Ledsenheten kryper fram för varje sida. Här sipprar minnen in från barndomen med föräldrar som sällan visade ömhet. Föräldrarnas måttfullhet i kärleksbetygelser går i arv. En kram för lite – var det skälet till att det egna äktenskapet upplöstes?

När arbetsgivaren en dag ber Sylvie att bevaka och rapportera om arbetskamraternas insatser gör hon som hon blivit ombedd. Hon förstår att göra rätt. Att vara stark när man nyss blivit lämnad känns så mycket bättre än att visa sig sårad eller ledsen.

På bokens omslag finns bilden av ett lås och ett handtag – vilket är mycket passande för några av scenerna i romanen. Jag tänker att händelserna kunnat drivas framåt i ett annat tempo om den formats med thrillerns verktyg. Men då hade det blivit en annan roman som lekfullt ställt frågan: Vad vore livet utan en bra kökskniv?

Romanen ger i stället plats för Sylvies nuläge och tillbakablickar. Hon agerade inte utifrån hämndlystnad. Låsningen, känslan av att trängas in i ett hörn, är närmast att likna vid ett utdraget födsloarbete. Värkarna återkom men med långa mellanrum. I en plötslig och sista kraftansträngning blandat med klarsyn kommer det ur henne: ”Nej – nu går det inte längre!”

Många är bottnarna i en människas förtvivlan. Det kan röra sig om bristen på föräldrarnas ömhet, som jag redan varit inne på. Men också hur männens blickar är något som kvinnan/kvinnor ständigt måste förhålla sig till. Snyggheten tycks alltid slå andra talanger. En kvinna kan vara arbetsam och bra på att hålla ordning och reda. En sådan kvinna kan tillåtas att avancera, men bara till en viss gräns.

Också klassperspektivet gör sig tydligt i Bouraouis berättelse. Det är lätt för en kvinna i högre samhällsklasser att sätta ord på olämpliga sexuella närmanden. Att däremot ha föräldrar som aldrig pratat om kvinnors och mäns vitt skilda möjligheter i samhället, gör att man bara lärt sig sopa händelser under mattan. Då blir man aldrig någon Ebba Witt-Brattström som kan skriva av sig frustrationer under titlar som Historiens metoo-vrål.

I romanen varvas reflektioner med de jordnära händelser som utspelat sig i Sylvies liv. Jag får lust att läsa såväl Karin Johannissons Den sårade divan (nu måste jag verkligen ta tag i den!) och att läsa om Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Så fungerar bra böcker, de placerar sig ihop med andra böcker och aldrig vet man vilka som lierar sig med varandra.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• En magisk röst
• Om rädslan att mötas
• Ensamhetens labyrint
• Sommar av konsekvenser

De olika tidsplanen går i varandra och fram träder liv och landskap där utsatthet, kamp och ett hot om våld genomsyrar tillvaron. Också över de skenbart idylliska barndomsminnena kastar realiteterna sin skugga, en ständigt närvarande vetskap om hur skört allt är. Med algerisk far och fransk mor hör hon inte hemma någonstans, är ständigt den andra och ständigt utsatt för andras blickar, ord och godtycke. Också inom släkten, då morföräldrarna, som hon tillbringar delar av sin barndom hos, ser ned på hennes far.

Hon är dubbelheten men kan också se den utifrån och reflektera över den. Det våldsamma, hotfulla, politiskt instabila Algeriet, där modern kommer hem med sönderrivna kläder och en kvinnlig vän till familjen hittas brutalt dödad eller det tryggare Frankrike där modern paradoxalt nog känner sig klaustrofobiskt instängd. Båda är hennes.

Barndomsfriheten med bästa vännen Ali, med honom är hon mer pojke än flicka och de fantiserar gemensamt om kvinnor. En homosexuell övertygelse från tidig ålder, självklar, kompromisslös. Medan modern på sin tid, som liten flicka, fick stå ut med tidiga morgnars besök av familjevännen monsieur B. i huset dit man flyttat sedan det gamla bombats sönder under kriget.

Ungdomsfriheten i Paris, där det är dags att börja leva fullt ut men artonåringens skörhet delvis blir en black om foten. Kärleken, våldsamheten, underkastelsen. De går hand i hand och snirklar sig om varandra i kvinnoliven.

