I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv med sin fru Prudence. Inga barn, separata sovrum såväl som badrum är bara några aspekter av det. Han har inte heller något umgänge med sina syskon eller sin pappa som är änkling. Allt detta ska dock komma att förändras när pappan blir sjuk och hamnar i okontaktbart skick på ett äldreboende. Plötsligt behöver Paul frottera sig med sina syskon och deras äkta hälfter samt med deras mobilspelande avkommor.

De förlorade traditionerna är en annan viktig tematik vid sidan av ensamheten. I en belysande scen ska Paul hämta en flaska rött ur den frånvarande faderns välfyllda vinkällare. Men han går bet.

Efter några minuters irrande mellan Puligny-Montrachet och Château Smith Haut-Lafitte fylldes han av missmod och bestämde sig för att ropa på Hervé

Inte heller Hervé lyckas. Att som fransman inte kunna sina viner och ändå vara alkoholist är förstås ett ordentligt misslyckande. Att en vinintresserad far i den övre medelklassen inte förmått förmedla lite basalt självförtroende åt sin förstfödde säger dessutom allt om förflackningen i dessa postmoderna tider.

På romanens andra berättarplan följer man Paul i anställningen som något slags intellektuellt bollplank åt Bruno Juge, en toppolitiker som kanske ska kandidera i det kommande presidentvalet.

Förinta är skriven och publicerad innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina gick in i sin nya fas i februari 2022. Men det händer så pass skumma saker att det känns som nu. Gigantiska containerfartyg sjunker mystiskt ute på de sju haven, något som myndigheterna behöver tysta ned. Bruno blir utsatt för en märklig hatkampanj skickligt iscensatt av anonyma hackerssom sänder kryptiska meddelanden. Det ska också pareras. Allt sker mot en bakgrund av nyliberala reformer som alldeles spårat ur. Möjligen kan man ställa sig lite frågande till att Paul, som mobiliserar så pass lite energi, anses ha något att bidra med till den som ska försöka nå framgång i en valrörelse.

Michel Houellebecq har som sagt en ansenlig lista deprimerade manliga huvudpersoner vid det här laget. Men Paul är lite mer självreflekterande än de övriga. Allt kan inte vara muslimernas, feministernas och bögarnas fel. Nej, Paul anar sin egen agens, att han själv hade kunnat göra annorlunda och att det hade haft verkan. Överraskningseffekten av detta är bedårande. ”Double plus good” hade det hetat i 1984.

Similar Posts:

• Självömkan hos den som har allt
• Outforskat tankeuniversum
• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• An island never cries

Klara dagar kan man se ända till Versailles. Denne 49-åring hatar också sin nuvarande relation. Han är sambo med en ung japanska. På ett säreget sätt gör han slut, söker ensamheten och ger sig ut på en mental resa i sitt förflutna. Framförallt med destinationen gamla kärleksrelationer.

Samtidigt börjar Florent-Claude ta ett läkemedel mot depression, Serotonin, som ska balansera kroppens hormoner. Bokens titel till trots är detta emellertid inte en roman om lyckopiller, ej heller om psykisk ohälsa. Nej, Serotonin är en berättelse som sätter kärleken främst, den olyckliga. Det är stundtals berörande och hela tiden välskrivet och väl översatt från franskan.

På andra plats, eller möjligen delad förstaplats, kommer samhällsfrågorna. Michel Houellebecq skulle inte vara Michel Houellebecq om han inte tog spjärn mot någon form av politisk korrekthet. Författaren har rykte om sig att vara kontroversiell. På baksidesflärpen kallar Bonniers Michel Houellebecq för ”en av vår tids mest omtalade författare”. Med det menas kontroversiell.

Romanfiguren Florent-Claude har själv sumpat sina relationer genom elakhet, svek och otrohet, något han i klara stunder huvudsakligen kan medge. Ändå lägger han skulden på kvinnor i allmänhet och samtidsandan – feminism, jämställdhet, karriärideal – i synnerhet. Att förklaringen till berättarens olycka skulle kunna vara osunda manliga könsnormer är en tanke som föresvävar mig som läsare, men den utforskas inte närmare i romanen.

