Storebror är inte riktigt som andra. Han är stor och stark, arbetar hos en stenhuggare med tunga lyft hela dagarna, men kan bara kommunicera med enkla handtecken. Helst sitter han och leker med sin lilla bondgård i plast, men att han är så snäll och barnslig har Benjamin bestämt sig för att hålla för sig själv. Det är en brutal verklighet de lever i, och att folk är rädda för det biffiga Monstret skyddar dem båda.

Särskilt nu när de fått ont om pengar sedan pappan stack och Benjamin blivit tvungen att låna pengar av Snake, en knarklangare inblandad i något sorts gängkrig. Återbetalningen kan lösas genom att Snake får låna Monstret som ”livvakt”. Han behöver bara stå och se farlig ut. Inge respekt. Och inte, inte avslöja hur ofarlig han i själva verket är, men det vet ju bara Benjamin.

Min bror monstret är en mörk, lite märklig roman. Jag lyckas aldrig riktigt sätta fingret på om den är tänkt att utspela sig i någon undanskymd vrå av vår egen samtid eller om det faktiskt är en dystopi, en nära framtid där människorna, barnen, blivit alltmer utelämnade åt sig själva. Att jag har svårt att avgöra detta, placera hur det är meningen att jag ska läsa boken, stör mig ohjälpligt lite i läsningen.

Samtidigt är den spännande och lättläst, säkert inte alls dum att sätta i händerna på sådana unga läsare (målgruppen är enligt förlaget 12-15 år) som lätt blir avskräckta av tegelstensromaner. Den är kort och liten i formatet, inte skrämmande alls, men klart värd att lära känna och fundera på. Som Benjamin själv.

Vilket ansvar för att navigera i ett samhälle präglat av utsatthet och gängkrig kan en lillebror ha? Kan en storebror som själv egentligen inte förstår vad som pågår användas och lånas ut som ett vapen? Det är en mörk liten bok om svåra frågor. Nästan så att jag har svårt att få ihop format och tema. Nog måste det vara menat som en dystopi?

Similar Posts:

• Att överleva på andras bekostnad
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Dystopi i en klass för sig
• Fattiga och rika
• Byrån är tillbaka

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Den som ligger bakom luftskeppen, och en hel del andra underligheter, är Lord Holbrock. Han är ungefär 150 år gammal och i klockbranschen, och har hittat ett sätt att lura tiden, med ödesdigra konsekvenser.

Till Jannikes hjälp i London finns en viss Geoffrey Wilmot. I förra boken, Det viskande barnet var Geoffrey en riddare i spegelvärlden, och även den som Jannike insåg var den hon så småningom skulle gifta sig med. Jannikes förväntan är gränslös inför mötet med Geoffrey, som dock visar sig vara vampyr i den här världen, något som Jannike inte alls kan förlika sig med. Att hon är otrevlig mot stackars Geoffrey är en underdrift.

Jag har märkt att böckerna i den här trilogin är väldigt svåra att berätta om. Det finns så många trådar och nivåer och så väldigt många olika fantasyelement. Första boken var mest vättar och troll och jättar (folktro), andra boken var det spegelland och riddare (saga), tredje boken handlar om att besegra döden, bland mycket annat. Det blir onekligen rätt splittrat.

Och så den här vampyren då. Min besvikelse var oändlig när jag läste om De dödas imperium på förhand och insåg att även Mårten Sandén hade fallit till föga och skrivit om vampyrer. Jag gillade ju de andra böckerna just för att de var något annat, för att han använde andra övernaturliga inslag än de vanliga. Efter att ha läst boken kan jag i och för sig se att vampyren Geoffrey fyller sitt syfte, och jag vet inte hur historien skulle knutits ihop om han inte varit vampyr. Men ändå! Jag gillade Twilight-böckerna (om än inte oreserverat), men har sett en sådan oändlig mängd efterföljare att det känns rätt tröttsamt med ännu en vacker vampyr, som därtill är snäll och inte biter människor.

Min största invändning har jag däremot mot slutet. Slutet har all kapacitet att bli starkt och hjärtslitande, men blir mer ”jaha”. Det avrundas för snabbt och jag hade mer än gärna sett ett till kapitel mellan de två sista. Jag tror att det hade hjälpt både förståelsen och empatin för Jannike och för känslan av ett rätt abrupt slut.

Trilogin Den femte systern, Det viskande barnet och nu De dödas imperium är och förblir en favorit, men den sista boken är också den svagaste.

Similar Posts:

• Välkommen uppföljare
• Bland tomtar och troll
• Fattiga och rika
• Flickan av folket möter pojken av börd
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår

Det viskande barnet är andra boken om Jannike och Byrån för Särskilda Efterforskningar. Jannike är äldre och lite klokare, och har tappat det mesta av sin ilska. På Harry Potter-vis är hon den självklara hjälten, som av sig själv vet hur hon ska bete sig i farliga situationer och lär sig behärska sina stora förmågor. Samtidigt lyckas Sandén skildra henne som en helt vanlig tonåring med dåligt tålamod, och det är både rätt roligt och gör att Jannike blir mer komplex än en vanlig tvådimensionell hjältefigur.