Hon lägger pussel med brottstycken av information, vrider och vänder på dem tills de blir hennes. Med dem bygger hon sitt liv, sin historia, sitt sammanhang bit för bit, lager för lager.

Visst gör det ont när knoppar brister men det som slår ut är värt det.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• Om rädslan att mötas
• Att leva i någon annans skugga
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Vem är du, bakom din professionella roll?

Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv.

Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När vi här alltså läser berättelsen om Guadelupe Nettel och hennes uppväxt ska vi alltså läsa den som sann; det som händer här hände också i verkligheten. Guadelupe Nettel föddes i Mexico City, växte upp i den före detta OS-byn från 1968 bland flyktingar från bananrepubliker över hela Sydamerika, slets mellan sina sjävbedragande föräldrars laissez faire-attityd och öppna förhållanden och sin ärkekonservativa mormor, flyttade till Frankrike som tonåring och lärde sig prata invandrarfranska, och blev till sist vuxen, lade sig på sin psykonalytikers soffa och berättade alltihop i form av den här romanen om Guadelupe Nettel som föddes i Mexico City…

Vi har en tendens att kräva sanning av allt som på något vis framställer sig som självbiografi, och bli väldigt upprörda när det visar sig både att författares minnen inte är pålitligare än någon annans, och att de (som författare, duh) inte nödvändigtvis är intresserade av objektiva sanningar. (Det heter ju ”berätta” – ”att rätta till”.) Vad kan man egentligen veta säkert om sig själv? När man sen ska använda romanspråket också blir det etter värrre – hur hanterar man kraven att dels skriva sanningsenligt om sig själv, och få läsaren att säga ”Just det! Precis så är det!” och fortsätta vända blad för att se vad som händer.

Man kan göra som Knausgård och återge varenda liten detalj av sitt liv i så minutiös detalj att det omöjligtvis kan vara annat än sanning även om det uppenbarligen är efterkonstruktioner. Eller så kan man göra som Hoppe, kasta autenciteten åt helvete och skamlöst ljuga som en häst travar. Eller så kan man göra som Nettel – inte helt olikt Nina Bouraoui – gör: ställa sig själv utanför, och nyfiket försöka förstå.

Det är märkligt, men sedan jag började med det här har jag en känsla av att jag försvinner. Jag har inte bara upptäckt hur okroppsliga och flyktiga alla dessa händelser är, att de existerat är i de flesta fall omöjligt att bevisa, det handlar också om något fysiskt. Vid vissa ögonblick som är helt oförutsägbara, känner jag ett oroande främlingskap i delar av min kropp, som om de tillhörde en annan person som jag inte känner

Det utlösande är detta: Som väldigt liten visar det sig att lilla Guadelupe har ett födelsemärke på hornhinnan. En operation kostar inte bara en förmögenhet – inte omöjligt, hennes familj har det ganska gott – utan måste också vänta tills hon vuxit färdigt. Under hela barndomen går hon alltså omkring med vetskapen att hennes ögon inte ser det andra ser, ofta med en lapp för det friska ögat för att träna det dåliga, en påtvingad vetskap om att alla intryck är ofullständiga men inte blir mindre verkliga för det. Hennes mor kallar henne cucaracha, kackerlackan, i den vuxna Guadelupes facetterade ögon blir hon en omvänd Gregor Samsa som tvingas bete sig som en människa, agera utifrån vad andra ser eller lita på sina egna intryck.

Om jag inte kunde räkna med mig själv, vem kunde jag då räkna med?

Det är en idé som då och då blir mer intressant på papper än på… eh, papper, om man nu fortfarande läser romaner så. Nettel berättar kyligt, rakt på sak, som om hon hela tiden vill klä ut sina intryck till sanning – vilket de ju faktiskt är, för vissa värden av ordet ”sanning”, men i slutändan ger jag höge farao i hur sann en berättelse är så länge den griper mig, och delar av Nettels medelklassuppväxt känns som något som kunde stannat mellan henne och hennes familjemedlemmar. Per definition blir ju autofiktion egocentrerad, men som läsare vill jag ändå känna att jag är välkommen. Men när den är bra, och det är den ofta nog, är det en läshungrig, stilsäker roman som balanserar snyggt mellan att bekänna och berätta.

