På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Asätarna i Kungsträdgården är den andra delen av en tänkt triologi som inleddes 2016 med Mannen som lekte med dockor. Vi får återstifta bekantskapen med den nerviga, kärva hiphoparen och tillika kriminalpolisen Erik Svensson och hans kollega, den träiga Rickard Stenlander. I efterdyningarna av terrorattacken i Stockholm utsätts en bank i Kungsträdgården av ett våldsamt attentat. Flera anställda beskjuts och dör i bankens entré. Trots att polisen ligger dem hack i häl lyckas förövarna slinka igenom polisens nät och befaras ha lämnat Sverige.

Liksom i den första boken kontaktas KTH-doktoranden, krypteringsexperten och tidigare AFA-medlemmen Linn Ståhl för att analysera offrens datorer. Hon befarar att de högerextremister som tidigare attackerat henne kan vara inblandade igen. Hon blir därför tvungen att ha en egen utredning parallellt för att se om hennes misstankar stämmer.

Bokens karaktärer är levande beskrivna och känns äkta. Personerna är fasetterade och lite knepiga vilket tilltalar mig. Krypteraren Linn känns som en ogenerad flirt med Stieg Larssons Lisbeth Salander. Miljöbeskrivningarna är också fina. Som huvudstadsbo njuter jag av Stockholmsskildringarna och känner igen mig. Kanske lite egoistiskt men jag går igång på sådant. Att känna igen mig, och att ha varit där berättelsen utspelar sig ger en extra nerv. Men du behöver inte ha varit i Stockholm för att uppskatta bokens miljöer, de är omsorgsfullt beskrivna.

Det som gör mig förvirrad är storyn. Det blir bitvis snurrigt, och jag känner att jag inte hänger med. Ibland blir det tråkigt också. Det känns som om Asätarna i Kungsträdgården vill mycket men inte mäktar allt. När en förhoppning om att den avslutande delen i triologin har en tätare sammanhållen historia med färre sidospår. Och sedan får det gärna bli fler böcker i serien.

Similar Posts:

• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• När brottet överskuggar offret
• Hämnden, härligheten och allting däremellan

Här har vi ännu en deckare som förutom mord behandlar det rådande samhällsklimatet. Mannen som lekte med dockor är en kaxig debut som ska landa i en triologi. I spetsen har vi kriminalpoliserna Erik Svensson och Rickard Stenlander. De får stångas med ett märkligt mord där en ung kvinna hittas död utstyrd som en gammaldags porslinsdocka. Till sin hjälp får de krypteringsexperten Linn Ståhl som jobbar på sin doktorsavhandling på KTH. Lisbeth Sallander-kopplingarna är omöjliga att inte dra. Dock går samarbetet mellan poliserna och Linn Ståhl bra mycket smidigare och trojkan blir snabbt sammansvetsad och snabbjobbade.

Förutom att en mördare går lös i centrala Stockholm viner läskiga främlingsfientliga vindar över staden. Utbrytarpartiet Patriotiska fronten leds av en otäck människa med avtrubbade legosoldater till sin hjälp.

Historien utspelar sig till stor del på Södermalm i Stockholm. Har en, såsom jag, hängt mycket där känner en sig mycket hemma. Har du inte varit där kommer du garanterat att känna igen dig den dagen du trippar förbi. Miljöbeskrivningarna är en fröjd. Levande och väldigt målande utan att vara schabloner.

Karaktärerna är omsorgsfullt byggda. Här är ingen platt utan alla människor är komplexa och inte entydigt goda eller onda. Och liksom det ser ut i samhället finns här folk med olika ursprung och inte bara svenskklingande namn. Dessutom vågar författaren utmana oss i vad som är vi och vad som är dom.