Jannike bläddrade försiktigt bland de vaxiga pergamentsidorna. Hon begrep inte ett ord.
”Vad är det för språk?”
”Vanlig sextonhundratalssvenska”, sa jätten. ”Skriven i spegelskrift.”
Hon himlade med ögonen och räckte tillbaka boken.
”Meh, sånt där är ju skitsvårt till och med när det inte är bak-och-fram”, sa hon. ”Du får berätta vad det står.”
Magnus lutade sig bakåt så att bänken knakade.
”Latmask”, muttrade han.

Jag gillade Den femte systern och jag gillar Det viskande barnet. Jag tycker om det nordiska, det övernaturliga blandat med realism (lite Johan Ajvide Lindqvistskt). Fantasy, fast utan drakar och trollkarlar och små män med hår på fötterna.

Framför allt är det en bra historia och av allt att döma blir det fler delar, det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Byrån är tillbaka
• Bland tomtar och troll
• Fattiga och rika
• Stockholmsfantasy
• Död mans svans

Nästan tvåhundra år tidigare försöker en man öppna dörren till helvetet, med intentionen att djävulen ska befrukta en av hans döttrar. Mannen blir avbruten men porten till helvetet är öppen.

Mårten Sandéns augustnominerade bok är någon sorts pseudorealistisk fantasyrysare, med svenska förtecken. Jag är löjligt förtjust i att använda den svenska folktron, det nordiska arvet, som ingredienser i fantasy (även om jag är lite tveksam till att kalla detta fantasy). Jag struntar väl i druider och drakar; ge mig lite troll, vättar och reinkarnerade resande och jag går i spinn!

Den femte systern får mig att tänka på den inledande novellen i John Ajvide Lindqvists Pappersväggar. Berättelsen om tulltjänstekvinnan Tina, som egentligen är ett troll, är min favorit i hela samlingen. Ajvide Lindqvist är fenomenal på detta att placera magiska element i vår vanliga gråtrista vardag, och där tycker jag att han är i sitt esse. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo var en liknande bekantskap, där reklamfotografen Mikael hittar ett troll på sin trapp. Mer sånt!

I en blogg, vår recensionskonkurrent Bokhora om jag inte minns fel, jämfördes Jannike i Den femte systern med Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi, och det är en jämförelse som står sig väl. Den femte systern är lite som om Stieg Larsson skulle möta John Ajvide Lindqvist och skriva en ungdomsroman. Det kan inte bli fel.

Similar Posts:

• Välkommen uppföljare
• Byrån är tillbaka
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Något är kajko
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Anna d’Arc handlar om Oskar, tjock och mobbad, vars pappa blivit avskedad från bruket. Enda orsaken till att han håller sig från att svälja sömntabletterna han sparat är Anna Kovac. Anna som är mörk och annorlunda, som har trasiga kläder och som alltid är överallt och är ett energiknippe. Anna som får stödundervisning och har den "bokstavskombination som råkar vara populärast för stunden".

Det känns som att jag läst massor av böcker om tysta, svåra tonårspojkar på senare tid. Jag vet inte varför de tycks flockas, men det är bra.

I staden bor också familjen Asker: de som är rika och överklass och helt enkelt förmer. Dottern Elisabeth har ärvt den stora gården av en gammal släkting, mamma Charlotte är ständigt småfull och de har ett utländskt hembiträde. Hennes kusin Fredrik Rosencrantz flyttar till stan från USA och han kan inte alls koderna, utan börjar umgås med Oskar, fast han är helt fel för en överklasspojke som han. Och så vidare.

Den värld som Mårten Sandén beskriver i Anna d’Arc ska föreställa svensk, men är så osvensk den kan bli. Som sagt påminns jag snarare om amerikanska teveserier eller lika amerikanska dussinromaner. Djupa klassklyftor, "Dallas-schabrak", brådmogna ungdomar och utländska hembiträden. Det är en helt klart underhållande omvärld.

Dock är boken mycket mer än så. Intressantast är historien mellan Oskar och Anna, jag hade velat se mer av Anna, det är hon som ger boken tyngd, tycker jag. Tyvärr drar Mårten Sandén i för många trådar samtidigt, vilket resulterar i att vi får många parallellhistorier, men ingen går riktigt på djupet.

Jag tänker att jag hade velat läsa fler böcker om samma stad och samma personer, men ur flera olika synvinklar. Då hade historien kanske blivit färdigberättad till slut. Om jag fick läsa Elisabeth Askers, Melinda Coopers, Annas egen och Fredrik Rosencrantz berättelser kanske jag skulle bli nöjd. Jag röstar för en hel serie!

