Den unge mannen får lära sig att försörja sig själv och att känna igen vilka han kan lita på och vilka som är lurendrejare. Mot slutet av boken har han valt att följa med en ukrainare som driver en affär i en by nedströms längs Volga. Denne Chochol är en utböling som dristar sig att ta lägre priser än de två andra, mer etablerade handlarna i byn. Många av de förmögnare byborna och bönderna är därför emot Chochol och bedriver ett lågintensivt krig mot hans rörelse. I den konflikten får Maksim lära sig att ta ställning och ta ansvar för sina val.

Bonden framställs ofta som ryggraden i det ryska samhället. Men Maksim får anledning att ifrågasätta denna urbild. Han ställer sig även tvivlande till begreppet ”folket”.

När folket kom på tal, kände jag med bestörtning och självtvivel att jag på denna punkt inte kunde tänka på samma sätt som dessa människor. För dem utgjorde folket själva sinnebilden av vishet, andlig storhet och barmhärtighet, en närmast gudalik och odelbar organism, själva förkroppsligandet av all härlighet, rättvisa, storhet. Något sådant folk kände jag inte. Jag hade mött snickare, stuvare, murare, jag kände Jakob, Osip, Grigorij, men här talades det om ett till sitt väsen enhetligt folk och man ställde sig själva på en lägre nivå än detta, i ett beroende av dess vilja.

Livets hårda skola ger alltså Maksim insikter om tillvarons mångfald och komplexitet. Han lär sig att inte förenkla, att solidarisera sig med människor i nöd – en överlevnadsinstinkt för alla fattiga, att inte placera medmänniskor i stereotypiska fack.

Mina universitet står på egna ben, men är tredje och sista delen i ett självbiografisk verk. Den har ett friskt språk som väl överensstämmer med huvudpersonens vakna iakttagande och aptit på livet. Valet att skildra proletariatet längst ner på den sociala trappan är banbrytande. En hel genre skulle växa fram i Maksim Gorkijs fotspår – arbetarlitteraturen. Inte minst i Sverige.

En eloge till Lundaförlaget Bakhåll som ger ut denna klassiker i nyöversättning av Bengt Samuelsson och dessutom i ett beständigt trådhäftat halvklotband.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• En av de stora berättarna
• Porträttsamling från fängelset
• Ytligt om poesins och psykets djup
• Pasternak om sitt liv fram till 1930

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

"Det är en i högsta grad misstänkt person: beläst, utmärkt stilist, har vandrat genom nästan hela Ryssland huvudsakligen till fots".

Det här är det signalement som tsarens polis utfärdade i slutet av 1800-talet. Mannen är Aleksej Maximovitj Pesjkov mer känd under författarnamnet Maksim Gorkij, en av Rysslands stora berättare. Han föddes 1868 i Astrakan. Eftersom fadern dör när Gorkij bara är fyra år gammal flyttar han med sin mor till släktingar i Niznij Novogorod. Staden byter 1932 namn till Gorkij. Hans uppväxtår är den ryske proletärpojkens. Under bistra år som bland annat springpojke, kökspojke och bagarlärling får han erfarenhet av människor och förhållandena i sitt hemland.

Hans väg till bildning är den självlärdes. Första publiceringen sker 1892 med "Makar Tjudra". Den följs av en lång rad noveller där han berättar om vandringsåren längs de ryska landsvägarna och om människor han har mött. I början ger han en romantiserande bild av de luffare som han möter och kanske framförallt av det fria liv de lever. Senare ser Gorkij dessa människor som han kallar "Barfotingar" i en allt mer verklighetstrogen dager. De lever ett fattigt och hårt liv där tillvaron ter sig ganska hopplös.

Omkring 1900 när han har publicerat sina första noveller är han Rysslands populäraste författare, detta trots att Tolstoj ännu levde och Tjechov stod på höjden av sin skaparkraft.

Gorkij flyttar till Peterburg där han kommer i kontakt med marxistiska och socialdemokratiska kretsar. I "Sången om stormfågeln" (1901) tar han i allegorisk form upp den kommande revolutionen. 1902 sätts hans skådespel "Natthärbärget" upp på en scen i Moskva. Det är ett nödrop från samhällets bottenlager, en stark teckning av dessa olyckligt lottade människors vardagsmiljö. Med detta drama lägger han hela den litterära västerländska världen för sina fötter.

Gorkij arresteras 1905 efter att ha tagit aktiv del i 1905 års revolution. En proteststorm från hela världen gör att han släpps och reser till USA. Han fortsätter till Capri, Italien där han slår sig ner för att råda bot på sin tuberkulos. Det blir tyst kring honom ett antal år och han ses som en färdig man inom litteraturen. Men olyckskorparna har fel, 1914 kommer första delen av en självbiografisk trilogi ut. En självbiografi som slår allt det han tidigare har skrivit.

Första delen "Min barndom" börjar med att fyraårige Aleksejs far är död. Tillsammans med sin mor reser han på Volga för att bo hos sin mormor och morfar. Modern klarar inte av sina bröders eviga träta om arvet efter fadern, som ännu ej är död. Hon lämnar Aleksej för att hitta arbete på annat håll. Aleksejs morfar är en sur, grinig och snål person som ständigt plågar sin omgivning. Men till det positiva för Aleksej hör att han lär honom att läsa och skriva. Mormodern däremot står för det goda i livet, hon tröstar barnen när de får stryk och hon är en fantastisk sagoberättare. Sin mor har Aleksej inte särskilt mycket kontakt med, hon dör när Aleksej bara är tio år gammal. Morfadern säger då till honom: "Seså ja Leksej, du är ingen medalj jag vill inte ha dig hängande på mig. Ge dig ut i världen ."

Andra delen heter "Ute i världen" (1917) och inleds med "Jag var ute i världenÂ….". Här får vi följa den unge Aleksej och hur han på olika sätt förtjänar sitt uppehälle. Först hamnar han hos några släktingar till mormodern. Där är det meningen att han ska få lära sig göra ritningar, men i stället får han utföra allt hushållsarbete. Han rymmer därifrån och får arbete som diskpojke på en Volga pråm. På pråmen träffar han en kock som kommer att betyda mycket för honom. Kocken uppmanar honom att läsa så mycket som möjligt, eftersom han själv inte kan läsa får Aleksej ofta läsa högt för honom. Det är inte populärt hos den övriga kökspersonalen som genom falska beskyllningar tvingar Aleksej av båten. Han återvänder till sina morföräldrar, men blir tillbakaskickad till mormoderns släktingar. Där får han mycket stryk på grund av sin stora kärlek till böckerna. Återigen lämnar han släktingarna och lyckas få ihop till sitt uppehälle genom att arbeta som målarlärling i en ikonverksstad. Aleksej fortsätter att läsa mycket och han träffar genom sitt kringflackande liv många olika typer av människor. Genom sina egna erfarenheter skapar han sig en stor förståelse för hur hårt och svårt människor har det. Här väcks en önskan om att förändra dåtidens samhälle till något bättre för människor.

Tredje och sista delen i trilogin heter "Mina universitet" och den utkommer 1923. Boken inleds med: "Jag begav mig alltså till universitetet i Kazan för att studera, varken mer eller mindre." Aleksej upptäcker ganska snart att drömmen om en vetenskaplig bana bara är en dröm. Hans kontakt med universitetet begränsar sig till att som bageriarbetare lämna bröd till studenterna. Efter tiden som bageriarbetare försörjer han sig genom att arbeta i hamnen. Det är ett tufft arbete, men han trivs och fascineras av människorna som han arbetar med. Aleksej kommer så småningom med i en revolutionär studiecirkel. I den ingår många radikala studenter. Gruppen uppfylls av en längtan efter att förändra livsvillkoren för folket i Ryssland. Aleksej med sin bakgrund blir förvirrad. Han vet inte var han hör hemma. Är det hos folket, vilket han tidigare har ansett som självklart, eller är det hos de intellektuella med vilka han delar sitt stora intresse för litteratur och sin dröm om att förbättra samhället för människan. Han försöker ta sitt liv men misslyckas. Kort efter självmordsförsöket får han arbete hos en man som kallas "Lillryssen". "Lillryssen" äger en butik men sysslar också med politisk agitation. Aleksej trivs inte, människorna i byn är misstänksamma och fientliga. Fientligheten slutar med att butiken sätts i brand. Aleksej blir mycket upprörd och lämnar byn. Han ger sig iväg på en pråm på Volga och här slutar boken.

Det är inte ofta man läser 700 sidor och känner sig besviken över att någonting har tagit slut, men efter Maksim Gorkijs underbara trilogi så känns det just så. Vad händer sedan, jag vill veta mer. Men det finns ingen fortsättning.

Under första världskriget intar Gorkij en antinationalistisk ståndpunkt och han välkomnar 1917 års ryska revolution. Hans ställning i det nya Ryssland blir hög, han blir något av en idol och nationalhjälte. 1934 väljs han till det nybildade sovjetiska författarförbundets första ordförande. Under författarkongressen samma år antas riktlinjer för de socialistiska författarna. Enligt dessa riktlinjer skulle man skildra det socialistiska samhället realistiskt, men i en positiv och medryckande anda. Detta program kom att kallas "Den socialistiska realismen".

För den ryska litteraturen innebär programmet en katastrof, även om det produceras stora mängder litteratur är det mesta likriktat. De författare som hade en annan åsikt tystnade när den konstnärliga friheten dog. Några få vågade trotsa och försökte ge en mer verklighetstrogen bild av Stalins Sovjetunionen. För de flesta av dessa författare gick det illa. De uteslöts ur författarförbundet och fick publiceringsförbud eller avrättades under de många utrensningarna.

Även om man så här i efterhand nog kan tycka att Gorkij delvis blev en bricka i det socialistiska partiets spel så blev han till sin död den 10 juni 1936 en viktig och egensinnig kulturpersonlighet. Hans död är forfarande omgiven av mystik. En grupp med landets säkerhetschef i spetsen avrättas för att ha tagit Gorkijs liv.

Gorkij kan tekniskt sätt inte räknas som någon litterär nydanare. Han fortsätter en gammal rysk berättartradition i exempelvis Gogol och kanske också Leskovs anda. Han är som berättare djupt förankrad i en svunnen epok. Maksim Gorkij betyder Maksim den bittre och även om Gorkij skildrar ett samhälle med mycket misär och elände så får jag ändå en känsla av en viss optimism eller framtidstro när jag läser hans böcker. Det finns en värdighet och en värme och djup mänsklighet bevarade hos en hel del av de människor han beskriver, trots deras eländiga tillvaro.

Gorkij målar tavlor med sina ord och otvivelaktigt gäller samma sak om honom som han själv en gång sa om Dickens :"Han har förstått det svåraste av alla konster: Den att älska människorna".

Hela trilogin får betyget 8, första delen 10.

Similar Posts:

• Livets hårda skola – på ryska
• Mastigt, träligt, underbart
• ”Jag trodde … ”
• Homo individus
• Underhållande men ytligt av senator Webb