Ett parallellt tema i Serotonin är jordbrukspolitiken i Frankrike. Florent-Claude hälsar på sin gamla studiekamrat Aymeric, storskalig mjölkbonde i Normandie. Myndigheterna fattar ett beslut om mjölkkvoterna ungefär samtidigt som Aymerics fru lämnar honom för en konsertpianist från London. Bonden, som är beväpnad till tänderna, ger sig hän de våldsamma protesterna mot de politiska besluten.

Serotonin är en roman med tuggmotstånd. Jag dras in i Michel Houellebecqs väv av trovärdigt persongalleri, bra dialog och märkliga händelseförlopp. Känslan av ”al dente” uppstår genom resonemangen i berättarjagets huvud. De är märkligt bakvända. Florent-Claude har själv farit fram hårt med kvinnorna, men det är deras fel att det sprack.

Han super hårt, röker oavbrutet och framlever en ensam, stillasittande tillvaro framför tevesporten i ett hotellrum. Ändå överraskas han av doktorns besked om ohälsa. Möjligen skulle ”sorg” kunna vara en utlösande faktor, spekulerar han. Men hallå, vem skulle inte fara illa av en så självdestruktiv livsstil? Jag känner mig frestad att ta denne generationskamrat hårt om axlarna och ruska honom ordentligt, men då skulle han väl gå sönder.

Samma bakvändhet finns i Florent-Claudes samhällsanalys. EUs största budgetpost är jordbrukssubventioner. Frankrikes bönder är de främsta mottagarna. Ändå är det synd om bönderna.

Till det ska läggas omfattande skyddstullar mot omvärlden som håller exempelvis afrikanska producenter borta. Ändå är byråkrati av ondo, anser denne jordbruksbyråkrat.

Sammantaget kvalificerar sig Florent-Claude för det elaka epitetet ”vit kränkt man”. Det är inte första gången Michel Houellebecq skriver om en sådan och jag blir inte klok på romanens ärende. Ska vi tycka synd denne figur? Eller är romanen satir med udden riktad mot just vita, medelålders män som trots fet plånbok, makt och handlingsfrihet väljer förlamande självömkan?

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Viss självreflektion bedårar
• Ondskans och svindelns poet
• Kapitalism utan mening
• Med strömmen – eller mot?

Min tanke var att slippa hamna i att behöva redovisa samma gamla gegga av dagspolitisk idédebatt som vi sett och läst tusen gånger förut: är det möjligt att förena islam med västerländsk demokrati, välfärdssamhället och jämställdheten? Har islamistisk terror inget alls med islam att göra eller i själva verket allt med islam att göra? Är Muslimska brödraskapet ”moderata” eller bara förtryckets förlängda men maskerade arm? Och så vidare.

Huvudpersonen Francois, professor i litteratur vid Sorbonne, är en i raden av Houellebecqs olika inkarnationer av Camus Främling. Vår antihjälte bryr sig som sin berömda föregångare inte nämnvärt om att hans mor dör under romanens gång, inte heller att fadern också passar på att gå vidare. Francois bryr sig något mer om hur mycket han får användning för sitt könsorgan, men innerst inne verkar han tämligen likgiltig vad gäller den saken också. Han har dock inga problem med att få ligga (det brukar inte Houellebecqs huvudpersoner ha), han verkar i princip kunna välja och vraka mellan kvinnor i olika åldrar.

Det enda av något som helst värde Francois har åstadkommit här i livet är en 800-sidig studie av Joris-Karl Huysmans, författaren bakom ”dekadensens bibel” Mot strömmen (À rebours). Han speglar sig i Huysmans liv och tvingas till slut ställa sig själv frågan: vad är kostnaden för att gå emot strömmen?