Det här är en rafflande, filmisk historia som vartefter den fortgår gör mig andfådd. Uppgörelsen i slutet är makalöst beskriven om än något utdragen. Jag ser fram emot de kommande böckerna. Vill verkligen lära känna den nerviga, lätt aggressiva kriminalaren och hiphoparen Erik Svensson och hans kollega Rickard Stenlander, som faktiskt tillåts vara väldigt vanlig och präktigt tråkig. Min gissning är att även den longboardsåkande, krypteraren Linn Ståhl också kommer att dyka upp.

Similar Posts:

• Döden i kungsan
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Svensk deckare som inte tar ställning
• När brottet överskuggar offret
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Ramhistorien är som följer: När den välkände politikern Sanfrid Aronsson besöker Skansen med sin nioåriga dotter Irina försvinner Irina huxflux i den regnstrilande höstdagen. Ena stunden är hon där och i nästa borta. Polisen är snabbt på plats med kriminaltekniker Pia Levin i spetsen. Hon gör ett fynd som får henne att börja samarbeta med IT-brottschefen Jerzy Mrowka, som sedan länge jagar pedofiler. Kan Sanfrids dotter vara i våldet hos någon av männen på Jerzys svarta lista?

Historien fördjupas av att den försvunna Irinas mamma Natasja, efter att ha förlorat vårdnadstvisten, sitter inlåst i väntan på att utvisas till Tjetjenien. Men Pia och hennes kollegor får väldiga problem när de vill förhöra henne. Någon eller några inom organisationen verkar göra allt för att Natasja ska lämna Sverige utan att konfronteras med utredarna om vad som kan ha hänt hennes förlorade dotter. Det finns nämligen spår som antyder att hon kan ha med saken att göra.

Det här är en snårig historia med många vändningar. Det gäller att hänga med i svängarna, men å andra sidan anar jag att det ofta går till så i polisens verkliga utredningsarbeten. Även om mitt hjärta bankar för pusseldeckarna så är verkligheten nog inte så tillrättalagd. Att Varg Gyllander är presschef hos Stockholmspolisen bordar för autencitet och inblick. Dock tror jag inte att det är det enda som gör att berättelsen känns äkta. Min är hämnden sägs vara den femte och avslutande boken om poliskollegorna Pia Levin och Ulf Holtz. Det är märkligt nog den första i serien som jag kommer i kontakt med, men karaktärerna är välmejslade och levande. Lagom gnabbiga och med ryggsäckar fulla av ångest, sorg och strimmor av hopp. Mänskligt knepiga med andra ord. Jag får genast en favorit i Axel Roos (inte bara jag som anar en flirt med Guns N´ Roses sångare?). Han jobbar för Nationella Insatsstyrkans förhandlarteam och är sen länge landets mest eftertraktade specialist på kidnappningar. Att han dessutom är ytterst tjusig och van att kunna rädda mycket med ett snett leende eller ett ligg ger hans karaktär både en fadd men samtidigt också en igenkännande nick som faktiskt ger mersmak. Vi har väl alla träffat på de där människorna som är lätta att sätta in i ett fack, men som sparkar sig ur det?

Min är hämnden är också en film noir från 1945, men där ser jag inga paralleller. Däremot ser jag liknelser med verkligheten. Hur politikers liv blir alltmer utsatta och där utvisningspolitik kör över levande människor. Att dessutom få en inblick i en hemlig polisiär sfär, antagligen fiffigt påhittad, ger historien en rafflande ton och en filmisk atmosfär. Jag skulle vilja säga att Min är hämnden ger mig Sjöwall Wahlöö-vibbar. Den samhällskritiska tonen, måhända inte lika mycket åt vänster här.

Jag är nyfiken på vart Varg Gyllander planerar att ta sina kriminalromaner framöver? För fler bör komma. Det är så mycket som behöver berättas, så många brott som tyvärr behöver gestaltas. Och så mycket spänning som darrar efter den sista sidan i denna roman.

