Xiomara och hennes tvillingbror trängs mellan mammans krav på absolut skötsamhet och tonårsvärlden omkring sig. I sig. Xiomara börjar få upp ögonen för det motsatta könet, men framför allt har hon själv på senare tid blivit synlig på ett nytt sätt. Hon är lång och stor och kurvig, och var hon än visar sig tar sig människor rätten att kommentera hennes kropp och dra slutsatser om vem hon är. Hon försöker freda både sig och brodern med nävarna, med en och annan vass replik, men mest är hon tyst. Försöker hålla sig under radarn.

Fast inuti pågår en kamp, och då finns anteckningsboken i läder som Xavier, eller Tvilling, gett henne på den gemensamma födelsedagen. I den skriver hon dikter och utkast till skoluppgifterna Ms Galiano ger henne, personliga utkast som sedan inte blir de hon verkligen lämnar in. Ändå ser Ms Galiano något i Xiomaras texter och uppmuntrar henne att ansluta sig till poesiklubben som träffas utanför skoltid, på tisdagseftermiddagarna.

På tisdagseftermiddagarna, när Xiomara förväntas vara på konfirmationsundervisning, men där hon vantrivs och tvivlar och ställer frågor som Fader Sean har svårt att svara på. En undervisning hon mer än gärna skulle hoppa över, om bara hennes mamma någonsin skulle kunna förlåta det.

Xiomaras dikter, de hon läser högt för sig själv framför spegeln i badrummet, utgör inte bara en del av romanen Poet X. De utgör hela romanen. Kanske borde det innebära att det inte är en roman alls, utan en diktsamling, men det har jag svårt att gå med på. Det är en berättelse, och gestaltar karaktärers yttre och inre liv på ett förbluffande nyanserat och fängslande sätt.

Det blir för många oförenliga krafter. Lust, uppror, ett sökande som kräver svar. Som kräver att man sätter ner foten och höjer rösten. Exploderar över alltför snäva gränser.

Konfrontationen blir oundviklig.

Fast jag egentligen läser rätt begränsat med poesi har flera diktsamlingar slagit ner som små bomber i mig de senaste åren. Visat hur dikter kan utgöra så mycket större berättelser än jag föreställt mig. Jaqueline Woodson med sin poetiska självbiografi Brun flicka drömmer. Marit Kapla med sin skildring av en hel bys befolkning i Osebol. Och så nu Poet X, en ungdomsbok som kommer att linda ditt upproriska gamla tonårshjärta mellan sina fingrar.

En invändning har jag. När man sätter betyg på böcker (eller kanske snarare läsupplevelser) går man ofta på någon sorts känsla, och det kan vara svårt att redogöra för exakt hur man resonerat, men i det här fallet vet jag precis vad det är som gör att den här romanen inte helt enkelt är en fullpoängare. Jag måste dela ut ett minuspoäng för slutet. Det framstår som tillrättalagt och gulligt, ovanpå vad som annars känns som en brutalt uppriktig berättelse.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Det som inte kan göras ogjort
• American Girl

for at give tingene
navne
må jeg først
iagttage
iagttage
iagttage
jagte
jagte
jagte
en sø af bladguld
et højt hurra for
næste svømmetag

Jag läser ur Lasse Thornings diktsamling högt rakt ut i rummet. Uppehåller mig vid orden, smakar, låter dem klinga av i varje diftong. För är det inte det som är behållningen med danskan som språk? Jag har hört Lasse Thorning och flera andra danska poeter läsa sina dikter på slam i Köpenhamn, jag har inte alltid hängt med i varje betydelse, men kan alltid tillgodogöra mig dessa läsningar som behagliga upplevelser. Ljudmattan som tillåter ett ord att bli så långt och svajande. Kanske är det att danska poeter har en tradition av att läsa mer dramatiskt, men för mig blir hela språket därigenom en större känsloyttring. Något att ta ut svängarna i, en tango som tilltalar magdjupet. Man brukar säga att svenskan låter som en klingande melodi för de som inte förstår den. I så fall är danskan dess syster med mera tyngd.