Francois är nämligen något mer intresserad av att följa de politiska förändringarna i Frankrike som sker under några veckor i romanens nutid 2022 – även om han gör det på ett tämligen förstrött och likgiltigt sätt. Och det är dramatiska saker som händer: det franska folket röstar fram en president från Muslimska brödraskapet vilket blivit möjligt genom att socialisterna bildat allians med brödraskapet för att blockera Nationella fronten (man måste han en del insikter i det franska röstningssystemets teknikaliteter för att hänga med i svängarna här).

Under den nye presidenten Mohammed Ben Abbes styre blåser nya vindar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är bara att glömma, månggifte tillåts och bara muslimer får undervisa vid det privatiserade Sorbonne-universitet som nu sålts ut till saudiarabiska intressen. Francois får i gengäld en rikt tilltagen pension och behöver i ännu mindre grad bekymra sig om någonting. Men till och med Francois visar sig kunna lockas av pengar och nya förmåner – bara han underkastar sig den nya ordningen.

Underkastelse är en plågsam bok att läsa eftersom den blottlägger mänsklig svaghet på ett övertygande sätt. Den är inte riktad så mycket mot islamisering i sig som mot kappvändande opportunister vilka lockade av pengar och möjligheten att utöka sitt frubestånd med femtonåringar raskt kastar alla eventuella principer rörande rättvisa, kultur och bildning, vetenskap och humanism över bord.

Houellebecq beskriver ett sluttande plan som inte är särskilt svårt att föreställa sig. För handen på hjärtat, sitter inte de här principerna löst redan idag? Och när både kapitalismen och kommunismen har misslyckats med att skänka mening åt de breda människolagrens liv kanske det inte är förvånande att en monoteistisk religion vars företrädare säger sig sitta inne med alla svaren på sociala och politiska problem vädrar morgonluft.

Jag förstod ändå, och det sedan flera år tillbaka, att det växande gapet som nu blivit avgrundslikt mellan befolkningen och dem som talade i dess namn, politiker och  journalister, oundvikligen måste leda till någonting kaotiskt, våldsamt och oförutsägbart.

När ideologin sedan understöds med hjälp av en aldrig sinande ström oljepengar från arabiska halvön är inte steget långt till att byta sida. Det Houllebecq visar i Underkastelse är att för en del blir livet under den nya regimen knappast sämre: politiker, journalister och intellektuella utan integritet kan lätt hoppa på det islamistiska tåget och bli rikligt belönade.

Men hur är Underkastelse betraktad som litteratur då? Jag tvingas inse att frågan åtminstone delvis är felställd. Det är först och främst en idéroman och Houellebecq lägger föga omsorg vid att måla några djupare personporträtt eller att beskriva någon psykologisk utveckling att tala om hos karaktärerna om nu det skulle vara kriterier för litterär kvalitet. Det är inte heller textens syfte. Man skulle lätt kunna tänka sig texten omarbetad till en essä men då skulle den förlora den dramaturgiska spets det ändå innebär att Francois till slut måste göra sitt val: att följa strömmen eller inte.

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• Kapitalism utan mening
• Tankar om islam och terrorism
• Självömkan hos den som har allt

De tio år som dagböckerna täcker är på många sätt skickelsedigra för Cartarescu. Det står klart precis i början att det inte är någon strikt intim journal, utan något han skriver för senare utgivning – även om det för den skull inte sparas på privata detaljer, som den skilsmässa Cartarescu går igenom. Ett genomgående tema i dagboken är de oupphörliga tvivel på sig själv och den dåliga självkänsla Cartarescu har – inför sig själv och inför sitt författarskap (”Jag hatar det levande lik som skriver dessa vämjeliga rader. Det är en sorts bläckets leukemi i det jag skriver.”). Han tvivlar konstant på värdet i det han skriver och i det han gör. Inför den avhandling han skriver känner han bara äckel. Långa perioder av improduktivitet passerar. Han läser många böcker, men de flesta läser han splittrat och oengagerat. Den nästan konstant negativa upplevelsen Cartarescu har av sig själv och sin livssituation både fascinerar och skrämmer. Ibland blir det så överväldigande så att man nästan blir äcklad (som när han skriver att han ”inte vill inandas kadaverstanken som stiger från de här ’konstnärliga’ sidorna”). Självföraktet tar sig nästan ett megalomant uttryck. En spontan jämförelse jag gör är med den likaledes nyutkomna volymen med dagböcker av Rut Hillarp (Atlantis). Detta ”erotiska geni” fyller sida upp och sida ner med samlagsbeskrivningar, och Cartarescu gör på samma sätt med sitt självförakt och dåliga samvete. Till sist blir det nästan tröttande, och tröttsamt.

