi följa två ungdomar som blir kära, Alice och Gabriel. Alice är dottern i den rika familjen Stenqvist och Gabriel är sonen till den fattige Erik som jobbar för den rika familjen.

Kärleken mellan Alice och Gabriel är på många sätt omöjlig på grund av de sociala hierarkierna och dessutom är friktionen mellan de bägge familjerna stor. Det finns nämligen mörka hemligheter som påverkar samtliga vuxna.

Det nutida händelsespåret med frigörelsen från Sebastian är det som fångar mig mest. Berättelserna från 1947 blir ibland långrandiga och omständliga även om det självklart också bygger berättelsen.

Jordoffer är en berättelse om att hitta sanningen, om kärlek över sociala gränser och om maktmissbruk och är en bok väl värt att sjunka ner med i fåtöljen efter julgröten.

Similar Posts:

• Kalla brott och osynliga händelser
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Välskriven västkustdeckare
• Bränner och berör
• Hemligheter och lögner

Den tryckande, obehagliga, obegripliga stämningen fångas på kornet. Miranda är och måste vara på helspänn; lyssna av, känna in, ligga steget före. Ständigt beredd på förödmjukelserna som förstärks av att de så ofta kommer från de som ska skydda och värna henne. Men också mottaglig för den ömhet och värme som finns där korta stunder.

Det gör ont att läsa om denna lågintensiva barnmisshandel på det psykiska planet, ännu ondare för att det är något så omedvetet över den. Det är så lätt att bortförklara de enskilda händelserna men mönstret är tydligt. En mamma som inte vill vara mamma och därmed inte kan, inte orkar vara en bra sådan. En instängd värld och en alldeles för tung börda som vilar på ett barns späda axlar.

Spänd till bristningsgränsen blir Mirandas uppvaknande till att hon inte måste vara så till lags brutalt och destruktivt. Räddningen är den bildsaga hon skapar och den terapeut som möter henne i den och småningom visar på andra vägar och möjligheter. Gymnasiet som hon inte klarade av att slutföra kan läsas på folkhögskola och där, fri från familjen, kan hon äntligen börja utvecklas mer på sina egna villkor.

Det är en utvecklingsroman om utveckling med förhinder, med bindningar och beroenden som stör och förstör, och där friheten innebär andra motgångar och svårigheter. De tidiga sveken skapar en beredskap för senare sådana i vänskap och kärlek men också en skörhet och en tro på att det måste kunna sluta annorlunda.

Vi befinner oss i ett Edelfeldtland välbekant sedan 1980-talet, med sagan och poesin som går hand i hand med nutidsmarkörerna, med längtan efter att passa in och vara som andra spänd mot en önskan om att vara sig själv och odla sitt annorlundaskap, med människor som inte alltid är sympatiska men ofta mycket mänskliga i sina tillkortakommanden.

Det är korta kapitel som i sig är indelade i korta stycken, så textflödet bryts hela tiden visuellt. Det blir som en andningsrytm eller kanske hjärtslag, kanske för att ge läsaren pauser – eller för att berättaren behöver dem. Det blir också effektfullt när detta någon gång bryts av ett betydligt längre textsjok. Språket är på en gång precist och vardagligt. Det är tydligt att vissa ord är valda med omsorg för att ge vissa associationer och effekter, liksom kursiveringar och versaler, men det känns inte konstlat.

Jag brukar tycka väldigt mycket om Inger Edelfeldts böcker men här är det något som håller mig på avstånd utan att jag kan sätta fingret på vad. Det är bra men inte så bra som jag väntat mig. Men några veckor efter läsningen bläddrar jag i den och varje gång min blick landar på ett stycke är jag omedelbart där igen, i känslorna och stämningen, och måste förvirrat konstatera att jag påverkades mer än jag var medveten om.

