På så sätt är den samtidigt ganska representativ för Müllers författarskap, åtminstone som jag uppfattar det. Hennes texter är oerhört drabbande, brutalt och vackert skrivna, men det är sällan jag i efterhand minns särskilt mycket av karaktärer eller handling. Möjligen enstaka scener, eller helt enkelt teman, som broderas ut, undersöks och koncentreras genom Müllers hisnande bildspråk och blick.

Titelns bilder av hunger och siden inleds med en ”sten”, en isklump bestående av restprodukter från höns – näbbar, fötter, ben – som frusits samman i ett block och kallas för kött. Människor köar kvarteren igenom för att få köpa en bit losshugget ”kött”, det enda som finns att få. Intill dessa vedervärdiga klumpar som droppar på gatan medan de relativt sett lyckligt lottade bär hem dem, kan man få en skymt av siden, ett material från en värld före eller bortanför diktaturen.

Men vad gör man med skönhet i en värld som är så tröstlöst ful att det vackra blir en nästan outhärdlig kontrast? Kanske förfular man den ännu mer? Vid en tidpunkt i läsningen vill jag nästan fråga Muller: ”Men är det egentligen Ceausescus fel om de rumänska männen loskar på gatan och öppet rafsar sig i skrevet?” Fast kanske är det så? Kanske finns ingen mening med att göra annorlunda, kanske finns det till och med ett slags motstånd, i att bara vara ful i ett så fult, så människoföraktande samhälle?

Allra mest drabbar mig Hunger och siden när den vindlar in på kvinnors fullkomliga reproduktiva rättslöshet. I diktaturens Rumänien är inte bara abort förbjudet, utan även preventivmedel. Kvinnor som tvingas söka hjälp på sjukhus efter illegala aborter kan blöda till döds under utdragna förhör med säkerhetstjänsten. Men varför vill diktatorn att det ska födas en massa barn som ingen har råd att ta hand om? Ryktet säger att det är därför han aldrig dör, för att han dagligen får blodtransfusioner från spädbarn. Ett rumänskt rykte med långa anor, kan man tänka.

En lite udda fågel är den alltså i Novellix novellsamling, Müllers essä, men samtidigt inte helt fel om man söker en introduktion eller fortsättning på de teman hon så ofta återkommer till, och det fantastiska språk som ändå gör dessa teman uthärdliga att läsa om.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Musten blir till mos
• En förtryckets poetik
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

Det är hallucinatoriskt landskap. Magisk realism utan magi. Ledaren och hans fru är uppblåsta operettfigurer vars anspråk på genialitet är lika löjeväckande som det är livsfarligt att ifrågasätta dem. ”Den store vinterskomakarens” ondskefulla makt ligger som en blöt filt över landet och påverkar direkt eller indirekt alla medborgare.

Ana Ivans far Ciprian är en otursförföljd matematiker. Framför allt två händelser beseglar hans öde. Det första är när diktatorns dotter Zoia bestämmer sig för att bedriva forskning på institutet där Ciprian arbetar.

Så Zoia fortsatte att bli befordrad, hennes forskning fortsatte tilldelas nya medel. Var det välförtjänt? Var Zoia en bra matematiker? Det är det inte riktigt någon som vet. Ciprian visste knappt, trots att han var hennes assistent. Som alla andra på Institutet var han rädd för att läsa hennes artiklar och avhandlingar, som alla andra fruktade han att hennes arbete var eländigt, och att han helt omedvetet skulle råka fnysa eller rynka på näsan eller på andra sätt vara mörk av bitterhet över hennes framgång.

Men eftersom pappa Ceaușescu, ”aldrig känd för sina eleganta lösningar”, tycker att dottern ska ägna sig åt något mer ”folkligt och förnuftigt” än att doktorera i matematik stängs Institutet en dag helt sonika och Ciprians drömmar om en forskarkarriär krossas. Han blir istället gymnasielärare. Från denna punkt går det bara utför.

En chans till revansch för familjen yppar sig dock när Ana Ivans mor Maria tackar ja till ett erbjudande om att undervisa på en skola i Marocko. Tydligen har Marocko och Rumänien ett utbyte av professionell arbetskraft vid den här tiden. Allt hopp grusas dock snabbt när en katastrof inträffar. En händelse som på sätt och vis sätter tiden ur spel och kommer att påverka Ana Ivans liv på mer sätt en ett.