Cartarescu är ju mest känd som prosaist, inte minst i Sverige (med undantag för det urval poesi som Ellerströms utgav 2008 är det bara hans romaner som blivit översatta). Men i dagboken framgår det klart och tydligt att det i första hand är poet Cartarescu ser sig själv som. ”Min prosa har skapat mig, gett mig ett namn och en inre struktur. Men den är poesi alltigenom”. På liknande sätt resonerar han kring det väldiga romanprojektet Orbitors första del; ”I själva verket är min ’roman’ detsamma som 130 dikter om två sidor vardera”.

En av de mest fascinerande sakerna med dagboken är den bekantskap man får stifta med läsaren Cartarescu. Sällan har jag mött en så kräsen och skoningslös kritiker. Apropå Dostjoevskijs Idioten skriver Cartarescu att han tycker bra om slutet som ”inramas av stor långtråkighet”. Flaubert är tydligen ingen höjdare; ”läser av ren leda Madame Bovary som också är skriven av leda. […] Jag ska ge er en skitbok, det har ni förtjänat, tycks Flaubert ha tänkt.” Det som Cartarescu söker efter i läsandet och som han anser vara av värde är de enskilda glimtarna, de enstaka scenerna: ”tio sidor […] kan rädda helheten.” Bara några få författare finner nåd inför Cartarescu – bland dem Franz Kafka och Thomas Pynchon. Och beträffande själva läsakten måste den för honom vara en akt av oskuld, där han helt ger sig författaren och hans verk i våld. Här måste han släppa alla sina egna preferenser och hämningar.

Det är uppenbarligen läsandet som ofta gör livet värt att leva för Cartarescu. I mångt och mycket lever han sitt liv genom litteraturen. Frustrationen när han upplever sig alienerad också inför litteraturen är så påtaglig: ”Har inget tålamod att läsa längre, jag menar leva längre” utbrister han, så att läsaren rycker till. Så viktigt är det alltså! Mina tankar går till en formulering ur Michel Houellebecqs roman Konkurrens till döds: ”Att leva utan läsning, det är farligt. Då måste man nöja sig med livet.”

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna, som Thomas Manns eller Witold Gombrowiczs. Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Litteraturen som närkamp
• Anne och Nina
• Nytt år på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen

Första romanen är en bagatell ungefär på samma sätt som ett avsnitt av The Office (tv-serie stor strax efter år 2000), eller den tecknade kontorshumorn Dilbert (stor på 1990-talet). Rolig och sann, men inte drabbande. Alla bitarna fanns på plats men fortfarande fokuserade Houellebecq på individen.

I hans nästa roman, genombrottet Elementarpartiklarna (sv 2000), har han hittat rätt. Den logiska följden av Darwins princip är att organisera allt mänskligt liv efter kapitalismens princip: allt är en vara, allt går att köpa. Ingenting är värdefullt i sig, allt får sitt värde i relation till andra saker.

I Elementarpartiklarna finns det fortfarande en krock mellan individen och civilisationens perspektiv. Varje människa har ett hopp om ett värdigt och meningsfullt liv men ur civiliastionens perspektiv är detta bara larv, etik är en dinosaurie. Detta framvisas som en krock mellan känsla och förnuft, där känslan är stark och förnuftet segrar.