Similar Posts:

• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Döden i kungsan
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• När brottet överskuggar offret
• Svensk deckare som inte tar ställning

I dag, barn, ska jag i tre meningar berätta historien om mr Blackman för er. I början höll han ihop landet och tankarna och själen i ett. På andra dagen tog de bort kroppen för att byta ut den mot silvermynt. På tredje dagen kom de, när de såg att han fortfarande kämpade emot, med präster och lärare för att binda hans tankar och hans själ så att de här främlingarna lättare kunde ta hans land och dess produkter. Och nu ska jag ge er en fråga: vad har mr Blackman gjort för att vinna verkligt herravälde över sin jord? Att på nytt föra ihop sina tankar och sin själ och sin kropp på sin jordplätt?

Vi kastas direkt in i handlingen; ett mord har begåtts, några av de nya, fria, rika kenyanerna har blivit mördade, och de misstänkta är ett underligt kompisgäng – tre män och en kvinna som nästlat sig in i det sköna nya afrikanska samhälle som den lilla byn Ilmorog ska byggas upp till enligt västerländsk modell, subversiva element som inte har någon plats här, och som nu visat sin sanna natur. Dörrar sparkas in, handklovar och batonger tas fram, häktesdörrar slår igen. Slutet är nått, nu backar vi och ser hur vi hamnade här. Fyra vänner, fyra väldigt olika historier och erfarenheter, fyra öden som ska vävas ihop till det blodiga slutet. Voffo gör di på dette vise? Självständigheten är ju uppnådd, vad finns nu att gnälla över?

Jo, En blomma av blod är en väldigt politisk roman utklädd till deckare; inte olikt Sjöwall & Wahlöö, fast med mycket högre insatser, kombinerar NgÅ©gÄ© den klassiska romanen om hur och varför ett brott begås med en ursinnig samhällskritik som svingar Marx som en slipad måttstock. Det är berättelsen om en ung lärare som anländer för att bygga upp det perfekta afrikanska samhället, och bit för bit får se hur ”självständighet” bara kommer att bli en ny form av samma utsugning som makthavarna lärde sig i engelska skolor; en ung kvinna som fått veta att hon är fri nu, och ändå förväntas vara en ödmjuk tjänare och sexobjekt för männen; en fackföreningsman som upptäcker att friheten bara gett nya bossar; en frihetskämpe som inte längre behövs när de nya makthavarna finns på plats. Det är svårt att inte se symbolik i omständigheterna runt romanen, som NgÅ©gÄ© påbörjade i exil i USA och avslutade i exil i Sovjetunionen, och när han återvände hem kastades han i politiskt fängelse där han fick skriva sin nästa roman (den allt annat än subtila Djävulen på korset) på toalettpapper. Det är också den sista romanen han skrev på engelska innan han övergick till att skriva på sitt eget modersmål – man kan inte vara fri om man fortfarande måste uttrycka allt på det språk som i flera omgångar använts för att etablera förtryck, menar han. Kolonialismen har förgiftat allt till en enda Orwellsk röra där oavhängighet betyder ”var och en för sig själv” och frihet betyder friheten att roffa åt sig.

Det där är både romanens stora svaghet och styrka. Det är ofta en fantastiskt medryckande berättelse, med väl utmejslade karaktärer som försöker ta sig fram i det som kallas en ny värld men är misstänkt likt den gamla. Men vi tillåts aldrig riktigt glömma att det är en politisk parabel. Det är ur övertygelsen, raseriet över svikna löften som romanen hämtar sin energi, men samtidigt vill den också ge svar som så här många år senare, efter Berlinmur och Himmelska fridens torg, ser lite för naiva ut. Återigen kommer jag att jämföra den med den senare romanen Wizard of the Crow (kan vi få den på svenska också, Norstedts? Snälla söta goa?), som tacklar liknande frågor med samma knivskarpa analys, men vägrar ge lika självsäkert allvarliga lösningar. Samtidigt säger det mycket om NgÅ©gÄ©s egen kluvenhet att slutet i den här romanen ekar både Macbeths mest desperata nihilism och Internationalen i full kör; hoppet lever även när verkligheten sviker.