Ana Ivan bär på en livslång fascination för matematik och tidens inverkan på människor. Den franske grottforskaren Michel Siffre som helt förlorade känslan för tidens förlopp när han tillbringade månader under jord i fullständigt mörker, är inspirationen till ett konstprojekt som Ana Ivan iscensätter.

Det kan låta lite konstruerat med att låta upptagenhet vid tidsparadoxer och matematiska mönster vara det bärande elementet i en roman. Må så vara, men jag tycker nog att det ändå är ganska elegant infogat i det som är den verkliga tyngdpunkten i Föreställningar om Ana Ivan: det engagerade och vackert tecknade porträttet av föräldrarna och deras liv i ett perverterat samhälle.

Rosengaards roman är inte perfekt men det är knappast något att begära eller stå efter. Ibland går det lite för fort för att man ska bli övertygad och ibland är inte tonträffen helt lyckad, men jag vill ändå påstå att den här romanen är något av ett litet fynd. Tjusas du av berättelser om människor som verkligen blir till kött och blod i en begåvad författares händer så är Föreställningar om Ana Ivan ett hett tips.

Ciprian satt på ett trottoarcafé och ställde sin klocka. /…/ Algeriern lyssnade och nickade intresserat, och Ciprian klickade demonstrativt på sin klocka. Så var det avklarat, sa han, så lätt är det gjort. Tiden, den kan vi räkna med. Den går alltid framåt, från dåtiden vida nutiden till framtiden, och den går aldrig bakåt igen. Och ändå. Ibland, vid mycket höga hastigheter eller på mycket, mycket små och subatomära nivåer, så gör den ändå det.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

Klammer, vars frågor sällan är direkta frågor, är så påläst och impregnerad av Müllers litterära värld och språk att texten snarare än en intervju nästan framstår som en inre monolog. Frågorna, eller vad man nu ska kalla dem, driver något vidare som möjligen är en monolog för två, men knappast något vanligt samtal.

Observera att detta inte är något klagomål. Det är ju uppriktigt sagt Müller som är en litterär fixstjärna och som man vill veta mer om. Höra mer av.

För även om Herta Müller i sina romaner ofta beskriver vardagen i en brutal diktatur, Rumänien under Ceausescu, så är det kanske mer än berättelserna och karaktärerna i sig hennes iakttagelseförmåga, hennes helt oslagbara blick för de små detaljerna och egenheterna, hos människor såväl som hos språket i sig, som bitit sig fast i åtminstone mitt minne.

Språket, eller rättare sagt språken: mötet mellan hembyns tyska och städernas och utbildningens rumänska, verkar hela livet ha varit centralt för Müller. Rim och ramsor, ordspråk och uttryckssätt tycks inte bara ha fascinerat och förtjust henne sedan barnsben. Hon använder dem på något sätt som ett värn mot byns och familjens diffust hotfulla tigande – senare också mot skräcken i säkerhetstjänstens nyckfulla övervakning och trakasserier.

Mitt i allt som inte får sägas uppstår ett skrivande. Det är kanske både ett tecken på styrka och styrkan i sig, ett sätt att överleva. Först, så länge hon kan, i Rumänien, och sedan i exil i Berlin, där hon numera mest verkar sätta ihop ord utklippta ur tidningar och minutiöst sparade och sorterade.

Om denna litterära karriär och dess teman berättar Müller och Klammer i Mitt fosterland var en äppelkärna. Har man noga följt nobelpristagarens tidigare utgivning hittar man kanske inte så mycket nytt här – för egen del inser jag att min Müller-läsning har hål som bör fyllas ut – men det är inte heller alltid det nya som är poängen hos Müller, utan snarare hennes förmåga att vrida och vända på sin tematik.

Det är också intressant att hon själv verkar så ointresserad av den skiljelinje mellan fiktion och verklighet som litteraturkritiken varit närmast besatt av det senaste decenniet eller så. Kanske ansluter hon sig till uppfattningen att vetenskaplig eller journalistisk sanning, sanningen på detaljnivå (fejkad eller äkta), inte alltid är det övergripande mest sanna. Att det verkligt sanna och äkta faktiskt ibland fångas bäst i riktigt bra litteratur. Dit hör i alla fall onekligen Herta Müllers berättelser.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• En förtryckets poetik
• Musten blir till mos
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