I Herman Hesses roman Stäppvargen läser vi att humorn är människans sätt att stanna kvar i borgerligheten. För att kunna stå ut måste vi skratta åt alltihopa. För varje roman Houellebecq har skrivit har det blivit allt svårare att upptäcka ett skratt som görs inifrån borgerligheten. Visst finns här en krock mellan individ och civilisation, men det är allt tydligare att författaren varken har sin känsla eller sitt förnuft på indivdens sida. Houellebecq skrattar nu åt oss, inte med oss.

I Kartan och landskapet är huvudpersonen en konstnär som, precis som Houellebecq, gör karriär på att visa att darwinism och kapitalism är det som styr och att inget går mot det bättre. I sammanfattning kan man säga att Jeff Koons lätthet har ersatts av Damien Hirsts dödslängtan. Det finns inte längre någon äkthet, kartan är en bättre beskrivning av livet än verkligheten. Den som vill läsa om hur detta tar sig ut bör läsa Stefan Jonssons intelligenta recension av romanen i Dagens Nyheter.

Frågan är såklart vad det är som finns kvar av hoppet om ett värdigt och meningfullt liv, som var en så stark drivkraft i tidigare romaner. Vad som absolut inte finns kvar är den meningsfulla individen som existensens mittnav, såsom hon har varit i litteraturen under de senaste 200 åren. Alla de recensenter – vilket är de flesta, se länk till höger – som försöker läsa romanen mot denna bakgrund och letar efter det subtila och det psykologiska djupet tycker, med all rätta, att romanen är taffligt ihopkommen.

Houellebecq tecknar ett ytligt porträtt för att han är övertygad om att människan är ytlig. Människans psykologiska djup är inte ett meningsfullt djup, det finns där men är att betrakta som ett hjul på tomgång. För att kunna leva livet som om det är meningsfullt krävs brist på både känsla och förnuft.

Den författare som skrivit Kartan och landskapet är nog inte en lika bra kompis som den som skrev Konkurrens till döds. Det finns inte någon humor kvar. Det som återstår är sorgen. Det är sorgen, inte skrattet, som får oss att stanna kvar i borgerligheten, som får oss att att inte ge upp. Valet står mellan avstängdhet och sorg. I våra ljusaste stunder kan vi lämna den känslolösa avstängdheten bakom oss och känna den sorg som kommer av att livet inte är annat än en vara på kapitalismens marknad.

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Självömkan hos den som har allt
• An island never cries
• Ondskans och svindelns poet
• Med strömmen – eller mot?

Berlin är som att hålla ett trasigt vinglas upp mot ljuset och titta genom det, tycker Aleš Šteger.

Man ser kanten, förskjutna ytor. Det är staden som tillhör preussarna och turkarna, ryssarna och judarna, drömmarna och snobbarna, polackerna och amerikanerna, den tillhör salsadansarna, de homosexuella, den tjocke arbetaren, den arbetslösa konstnären och den utarbetade svindlaren. Babels torn har rasat och därför kan ingen lära sig något och inget kan heller växa ur ruinerna i glömskan i Berlin.

I ett år går Aleš Šteger runt på Berlins gator. Medan hans författarkollegor världen över sitter inne på sina rum i den så kallade poetvillan och skapar fiktion, eller likt författaren till Elementarpartiklarna kollar på porrfilm, då går Šteger ut på jakt efter Berlins navel. Med hjälp av ett stipendium tillbringar han ett år i staden. Han tar alltid baktrappan till sitt rum i poetvillan. Villan är ett före detta SS-högkvarter.