Jag har ändå svårt att skaka av mig En blomma av blod. Som störst är den när den är som minst, när NgÅ©gÄ© utifrån fyra människors olika erfarenheter, idéer och tillkortakommanden skissar upp en hel ny världs motsättningar och möjligheter. Jag önskar att jag kunde sitta och dricka öl med Munira, Wanja, Abdulla och Karega runt det där bordet i ett nytt Nya Ilmorog. Jag önskar att jag hade något att säga dem som inte lät som ytterligare en vit man som talar om var de gjorde fel. I brist på det är jag mer än nöjd att lyssna, även när de går igenom de misstag de måste göra. Slutet är ju bara början.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Rakt i ansiktet
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Så har det i alla fall sett ut tidigare, på senare tid är ju den svenska deckaren ganska trygg i sig själv uppbackad av såväl miljoner tyska bokköpare som filmbolagen i Hollywood. Så om samhällsengagemanget tidigare varit lite av ett tvång, så kan man ju tänka sig att det numera lossat lite i sitt grepp och ger författarna större frihet att skriva precis som de vill. Eller så kan man oroa sig för att de nya deckarförfattarna tappar sitt traditionella fokus, samhällsspeglingen som utgjort grunden till framgångssagan när stora arvoden lockar mer än att göra sin röst hörd över orättvisorna i samhället. Kanske öppnas rent av möjligheterna för både och?

Alexander Söderberg har med sin debut, Den andalusiske vännen, fullständigt brutit med Sjöwall & Wahlöö-traditionen. Den speglar på inget sätt något Sverige av idag, utan hade lika gärna kunnat utspelas i vilken västerländsk stad som helst och tar man bort lite mobiltelefoner och någon laptop så skulle den också kunna utspela sig i en annan tid. Man kan ju därför anta att Söderberg inte enbart riktar sig till en svensk läskrets, utan även haft blicken mot en internationell läsekrets. Genombrottet blev också ett faktum innan boken ens var publicerad. 30 länder har köpt rättigheterna till denna och de två uppföljarna och ett bolag i Hollywood har köpt upp filmrättigheterna. Samtidigt är det också väldigt befriande som läsning med sitt helt avpolitiserande innehåll och utan någon mening mer än att berätta en spännande historia. Ja inte ens själva brottsligheten är något man behöver uppröras över, utan ett större samhällsperspektiv blir den egentligen inte värre än Dunder-Karlssons och Bloms eskapader i Pippi-böckerna. Bara betydligt råare.

Söderberg levererar 500 sidor non-stop action där de lugna partierna mest finns i de inledande 70-80 sidorna. Handlingen går i stort ut på att två europeiska brottssyndikat krigar om en knarkrutt från Sydamerika och slagfältet är till stora delar förlagd till Stockholm. Historiens huvudperson, den ganska alldagliga sjuksköterskan Sophie Brinkmann, hamnar av en slump i dess mitt. Där hamnar också hennes gamla gymnasiepojkvän, vapensmugglaren Jens, också han av en ren tillfällighet. I bakgrunden finns även en fristående enhet från kriminalpolisen som agerar helt utan insyn från den övriga polismyndigheten. Allianser bildas vartefter handlingen fortgår och det råa våldet bryter hela tiden av de lugnare partierna. Skillnaden mellan onda och goda är hårfin och en yrkeskriminell blir inte per automatik en bad guy lika lite som en polislegitimation garanterar status som good guy.

Tempot är som ni säkert förstår högt medan själva språket är högst konventionellt. För även om jag misstänker att Söderberg läst en hel del James Ellroy så har han i motsats till sin kollega Jens Lapidus inte tagit efter hans korthuggna språkbruk, utan snarare blickat mot hans karaktärsregister. Inte minst en av poliserna har klara Ellroyska drag: en paranoid nolla som hamnar i en situation där han bedriver egen spaning mot sin hemliga polisgrupp, under ständig berusning av narkotikaklassade läkemedel och med en undertryckt dragning som fluktare.