I Skymning över Svarta havet får man följa den unga kvinnan Nora på väg in i vuxenlivet. Hon och hennes vän och senare pojkvän, Gigi, springer omkring ganska sorglöst i staden Mangalia, med det stora havet ständigt närvarande. Det är färgrikt och målande, snabba känslokast och en smula rörigt i Noras värld. Hon när en dröm om att bli konstnär, och börjar på konstskola i Bukarest. Allt löper på tämligen sorglöst. Författaren har ett lätt och svepande språk, men historien lyfter liksom aldrig. Det blir schablonartat. Som när ett kapitel kallas ”Mina konstlektioner i Bukarest och cirkusen”. Den obligatoriska, säregna zigenerskan, vis som få, med en förmåga att ”se igenom allt”, finns där. Pojkvännen Gigi kommer från den turkiska delen av stan.

Det blir fest och ”Vårnatten fylls av havets rastlösa brusande och de blommande träden fäller sina knoppar i den salta vinden.”

Det hörs skratt och orientalisk musik som låter som en blandning av zigenarmelodier och rumänska folksånger men samtidigt är något helt eget. Doften av turkiska desserter tränger ut på gatan. Alla har visst fest inatt. Aprikosträdet framför huset skakar sina grenar så att dess rosa blommor faller ner över oss som mjuk snö.

Ja, så fortsätter det. ”Livet är ljuvt och äventyrligt, ett mjukt gungande nöjesfält eller en lekfull balett.”

Först när Nora blir gravid och måste göra abort kan jag känna att historien blir något mer angelägen. Aborten, som är absolut förbjuden under denna tid, skildras tätt och intensivt. Så ock det efterföljande angiveriet och dess följder. Men det är bara några sidor.

Så, tyvärr. Har man blivit bortskämd med lysande rumänska författare som Herta Müller och Mircea Cărtărescu, väger Domnica Radulescus förmåga att berätta alltför lätt och jag kan inte annat än andas ut när jag läst sista sidan.

Att läsa istället: Den ocensurerade versionen av Flackland, Herta Müllers debutbok, eller varför inte Skräpliv – rumänska berättelser, en antologi med rumänska noveller.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”

Det går knappast att läsa en sådan här bok utan att ställa sig den grundläggande frågan: vad fyller egentligen den här typen av bok för funktion? Är den en i mängden av de böcker som diskuterades i Svt:s Babel i höstas, böcker som tar upp detaljer ur någon diktators liv (i regel Adolf Hitler) och fokuserar på teknikaliteter och yta, utan att ens ha ambitionen att föra någon form av diskussion kring de historiska skeendena? Den ligger onekligen nära, för det här är väl en i raden av böcker som belyser små delar av dessa ”stora” män. Samtidigt finns det ju ändå ett intresse kring diktatorernas kärleksförhållanden som ju trots allt säger en del om dem som personer, jämfört med böcker som fokuserar på uniformsdetaljer. Så ja, den har väl ett berättigande även om jag inte vill påstå att detta är nödvändig läsning.

Att Adolf och c/o inte var några feministiska förtrupper är ju knappast några nyheter och boken i sin helhet ger nog ändå mest små anekdoter, vars detaljer är nyheter men där de stora dragen ändå är gammal skåpmat. Ändå finns det något fascinerande kring hur personer som inte tvekade att skicka miljoner i döden fungerar som privatpersoner. Själva utgångspunkten, med kvinnorna i deras liv, blir i sammanhanget därför ganska lyckad.

Diane Ducret har valt ut sju stycken nittonhundratalsdiktatorer av varierande betydelse för världshistorien. Hitler, Lenin, Stalin, Mao och Mussolini behöver ju knappast någon närmare presentation. De två tilläggspersonerna, Portugals fascistiske diktator Salazar, misstänker jag är med för att hans kändare kollega på den Iberiska halvön hade ett alltför tråkigt privatliv och Ceausescu, Rumäniens kommunistiske despot, mest för att hans fru Elena till och med överträffar sin ytterst märklige man i galenskap. Någon förklaring till varför det är just dessa sju som valts att belysas finns inte. Valet ger dock ett brett politiskt spektrum och även en tidsrymd som spänner över hela nittonhundratalet.