Thornings diktsamling, som är hans debut, har vissa spår av poetry slam, absolut. Det finns en rytm, en vilja att underhålla, en faktor av igenkänning och den där sortens milda samhällskritik i förbigående, som slamscenen så ofta sysslar med. Men här finns också en berättarvärld som berör både längtan tillbaka till ursprunget, rädslan att ta klivet ut i livet, vara människa, och till viss del även funderingar kring könet. Vad är det att vara man? Vad är barndomens drömmar värda ur den vuxne nyblivne faderns perspektiv?

når jeg siger kroppen
er det egentlig det jeg mener
kødet er tungt
jeg tænker på en lethed
den tomhed der gør at vi kan
bevæge os fra sted til sted
uden at gå midtover

(…)
jeg vender tilbage
til startskuddet
alle verdenshjørners kapløb
og får en idé
jeg skal skride
lade revolveren
blive en rigtig krudtkarl

det er egentlig det jeg vil
men jeg tænker på tomheden (…)

Kroppen är den förankring ur vilken vi förstår omvärlden. Thorning skriver att han vill vara apunge igen, drömmen om att vara den förste att hitta ett yxskaft att glatt springa och visa upp för de andra. Att få vara barndomens cowboy som upprätthåller i lagens namn. Denna längtan tillbaka till en enkelhet, som förmodligen aldrig har funnits; men jag känner igen mig i den. Det är mänskligt att leta efter sitt sammanhang, att söka mening. Blev livet som du tänkt dig? ”Det er egentlig det jeg vil” upprepar Thorning, som ett mantra, som ett sätt att omskapa sig, att ge sin egen väg betydelse. Att provsmaka olika drömmar och testa om det går att sätta in sig själv i dem.

Jag gillar den här barnsliga rösten, som med lätta fraser söker reda ordning. Som när Thorning tagit över sin pappas verktygslåda; ”men en papegøjetang hjælper ikke stort / når man prøver at reparere sine gener”. Eller när han mitt i en dikt brister ut utan förbehåll: ”det gør pisseondt at være menneske”.

Självklart går en del av undertexten mig totalt förbi. Danska är inte mitt förstaspråk eller ens mitt andraspråk, och det är lätt att tro att man begriper mer än man faktiskt gör. Att snabbtolka ord som ju nästan är svenska, att självgott skynda över nyanser. Att det är dikter det handlar om ökar kanske chansen för feltolkning ännu något steg… På gott och ont, ska tilläggas. Danskan som språkbarriär skapar ett mysterium, för mig en förhöjelse, som gör att jag gärna återvänder.

Avslutningsvis en liten fras om hur vi aldrig riktigt förstår varandra, eller når fram till varandra. En av alla dessa fraser att vika för och spara i Lasse Thornings fina debut.

jeg er bange for mennesker
når vi mødes udveksler vi nerve
og strækker hals
spejder efter et hul i hilsnernes fjollede muskel

det er svært at fortælle noget vigtigt
jeg har kun plads til
at pible beskeder

Similar Posts:

• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Hygge och huggtänder i en dansk villastad
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Det upproriska hjärtat

Du är ju Slam-poet, hur kommer det sig att du började med det?
Efter 11 september 2001 återvände jag från New York, väldigt chockad, med en tomhetskänsla och sökande. Jag skrev inte längre samma typ av texter som jag hade publicerat under 2001 och 2002 så jag kände att jag behövde hitta en kanal för de nya typer av texter jag hade börjat skriva. En vän, en känd tysk författare, sa åt mig att testa Poetry Slam. Jag provade första gången vintern 2001 och kände mig hemma med en gång. Jag uppträdde i många år och lämnade Slam-scenen vid årskiftet 2006/2007.

Vad är ditt bästa resultat och har du varit på de individuella mästerskapen i Poetry Slam?
Med mitt lag ”Tha Boyz with tha Girlz in tha Back” vann pris för bästa lag Slam 2005 på All German Slam Championships. Ett år tidigare var jag den enda kvinnan i the Single Slam Finals, även det på All German Slam Championships. Bättre än så har jag inte presterat på den officiella Slam-världsscenen. Jag är särskilt stolt och glad över alla inbjudningar och samarbeten som mitt engagemang på slam-scenen har belönat mig med. Även de inspirerande mötena med andra slam-mästare har varit extremt roliga.