Similar Posts:

• Byrån är tillbaka
• Bland tomtar och troll
• Välkommen uppföljare
• Flickan av folket möter pojken av börd
• En bror att använda som vapen

Även litterära gränser talades det om. I Sverige blir ungdomsromanerna allt mer explicita, både när det gäller sex och våld, och det finns knappt några gränser kvar att bryta. Men när Mårten Sandén och Katarina von Bredow talade om sina nya böcker (som drar mer åt sex- än våldhållet) var de överens om att det trots allt finns en sak man inte får göra: lämna läsaren helt utan hopp.

Hopp behöver också barnen i Palestina. Barnboksförfattaren Sonia Nimr berättade om det hemland där det är ointressant att bryta tabun och beträda farlig mark med utförliga våldsskildringar. I en tillvaro där barn ser våld varje dag och lever instängda i en värld utan natur och rörelsefrihet, är det andra gränser som behöver brytas. Det är den vanliga vardagen utan bomber och död som är overklig och svår att föreställa sig. Och det är den som behöver skildras.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg är två exempel på författare som i sina böcker överträder gränsen mellan det fiktiva och det verkliga. Människors tendens att bli upprörda över sådant här är förvånande, men kanske egentligen ett gott tecken för litteraturens genomslagskraft: om man känner sig sviken av en fiktiv gestalt måste det ju betyda att man engagerat sig väldigt i honom eller henne? De kritiker som identifierade Hassen Khemiri med sin romanfigur Halim i så hög utsträckning att de upplyste honom om felaktiga uppfattningar som Halim hyste, måste ju på allvar bry sig om Halim. Det skulle de knappast ha gjort om det hade rört sig om dålig litteratur.

Och så var det där med samhällets gränser. De som talar om skillnader mellan kvinnor och män, och de som styr vad som är ok och inte i politiska sammanhang. I det första fallet är det ett framsteg bara att tänka tanken att man kan kliva över könsgränsen – länge har det varit antingen eller som gällt på det området. Tiina Rosenberg – vem annars – var överallt på bokmässan, och i varje sammanhang var hon lika benhårt teoretisk och säker på sin sak. Vare sig hon diskuterade lesbiska kvinnors historia eller Judith Butlers senaste bok så stod hon lika fast på den punkt som gäller varje människas rätt att överträda gränser när det gäller vår egen identitet, så länge det inte skadar någon annan. Att vara det Andra och stå på andra sidan gränsen kan dock ha sina sidor, för att utrycka det milt. Tiina Rosenberg står inte längre på de politiska barrikaderna, hon upptäckte att hon inte var tillräckligt diskret för det. När hon ville vara annorlunda och tala högt om de frågor som betydde allt för henne – just rätten att vara annorlunda – slutade det i ett mediedrev som tvingade henne att dra sig tillbaka. I politiken är det mycket som fortfarande ligger utanför gränserna för vad som anses vara ok – på gott och ont.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Bokmässan 2008: Lördag
• En grym revolutionsblatte
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Mia bor med sin mamma i ett höghus. Hon har precis gått ut högstadiet med IG i flera ämnen och jobbar nu som diskare på en pizzeria. John kommer från stadens finare delar men då det präktiga livet bakom villans fasad faller sönder av alkoholmissbruk och skilsmässa hamnar han i ett igenbommat lusthus i en av stadens parker istället för på språkresa.

I lusthuset tar den första kärleken sin början. John befinner sig helt utanför sin vanliga miljö och Mia försöker hålla sig undan från vissa bekantskaper i sin. Författaren låter läsaren få en god inblick i hur svårt det är att välja en egen väg som bryter mot den ens föräldrar valt. Berättelsen ger mig bitvis kalla kårar då jag börjar minnas hur traumatiskt det var att hitta sin identitet och våga stå för det man önskade men kanske framför allt att lära sig hantera de förväntningar som ens omgivning hade när det gällde just kärlek.

Historien är ömsint berättad och karaktärerna känns genuina även om de gärna fått ha än mer djup, för jag har flera frågor kvar när jag har läst sista sidan. Det som kan hållas emot boken är berättelsens fokus på heteronormativ kärlek som den enda vägen till lycka. Likaså får Mia förlåta mer på vägen för att få det hela att gå ihop än vad jag finner att John får. Å andra sidan är väl även det ett klassiskt motiv; att det är mer kvalfyllt att klättra neråt på klasstegen än uppåt.

Jag har läst denna historia med god behållning. Den är vacker utan att bli det minsta patetisk och vem av oss kan ärligt säga att vi inte letar efter den plats de kallar lyckan?

Similar Posts:

• Fattiga och rika
• Bland tomtar och troll
• Byrån är tillbaka
• I skuggan av Alexander
• Klassens ljus