Similar Posts:

• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Alternativa fakta
• Skört och rent och hårt
• Byggd av minnen
• En ärelös jävel

Som ni kanske förstår är inte Bruno Kjersen, huvudpersonen i Nina Bouraouis nya roman Standard, världens mest spännande person att följa. Inte så mycket på grund av vanligheten (vi är väl alla egentligen rätt tråkiga?), men på grund av att han, åtminstone i romanens första halva, saknar starka känslor, mål och riktning. Nina Bouraoui skriver annars autofiktivt, om unga queera människor med åtrå och längtan. De är tänkande personer, som har idéer om världen och människorna; de drömmer, har visioner och ser världen i färg. Detta brukar skrivas fram på intensiv, poetisk, ibland närmast manisk prosa. En prosa som visserligen ofta är formmässigt tät och utan andningspauser, och som ofta är utmattande att läsa och ibland kräver att en lägger boken ifrån sig en, men som alltid, alltid lockar till fortsatt läsning. Standard är skriven i samma typ av täta textstycken utan pauser, men på ett nyktrare språk. Vi befinner oss inuti Bruno Kjersen avtrubbade hjärna, där tankarna mestadels kretsar kring det vardagliga; arbetet på företaget, pendlingen hem och resorna till barndomsbyn där hans ensamma mor bor.

Trots att jag tillhör de som uppskattar vardag och avsaknad av egentlig dramaturgi i litteraturen, som njuter av att läsa om arbetsdagar och tågresor, leda och tristess, är det ändå något med Bruno Kjersen som gör att jag har svårt att intressera mig för honom. Det finns en rädsla; minnen och händelser från barndomen, och framför allt en rädsla att konfronteras på ett personligt plan med människorna i omgivningen, som Bouraoui vidrör då och då, som hade varit intressant få ta del av tidigare i romanen.

När Marlène åter dyker upp i Brunos liv, i bokens senare halva, lyfter det något, men det dröjer lite för länge. För nog är det i denna rädsla, som stryker runt i texten, som den europeiska, samtida storstadsmänniskan fångas bäst. I svårigheten att mötas, se och engagera sig i sådant som går bortom det egna. I en gestaltning av en sådan rädsla fungerar Bruno Kjersen visserligen, men personporträttet förblir ganska ytligt. Jag är kluven när jag har läst klart Standard.

Similar Posts:

• En magisk röst
• Kärlekens geografier
• Byggd av minnen
• Ensamhetens labyrint
• Promenad längs minnenas esplanad

Denna vecka har Cecilia skrivit om Den lysande världen av Siri Hustvedt, en feministisk roman som undersöker hur vi bedömer konst utifrån sin upphovsman. Välskriven, tankeväckande och mycket läsvärd, tycker Cecilia.

Tone skrev om Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj och kallade den ” En modern Bergtagen”.

Även Joels recension kretsade kring ett feministiskt verk; Helene Von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser, en ilsken feministklassiker från 1905, som han gillade mycket.

Eva har recenserat Alice Tegnér: musikskapare. Det är i år 150 år sedan Alice Tegnér föddes och boken berättar om hennes liv och verk. Halva boken består av noter till hennes solosånger, körsånger och pianostycken, sådant som varit svårt att få tag i eller tidigare opublicerat material. En nyinspelad CD medföljer dessutom denna djuplodande bok.

Och på söndag skriver Anna Liv om debutanten Jenny Rognebys Leona – Tärningen är kastad. Brottsutredaren Leona får Anna Liv att dra paralleller både till Lisbeth Salander och Brons Saga Norén. Det här är en nervig, filmisk deckare full av överraskningar och grova brott i ett regnigt Stockholm.

Similar Posts:

• Från generation till generation
• Leona – en ensam själ
• Promenad längs minnenas esplanad
• Bränner och berör
• Såsom löken bär på lager…

Modiano lyckas skriva fram två parallella liv, parallella personer, inuti en och samma karaktär. Det är den gamle mannen som minns sitt ungdomsjag utifrån de lösryckta anteckningarna – adresser, klockslag, namn, beskrivningar av platser. Han försöker förstå den han var då, en annan person än den åren gjort honom till. Och för att förstå det, och vad det var han egentligen var med om då, återvänder han till de miljöer allt utspelade sig i.