Hur känns det att läsa på scen? Blir du någonsin nervös?
Slam är lärorikt på den punkten. Nästan inget kan skrämma en på scen, men även jag har tillfällen då jag blir nervös. Jag tycker inte om att uppträda inför för många människor jag känner som mina föräldrar, min pojkvän, ex-pojkvänner etc. Den bästa publiken består av främlingar.

Vad tycker du om Poetry Slam som koncept?
Konceptet är idiotsäkert. För organisatörer, och medverkande är det en lätt vunnen framgång – sen blir de rastlösa och vill ha mer… så är nästan alltid fallet. Vidare ambitioner och högre mål får många att vända sig ifrån Slam-scenen. Det friskar upp scenen när nya talanger tar sin plats. Jag vill tillägga att Poetry Slam är tvärtemot vad många anser inte ett litterärt koncept, det är underhållning med bokstäver.

Hur involverad har du varit i översättningen av dina dikter och skapandet av din diktsamling på svenska? Du sa på bokmässan i Göteborg att det var den första gången du presenterades för boken. Menade du då överhuvudtaget eller som färdig produkt?
Jag visste att den begåvade översättaren och poeten Cecilia Hansson arbetade med översättningen och att Madeleine Grive hade köpt rättigheterna till Sag doch mal was zur Nacht som publicerades 2006 på mitt tyska förlag Voland & Quist. Jag blev väldigt glad och smickrad över det. Det här året har även en annan av mina diktsamlingar Klimaforschung från 2008 publicerats på franska. Jag hade mejlat med Cecilia, men inte mer än kanske 5 mejl med frågor om texten och problem kring översättningen. Jag höll den svenska utgåvan av min bok för första gången torsdagen den 22 september vid kl. 14.00. Det var underbart.

Dina dikter är väldigt rytmiska och lätta att läsa och är annorlunda att läsa tyst om man jämför med dina läsningar på scenen. Är de menade att läsas högt på scen eller tyst för sig själv?
De här dikterna som jag publicerade 2006 är sannerligen väldigt ”verbala”. Jag skrev dem främst med syftet att läsa dem högt på Slam-scener, det är förmodligen därför de också har ungefär samma längd allihopa. Det uppdrag jag gav mig själv var att skriva om allt som är svårt att tala om: misshandel, Auschwitz, svåra relationer, kärlek, känslor etc. Jag är glad att de tolkas som monologer och behandlas som det. Det händer att skådespelare använder dem till sina antagningsprover på olika scenskolor. En scenversion av hela diktsamlingen spelas i Tyskland nu. Det vore roligt om det händer även i Sverige.

För mig finns varje dikt i tre versioner: den skrivna versionen, den framförda versionen och den tysta läsarens version. Alla tre är speciella och lika viktiga.

Vad betyder poesi för dig?
Poesi är mitt medel mot världen, för världen och i världen. Jag använder poesi för att påminna mig själv om vissa dagar och händelser, fakta, verkligheten i andra människors liv och för att legitimera mig själv i världen. Den betalar också mina räkningar. Jag tar poesi väldigt seriöst. Med en vink i ögat.

Vad vill du säga till dina läsare och din publik? Jag vill inte lägga mina analyser av dina dikter i munnen på dig, jag vill höra vad du menar med dem. Är de menade att underhålla eller säga oss något viktigt. Om det är fallet, vad?
Vissa talar till dig tillfälligt, vissnar och passerar. Andra kanske fastnar hos dig. Jag hoppas att jag skapar en betydelse i läsarens liv. Ibland handlar mina dikter om väldigt enkla saker: en snigel till exempel, saker som är lätta att upptäcka och undersöka. På lång sikt och med en andra blick på dem kanske du upptäcker en brist på ord i allt babblande, överproduktionen av bilder etc. Jag hoppas få röra dig, kära läsare, på något (positivt) sätt.

