Den här ömma och brutalt roliga nya roman sätter fingret på vad det innebär att bli förälskad i bästa möjliga person – någon som kanske inte alls är precis som du.

Det är mer än tio år sedan jag läste High Fidelity. Jag minns att jag gillade den, och det är med den som måttstock jag placerar mina förväntningar på Precis som du. En lagom underhållande, mysig roman med rapp dialog, en meet-cute och lite romantik.

Lucy är nyskild, har två barn och bor i ett fint medelklassområde i norra London. Joseph är 22, bor hos sin mamma och har flera jobb och ett musikintresse som han hoppas ska bli något. På lördagar jobbar han vid disken hos den lokala slaktaren där Lucy köper sitt kött.

Det börjar med att Lucy anställer Joseph som barnvakt. Kemin mellan dem är påtaglig, och snart börjar de dejta. Eller, dejta är fel ord – de börjar ligga med varandra och kolla på Sopranos tillsammans. Relationen inleds i hemmets trygga vrå, utom synhåll för omgivningens dömande blickar.

120 sidor in är jag mest obekväm. Det är, som ungdomarna säger idag, rätt cringe. Hornby har tagit ett tema som kan ses som kontroversiellt – en romans med stor åldersskillnad och med två personer från olika samhällsskikt: en vit medelålders medelklass-kvinna och en svart tjugotvåårig arbetarklass-man. Rent krasst så känns det hela mest som en vit medelklassmans försök att vara ”woke”. 

Jag uppskattar ändå ansatsen. Jag tycker det är bra att aktuella samhällsfrågor som klass och kön vävs in i litteraturen och problematiseras, i synnerhet av vita, manliga författare. I det här fallet känns det dock som att Hornby fått en skoluppgift att skriva en berättelse som innehåller en analys kring socioekonomiska skillnader, rasism och politik. Han checkar alla boxar för godkänt, men det saknas djup och komplexitet, både i karaktärerna och i analysen.

Precis som du utspelar sig 2016 och refererar till omröstningen kring Brexit som ett sätt att både skapa kontext och förankra romanen i nutid. Diskussioner kring hur karaktärerna tänkt rösta och varför illustrerar deras olika positioner i samhällsskikten. Jag är inte britt så jag kanske inte bör yttra mig, men jag har lika lite lust att läsa om Brexit som jag har att läsa om Covid-19 i skönlitteraturen. Det känns too soon.

Jag erkänner att jag är notoriskt petig när det kommer till stavning. Ett par stavfel är acceptabelt, det hör till det normala. Men här hajar jag till ett flertal gånger av bokstäver som saknas och ord som är felplacerade. I kapitlet där Lucy träffar Josephs mamma stavas mrs Campbell växelvis som mrs Champbell. Scenen innehåller bara de två, men det skapar ändå förvirring. Sammantaget ger det mig en känsla av att översättningen skett i all hast. Jag har svårt att hänga med i vem som säger vad i dialogerna, reagerar på ordval och förstår kanske 60% av deras sms-konversationer. Det ger tyvärr ett slarvigt intryck som sänker betyget.

Precis som du handlar om vardagen och det lilla livet i det stora samhället. Det finns ett inslag av modern diskbänksrealism som lär tilltala en del läsare. Personer som Lucy och Joseph existerar, diskussionerna om Brexit har säkerligen ägt rum i verkligheten, om inte ordagrant så väldigt likt.

Kanske är jag för hård, kanske inte. Jag tycker inte att den här boken levererar vad den utlovar. Den är tyvärr varken rolig eller öm.