Jag tänker ibland på att städer kan bära på parallella liv i form av minnen. Göteborg, som min hemstad, existerar vid sidan av ett annat Göteborg. Ett som jag besökt under olika perioder i livet, och som därför bär på helt andra minnen. Jag har, som alla andra, ett visst rörelsemönster i staden jag bor. Vissa fixpunkter som bildar navet i min tillvaro, rent geografiskt. Järntorget. Hisingen. Kortedala. Det är där jag rör mig och det jag associerar med Göteborg. Idag. Men samtidigt ligger det där andra Göteborg, minnena av mitt tidigare liv, latent just i utkanten hela tiden. Det kan räcka att ta en spårvagn till en stadsdel jag sällan befinner mig i för att jag plötsligt ska kastas tillbaka i tiden. Minnas händelser. Vad jag hade på mig en viss dag. Komma att tänka på en låt jag inte hört på flera år. Och jag kan ibland se den där 17-, 20- eller 26-åriga tjejen som jag var då inom mig.

Just detta är vad Jean låter sig svepas med av i Nätternas gräs. Lågmält men koncentrerat rullas minnena upp för så väl oss som honom. Och det börjar alltid med en plats. Ett återbesök rent fysiskt, som låter alla sinnen bidra till att spola tillbaka tiden. En Madeleinekaka för hela kroppen. Miljöbeskrivningarna innebär att det blir mycket Parisromantik, och det är något jag personligen tycker om. Jag dras gärna med på en nattlig promenad längs stadens gator, och iakttar människorna på kaféerna och restaurangerna. De parisiska nattfjärilarna.

När jag återkallar vissa stunder i mitt liv stiger verser upp till minnets yta, och jag söker ofta efter namnet på diktaren. Kaféet vid Place Monge om kvällen är för mig förknippad med följande versrad: Les griffes pointues d’un caniche frappant les dalles de la nuit, En pudels vassa klor rasslar mot nattens stenläggning…

Modiano är, på ett sätt som jag förknippar med flera andra franska författare, omsorgsfull med varje formulering. Nätternas gräs är 137 sidor, och jag får känslan av att inte ett överflödigt ord finns där. Och inte heller fattas något. Det är perfekt så. Som om historien krävde just denna ordmängd och inget annat. På samma sätt som jag känner när jag läser Marguerite Duras, Françoise Sagan eller Nina Bouraoui. Poetisk och koncentrerad prosa. Författarkonst. Ordkonst.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom

I Enstörig följer läsaren 14-åriga Alya, hennes liv och filosofiska utläggningar i det sena 70-talets Alger. ”Följer”, är förresten inte korrekt uttryck här. Läsaren är i Alya, sammanlänkas med hennes kroppsliga vara, känner hennes saknad och längtan och blir aldrig utsläppt ur dem. Alya tänker på och upplever, snarare än berättar om, bästa vännen Sami som har försvunnit. På vilket sätt han försvann får varken Alya eller läsaren veta, men hans frånvaro är ständigt genomlysande i anteckningsboken som är platsen för Alyas nedskrivna tankar. Den relation Alya har med Sami är platonisk, men när de är tillsammans brinner världen:

Jag kände mig som en väsentlig del av världen tillsammans med Sami och hans mamma. Vi var levande, igång. Jag tänkte inte längre vare sig på vassen eller dyn, jag tänkte inte längre vare sig på utomjordingar eller på en bättre värld. Jag bars av vinden och av kärleken. Jag var inte kär. Varken i Sami eller i någon annan heller för den delen. Men jag älskade föreställningen om kärleken. Den fyllde mitt hjärta, som en vätska kunde ha fyllt en hålighet. Jag kände mig uppfylld, medräknad. Men medräknad av mig själv.

Nina Bouraouis förra bok Våra kyssar är avsked var byggd kring korta stycken med glimtar av människor som funnits i hennes liv, olika ögonblick där åtrån skapade koncentrat som vi sedan snabbt fick lämna. Där fanns andningspauser som störde rytmen och flödet. Därför är jag glad att Bouraoui har återgått till att skildra bara en persons tankar i Enstörig.