Att kalla den normbrytande är kanske att ta i och visst finns det väl fler exempel på ren underhållningsläsning även inom den svenska deckargenren, men jag vill ändå påstå att den sticker ut. I förlängningen kanske det är trist och skulle Den andalusiske vännen komma att sätta en ny standard finns ju en uppenbar risk för en McDonaldsifierning av en gammal fin svensk litterär tradition. Fast en gång i tiden (1990 närmare bestämt) så var ju den amerikanska matkedjan ändå ganska så spännande, just när den öppnade dörrarna på Norra Slottsgatan i Gävle. Om än under en väldigt kort tid.

Similar Posts:

• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• När brottet överskuggar offret
• Döden i kungsan
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Hämnden, härligheten och allting däremellan

Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Själv säger Persson att sådana likhet är en slump – han har bara velat skriva om ett typiskt spaningsmord på en ung kvinna och hur det hanteras av polisen, allmänheten och pressen. Hans offer är minsann en 20-årig polisaspirant i Växjö.

Hur man ska förhålla sig till det här blir förstås i slutänden en fråga om vad man anser att en deckare egentligen är. Är det någon form av samhällsskildring? Ren och skär underhållning? Någon sorts blandning?

Själv har jag svårt just för blandningen i sådana här fall. Jag käkar middag till teves slabbigaste obduktionsdeckare utan att blinka, men får jag en skymt av Efterlyst griper jag genast efter fjärrkontrollen. Det finns säkert något hycklande i det, men just att göra underhållning av vad som så påtagligt är verkligt lidande gör mig en smula illamående.

Linda – som i Lindamordet slutar med ett slags notis om hur en av romanens bikaraktärer, den unga kriminalinspektören Lisa Mattei, lagt fram sin doktorsavhandling om medias behandling av mord på unga kvinnor och hur dessa reduceras från person till offer till säljbart kvällstidningskoncept. Annamordet. Åsamordet. Lindamordet. Spännande berättelser om sex och våld som säljer lösnummer.

Det är förstås en förbannat välförtjänt känga i röven på kvällstidningsjournalistiken (och dess läsare, rimligtvis). Det är också ett ganska malplacerat slut på en roman som knappast heller gör särskilt mycket för att uppmärksamma offret, människan Linda Wallin. Fokus ligger istället på poliserna och utredningen. Inget fel i det, generellt sett, men i just det här sammanhanget ger det onekligen en viss bismak.

Den fiktiva Lisa Matteis avhandling tillägnas närmare 200 kvinnor som mördats och fått ge namn åt dessa mordfall. Linda – som i Lindamordet är däremot tillägnat deckarduon Maj Sjöwall och Per Wahlöö – ”som gjorde det bättre än nästan alla andra”. Dem tycks Leif G W Persson närmast regelmässigt jämföras med, och det är för all del inte särskilt svårt att förstå varför. Här finns en viss samhällskritik, fokus på utredningen, den realistiska blicken för polisen som arbetsplats och för de individuella polismännen. Perssons syn på polisen tycks dock mörkare än föregångarnas. Hans huvudperson, kommissarie Bäckström, är en genuint osympatisk men knappast orealistisk figur, tämligen inriktad på att sko sig och smita undan så mycket han bara kan. Faktiskt blir spänningsmomentet, snarare än vem som mördat Linda Wallin, hur mycket svinerier Bäckström rimligtvis kan komma undan med.

Persson är ingen dålig författare. I bokens ”extramaterial” (två ganska ointressanta intervjuer och en bunt tokpositiva pressklipp) berömmer han sig själv med, bland mycket annat, att ”Polismiljön kan jag bättre än nån annan jävel här i landet” och det är sant att själva utredningsarbetet – inklusive de konflikter som uppstår när Växjös lokala förmågor körs över av experter från Stockholm och liknande – hör till romanens behållning. Men nog har jag svårt att släppa tanken att Sjöwall/Wahlöö hade gjort det här minst lika bra. Och några hundra sidor kortare.