Så hur ser deras relationer ut då? Om man skulle sammanfatta boken med en mening per diktator kan man väl säga att Mussolini är den målinriktade storbetäckaren som inte tar ett nej, är gift med en kvinna som han hatar (och vise versa) och har hundratals älskarinnor. Lenin är en arbetsnarkoman som har klasskampen som substitut för både sex och romantik medan arvtagaren Stalin har någon slags hårdhänt charm som drar kvinnor till sig, men ofta behandlar dem illa (hans fru Nadja tar till exempel livet av sig efter en middagsbjudning). Salazar förblir ungkarl under hela sitt långa diktatorliv men har flera diskreta kärleksförbindelser, varav den livslånga slutar med att Felesima förblir hans politiskt förtrogna. Mao har en prioriteringsordning där familjen kommer i andra hand och bekymrar sig inte så mycket ens när fruar och barn dör. Helst förlustar han sig ändå med enkla bondflickor som föräldrarna med både glädje och ära skickar till den gamle mannen. Nicolai och Elena Ceausescu lever i ett förhållandevis stabilt äktenskap men samtidigt i en värld vars verklighetsförankring är så förvanskad att verkligheten inte ens slår dem under deras gemensamma avrättning. Och så slutligen Hitler, en person som detaljstuderats och där relationen till Eva Braun redan har en egen bok. Kvinnan som älskade Hitler. Hitler trivs i kvinnligt sällskap men som förförare ter han sig ganska tafflig. Om kompisen Mussolini kan liknas vid någon som Gene Simons så ligger Hitler närmare Stig Helmer. Ja, där har ni de stora dragen.

Boken är uppbyggd med ett kapitel per diktator där deras respektive liv berättas i kronologisk ordning. Kvinnornas liv beskrivs också, vi får bakgrunden till vilka de var och vilken ställning de hade i sina respektive relationer. Det görs ordentliga djupdykningar och flera gånger får läsaren följa med genom enskilda scener vilka beskrivs detaljerat och ingående. Mellan scenerna ges summeringar av vad som händer historiskt och kombinationen mellan dessa lyckas Ducret väldigt bra med, hon ger precis tillräckligt med fakta för att man skall förstå situationen men inte mer. Språket är överlag bra och den dialog som existerar består av citat vars källor redovisas. Nej det är ett välgjort arbete, både språkligt och researchmässigt. Så frågan blir väl åter igen om boken är relevant läsning eller ej, och efter 366 sidor kan jag ändå inte svara med annat än ett nja.

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Worst boyfriend ever
• Mastigt om finsk fascism

Manea satt i koncentrationsläger tills han var nio år och sedan? Allt bra, frid och fröjd, lyckligt slut? Rumänien. Kommunistdiktatur. Manea är intelligent och gör bra ifrån sig, får stipendium och blir tilldelad en ledande roll i en kommunistisk ungdomsförening. Han är en trettonårig, nybakad kommunist och är stolt, bländad av glansen, utan att se skuggorna. Tvivlet kommer senare. Vid ytterligare ett stipendium längre fram, tackar han nej till att delta i en kommunistisk rörelse vid universitetet. Han behöver tid till studier säger och tänker han, men ägnar allt mindre tid åt studierna. Istället läser han all den där skönlitteraturen ingen har tid att läsa. Att han ämnat bli ingenjör, för att förtrycka vissa sidor hos sig själv, börjar bli allt svårare. Det är som om ungdomens identitetsgrubblerier faller samman med Maneas syn på Rumänien. Han lyckas inte längre upprätthålla fasaden av vem han är och bländas inte längre av diktaturens fasad.

Långt senare blir han författare och tror sig behöva vara i Rumänien för att kunna skriva litteratur som verkligen betyder något, men ställer sig till slut frågan om man inte måste leva för att kunna skriva? I Rumänien, där han stannat, stannat och stannat, trots att ”ge sig av” ständigt funnits att ta ställning till, undrar han om han slutat leva. ”Ge sig av” omprövas. Manea går i exil och flyttar till Manhattan, USA.

Detta är 1988. I början på 90-talet sker en revolution i Rumänien där kommunistregimen störtas och president Ceausescu dödas. Rumänien blir en demokratisk republik och Norman Manea kan resa tillbaka till sitt hemland, åka och hälsa på i landet han tvingades lämna. Han vill inte.

…jag är inte redo för återkomsten. Jag är ännu inte tillräckligt likgiltig inför det förflutna.