Alya har tonåringens skarpa blick för skärningspunkter, förmågan att befinna sig i stark oro och eufori samtidigt. Hon är egocentrerad men på samma gång öppen för det som sker i det kollektiva. Hon lever med Gud och andligheten nära och har ett genuint intresse för människorna runt omkring.

Nina Bouraoui skriver med Alyas röst fram en orubblig närvaro och en sorgligt vacker finkänslighet för tillvaron. Hon rör sig kring åtrån, kärleken, magin, universum – samma grandiosa teman som alltid. Det får hon gärna fortsätta göra ett tag till.

Similar Posts:

• Ensamhetens labyrint
• Kärlekens geografier
• Om rädslan att mötas
• Byggd av minnen
• att omskapa bilden av sig själv

Ikväll är jag grym. Någon borde skjuta mig med en kula i pannan, som man gör med svin, med hästar. Det kommer aldrig finnas någon som kan känna sig lycklig tillsammans med mig. Jag är för dum för att träffa några intressanta människor, jag har för många färska sår för att kunna ta på en t-shirt och vara sexigt obekymrad, huden är en scen, alla vet det. Huden är den scen där människan kan uttrycka sin inre värld, huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, huden har en yta på mellan 1,6 och 1,8 kvadratmeter, det motsvarar ett genomsnittligt påslakan.

Det är svårt att inte överväldigas av de språkliga vindlingarna i danske Bjørn Rasmussens Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. Inte en rad kan jag skriva om, eller läsa i den här boken utan att gå på gång få svindel bara av den kontrastrikedom och de explosiva vändningar som kan finnas bara i en enda av romanens meningar. Bjørn Rasmussen har skrivit en bok med stort innehåll, såväl existentiellt som politiskt (och det som spänner däremellan), men jag hittar hela tiden så mycket dramaturgi, så mycket att överraskas och överrumplas av i själva språket och de enskilda fraserna att jag har svårt att ta mig vidare därifrån.

Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen är bara 107 sidor lång men inrymmer ändå så mycket mer liv än vad många av samtidens kvantitetstyngda romaner lyckas med. Det är den unge Björn, som växer upp med sina bröder på moderns hästgård på den danska landsbygden, förälskar sig och inleder en hemlig erotisk relation med sin ridlärare. De upprättar ett kontrakt som inkluderar allt från BDSM-lekar till emotionell underkastelse. Björn är förälskad så till den milda grad att alla gränser för destruktivitet och självskadebeteende helt utplånas, blir så irrelevant som det bara kan bli hos den totalt hänförda människan.

Jag sitter här i den djupa, stoppade fåtöljen med syrsorna fräsande, pipande och filande utanför. Jag är naken. Det är som om fåtöljens gula stoppning glider en halv centimeter in i min hud och sprider ett varmt ljus, det är som om syrsorna är programmerade att kittla mig salig. Nu är jag lugnet, nu möter jag plötsligt inget motstånd.
Jag har nyss tagit mig ut från hans vindsrum. Jag har suttit där i fem timmar, sex timmar, fastlåst med handbojor på ryggen, nyckeln på botten av en stor hink fruset vatten. Det var hett där inne, elementet körde på för fullt, men en sådan hink med is smälter långsamt. Den första timmen var jag där och stoppade tårna i hinken tio gånger, tjugo gånger, den andra timmen fick jag panik.

När Björn berättar om ridläraren har det gått många år. Den faktiska relationen har för länge sedan tagit slut, men i Björn lever den fortfarande och nu skriver han sin historia, en programförklaring över sitt människoblivande och erotiska jag. Det är en ström som lägger sig så nära läsarens och berättarens kroppsliga och känslomässiga nu att det känns som om de är ett och samma. Det berättade är inget berättat, det är ett tillstånd i kroppen. En historia som skriver sig själv samtidigt som den präntas på papper. Det blir ett maktövertagande, inte över relationen, men över bilden av den människa som är Björn. En underdånig, våldsam, trånande, erotisk, skrivande människa. En pojkfitta, en moder, en man. Den sortens maktövertagande som skrivandet ofta är, att göra sig obegränsad inom ett begränsat område. Öppna upp, blotta och förvränga jaget inför omvärlden. Den något äldre Björn skriver sig ren, skriver sig ny. Kärleken rör sig in och ut ur tid och rum, som en del i det kluster av erfarenheter som bildar en identitetet.