Det är en vacker guidebok, en bok där Berlin verkligen lever och förändras. Tv-tornmasten kommer kanske alltid vara 368 meter hög, Checkpoint Charlie stå på samma plats, floden heta Spree och Alexanderplatz vara Alexanderplatz. Men lukten av bagerierna, lappen på en bil, de två homosexuella männen som kysser varandra i ett gathörn och hur berlinarna stoppar händerna djupt i fickorna, håller om sina plånböcker. Det står inte i Lonely planet. Berlin är i Štegers skildring en smärtans och melankolins plats, men här bor också humorn och nyckelpigorna och lindarna. Det är en bok att känna igen sig i om man varit i Berlin, men den ger också ett nytt hjärta åt staden. Berlin klär ut sig. En man blir till en kvinna, en kvinna till en man. Berlin äter 25 ton kebab om dagen.

Berlin väcker lust att resa inte bara till Berlin, utan också i tiden, historien och fantasin. Till stor del känns Berlin som en mellanbok, en skrivkrampsbok i väntan på Štegers nästa storslagna projekt. Ändå är det den jag skulle stoppa ned i resväskan på väg till Berlin. Ingen annan.

Similar Posts:

• Jag är en syltmunk!
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Ting med sting
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Fallet Charles Dexter Ward innehåller magi och skräck. Men de konkreta skräckingredienserna är ändå ganska återhållsamma. Det resonerande, lite torra och exakta återgivandet av händelseförlopp, omständigheter, dokument och brev, gör berättelsen nykter och balanserad, kryddad med en antydan till humor. Större delen av romanen känns mycket inspirerad, men berättelsen får en avslutning som, i jämförelse med sin långa, detaljerade upptakt, känns lite för snabb och lättvindig.

I flera av Lovecrafts verk handlar det om det okända, och om vetskapen om det okända, som i sig själv något hotfullt och ont. Får man för mycket kunskap utgör denna ett hot mot ens existens. Det handlar om det farliga verket, som förstör dem som kommer i kontakt med det.

Detta tema har Fallet Charles Dexter Ward. Romanen utspelar sig huvudsakligen under 1920-talet och handlar om en ung man, Charles, som sedan barndomen varit mycket intresserad av det förflutna. Till detta hör forskning kring hans egen släkt, och den avgörande händelsen för berättelsen inträffar då Charles upptäcker att han är släkt med en man vid namn Joseph Curwen, som levde i Providence på 1700-talet. Curwen var hans morfars farmors far. Han ansågs ha varit en mycket gåtfull och avskyvärd person, med märkliga vanor, som utförde egendomliga kemiska eller alkemiska experiment.

Charles blir fanatiskt intresserad av att ta reda på allt om sin släkting och att systematiskt samla alla fakta om honom och hans ockulta verksamhet. Han fördjupar sig totalt i sin forskning på bibliotek och arkiv och vägrar att efter avslutad skolgång söka in till högskolan, eftersom han tycker att han har andra mycket viktigare studier att ägna sig åt. Under de följande åren bedriver han intensiva, ockulta studier och genomsöker kyrkogårdar. Här är det bäst att inte fortsätta återge handlingen, för att inte avslöja för mycket.

Boken är illustrerad med svartvita, skrämmande och brutala teckningar, som jag oftast uppfattar som mer skrämmande än själva texten. De platsar ändå väl, vilket dock inte omslagsbilden gör. Bläckfisktentakler på naken hud har, som jag uppfattar det, inget att göra med bokens innehåll.

Lovecraft verkar vara en författare värd att studera vidare, en fantasifull och kreativ utforskare av tiden och det övernaturliga. Han påverkades och inspirerades av författarna Lord Dunsany, Edgar Allan Poe och M. R. James och beundras själv bland andra av Stephen King och Michel Houellebecq.

Tilläggas kan att Vertigo har gjort ett bra arbete vad gäller korrekturläsningen: jag upptäckte inte ett enda skriv- eller stavfel.

Similar Posts:

• Verkligheten som en skuggridå
• Ondskans och svindelns poet
• Trygg kan ingen vara
• Som på film
• Bortom guldbaggar och svarta katter

Svaret blev en kortroman med titeln Duvan och en karaktär vid namn Jonathan Noel. En man med enda mål att låta det – livet – gå så obemärkt och händelselöst förbi som möjligt. Från ett sju kvadratmeter stort rum på sjätte våningen På Rue de la Planche i Paris skapar han sin borg mot människorna, med jobbet som vakt vid en bank på Rue de Sèvres som enda kontaktyta mot människorna. Ett jobb, en säng, en stol, en glödlampa och en klädhängare. Kistan smyckad.

Men en dag så bryts rutinen. En duva letar sig in genom ett öppet fönster och väntar plötsligt utanför tröskeln. Inte en korp med förebud om olycka, men åtminstone en duva som ”är inbegreppet av kaos och anarki, [...] som bara träckar och sprider farliga bakterier och meningitisvirus.” Där kan han inte stanna och efter en evighetslång sekund av stirrande in i duvans stela öga så lämnar han tryggheten i den friköpta lägenheten och lämnar våningen utan tanke om att någonsin återvända. Nevermore.

Flykten från Duvan blir därefter en inledningsvis ofrivillig flykt från de behagliga rutinerna – säkerheten när ingenting någonsin händer. Det stela ögat dröjer sig kvar i medvetandet och tränger bort vaktens vaksamhet och plötsligt är inte bara lägenheten besudlad. Han ifrågasätter sitt yrkesval och i ett oväntat möte med en Clochard och dennes till synes helt ogrundade livskraft så skakas hela monotoniparadigmet och dess trygghetsaxel ur kurs. Hur kan en människa berövad till och med den integritet det innebär att kunna göra sina behov bakom stängd och reglad dörr – hur kan han fortfarande njuta av livet? Vägen tillbaka till lägenheten, för även löftet om att inte återvända tvingas Noel ge upp, blir en omstörtande argumentation mot samhället och dess invånare. Apati förbyts i aggression.

I sin kompromisslöshet i sina gestalter är det möjligen intressant att dra en parallell mellan Süskind och den senare skandalförfattaren Houellebecq vars karaktärer också ofta är närmast symboliska idébärare i ett experiment utfört i skönlitterär form. Också Süskind driver sina karaktärer till ytterligheter – precis hur ointresserad kan en människa vara av sin egen existens och samtidigt välja att förlänga den. Hur låga anspråk kan man ha? Skulle Sisyfos verkligen fortsätta knuffandet om möjligheten fanns att kliva åt sidan.

Som romanexperiment är det lätt att uppskatta Duvan. Det språk som förmådde ge liv åt den i fråga om brist på eget uttryck faktiskt närbesläktade karaktären Grenouille gjuter liv också i denna minst sagt anspråkslösa historia. I slutet av historien står Jonathan Noel åter utanför sin dörr. Duvan är borta. Allt träck likaså. En möjlig återgång till det normala. Men Süskind lämnar honom och läsaren att välja. Ett val med konsekvenser.

Similar Posts:

• En litterär passion
• Skrivarkursroman
• Det började med Astrosmurf
• Strindberg åt folket?
• En vardag av spruckna segel

Under den första delen av livet blir man inte medveten om lyckan förrän man förlorat den. Sedan inträder en ålder, en andra ålder, då man i samma stund som man börjar uppleva lycka vet att man kommer att förlora den. När jag träffade Belle förstod jag att jag nyss inträtt i denna andra ålder. Jag förstod också att jag inte uppnått den tredje åldern, den verkliga ålderdomen, då rädslan att förlora lyckan hindrar en från att leva.

I en värld som lämnat alla andra tabun bakom sig är det enda förbudet det som gäller åldrandet. Det är osunt att åldras. Osunt att förfalla. Osunt att inte längre tillhöra den generation som tillåts leva ut de frivola och ekivoka idealen i den moderna världen. Och det medkännande som detta utanförskap kan generera hos våra medmänniskor är en klen tröst kommen ur den ofrånkomliga insikten att samma väg är utstakad även för oss.

I sin senaste roman Refug återvänder och utvecklar Michel Houellebecq den tematik rörande genmanipulationens möjligheter att frälsa människan som innebar hans genombrott i och med romanen Elementarpartiklarna.

Romanen utspelar sig på två plan, där vi dels får följa en medelålders författare och komiker vid namn Daniel som i samma anda som Houellebecqs typiska manliga huvudrollsinnehavare söker tillfredsställelse i den sexuella njutningen utan att någonsin nå någon befrielse. Dels får vi följa en framtida klon av Daniel, som i en värld präglad av natur- och kärnkatastrofer, i likhet med sina övriga artsfränder lever isolerad och enbart kommunicerar virtuellt med övriga nymänniskor. Alla är eviga och bekymmerslösa i en värld där känslor och begär rationaliserats bort och där döden övervunnits. Inget att vara olycklig över, men inte heller några möjligheter att känna igen lycka.

Refug vars franska originaltitel La possibilité d’une île i direkt översättning till svenska närmast blir ”Möjligheten av en ö” är en framgångsrik prövning av John Donnes renässanstes om att ”ingen människa är en ö” och att människor blir till i samspelet med andra. Kan vi lyfta bort de så djupt mänskliga förmågorna att gråta, ångra, längta, skratta och frukta utan att inte samtidigt mista vår egentliga identitet? Kan vi ställa oss över de tvenne lagar som styr människolivet? Vad gör vi när vi inte längre begär och inte längre behöver försaka?

Similar Posts:

• Kapitalism utan mening
• Med strömmen – eller mot?
• Viss självreflektion bedårar
• Lilla dödens död
• Självömkan hos den som har allt

Sen dess har det nog gått en femton år utan att jag egentligen återvänt direkt till de lovecraftska världarna. De fantastiska berättelserna om den oändliga, närmast oförståeliga skräcken. Ondskan satt på pränt. Kanske har uppehållet berott på en mättnad från min sida. Kanske beror det på Lovecrafts extremt osympatiska politiska läggning. Eller kanske har min bild länge (allt för länge) färgats av diverse biografiker, vilka karakteriserat Lovecrafts författarskap som klumpigt, infantilt, stolpigt, svulstigt – ja, rent ut sagt dåligt.

Men så kommer då Houellebecq. Han sticker inte under stol med att han beundrar Lovecraft som författare. Han vill så gärna göra en sympatisk läsning av honom. Lyfta fram en annorlunda författare – ett missförstått geni.

Det blir för den skull aldrig inställsamt, insmickrande. Houellebecq försöker aldrig dölja Lovecrafts alla svagheter och osympatiska sidor: hans konservatism – nej, hans rent reaktionära politiska åsikter – hans rashat, hans föraktfullhet eller hans misantropi. Tvärtom, de här aspekterna lyfts fram som kännetecknande och danande för den poesi som Lovecraft ändå skapar. För det är främst som poet Houellebecq betraktar Lovecraft. Även om poesin i mångt och mycket inte har publicerats så är det kanske just som sådan han främst borde minnas.

Essäens försök med en sympatisk läsning även av det djupt osympatiska blir därför en tankeväckare. Och under läsningen av Houellebecqs essä känns det som att han ser och sätter ord på just precis det som har fångat så många av Lovecrafts läsare (men så få andra kritiker och biografi-skrivare?) – de stora, svindlande perspektiven. Drömmar och mardömmar klädda i ord. Skildringen av hatet, realistiskt därför att det var självupplevt. Skildringen av skräcken. Vansinnet. Svagheten. Utsattheten.

Så någonstans i den här essän vaknar något jag absolut inte förväntade mig; en lust att faktiskt läsa Lovecraft igen, att återuppta en gammal om än högst osympatisk bekantskap. Även om jag egentligen befarar att Lovecraft nog aldrig blir så bra som i Houellebecqs ögon.

Similar Posts:

• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Kapitalism utan mening
• Med strömmen – eller mot?
• Självömkan hos den som har allt
• Lilla dödens död