Är det några andra språk, utom den svenska och den franska diktsamlingen du är översatt till?
Enstaka dikter är översatta till många språk: kinesiska, vitryska, amerikansk engelska, polska, spanska, katalanska, norska (av Torild Wardenaer) med flera.

Du är fortfarande ung och redan väldigt framgångsrik. Vad vill du göra i framtiden med livet och med poesin?
Livet har sina egna planer, har jag insett. Jag vill vara lycklig med min pojkvän och jag ber för hälsa och välbefinnande för min stora familj. Poesi måste få finnas sida vid sida med mitt övriga liv, annars är det förödande. Just nu jobbar jag mer och mer med radio och tidningar, som jag älskar. I hemlighet önskar jag att får göra fler filmer…

En sista fråga. Jag pratade med många på bokmässan som såg dig framträda där, även jag gjorde det. Jag tror att jag talar för alla när jag frågar när du kommer till Sverige nästa gång?
Ja! Tack för lovorden. Jag är beroende av vänliga människor och en hjälpande hand för att ta mig till Sverige: Goethe Insititut, Madeleine Grive och alla på hennes förlag 10TAL Bok etc. Jag vet än så länge att jag är bokad för Norge i mars nästa år. Vi får se vilka andra stopp jag gör på min nordiska turné. Jag gillade mötena med den svenska publiken mycket.

Du måste föreställa dig känslan av att plötsligt bli läst, och förstådd på ett språk främmande för dig själv. Det är en överväldigande känsla.

Camilla Hällbom och Lina Arvidsson

Similar Posts:

• Poetry slam på papper
• Slamsugning!
• Det gör pissont att vara människa
• SM i poetry slam 2011
• Dagensbok + Pride = SANT!

Redan nu tipsar Lina om att Sagolika bokförlag har sagostund varje dag kl 15 i sitt tält i Kungsträdgården. Senare idag, kl 16, läser Prides favoritpoeter från Poetry slam SM sina dikter på kulturscenen i Kungsträdgården, ”det är radikalt, snabbt, rimmat, orealistiskt, magstarkt, varsamt, både och samt varken eller”. Dessutom får ni absolut inte missa Linas egna läsning på Beyond Retros Pridefest imorgon. Drottninggatan 77 mellan 15 och 19. Det utlovas regnbågsfärgade cup cakes, föredrag och musik.

På lördag bjuder vi i redaktionen på dagensbok på vår stora Pridespecial där vi har samlat alla böcker på temat. Det blir alltifrån klassiker till bögsex, queer poesi, pirrig förälskelse, avancerade teorier och barnböcker. Upptäck, minns och läs!

Similar Posts:

• SM-final i Poetry Slam 2010
• Lyckad Litteraturtårta!
• Det upproriska hjärtat
• Vecka 29 på dagensbok.com
• Ett äventyr utan spänning

SM i poetry slam gick av stapeln i Visby i år. Arrangemanget skiftar ort från år till år, och det tillhör förmodligen de svenska mästerskap som det skrivs minst artiklar om. Så här kommer en liten.

Jag tävlade för Gatsby, ett av två lag från Malmö. Staden Visby var en ny erfarenhet för mig. Vertikala kullerstensgator och ständig sol. Det överdrivet pittoreska i att vara omgiven av en mur och poliser som kollar så att man inte dricker på offentlig plats, fick oss att känna det som att vi var utomlands. Poeter drällde kring som nervösa hjordar, kedjerökande och hispigt repeterande sina egenskrivna alster. För en utomstående kan det stundtals vara svårt att till fullo uppskatta den interna stämning som skapas mellan de poeter som varit med år efter år.

Årets stora skandal blev Boråslaget som missade sin färja med två minuter. Tävlingsledningen var dock snälla, och utnyttjade teknikens under. De unga tjejerna från Borås fick läsa in sina dikter under tidsbegränsad inspelning som sedan visades upp på storbild. Det hela ledde till skifte av lokal (något jag, om jag vill, kan skylla mina låga poäng på i första baotet…).

Ett baot är det samma som en omgång. Fyra lag möts och de fyra poeterna läser varsin dikt. Poängen ger en ranking, både individuellt och lagmässigt.