Bjørn Rasmussen har lånat och inspirerats av Marguerite Duras när han skrivit denna sin första roman. Dock tänker jag ännu mer på fransk-algeriska Nina Bouraoui, som också sägs inspireras av Duras, när jag läser den. Det är något med intensiteten i språket, sättet att vara både förtätad och explosiv, att våga explodera i textens rum och aldrig lyfta blicken och låta läsaren andas. Men medan Bouraoui kan vara längtande, drömmande och nästan alltid är allvarlig, är Rasmussen brutal, konkret och ibland lekfull i tonen mitt i allt det förorättade. Ofta är hans prosa också både äcklande och fascinerande på samma gång. Jag har aldrig tråkigt när jag läser Bjørn Rasmussen, upphör aldrig att glädjas åt den språkliga dramaturgin. Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen är något av det bästa jag läst om kärlek och identitet på flera år.

Similar Posts:

• Dagensbok vecka 51
• Årets bästa utländska romaner 2012
• Promenad längs minnenas esplanad
• Personligt om stress
• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan

Kärlekens geografi. Det är en storslaget översatt titel. Anspråksfull på ett sätt som svenska romaners titlar sällan är. Och med samma vackra omslag som alltid verkar pryda förlaget Elisabeth Grates böcker. Originaltiteln Appelez-moi par mon prénom (Kalla mig vid mitt förnamn) är inte mindre suggestiv och antyder att det handlar om ett slags förvirring eller identitetsproblem. Men Kärlekens geografi är inget missvisande namn, utan är vad den utger sig för att vara. En grumlig karta, som långsamt och med tiden växer, nöts, ändras, exploderar.
Den har ett center och sina tydliga poler.

Inuti en feber av känslor bygger ett kvinnligt jag, en författare, sin kärlek och längtan till en sexton år yngre man. En P. Han är läsaren som läst hennes utgivna dagbok och skickat ett beundrarbrev där han gett henne nyckeln till sitt liv – adressen till sin hemsida. Jaget följer karaktären P. genom den information om honom hon får via nätet. Hon studerar hans foton, läser meddelandena på hans forum och krönikorna han skriver på sin sida. På distans trånar hon, längtar, bygger rum av kärlek, fiktiva situationer, bygger en hel person. Hennes kärlek är på tryggt avstånd eftersom hon är anonym. Den är en skam, en makt, men också så genomträngande att det inte går att ta miste på att den finns.

Att skapa sig sin kärlek på distans är inget nytt. Att uppfinna en bild så nära att det går att känns värmen av en hud. En bild som blir så stark att det inte längre går att avgöra vad som är på riktigt. Eller ens om det är viktigt att det är ”på riktigt”. Sånt, tänker jag, har vi väl alltid sysslat med. Det är inte något som bara är vår tids facebookuniversum förunnat.

Men Nina Bouraouis kvinnliga jag ifrågasätter både sitt kännande och kärleken:

Jag tänkte att jag hade tagit miste, att kärleken inte finns, att den skapas av ögonblick av hänförelse och sedan skingras som en näve sand som kastas för vinden.

[…]

Kärleken verkade komplicerad. Jag lyssnade till kärleksskildringar som för mig lät som prövningar. Jag yppade inte ett ord om P., för jag ville inte dela honom med någon. Jag saknade ord för att beskriva min relation, saknade ord också för att göra mig fri från den.

Kärleken. Det vill säga den konventionella bilden av kärleken som den fysiska händelsen, med människor som har en historia ihop är inte den vi främst får i Kärlekens Geografi. I stället blir det den skimrande längtan som bryter fram genom språket som överskuggar allt. Kärlekens geografi är ett flöde som aldrig kippar efter luft. Den är som att läsa en lång prolog eller epilog, där allt det viktiga är så koncentrerat att texten inte kan brytas, för då förlorar den sin kraft.

Så stannar jag också upp en stund när jag läser Kärlekens geografi. Funderar för kanske miljonte gången på vad det egentligen är: det där kärlek. Är det längtan efter någon, att vara med någon, eller båda?