Similar Posts:

• Platt Hornby
• Ack, ackÂ…
• Wham bam thank you Slam
• Hornby som underfundig novellist
• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London

Det här blir ännu tydligare när jag kikar igenom Hornbys romanlista på wikipedia. Jag känner igen titlarna, jag vet att jag läst dem och vill väl också minnas att jag tyckt att de varit helt okej. Men ändå måste jag klicka vidare för att minnas handlingen. Medan jag ur High Fidelity och Om en pojke minnas hela passager, delar av de alltid närvarande listorna och nästan namnet på den där skivan som aldrig någonsin säljs på Championship Vinyl (den bör vara: the ett för- och ett efternamn Experience?). Ja utgångsläget för Nick Hornby blir alltid lite från underläget, vilket egentligen inte alls behöver vara dåligt.

I Funny Girl är handlingen förflyttad bakåt i tiden till sextiotalets swinging London. Att författaren inte själv upplevde den eran, ja, han såg säkert på Top of the pops och så men var ju av naturliga skäl inte delaktig, behöver givetvis inte vara något hinder. Men i just fallet Hornby romanförfattaren blir det ett påtagligt minus (för manusförfattaren gäller det däremot inte), då just själva essensen i han skrivande har varit att kapsla in nutidsfenomen ner på en kalenderbitares detaljnivå. Visst har många av hans karaktärer hyllat dåtid snarare än nutiden, men själva fenomenet är ändå väldigt tidstypiskt. I Funny girl figurerar karaktärerna i ett välskrivet och väl researchat sextiotal men det blir ändå med en känsla av avstånd vilket skiljer sig från Hornbys tidigare romaner, och då inte enbart de skrivna på nittiotalet.

Samtidigt är Funny Girl en stundtals trevlig bok att läsa. Handlingen kretsar kring Barbara, en ung tjej som flyr tristessen i Blackpool för London. Utan vänner eller kontakter lyckas hon knipa åt sig huvudrollen i BBC-sitcomen Barbara (and Jim), en serie som kretsar kring ett äktenskap mellan ett ungt par med skilda klassbakgrunder och som utgör en modernisering helt i tidens anda. En mer vardagsrealistisk stil även inom komedin och ett försök att tämja dåtidens cementerade gräns mellan fin- och fulkulturen. Merparten av romanen kretsar kring personerna bakom produktionen, producenten, den manliga motspelaren (and Jim) och de två manusförfattarna. Utan undantag har de alla ett problemfyllt förhållande till sina egna familjer och bildar istället ett slags ny familj med själva tv-produktionen i centrum (för läsarna blir själva manusförfattandet till tv-serien något som tar stor plats, medan själva inspelningen bara passeras helt snabbt, vilket kan misstänkas ha att göra med att Hornby på senare tid rönt sina stora framgångar som just manusförfattare). Naturligtvis blir inte den familjen heller problemfri och för läsare blir det ett relationsdrama på flera nivåer.

Handlingen till Funny Girl kommer nog tyvärr också att behöva uppfriskas med ett wikipediaklick om sisådär tio, femton år men det hindrar ändå inte läsningen från att vara några timmars välskrivet brittiskt relationsdrama i en välarbetad sextiotalsmiljö. Vilket oavsett jämförelse med de hobbypraktiserande männen från nittiotalet ändå inte är så dumt.

Similar Posts:

• Ack, ackÂ…
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Wham bam thank you Slam
• Hela tiden musiken
• Klass och moderskap i 60-talets London

Framförallt så ser Oscar igenom sig själv. Han går på fester han inte vill gå på och har sex med kvinnor han inte tycker om, och han hatar sig själv hela vägen till banken där han har nog mycket pengar för att aldrig jobba igen. Oscar är Will i Nick Hornbys About a boy. Fast i nån sorts trendkänslig Halmstadtappning istället för semicharmig britt.

Jag köper, och kan till och med uppskatta, poor-little-rich-boy-berättelser där ett ytligt tomt liv dödar en stackars manlig själ. Jag älskar Per Hagmanska karaktärer och hur uttjatat det än är så tycker jag Don Draper är en av de bästa tv-karaktärerna ever. Men ska man skriva om män som beter sig som svin mot kvinnor, som klagar på kaffekedjornas prissättning av kaffe och på sin ensamstående mammas brist på kärlek (när det faktiskt är pappan som stuckit) så räcker det inte att väga upp allt det osympatiska med att karaktären i sin inre monolog hånar de ”balla” [sic!] människorna i sin omgivning.