Scenen utomhus var Almedalsscenen, mer känd som politikernas estrad en gång om året. Maffigt värre, men svårt att nå ut till publiken, som satt flera meter ifrån scenkanten. Och oftast inte var så överväldigande stor heller… SM i poetry slam lider allt som oftast av publikbrist. Jag har bara varit på ett arrangemang som överbevisat den regeln, och det var förra årets SM i Uppsala.

Innehållsmässigt var SM en återspegling av det hat som frodas på komediscenerna just nu. Det är helt enkelt inne att hata, både det ena och det andra. Vi hatar politisk korrekthet, vi hatar Sverigedemokrater, vi hatar småstäder och vi hatar bloggare och överdriven trendkänslighet. En vass tunga skulle vilja påstå att vi helt enkelt hatar vår samtid.

Poeter som skiljde ut sig stilmässigt var bland andra Jenny Wrangborg med sina entoniga mässande dikter om arbetarklassen, Amer Sarsour med sin medryckande rapp, Michaela Åberg med sina dräpande metaforer och slutligen årets vinnare: Tobias Erehed med sina underfundiga gammelpoetiska alster uppläst på sävlig norrländska.

Lagfinalen vanns av Malmölaget, som därmed försvarade sin titel från året innan. Josef Hoffert var med i båda dessa lagkonstellationer. Han var också den enda Malmöpoet som nådde individuell final. Mitt lag, Gatsby, kom tvåa i lagfinalen, vilket kändes helt okej det med. För er som vill se rörliga bilder finns mycket att hitta på youtube, sök på sm i poetry slam 2011 bara.

Individuellt slutade jag på plats 24, och Anna Nygren som också skriver för oss på dagensbok, kom på plats 34.

Similar Posts:

• SM-final i Poetry Slam 2010
• Dagensbok + Pride = SANT!
• Slamsugning!
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Det gör pissont att vara människa

Trots att man som jag satt i juryn och alltså får vara med och sätta poäng är det inte säkert att resultatet blir som man tänker sig eller önskar eftersom juryn består av fem grupper och både den högsta och den lägsta poängen räknas bort varje gång. Men av någon anledning koras det alltid en värdig vinnare.

Det blev Niklas Mesaros från Göteborg som tog hem trofén, en nykomling i Poetry Slam-sammanhang där många deltar år efter år. Han vann tack vare en närvaro som gjorde att det var lätt att tro på varje ord. Niklas dikter är genialiska ordlekar som går ut på att hitta andra betydelser och meningar på orden. Då blir hjärtklappning helt plötsligt en väldigt intim handling och den vackraste bilden, men jag saknade ändå känslan av att bli klappad på det där hjärtat.

Därför blir mina tre absoluta favoriter från finalen inte vinnaren utan tre andra poeter som trampade rakt in i mig, klappade och slog mitt hjärta.

Malin Jakobsson skriver dikter som till skillnad från så många kvinnliga poeter inte handlar om att vara kvinna utan dikter som är allmängiltiga. Det är dikter att identifiera sig med som människa. De är burdusa, på rim, om ensamheten, litenheten, hopplösheten. Karleken är en diss mot kärleken:

Den här kärleken, säg något som är bra med den, är inte den i själva verket en fånig figur som sänker förnuftet till nivån hos djur. Själv tror man ofta att man gått och hittat något stort sen ja ägnar man sig åt den där känslan så att inget vettigt blir gjort. Allting annat det får stå och vänta på sin tur eftersom all tid och energi ska inriktas på en enda figur gång på gång på gång på gång gå på samma nit, man glömmer sig själv och då hamnar man i skit.

Matiss Silins, poeten med den fantastiska rösten, inledde med en dikt om att vara elva och tjuvkika på kompisens storasyster i duschen, smygläsa dagboken, hitta öppnade kondomförpackningar i den. Hur dom skrev hennes telefonnummer på dörrar till allmänna toaletter och männen som ringde. Om dubbelheten i att hon i diktens nu driver en sexblogg, där dagboken är vidöppen, mejladressen tillgänglig. Det är dikter att skratta åt, samtidigt som bråddjupet och samhällskritiken finns närvarande i varenda mening.