Similar Posts:

• Allt du inte vill veta
• Snärtigt, hisnande och skavande
• Mat som kärlek
• Värdet av ett liv
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna

Jag vill verkligen tycka att Therese Widenfjords Övervintra är bra men tyvärr, för mig känns det som terapipoesi. Det må komma direkt ur hjärtat, ur blodet, ur veka livet men det räcker inte för att det ska bli bra litteratur – det självupplevda kan i själva verket kräva mer än det rent uppdiktade.

Upprepningarna, rimmen, de splittrade raderna – det blir som försök att leva upp till en viss idé om lyrik och det känns märkligt att någon som arbetat professionellt med litteratur i ett decennium ger ut något som ter sig så ofullgånget.

När jag tycker att något är bra behöver jag sällan söka mig till andras åsikter och recensioner men nu, när motsatsen är fallet, kan jag inte riktigt lita på mitt omdöme och så läser jag de bloggrecensioner jag hittar. Det är andra utmattade som tycker att den är riktigt bra. Kanske är det den direkta speglingen som fungerar när man delar den specifika erfarenheten?

Men det finns också korta stycken som ändå fastnar, där glimtar det av något som går bortom det övertydliga och säger något mer:

Jag vet inte
hur järven
tog sig in
Jag vet inte
när
Jag vet bara
att nu bor den
inuti
Vakar
strax där invid hjärtat
Med klorna tjocka och
vassa
mot revbenen
som snart
inte håller längre

Similar Posts:

• Naturen kallar på oss
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Dikter som kött och frukt
• Allt du inte vill veta
• Stillsamma reflektioner nära naturen

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Skilsmässans efterbörd
• Att välja och skriva sitt liv
• Utveckling med förhinder
• Lukt av ladugård, depression och död

Hon är hans baby och totalt uppslukad men snart smyger sig något som skaver in i relationen. Han har åsikter om vad hon gör och vilka hon träffar, ifrågasätter och skuldbelägger, och Samira blir osäker. Hon, som har koll på sina tjejkompisar och hur killar behandlar dem, kan inte se vad hon själv är med om.

Det är ett skolboksexempel på en begynnande psykisk misshandel med den extra dimensionen att Samira och hennes kompisar lever i en kultur som mycket tydligt skiljer på värdet mellan män och kvinnor och hur de senare får och kan bete sig. Inte ens Samiras mamma, som är en fantastisk kämpe och förebild, ifrågasätter sin mans myckna bortavaro mer än någon enstaka gång. Men det är ändå hos familjen och vännerna tryggheten finns. En taxifärd till sjukhuset, inklämd mellan syskonen och med modern där framme, blir en paus.

Det är hårt att vara tonårstjej. Så mycket att leva upp till, så många ömsesidigt uteslutande krav. Damned if you do, damned if you don’t. Och med sociala medier är det enkelt att få sitt rykte förstört; en bild i fel telefon når över hela världen.

Det är mycket som ska in på de knappt tvåhundra sidorna och jag kan tänka att det hade kunnat bli fler böcker av det, för att ge vissa saker plats att utvecklas. Ibland blir det lite väl tillrättalagt och ibland hänger det inte riktigt ihop, som moderns skrivande – som går från att Samira översätter hennes saga till svenska till att bli en färdig bok nästan utan att något mer av processen nämns.

Trots att det är svåra upplevelser och jobbiga saker det handlar om finns det en upplyftande ton. Det finns vägar ut och förbi och framåt eller åtminstone till förändring, även för föräldragenerationen. Det finns andra som delar samma erfarenheter och det finns vuxna som ser och förstår mer än man kanske tror.

Jag känner mig ganska gammal när jag läser, fjärran från dem det handlar om, förstärkt med ett språk jag inte behärskar. Det är förortens språk och enstaka ord måste jag googla för att förstå överhuvudtaget. Men jag vill förstå, jag vill veta vad och hur Samira och Amina tänker och jag vill att de ska fortsätta sitt systerskap – för tillsammans är de väldigt starka. Och väldigt roliga.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• Oväntad vänskap
• Till storms mot det tierpska patriarkatet
• Ömsint skildring av vänskap och förlust
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre