Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Det är midsommar och börjar med ett inställt tåg. En man måste vänta i stället för att anträda färden mot familjen och firandet och för att fördriva tiden tar han till det han brukar; ett förföljande inleds och avslutas en aning snöpligt med ett avslöjande – den förföljande visar sig ha blivit ledd. På Hotell Reisens terrass börjar så den han nu ser som sin mästare i förföljandets konst att berätta om den verkliga mästaren – eller mästarinnan.

Under berättelsens gång byts platsen där berättandet sker gång på gång. Från en terrass in i en foajé, till en matsal, ett före detta linneförråd och vidare inåt och uppåt på det anrika hotellet. En vänlig servitör styr förflyttningarna och serverar förfriskningar som från en annan tid, beskrivna med ett poetiskt skimmer.

Servitören var tillbaka igen, han bar en bricka med två höga glas och en karaff i tunt vitt porslin. Serverade oss.
- Jag bjuder er solsken att dricka! Nypressad juice av färska aprikoser, hitflugna igår från Kreta!
Han höll karaffen högt över glasen och hällde med säker hand. Elegant, men överdrivet.
- Jag vet, jag tar i för mycket, jag blir alltid litet till mig av åska och skyfall.

Det är något kärvt med anslaget, de krav som ställs av bokens mästare kan liknas vid de anspråk boken som sådan gör på att vara sig själv nog. Det finns inget som stryker medhårs eller bjuder in, och det är det som lockar. Det okända. En berättelse som kan rymma vad som helst. En rymd av möjligheter. På samma sätt sitter jagberättaren trollbunden och lyssnar, ställer frågorna som får det hela att fortsätta, ständigt beredd, eftersom Mästaren visat sig vara en krävande och snarstucken berättare. Han kräver lyssnande, uppmärksamhet och löften och måste övertalas, samtidigt som han knappast vill något hellre än att få berätta sin historia.

Att överlämna sig, att lova, att bedyra och tro. Jagberättaren synliggör vad det är att vara läsare, hur det innebär att underkasta sig berättelsens logik eller brist på densamma. Det återkommande ”om man inte tror på det finns det inte” synliggör kontraktet mellan läsaren, berättaren och författaren, och här är det dessutom dubbla berättare. Magin i fantasin, magin i att låta sin fantasi vandra vidare till läsare efter läsare, berättandet som ett arv. Och berättandet som bara kan äga rum under speciella förutsättningar.

Det rör sig om en magisk realism, en förhöjd verklighet, där läsaren måste acceptera det som nedtecknats om inte bygget ska falla platt och jag får en känsla av att jag befinner mig i ett sirligt palats av metaforer, där den främsta är hotellet, som är en märkligt beständig tillfällig tillflyktsort.

Hela tiden anas ekon av andra texter, andra litterära gestalter. Den gåtfulla mästarinnan som lockar och skrämmer utan att vara förförisk, utan erotiska undertoner. Samtidigt handlar det om så allmängiltiga känslor att de finns överallt: sorgen, smärtan, rädslan. Ett skadat barn, en skadskjuten fågel. Ibsens Vildandens Hedvig, storlommen, den sorgsna. En självmordsbenägen lillasyster. Ett mörker.

Drömlikt och mardrömslikt, ett något mer nutida Drömspel där Nordiska museet demonstreras och demonteras. Där finns en vaktmästare, lätt putslustig men också skrämmande i sin ombytlighet. En typ bland typer, bland de lustiga gestalterna som bryter av, som lättar upp stämningen när den hotar att bli för tung, för mörk. Jag befinner mig i en pjäs, kanske av Shakespeare eller en fransk grand opera, där förflyttningarna blir motsvarigheten till komiska intermezzon eller kanske en balett och jag kan för mitt inre öga se iscensättningen på någon av Dramatens mindre scener.

Så rör sig berättelsen på sina egna villkor. Utveckling, inveckling, och vägen tillbaka (man blir aldrig densamma igen). Lika lite som den lyssnande jagberättaren vill jag släppa taget, lika gärna som han vill jag stanna i berättelsen, i berättandet, i mästarens sällskap.

Similar Posts:

• Ett smil från andra sidan graven
• Skildringen av banken avslöjar effektivt vårt moderna samhälle
• Ränder som sorg och text
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Säsongsstart för CLT

Tillhör du en av de lyckliga som fått tag på biljetter till Sveriges Radios Romanprisgala på Berwaldhallen imorgon? Känner du kanske att du skulle behöva en överblick på de nominerade och hur de ligger till?

Skruva på P1 om nästan en timme. Klockan 16:03 är det dags för finaldiskussion inför årets prisutdelning med Sveriges Radios lyssnarjury.

Och de nominerade:

Ränderna av Magnus Florin
En dåre fri av Beate Grimsrud
Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Jupiters öga av Oline Stig
Hjärtblad av Aino Trosell
Kioskvridning 140 grader av Peter Törnqvist

Tidigare i veckan har P1 också sänt tre diskussionsprogram kring de nominerade. För den som missat dessa går det att lyssna in sig på Sveriges Radios hemsida.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Knappast en kioskvältare
• Noveller om tillvarons bländverk

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Litteratursamtalet kommer att handla om minnet och glömskan, inbjudna är poeten Eva Ribich och författaren och dramaturgen Magnus Florin. I sina senaste böcker, Det är vatten så långt jag kan se och längre och Ränderna rör de sig, undersökande runt minnets möjligheter och svagheter.

Jag ser fram emot att sommarlovet äntligen är slut, att allt blir som vanligt igen, att det är litteratursamtal och vänner som står på schemat var tredje tisdag hela hösten. CLT håller till på café Copacabana vid Hornstulls strand och börjar klockan 19. Kom i tid om du vill ha sittplats. Ses vi?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Textmässa imorgon!
• Postsemestersyndrom

Klart är i alla fall att moderns död utgör katalysatorn. Här föds också den besatthet av ränder som löper genom berättelsen. Efter moderns avsiktliga drunkningsdöd brukade Florin gå ned till bryggan vid vattnet för att spana efter flytande kroppar. ”Vågorna bildade ränder i vattnet. Sedan såg jag ränder överallt.”

När Sveriges Allmänna Konstförening kontaktar honom med en förfrågan om att skriva en text utifrån ett valfritt konstverk, väljer han ett fotografi av konstnären M (som i verkligheten heter Maria Miesenberger). Motivet föreställer två barn i en skrinda. Skrindan formar ränder och det är dessa han fastnar för. Första meningen kommer till honom som en vision: ”Mamma bad mig och min lillebror ta fram de randiga kopparna.”

M blir en av Florins vägvisare ned i minnets och det omedvetnas underjord. Han gör hennes bilder till sina egna i en stark identifikationsakt och kommer på den vägen i kontakt med sin egen barndom och den sorg som finns begraven där. Konsten fungerar förlösande.

Den andra vägvisaren är psykologen och psykoterapeuten S. Florin söker upp henne på institutet där hon arbetar, för att ställa några frågor angående barnterapi. Det har att göra med ett pågående bokprojekt som fötts ur texten till M:s bild. Florin har några vaga minnen av att själv som barn gått i terapi på institutet.

Hans frågor visar sig vara diffusa och första mötet med S är svävande. Hon berättar dock något viktigt för honom: ränder är en bland barn vanligt förekommande bild för sorgen. Ingen klarar att vara konstant ledsen, svärtan bryts ständigt av med ljusa intervaller där glädjen får rum.

Florin fortsätter att regelbundet besöka S. Allt som oftast vill han känna på den sand och de leksaker som i barnterapin fungerar som projektionsyta. Hans ärende är hela tiden boken, men läsaren förstår snart att mötena har utvecklats till en inofficiell terapiprocess.

M och S utgör de två bärande pelarna i verket. Men parallellt finns också en annan dimension, som ger liv och hopp åt det sorgearbete som pågår på dubbla fronter. Det handlar om ett skapande, en språklig tillblivelse. Ständigt uppstår i texten rim och andra parallellismer där den vanligast förekommande är anagramet. Ur ”Magnus Florin” kan utvinnas obehagliga, illavarslande kombinationer som ”sorg”, ”farlig”, ”amorf”, ”gam”, ”larm”. Men det kan också, som modern påpekar när Florin i slutet av boken i en förlösande scen lyckas närma sig minnet av henne, generera helt andra ord, som: ”filur”, ”sol”, ”rolig”, ”amor”, etc.

Skrivandet förmår skapa en ny verklighet, en ny början. När den döda modern i detta plötsligt vunna möte frågar sin son om han saknar henne, svarar han:

- Jag vet inte. Inte dig, men det finns ett rum.
Hur ser det ut där?
- Ja, det är väl randigt.

Jag läser det som att det randiga rummet är själva den här boken, den här texten med dess svarta ränder på den vita ytan. Genom skrivandet har något fått en möjlighet att födas ur det som gått förlorat. Här finns en försoning och en balans som gör förlusten möjlig att leva med.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Lyssna på Romanpriset!
• Säsongsstart för CLT
• Augustprisnomineringar 2010
• Skildringen av banken avslöjar effektivt vårt moderna samhälle

Vi bjöds åter på middag till Sverker och Karin. Vi tog inte med oss endast en flaska vin, utan en hel låda. Den överlämnades i hallen, i famnen på Sverker. Sex buteljer i en exklusiv trälåda tillverkad av utvald drivved. Det verkade generöst och medförde glada miner hos dem och gästerna. Men det betydde: vi behöver inte bjuda tillbaka.

Leendet handlar om en till synes vanlig medelsvensson och hans våndor inför ett komplicerat gåvosystem. Han kan inte ta emot. Han kan inte ge. Det gör för ont och blir för komplicerat. Han fixar det bara inte. Det undergräver hela hans tillvaro och börjar ta över.

Men vad händer om man ställer sig utanför alla dessa sociala krav som tillvaron ofta ställer på oss? Man blir kanske aldrig mer bjuden på middag. Man kanske inte får den där insamlade presenten på arbetsplatsen. Nå ja, det kan ju kvitta. Men vad händer om man då sätts i en situation där man måste ta emot gåvor som de facto kommer räddar ens liv och som aldrig kan gottgöras? Kanske ger man då upp och skrattar åt eländet.

Allt det här utsätter Magnus Florin bokens huvudperson för och det märks att han njuter av det. Hela boken är en stillsam parodi på ett egentligen mycket vardagligt beteendemönster, som just därför blir så lätt att känna igen sig i.

Till stilen liknar Leendet hans tidigare böcker och i mitt tycke finns det få som vågar lämna så stor del av sina berättelser åt läsaren. Han täljer bort allt överflödigt. Kvar blir det rena temat, berättelsens essens, som varieras med korta stycken, ofta som visdomsord eller truismer, staplade på varandra, till en formidabel och gåtfull helhet. Både till humor och stil kommer jag närmast att tänka på Roy Andersson. Den patetiske sjukhusbibliotekarien, de två clownartade vaktmästarna, mormor Gunhild och hela sjukhusmiljön är som hämtade ur Sånger från andra våningen.

Samtidigt som det här är stor underhållning och en stilistisk läckerhet finns en samhällskritik inbakad. Vårt prylgalna välfärdssamhälle lutar sig ju en hel del mot detta gåvosystem. Kanske du själv fascineras eller förfasas av detta ”ge och ge igen-fantasteri” som en högtid eller födelsedag kan innebära? Eller så känner du någon som aldrig glömmer och som för bok på vad du är skyldig?

Nå väl, någonstans måste man väl ändå hoppas på den sanna vänligheten, fri från alla undergrävande baktankar? Du får mina njurar när jag dör.

Similar Posts:

• Ränder som sorg och text
• En berättelse om berättande
• Skildringen av banken avslöjar effektivt vårt moderna samhälle
• Mittemellan hallon och bensin
• Med Canon Dial på gatan

Exempel: Person A befinner sig i ett uppbrottsskede, en släkting har dött och huset person A har bott i måste säljas för att täcka dödsboets skulder. Person A hittar en adresslapp till en bank i en ärvd kostym och börjar robotlikt vandra mot denna bank. Han erbjuds arbete och bostad på banken och sedermera träffar person A kollegan B med vilken han gifter sig och får lilla c och lilla d tillsammans med.

Fel!!! Förälskelsen ges inte någon stor plats. Det viktiga är den absurda och byråkratiska stämningen på banken. Titeln Cirkulation ger en ledtråd. Banken är som ett urverk som tickar vidare, oavsett kriser och bedrägerier som avslöjas av Bankinspektionen. Vid nämnda Bankinspektions besök kan det låta såhär:

Bankinspektören: – Vilka växlar är det som ligger här, undantagna från bokföringen?
Direktören: – Det är vad vi här på banken kallar de särskilda ackommodationsväxlarna.
Bankinspektören: – Varför kallas de så?
Direktören: – Det är ju för att de befinner sig under särskild ackommodation.

De absurda dialogerna har ofta en humoristisk underton. De består bara av ett par rader, sedan följer någon helt annan parallell eller apart händelse. Ofta är det mycket tänkvärda ord, och en kvalité i berättelsen, förutom själva den Kafka-liknande bankbyråkratisuggestionen, är att man tvingar sig själv att ytterligare en gång fråga sig vad dessa papperslappar som man dagligen använder och som kallas pengar egentligen är för något.

Jag: – Pengar kan användas till det ena och till det andra. Men pengar är väl värda något i sig. Direktören: – Pengarna är tomma bilder.

Tomma bilder? Vad menas med det? Det känns outgrundligt men samtidigt spännande. Kanske kommer jag någon gång att upptäcka ordens mening. Kanske kommer insikten plötsligt vid ett tillfälligt besök i Örebro om tre år. Kanske blir jag stående med två kassar i mina händer utanför varuhuset Krämaren och känner med kroppens alla organ att jag fattat vad uttrycket ”tomma bilder” betyder. Vem vet?!

Återkommande information är månadsangivelser och åtskilliga år hinner avverkas på bokens 155 sidor. Ett avbrott från bankens invanda rutiner och miljö är huvudpersonens utflykter för att studera kråkor. Han tycks beundra dem: ”Deras kraftiga näbbar. Deras kraftfulla flykt. Deras begär att fånga och bortforsla glänsande föremål.” Dessa utflykter blir en effektiv kontrast mot den i alla fall på ytan så kliniskt perfekta och ordnade tillvaron på banken.

I själva verket pendlar banken ständigt mellan kaos och ordning. Bankdirektörerna avlöser varandra och med dem olika strategier för att skapa en fungerande affärsrörelse. Någon bygger ett helt nytt bankkontor, en annan vill förbättra relationerna med kunderna och införa en särskild kundavdelning. Det är också intressant att se hur personalen fogar sig i alla förändringar. Vaktmästaren sätter upp ett nytt porträtt på direktörens kontor, sen rullar allt vidare:

Mars. Vaktmästaren: – Nu har jag skiftat porträtten igen. Direktören har blivit den förra direktören. Och den nya direktören har blivit direktören.

Den 45-årige författaren och tillika Radioteaterchefen Magnus Florin som tidigare gett ut flera kritikerrosade romaner har denna gång valt banken som tema och skådeplats. I en intervju i GP förklarar han att det är intressant att skildra en institution som banken eftersom det är en plats där man kan ”få folklivsforskarens blick på det moderna samhället”. Han menar att rituella och ceremoniella betydelser inte bara finns i kyrkan utan också i vardagslivet, exempelvis på banken. Florin tycks intresserad att undersöka vad det är som får oss att acceptera att inordna alternativt underordna oss i en organisation och vilka bilder och ideal som driver densamma. Vi accepterar att banken är en bank därför att den motsvarar alla de bilder vi har av en bank. Samtidigt visar det sig ju i Florins bok att den ekonomiska hanteringen, fördelningen av krediter och lån, ideligen missköts. På detta sätt kan man ju säga att föreställningen om banken som en seriös affärsverksamhet är en illusion.

Magnus Florins bok Cirkulation befinner sig i gränslandet mellan roman och dikt. Enskilda strofer kan stå för sig själva, samtidigt är de del i en suggestiv helhet, som förresten påminner lite om Roy Anderssons film Sånger från andra våningen (2000). Akademikern skulle kanske påstå att båda undersöker det moderna samhällets kärna, den ödsliga och byråkratiska storskaligheten som skapar alienation, inte bara på arbetsplatsen som Marx beskrev, utan på livets samtliga områden.

Själv tänker jag också på Östtyskland, det är något grått och skitigt DDR-liknande i både Magnus Florins och Roy Anderssons berättelser, och jag tänker att det inte var länge sen som det såg ut som Östtyskland även här. När man tittar i gamla fotoalbum från så sent som 1970-talet och början av 1980-talet ser vanliga svenskar ut som de var medlemmar i östtyska kommunistpartiet och bodde i Karl Marx Stadt. Tjocka, bruna glasögonbågar, lustiga mustascher och brun- eller gråspräckliga kostymer. Och nu då, efter murens fall, vad händer nu? Vi översköljs av ett frihetsbudskap i media som handlar om friheten att välja tandkräm. Men frågan är om det går att finna någon verklig befrielse längs den enda vägen. Kanske borde vi stänga av TV:n och, i likhet med berättelsens huvudperson, gå ut och titta på kråkor istället.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Ränder som sorg och text
• En berättelse om berättande
• En motorsåg
• När Någon Annans Pengar är dina och mina