Allra först ut i finalen var Vilska Lindgren som också var en fjärdedel av Malmö laget som vann lagtävlingen som avgjordes tidigare på lördagen, tillsammans med Lovisa Malmgren Appelqvist, Rijal Mbamba och Josef Hoffert. Hon inledde med en dikt om dom där sista metrarna hem. Om att vara tjej och rädd för att han som följer efter har suttit hela nattbussresan och stirrat på en, för att han ökar sina steg när hon ökar sina steg. Hur hon gång på gång intalar sig att hon inte är rädd, att hon är stark, att hon kan slåss. Att hela tiden upprepa ögon, strupe, kuk och knä. Att famla efter mobiltelefonen och tillslut vekna för rädslan och ringa den där killen som hon är på väg hem till och avslöja rädslan. Hur han springer alla trapporna ner för att rädda henne. Och jag vill bara kräkas. För jag har hört den här historien för många gånger. Och jag vill aldrig behöva höra den igen. Förutom från scenen när det är Vilska Lindgren som står där för hon gör den så fantastiskt bra.

Similar Posts:

• SM i poetry slam 2011
• Dagensbok + Pride = SANT!
• Det gör pissont att vara människa
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Poetiskt om en relations eventuellt sista dagar

Boken börjar med små essäaktiga texter om företeelsen och jag vill citera "Det går inte att tävla i poesi därför gör vi det." Boken är ingen tävling utan ett sätt att föreviga något så flyktigt som publik och poeters möte men det sker på publikens bekostnad publiken är inte med hela det teatrala avslappnade är inte med. Sättet som jag avnjuter texterna bäst på är som en slags termometer i tidens anus, jag får dock problem att komma fram till ett enigt utslag av denna termometer men mycket feber är det nog eller det är då jag gillar denna samling när det är feber när det berättas något när det gestaltas och åsikter inte bara slungas ut banalt och tråkigt. Det får gärna vara omoget men inte tråkigt slentrianmässigt. Jag kan tycka att lite drygt hälften av texterna lämnar mig ganska oberörd men de kanske berör andra läsare och det är väl det fina med en sådan här samling. Det bittra är väl att man vill höra mera av rösterna som tilltalar en men det är mycket få som är representerade med mer än en dikt var och så undra jag lite om det är jag som kommer in i någon slags läsart eller om det verkligen är så att det är bättre texter i andra halvan av boken?

Roligt är också att känna igen namn från Göteborg trots att jag inte direkt hänger på poetry slam-hak som hängmattan. Jag noterar också de nysvenskt klingande namnen och de två ungerskt klingande. Jag fundera på skribenternas åldrar och annat ovidkommande. Det som berör mig är de som berättar något om sin barndom och gestaltar den jag har i det längsta inte velat nämna någon enskild för det är så många som inte blir nämnda då i ett sådant här sammanhang men ändå dikten om mobbingoffret som blir itutad att pinka på kraftledningen ruskar om mig rejält och spydikten luktar det om och om det är positivt eller inte det är en bra fråga. Det finns en gammal definition att poesi inte går att återberätta de texterna här som jag gillar kan jag sätta etikett på som jag nyss gjort, jag älskar även avsugningsdikten, stringtrosadikten och vad ska jag beställa-dikten! Så här kan jag fortsätta det har skett en resa, jag kan berätta något, men fortfarande gäller det bara drygt hälften av texterna, de andra kanske kräver scenen eller en annan läsare. Men hälften är väl inte illa varför ska jag haka upp mig på det. Jo för det andra det som jag skulle kalla talangen dras ned lite och det är synd eller?!. Lite nyfiken på vilka och hur urvalet till boken gått till och ordningen i boken det verkar vara lite tema, det är fler stjärtdikter i rad o.s.v.

Ja i stora hela så är det roligt att ha fått läsa de delarna jag gillade av boken liksom att få höra en hit, det är samma sak men ändå kittlande roligt. Tack svensk slam.

Similar Posts:

• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Plats i hjärtat för Håkan
• Ja, men vad är det som är queer?
• Skämt som inte är skämt
• En naiv idealist som dör på slutet