Don Draper har sin livslögn och Per Hagmans hjältar är queera småstadsbor med blåögd inställning till livet. Oscar har… ja vaddå? En självgodhet kring att han inte är rasist. En kärlekshistoria bakom sig som han skriver om i tredje person på sin Macbook Air, där ”pojken” får lära sig vad vaktelägg och äkta kärlek är.

Jag tycker det finns spår som är intressanta. Jag gillar att få glänta in på firmafester på bilfirmor med välgörenhetsauktioner. Jag tycker det är roligt att Oscars psykolog kallar honom för Hitler. Det känns autentiskt när han ”tappar” en vinflaska i sitt eget ansikte. Men så smygs en Håkan Hellström-referens in i en lång monolog, som hade kunnat göra en högstadiedagbok generad. Det är inte det att karaktären är osympatisk som är det negativa, det är det att han inte är bra gestaltad som jag stör mig på. Det ÄR intressant att skildra utanförskapet i att vara sysslolös, ha alla materiella behov tillfredsställa, men ändå känna sig tom. Det ÄR intressant hur Oscar får se en helt ny värld av gemenskap och kärlek kopplas samman till en borgerligare livsstil som barn och sen se hur han försöker upprepa samma recept som vuxen. Men det är för mycket tell don’t show och det hade behövt strykas en hel del slentrianmässiga klag på alltings meninglöshet, Acnebyxors ängslighet och det tomma i väggord som säger carpe diem.

Similar Posts:

• Ett enformigt lagomland
• Platt Hornby
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Ny vecka på dagensbok.com
• Rolig och mörk samtidsroman

Det första som slår en med David Nicholls tredje roman och stora genombrott är att ingen tidigare använt sig av idén, det stod ju trots allt 2009 i kalendern när den publicerades. För med den enkla men lysande romanidén går det ju liksom inte att misslyckas. Samtidigt är jag glad att det var just Nicholls som kom på det hela, för det är ett upplägg som passar hans skrivande som handen i handsken. Av hans två tidigare romaner, På vinst och förlust och Mitt livs roll är framför allt den första en riktigt trevlig läsning, speciellt om man gillar relationsunderhållning från Storbritannien med lagom mycket populärkulturella referenser. Det enklaste sättet att beskriva hans stil är att använda sig av den förklaringsmodell som tidningen Okej under åttiotalet brukade använda sig av när de beskrev nya hårdrocksband: han är hårdare än Helen Fielding men inte fullt lika hård som Nick Hornby.

Därför blir resultatet också en romcom i bokform som passar de allra flesta läsare. Den stora frågan blir givetvis om de kommer att få varandra till slut? Det måste man liksom ta reda på och därför läser man kapitel för kapitel, vilket också blir år för år. Thatchers åttiotal går snabbt över till det nittiotal när de brittiska öarna var så heta att de i den egna musikpressen kallades Cool Britannia, sedan passeras millennieskiftet och våra huvudpersoner kommer in i medelåldern. Så de läsare som uppskattar lite nostalgi får sin dos av tidstypiska detaljer utan att det för den delen stör de läsare som fullkomligt struntar i sådant utan bara vill ha relationshistorien.

Ska man vara lite kritisk och inte bara sträckläsa den, med boken i ena handen och en godispåse i den andra, så finns det lite tröttsamma inslag i rollfördelningen. Dexter glider fram genom livet på en räkmacka, han har det ordentligt förspänt och med sitt självklara sätt att greppa allt som finns, gör han karriär utan att anstränga sig det minsta. Visserligen tittar han lite för djupt ner i flaskan, tar lite för mycket droger på exklusiva klubbar och behandlar sina modellbrudar lite för mycket som om de vore hockeysamlarbilder, men han är ändå den rolige slackern.