En amerikansk vän försöker övertyga honom. Manea skulle kunna skriva en bok om återkomsten:

”Ska jag skriva aforismer om fäderneslandet? Ska jag predika det goda, moral, demokrati? Du minns vad Flaubert sa? Den som under en längre tid predikar godhet blir till sist en idiot. Familjens idiot Flaubert visste vad han talade om. Predika för att förändra världen? Nej, en sådan idiot är jag inte. Jag predikar inte för att ändra de andra, sa en rabbin, utan för att jag inte ska ändras. Ändå har jag förändrats, se här, jag har förändrats.”

Nej, några klichéer vill Manea inte veta av. Varken offerrollens eller idealismens klichéer. Formen på berättandet är också mer inåtvänt resonerande och sökande, än ”Det var en gång”-stilen. Ibland får jag svårt att hänga med. Otalet referenser och den flytande, poetiska stilen där vem som säger vad inte alltid är så viktigt, tillsammans med ett hoppande i både tid och rum, gör det inte lätt för mig. Men det är värt det.

Similar Posts:

• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Tid och dödtid
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Monolog för två om att tystna – och skriva

När Melinescu får besked om sin mors död befinner hon sig i exilens Stockholm, dit hon flyttat med en man hon knappt känner, från censur och begränsning i Ceausescus Rumänien. Sorgen aktiverar minnen av modern men även av de två andra mödrarna, den högmodiga tysk-rumänska farmodern och den jordnära, silkesmasksodlande mormodern. Det är dessa tre personer, sinsemellan väldigt olika, som varit centralpersonerna under Melinescus uppväxt och det är också de tre som utgör fundamentet i denna uppväxtroman. En roman som i baksidestexten korrekt beskrivs som ett levande minnesarbete.

Berättelsen saknar en linjär kronologi vilket ibland gör det lite svårt att veta var man befinner sig och hur man hamnade där men som samtidigt har effekten att man kommer författaren närmare. Närmare genom att det är Melinescus minnen som styr berättelsen och även de små händelserna kan få stort utrymme. För mitt i all icke-linjär berättelse finns många scener och ögonblicksbilder från Melinescus barndoms Rumänien vilka genom hennes språkliga förmåga imponerar.

Att hon under mer än fyra decennier skrivit såväl lyrik som prosa märks, då hon har ett språk som hela tiden befinner sig i gränslandet mellan dessa. Ja, ofta passeras till och med gränsen och prosan går över i dikt. Det går även att se hennes övriga professioner i texten: journalisten och översättaren, då det finns mängder av litterära referenser vilka återknyter till såväl Ovidius Metamorfoser som till den japanske poeten Ishikawa Takuboku men även små passager där den rumänska nutidshistorien smyger sig in.

Men trots de stora frågorna om livet och döden, de litterära referenserna, de välbeskriva scenerna och det levande språket är det ändå någonting som gör att helheten inte lyckas intressera och slutresultatet blir ojämnt och ryckigt. Övergången mellan lyrik och prosa utgör i sig inget problem men när den kombineras med en struktur som bara byggs upp kring författarens minnesassociationer och att man som läsare upplever att varje enskild bild hon målar upp har en avgörande betydelse, så blir det sammanlagda resultatet lite väl kompakt. Det blir som en mur kring alla de enskilda delarna, ett stopp mellan varje stycke vilket skadar helheten och gör att det saknas flyt i läsandet.

För när författaren tänker på hur den unge Alexander den store inte ville sova bort sin tid utan i sin utsträckta hand höll en silverkula över en bronsskål när han satt i sin säng och tänkte för att bli väckt av skrällen om han råkade somna till, kan jag inte komma ifrån tanken på att om jag som läsare använt samma metod hade jag tyvärr hört den där skrällen både en och två gånger.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Musten blir till mos

”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

Similar Posts:

• Stranger than fiction. Way.
• Undercover i Ku Klux Klan
• The truth is, like, really out there, dude
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Historisk fiktion om en spirituell rebell

I Redan då var räven jägare kretsar Müller kring teman som ständigt återkommer i hennes böcker. Historien, Rumänien under Ceausescu, är ständigt närvarande och ändå undflyende. Här finns förbjudna böcker, hemliga nycklar, misstänkliggjorda bekantskaper, ständig övervakning, hot och förtryck, men det framgår sällan vad det är exakt som huvudpersonerna gör, vad det står i de skrifter som måste gömmas undan som är så förbjudet. Och kanske spelar det ingen roll, kanske fungerar uppror och förtryck på ett annat plan, ett där detaljerna egentligen är oviktiga.

Redan då var räven jägare handlar om ett par väninnor, Adina och Clara, som närmast av en slump hamnar på olika sidor i diktaturens kantiga maktspel. Clara får ihop det med en man som visar sig tillhöra den säkerhetstjänst som trakasserar Adina och hennes vänner. Förhör och påtryckningar begränsar alltmer deras vardag, ger dem mindre och mindre yta att röra sig på. Klaustrofobin är påtaglig och varje gång Adinas lägenhet genomsökts i hennes frånvaro har en ny tass på det rävskinn hon som barn fått av sin mor skurits av. Bara för att markera att makten inte ligger hos henne.

Det är på ett plan en oerhört konkret, praktisk och fysisk berättelse om myllret av människor och strategier i diktaturen, om de som väljer att fokusera på något annat och de, som Adina och hennes vänner, som inte står ut, som omöjligt kan acceptera livet under rådande villkor, men har svårt att hitta några alternativ.

Samtidigt finns en närgången distans i berättandet. Man kommer aldrig karaktärerna inpå livet hos Müller. Som att man kan se varenda por i ansiktet på dem, men aldrig läsa uttrycket i deras ögon.

Det är ingen bred och lättillgänglig författare som akademien har valt i år. Eller snarare, det är en författare som måste läsas Särskilt, som något annan än vanlig prosa, som poesi, modern dans eller klassisk musik. Som läsare måste man släppa greppet, hitta en ny tillvaro i att kanske inte alltid logiskt förstå och därifrån kunna le åt den karga humorn, svepas med av språkets kompakta intensitet och fascineras av hennes återkommande symboler och poetiska hang-ups. Det är egentligen inte svårt. Det är bara annorlunda. Särskilt.

Similar Posts:

• En förtryckets poetik
• Diktaturens sönderslagna poesi
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Musten blir till mos

Kungen hör till de teman Müller ständigt återkommer till, vrider och vänder på. Kungen som diktator naturligtvis, även om han tar många och svårfångade former. Ceausescus skugga vilar tungt över texten. Kungen

fanns i föremålen. Även om jag aldrig hade skrivit ett ord, skulle han ha varit där för att få kontroll över dagens nytillkomna komplikationer genom sin visserligen illvilliga men i alla fall välbekanta ledargestalt. Där kungen uppträdde var ingen skonsamhet att vänta. Men trots detta sorterade han ens liv, tog utan ord itu med villervallan, när den sprang ifrån det som fick sägas. Kungen har alltid varit ett upplevt ord, med tal kunde man inte komma åt honom. Jag har tillbringat mycket tid med kungen och under den tiden fanns rädslan, ibland som en bisak, ibland som något huvudsakligt.

Herta Müller undersöker med stort lugn, enorm språkkänsla och nästan finurlighet utanförskapets och förtryckets mekanismer. Maktstrukturer, partipamparna, den genomsyrande ”långa” rädslan, att ständigt leva under hot. Tigandet och tingen.

Vad som händer med människor i ett samhälle där femåringar framstår som ohjälpligt hjärntvättade och vem som helst kan vara en angivare, varje obetänksam kommentar i förlängningen en dödsdom. Där saker demonstrativt flyttat sig själva i lägenheten när man kommer hem, där till synes oskyldiga vardagsfunktionärer vet saker man aldrig sagt dem och där det blir en vana att lägga hårstrån i brev för att kunna avgöra om de öppnats, för att spionera på spionerna.

”‘Vad är mitt liv värt’, blev obsolet. En sådan fråga får bara komma inifrån. När den ställs utifrån blir man mospänstig. Av ren trots börjar man älska sitt liv”, skriver Müller i titeltexten. ”Även detta inombords växande livsbegär i kontrast till alla yttre omständigheter är en kung.”

Müllers är ett författarskap mycket nära sammankopplat med östeuropeisk historia, men också med de språkliga miljöer som är följden av den. Från hembyns stående uttryck, dess tystnad, till säkerhetspolisens dubbeltydiga förhörsteknik och politiska omskrivningar och till exilens ytligheter och reklamretorik. Diktaturen är ständigt närvarande, språket svårfångat och stundtals brutalt, men utsökt i Müllers upphöjda tematiska väv. Hon behärskar sin essäartade form till fullo och berör, både på ett innehållsligt mänskligt plan och på ett språkligt, ända in till benen.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Diktaturens sönderslagna poesi