Similar Posts:

• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Döden i kungsan
• Hämnden, härligheten och allting däremellan
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm

För mig blev det avgörande att se att man kunde skriva polisromaner med något i och för sig så enfaldigt som vpk-propaganda i. För kunde man det, då kunde man naturligtvis också skriva vänsterorienterade spionromaner.

Den skrattande polisen är den fjärde av Sjöwall och Wahlöös tio romaner om Martin Beck och hans kollegor. Den blev det stora publika genombrottet för serien både i Sverige och internationellt och filmades till och med i USA 1973 med Walter Matthau som Jake Martin, amerikanernas svar på Beck. Numera finns böckerna tryckta i miljoner exemplar på ett trettiotal språk.

Den skrattande polisen kom ut första gången 1968 och tidsandan är precis vad man, eller i alla fall jag, skulle önska sig av det årtalet. När Beck och hans kollegor vid riksmordkommissionen i Stockholm får ett massmord – någon har mejat ner nio personer, däribland en polis, på en buss – att utreda mitt i julhandeln flimrar det förbi såväl FNL-möten och demonstrationer vid amerikanska ambassaden som lakoniska miljöbeskrivningar som:

Ute var det kallt och hemskt.
Konsumtionssamhället knakade i fogarna.

Nära besläktat med denna charmerande samhällskritik är förstås den underfundiga, karga humorn. Det visserligen spektakulära mordfallet balanseras väl med utredningsvardagen. ”Detta var alltså vad de kommit på onsdagen den femtonde november. [---] Under torsdagen kom de inte på någonting alls.”

Språket är enkelt och rakt på sak, även om här också finns fler högskoleprovsord än vad som möjligen tillåts slinka med i nutida deckare. Fokus ligger just på utredningen och kollegorna, och jag undrar om inte lockelsen i deckare faktiskt ligger inte bara i spänningen och det spektakulära våldet, utan lika mycket just i dessa arbetsplatsskildringar som de flesta säkert kan känna igen sig i, men som nästan helt lyser med sin frånvaro i andra typer av skönlitteratur.

Sjöwall och Wahlöö skapar av sitt kollegium en samling individer, poliser som är som folk är mest. Begåvade eller måttligt begåvade, hängivna sitt jobb eller måttligt hängivna sitt jobb. Här finns den melankoliske Beck, den vresige Gunvald Larsson, Månsson med sina eviga tandpetare, det omogna radarparet Kristiansson och Kvant som är först på mordplatsen och varför inte den rabiate rätthaveristen Ullholm som man helst skulle avlösa, men ”Nej, det är omöjligt. Då anser han sej förbigången. Skriver hundratals inlagor. JO-anmäler rikspolisstyrelsen. Ringer till ministern.” Beskrivningarna av denna konservative figur som tycker sig sitta inne med svaret på livet, universum och allting, fast ingen vill lyssna, är verkligen en fröjd att läsa.

Han ansåg inte att någon verklig ordning hade förekommit i samhället sen trettiotalet.
Den starkt ökade brottsligheten och brutaliseringen tillskrev han det faktum att polisen inte hade ordentlig militär grundutbildning och inte längre bar sabel.
Genomförandet av högertrafiken var en skandalös blunder som ytterligare hade förvärrat situationen i ett redan odisciplinerat och moraliskt nedbrutet samhälle.
– Dessutom ökar den promiskuiteten, sa han. Du förstår väl vad jag menar eller hur?
– Va, sa Rönn.
– Promiskuiteten. Alla dessa nya vändplatser och parkeringsmöjligheter längs huvudlederna. Du förstår väl vad jag menar eller hur?

Visst finns här ett och annat som känns måttligt fräscht för en nutida läsare, men i stort sett är det bara roligt med en vardaglig inblick i polisarbete à la 1968 – och faktiskt också med en roman från den här tiden som inte utspelar sig på barrikaderna. Majoriteten av befolkningen befann sig ju faktiskt inte där, ens 1968. Men svenska deckare hade inte varit vad de är utan Maj Sjöwall och Per Wahlöö och varför inte då unna sig att någon gång gå tillbaka till källan?