Som kontrast till Dexter är Emma den politiske idealisten. Hon är duktiga Annika på heltid, ”snygg på ett naturligt men omedvetet vis” och jobbar kvar på dassiga jobb och sitter kvar i lika dassiga relationer av lojalitet och plikt. Och främst för att det är vad duktiga Annikor gör. Visst är kontrasterna nödvändiga och de gör historien till den tjugoåriga berg- och dalbana som lockar till sträckläsning. Men de tilldelade rollerna är också precis så självklara som så många andra inslag inom den på så många sätt fantasilösa romcom-genren. En slackertjej och en brorduktigkille skulle möjligen resultera i att boken inte såldes i varje mataffär, men som roman skulle den växa just genom att inte vara så typisk när den nu sorteras in i en genre som är så typisk.

Nej, En dag är inte genrebrytande, det är istället ett klassiskt relationsdrama med ett helt lysande upplägg. Inom kort kommer den även att filmatiseras så passa på att läsa den nu, innan ni ser filmen. Boken hittar ni som sagt i er mataffär, oavsett om ni har Ica-kortet eller Medmera-kortet i plånboken, om ni bor i storstaden eller på landsbygden. För om ni inte läser den kan ni i alla fall inte skylla på tillgängligheten.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Hornby som underfundig novellist
• Dagen efter ”En dag”
• Lite väl fantasifullt
• Wham bam thank you Slam

Orsaken att dessa män, varken före eller efter Hornbys 90-tals romaner, haft något direkt litterärt utrymme kan väl bara bero på att de är så otroligt tråkiga. De lever ju trots allt sina liv som självutnämnda experter inom väldigt begränsade sfärer, sfärer som kan vara vinylsjuor över amerikansk 60-tals soul eller att ha fört statistik över alla Arsenals matchresultat sedan 1973, och låter istället det mesta utanför sfären vara. Så att skapa romaner baserat på personer som endast påvisar känslor när det gäller ett samlande av ting (som ting räknas också stora mängder utantill statistik) vilka de allra flesta betraktar som nonsens har nog sina begränsningar.

Men så kom Hornby och ställde dessa män, ja denna kategori är väldigt enkönad, i centrum. Att han gör det så bra beror förstås på att han har ingående kunskaper i ämnena och träffsäkert kan namedroppa populärkulturella preferenser. Men kanske allra mest beror det på att han kan beskriva dessa överåldrade nördar med en värme som faktiskt ger läsaren en vissa sympati för de personer som alvarligt skulle överväga att byta sin flickvän mot en sällsynt vinylskiva om den valsituationen mot alla odds skulle uppstå.

Duncan, en av tre huvudkaraktärer i Juliet naked, är precis allt detta. Han har ett stort intresse, den numera helt bortglömde amerikanske singer/songwritern Tucker Crowe, och det är kring honom hela hans liv kretsar. Detta trots att han faktiskt har en flickvän som han bott tillsammans med i femton år. Flickvännen, Annie, som är romanens huvudberättare är på goda grunder ganska trött, men inte bara på Duncan utan faktiskt mest på sig själv för att ha slösat bort så mycket tid på en relation som efter alla år ändå mest känns som den mellan två rumskompisar. Allt förändras dock då Tucker Crows skivbolag plötsligt släpper demoversionen av hans främsta skiva Juliet som får heta, just det, Juliet Naked. För med det oväntade skivsläppet kommer även Tucker in som huvudperson nummer tre och ger slutligen lösningen för den stora gåtan som Duncan och hans gelikar, de som själva kallar sig crowloger, spekulerat om sedan 1986: Varför han på en toalett i Minneapolis mitt under pågående turné plötsligt bestämde sig för att helt dra sig tillbaka från offentligheten och inte hörts av sedan dess.

Handlingen är därmed inte särskilt komplicerad eller för den delen särskilt intressant. Men det behöver den faktiskt heller inte vara heller. För det som lyfter Hornbys författarskap är just hans karaktärer och hans förmåga att skapa komik ur de små vardagsdetaljerna. Att det är Annie som är huvudberättaren tillför berättelsen ett helt nödvändigt moment av självreflektion och är en roll Duncan aldrig skulle kunna axla. För han är rakt igenom endimensionell, utan att det på något sätt gör honom till en dålig karaktär. Det är bara det att han är en av dessa 40 plus män med en hobby som inte är ett fritidsintresse utan en märklig livsstil. Ja han är helt enkelt en av de män som Hornby kan gestalta bättre än någon annan författare.

Similar Posts:

• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London
• Ack, ackÂ…
• Småländsk Hemingway
• Wham bam thank you Slam
• Ett enformigt lagomland

Idag skriver Stina om Karin Alvtegens En sannolik historia, som är en riktig sträckläsningsbok om det som är okänt och annorlunda och att misslyckas med att försöka fly från sig själv.

Poeten Johannes Anyuru har precis släppt sin debutroman Skulle jag dö under andra himlar, imorgon skriver Lina vad hon tycker om den.

Alice bjuder oss på versroman, enligt författaren Helena Granström. Hennes roman Osäkerhetsrelationen är skriven på knapphändig prosa med lyriska inslag, det är en fascinerande historia om var gränsen går för det vi kan ha kunskap om. Den har sin utgångspunkt i kvantfysiken, språket och de mänskliga sinnenas relation till omvärlden.

Dessutom bjuder Oscar på en Nick Hornby som är tillbaka där han var på 90-talet. Juliet Naked handlar om tre 40+ män vars hobbyer betraktas som besatthet av omgivningen.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal

Stockholm, 2400-talet. Litteraturvetaren Muham Bentson sammanställer och kommenterar den nyligen upphittade boken från Sveriges mörka tid, ger en historisk bakgrund om det lilla vi vet om vad som egentligen hände där i början av 2000-talet och seklen som följde, och sätter det i förbigående i perspektiv till sin egen tid, där allt återigen blivit mycket bättre och man knappt ens längre kommer ihåg hur illa det kunde bli.

Genom hela boken följs de åt, Toff och Muham, medan Toff och hans få vänner tvingas fly och handlingen rör sig från Ståkkålms kåkstäder genom det återigen skogsbevuxna Svärje till det förlovade landet, Bassebeck, där det sägs finnas både kunskap och möjligen rentav en väg till den mytomspunna kontinenten. Toffs berättelse börjar tveksamt och haltande, men allteftersom han får mer att säga, fler sätt att säga det och mer att slåss för blir historien mer driven. Tyvärr inte nödvändigtvis bättre, för någon stor stilist blir han givetvis aldrig, och vi tillåts heller aldrig riktigt glömma att här finns en tredje berättare också: Kalle Dixelius. Kalle Dixelius är född på 1970-talet och bor i 2000-talets Stockholm, precis som sina huvudpersoner skriver han hela tiden från sin egen horisont och för sin egen tid, och även om det nog inte är meningen att vi ska tänka på honom så är det hela tiden hans röst som slår igenom och hans ganska trubbiga satir mot 2000-talets samhälle och medier som dominerar. Och det blir på bekostnad av hans karaktärer som ofta är lite för upptagna med att släppa referenser till urgamla folkvisor (”Vill ha dig”), legender (Star Wars) och litterära mästerverk (Nick Hornby) som alltid kommer från samma 30-40 år i mänsklighetens historia för att deras egen tid ska bli helt levande. Än så länge är ju litteraturen inte förbjuden, och om man vill göra det så här övertydligt att det man skriver egentligen handlar om ens egen tid, varför inte helt enkelt skriva om sin egen tid?

Det finns inget som gör mig så förbannad som när nån snackar skit om den gamla tiden. Det finns de som inte tror på allt, eller som tror sig veta att det inte alls var så bra som det var. (…) Folk tar ju livet av sig hela tiden utan att nån bryr sig. Folk blir våldtagna i varenda buske varenda kväll i Hornschtull och överallt i Sverige. Det är bara så det är. Att nåt så högtstående som en [2000-tals]tidning skriver om nåt så vanligt som ångest och våldtäkt, visar väl att det var ett samhälle som står tusentals mil över vårt?

Svensk genrelitteratur har fått ett rejält uppsving på senare år, och Toffs bok är väl egentligen inte ett dåligt tillskott till den; i sina bättre stunder ekar den lite klassisk 70-talsdystopi à la en mer lo-tech George Johansson, och visst är det inte svårt att fortsätta vända blad. Men i sitt försök att bli en svensk Fahrenheit 451 eller Vi räcker den inte riktigt till, trots en slutknorr som får mig att haja till och fundera lite över ordens makt. Ett postapokalyptiskt Sverige där litteraturen varit död i 200 år hade nog kunnat vara stolt över en Toff Janne; men även om Dixelius har ett bra upplägg och inte gör bort sig helt så har han än så länge mycket tuffare konkurrens än sin huvudperson, och även om den har charm så säger Toffs bok egentligen ingenting som inte andra redan sagt bättre.

Similar Posts:

• Wham bam thank you Slam
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Ack, ackÂ…
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Rolig och mörk samtidsroman

I romanens inledning får han sparken som lärare på ortens gymnasieskola efter att ha utsatt sina elever för livsfara under en skolutflykt:

Fucking skitsnack! Som om barna inte mår bra av att lära sig livet som det var? Jo, och ÄR. Om man bara fittas ut ur det här själlösa varmvattenhelvetet som det här samhället har blivit.

Böddi är fruktansvärt osympatisk. Och rolig, visar det sig när han slungar sig ut i ett sökande efter mening och kärlek. Hallgrímur Helgason är inte sämre än Nick Hornby eller någon annan internationellt erkänd komisk författare på att skapa absurda situationer. Men Stormland är så mycket mer än en rolig bok. Böddis kritik av samhället må vara förvriden och misantropisk, men den värld han rör sig i är verkligen så ytlig och konsumtionshysterisk som han tycker att den är.

Stormland är en samtidsroman på både ett ytligt och ett djupt plan. Ytligt, för att den hela tiden kommenterar fenomen som är specifika för det här årtiondet. Djupt, för att Hallgrímur Helgason identifierar ett sätt att vara, människor emellan, som ett samtidsfenomen. Det är inte bara Böddi som står sig själv närmast. De flesta runtomkring honom förmår inte sträcka sig utanför sig själva. Som hans mamma, som tittar på tv dygnet runt. Eller hans bror, skådespelaren, som ser allt som sker som en fråga om pr och möjlighet till publicitet.

Stormland är en roman som överraskar. Just när läsaren tror sig ha förstått var intrigen ska ta vägen går den i en helt annan riktning. Mot slutet spårar den ur fullständigt, men på ett bra sätt, för författaren har hela tiden kontrollen. Stormland är ända till sista sidan rolig och mörk, fruktansvärd och vacker.

Similar Posts:

• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Mångbottnad klaustrofobi
• Isländskt livsöde i varm ton
• Roffare och och andra monster
• 60-talets Reykjavik drabbas av Beatlesfeber

När man skejtar och gör ett misstag slår man sig ordentligt. Det är det Slam betyder. Sam gör ett annat slags misstag och hans liv förändras för alltid. Slam.

Som roman är det förvånansvärt platt. Sam själv får visa upp lite olika sidor, även om han är klyschigt grabbig. Men övriga karaktärer känns som skisser, lite platta och motsägelsefulla på samma gång. Hans unga mamma är snäll, hans unga pappa är korkad och enkelspårig, hans flickvän Alicia är korkad och grälsjuk men visar ibland upp den goda egenskapen att hon står upp för Sam inför sina snobbiga föräldrar. Och i vanlig ordning så mognar Sam innan boken är slut. Handlingen rymmer inga överraskningar och budskapet är lite allmänt om säker sex, att man ska vara rädd om sin familj och att man har ansvar för sina handlingar.

Det enda som är lite nyskapande är att Sam vid tre tillfällen kastas framåt i tiden, så att man som läsare vet i förväg "hur det går". När Sam sedan kommer ikapp sin egen framtid och får uppleva sina framtidsvisioner på riktigt så ser han saker på ett lite annorlunda sätt. Det som verkade så hemskt blir bättre när han väl har kommit dit. Frågan är väl bara om denna uppbrutna kronologi tillför så mycket. Kanske hade Hornby kunnat utveckla greppet mer, nu blir det mer som ett märkligt övernaturligt inslag i en annars ganska socialrealistisk bok.

Så om jag ska vara lite elak skulle jag helt enkelt kunna avfärda Slam som en enklare sortens ungdomsroman som inte riktigt håller för vuxen läsning. Kanske har Hornby satt krokben på sig själv genom att skriva så bra romaner i början av sin karriär att hans nya böcker aldrig kommer att hålla måttet.

Men då är jag orättvis. För trots att boken egentligen inte tillförde mig något nytt, trots att jag kan bli less på Sams lite tjatiga "tonårsspråk" och hans pubertala livsvisdomar, så kan jag inte förneka att det finns ett sug i Slam ändå. Det är snabb läsning som är svår att släppa. Det går lätt att klämma hela boken på en eftermiddag (även om jag i ärlighetens namn hoppade över ett långt avsnitt om en tripp till Hastings som enbart kändes som irrelevant slapstick). Hornby har en förmåga att få ett driv i det han berättar och det känns helt logiskt att tre av hans böcker också blivit populära filmer. Det finns en balans mellan humor, spänning, feelgood och underhållning i Hornbys böcker precis som i bra komedier.

Så jag kan tänka mig att Slam skulle kunna tilltala en och annan uttråkad gymnasiekille. Men det kommer inte vara det bästa han har läst.

Similar Posts:

• Platt Hornby
• Ack, ackÂ…
• Kvantitet istället för kvalitet
• Hornby som underfundig novellist
• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London

Det är ju ingen dum idé. Fyra berättarperspektiv och fyra mycket olika karaktärer – avdankade TV-stjärnan och före detta fängelsekunden Martin, den struliga ministerdottern Jess, Maureen som tillbringar all sin tid med sin gravt handikappade son, och pizzabudet JJ som tycker att hans skäl att vilja dö är alldeles för trivialt. Det hade kunnat bli Hornby i sitt esse.

Men av någon anledning tar det aldrig riktigt fyr. Karaktärerna får aldrig tillräckligt mycket liv för att man bokstavligt talat ska bry sig om huruvida de lever eller dör, och två minuter efter att jag lagt ner boken har jag glömt hur det faktiskt gick för dem.

Någon liten förklaring finns kanske i språket. Sist jag läste Hornby var det på originalspråk och det var helt enkelt så mycket trevligare. Därmed inte sagt att översättningen är dålig, men bitvis är romanen förmodligen knepig att översätta. Diskussionen om hur engelsmän och amerikaner pratar blir lätt idiotisk, slang och svordomar verkar lite tama och obekväma.

Men framför allt har Hornby försökt trycka in alltför mycket kuriosa på en gång, det blir lite för stor del spring i dörrar och för lite av den där vardagskänslan han är så bra på. Följden av detta hattande är att han aldrig riktigt kommer till botten med något. Fallhöjd är inte rakt igenom usel – inte minst är Maureen, den deprimerade mamman till en gravt handikappad son, ett finstämt porträtt av ett av våra stora tabun, en mor som inte orkar vårda sitt barn – men jämfört med Hornby på någon av sina bättre dagar faller den som helhet ganska platt.

Similar Posts:

• Hornby som underfundig novellist
• Ack, ackÂ…
• Wham bam thank you Slam
• Romantik över klassgränserna utan djup eller finess
• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London