Liksom i flera av sina andra böcker har Nina Bouraoui formulerat en unik och trovärdig relation, en som inte liknar något annat. Därför tycker jag om att tänka på Kärlekens geografi som en etapp. En del i ett större arbete, där nästa del också fortsätter att ifrågasätta och omformulera. På en sanning följer en annan. Geografi blir geografier.

Similar Posts:

• En magisk röst
• Om rädslan att mötas
• Kärlekskrigets offer – det sårade egot
• Ensamhetens labyrint
• Djupt gripande om livsval

Nina Bouraoui har också valt att skriva om tonåren, från Jérémies perspektiv. Jérémie bor i en förort någonstans i Frankrike med sin mamma, hans föräldrar är skilda och hans pappa bor någon annanstans. När läsaren möter Jérémie har han sommarlov och fyller ut sina dagar med gräs, erotiska fantasier och en hel del tankar. Tankar som i huvudsak kretsar kring killar – killar i tidningar, killar från hans skola, killar i hans omgivning – men också kring hans familj.

På många sätt känner Jérémie allt det där som är typiskt för tonåren – han känner sig utanför, han känner sig ensam, han känner sig bortkopplad från sin familj. Hans tankeverksamhet tas till stor del upp av dagdrömmar om killar i allmänhet och Sami i synnerlighet. Sami är en kille från Jérémies klass som han har umgåtts med några gånger, men som han i sina tankar har byggt upp en hel mytologi kring. Om han bara kunde vara med Sami skulle allting bli lite lättare, lite bättre. Människor överhuvudtaget fyller hos Jérémie denna funktion. Han betraktar dem på avstånd utan att göra någon egentlig ansats till att nå fram till dem. Men i sitt huvud är han övertygad om att om han bara fick kontakt, även om det bara var en rent sexuell kontakt, skulle allting bli, om inte bra, så i alla fall bättre.

De enda människor som står utanför denna mall är hans föräldrar. Hans mamma är flygvärdinna och ständigt frånvarande. Antingen är hon uppe i luften eller så är hon inhyst i sitt sovrum med en man, men alltid på säkert avstånd från Jérémie. Den enda interaktion han har med henne genom hela novellen är när han ser tillbaka till sin barndom. Sin pappa är Jérémie totalt avskuren från, han passar inte in i Jérémies värld. För trots att Jérémie ständigt tänker på män, är det alltid i sexuella sammanhang. Jérémie kan inte förmå sig själv att tänka på sin pappa som en pappa, men han kan inte heller tänka på honom på ett sexuellt sätt. Han väljer istället att tänka så lite som möjligt på honom överhuvudtaget.

Om det mellan Jérémie och resten av världen finns en glasvägg vilken han är oförmögen att krossa för att kunna vara delaktig i någon form av verklighet som inte har tecknats suddig av allt gräs han röker, så är det mellan honom och hans föräldrar en tegelmur. En tegelmur som Jérémie själv har byggt upp, och som han varken kan eller vill se igenom.

Men Jérémie är inte riktigt en typisk tonåring, för trots all sin längtan efter någonting verkligt, någonting konkret, även om det är något så banalt som en kropp att trycka sin mot, tar han aldrig del av livet. Han förblir ständigt en betraktare, någon som iakttar från utsidan. Om det är någon gång man hejdlöst kastar sig in i okända situationer, så är det väl just under tonåren. Det är därför stundtals svårt att sympatisera med Jérémie, eftersom han så självmedvetet isolerar sig själv. Bouraouis språk speglar på ett effektivt Jérémies situation – inga dialoger återges, allting läsaren ser sker genom Jérémies ögon och hans tankar som flyter mellan reflektion, iakttagelse, rus och tillbakablickar, men aldrig deltagande.

Innan männen är tonårsångest ställd på sin spets. Jérémie är kåt, olycklig och vilse i en dimma av knark och ständig självreflektion. Bouraoui romantiserar inte, snarare tvärtom. Hon visar den allra mörkaste sidan av en tid som skulle kunna ha varit den bästa i en persons liv, om personen i fråga inte hade känt sig så fundamentalt ensam och så fundamentalt handlingsförlamad.

Similar Posts:

• En magisk röst
• att bekanta sig med ett okänt territorium
• att omskapa bilden av sig själv
• Byggd av minnen
• Vem är du, bakom din professionella roll?