Similar Posts:

• När brottet överskuggar offret
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Döden i kungsan
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Hämnden, härligheten och allting däremellan

Men så är det ett sådant tjat om Roslund och Hellström nu för tiden. Det sägs att de skriver de bästa svenska deckarna, tillsammans med Arne Dahl, och att böckerna är politiska pamfletter. Dessutom sägs det att de ska vara lite sådär vänster och innehålla komplicerade argumentationer kring dödsstraff och våldtäkt. Så jag inser att jag måste ge dem en chans och eftersom jag nu har Tre sekunder som ska vara deras bästa bok kan jag ju lika gärna läsa den över julen. Sagt och gjort.

Detta bör sägas på en gång: Tre sekunder är en vansinnigt spännande bok. Det är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig i en hundradel och och som gör en indignerad på ett sätt som bara deckare kan göra. Den får mig att hata ett förljuget samhälle som bara på ytan är liberalt och där maktfullkomliga människor gör som de vill med de svaga. Den skälver av patos och aggression och är skriven på en hård effektiv prosa. Ingen konstruktiv analys direkt och knappast någon politisk komplexitet. Men ändå, vilken bok.

I Tre sekunder står två ämnen i centrum: infiltration och ”den inre marknaden”. Med det sista menas fängelset där droger kan säljas upp till tre gånger så dyrt som på gatan. Detta gör mig fascinerad och berättelsen visar sig vara riktigt faktaspäckad. Sällan har informationen varit så välintegrerad som här; vi får lära oss hur amfetamin kan smugglas med hjälp av tulpaner, genom ryggarna på diktsamlingar och via vattenrör. Det är vansinnigt fascinerande att följa huvudpersonens arbete, som för övrigt skildras med en närmast journalistisk noggrannhet. Mindre intresserad är jag dock av själva infiltrationsgrejen som känns klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om en infiltratör som häller upp flingor åt sin son och samtidigt tänker på hur ”samma händer” blandat amfetamin tidigare. Tröttsamt. Ännu mera tröttsamt blir det i fängelset då huvudpersonen GIVETVIS håller sig vid liv genom tanken på familjen. Varför måste det alltid vara så här, tänker jag?

(En liten avstickare: Carl-Michael Edenborg gjorde nyligen en intressant granskning av höstens deckarutgivning för Aftonbladet. Där tog han upp de största problemen med genren: brottslingarna är i princip alltid perverterade, minoritetsgrupperna är underrepresenterade och skurkarna sysslar ofta med ospecificerat ”knark” (medan hjältarna super så det står härliga till). Edenborg förfasade sig över genren och konstaterade att den lider av fördomar och dålig människosyn. Sjövall och Wahlöö borde rotera i sina gravar.)

Men det är förvånansvärt lite politisk resentiment i Tre sekunder. Tricket är dock inte att den förmedlar en annan bild av samhället, utan berättelsens täthet. Man har fokuserat på spänningsmomentet och de journalistiska kvaliteterna och det gör att formelartade beskrivningar av ensamma och försupna kommissarier, perverterade brottslingshjärnor och scener där pappa polis lägger sin femåring är ganska få. Tre sekunder fokuserar istället på historien, på amfetaminet och våldet och det gör den till en förvånansvärt stram och njutbar kriminalroman.

Avslutningsvis vill jag nämna en sak som verkligen stör mig med boken: den dryper av anglicismer. Jag vet inte hur många meningar som lyder något i stil med ”om han gjorde det, han var en död man”. Bitvis är det nästan som att läsa en riktigt slarvig översättning. Detta hade dock varit en enkel sak att hyfsa till, bara en snabb språkgenomgång hade nog gjort mycket. Så till nästa bok av Roslund och Hellström (som jag kommer läsa) önskar jag mig bättre språkvård, snyggare omslag och – för guds skull – en ny författarbild.

Similar Posts:

• Otänkbart obehagligt
• En seriemördarpedofils människovärde
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen