Unges Tekla (Tekla Berg) är akutläkare, och huvudperson i Går genom vatten, går genom eld, som är första boken i en planerad serie av spänningsromaner. Tekla har en särskild egenskap – hon har ett fotografiskt minne där hon kan återge i princip allting hon sett och hört sedan tidig barndom. Däremot kommer hon inte ihåg lukter, vilket genom boken tillskrivs så stor betydelse att jag väntar mig att upplösningen ska hänga på hennes möjlighet att luktmässigt kunna skilja på sprängdeg och trolldeg, men något livsavgörande lukttest blir det tyvärr inte. Även om det fotografiska, savant-artade minnet ter sig som en lite klyschig egenskap för en deckarhjältinna, så lyckas Unge göra det intressant. Teklas minne är förstås till stor hjälp när hon mitt i kaoset på akutrummet, sida för sida kan visualisera alla sina läroböcker från läkarprogrammet, men det är också en stor belastning för henne. Hon kan inte koppla av, kan inte vila från en ständig ström av bilder, och självmedicinerar generöst med amfetamin och bensodiazepiner.

Informationen är inte heller prydligt organiserad som i Sherlock Holmes minnespalats, utan hon kan översvämmas av ostrukturerade minnen som hon måste kämpa för att få kontroll över. Sherlock ansåg ju som bekant att oviktiga minnen måste rensas bort, men Tekla kommer ihåg allt, vilket kanske är varför hon inte har samma avslappnat överlägsna dandyelegans som Sherlock. Vår hjältinna är trött och sliten, med ett allt mer besvärligt missbruk som hon intalar sig att hon har kontroll över. För att vara hjältinna i en bok skriven av en man är hon behagligt osexualiserad. Hon förefaller ointresserad av den egna kroppen – andra kommenterar då och då att de tycker att hon är för mager, men hon reflekterar inte en enda gång över hur hennes bröst rör sig under läkarbussarongen eller hur hennes jeans är så tighta att hon inte får ned ett kreditkort i bakfickan, och jag önskar att det vore standard istället för en glad överraskning. (Ingen har väl glömt twitter-trenden ”describe yourself like a male author would”?

När jag under läsningen fått frågor om vad Går genom vatten, går genom eld handlar om, har det varit förvånansvärt svårt att svara. Den handlar om Teklas arbete på sjukhuset, och intrigerna mellan de sjukhus som under den tunnaste fernissa av fiktion uppenbart är Södersjukhuset och Nya Karolinska (det senare har i boken döpts om från NKS till NSK). Den handlar om dolska sjukvårdspolitiska planer på offentlig-privat samverkan (finansieringsmetoden som ledde till katastrofdyra NKS), om fuskbyggen, om narkotikahandel, om ett möjligt terroristattentat, om Teklas missbrukande lillebror, om ryska säkerhetstjänsten, korrupta poliser och uzbekisk maffia … Ibland blir det lite rörigt, men för det mesta gör det mig inte så mycket. En del av sidoberättelserna intresserar mig mer än andra, men det finns många att ta av.

Ett större problem är att de olika sidoberättelserna känns olika trovärdiga. Unge är ju själv akutläkare, och sjukhusskildringarna inklusive det sociala spelet med både uttalade och osynliga hierarkier är absolut trovärdigt, inte minst när han beskriver den ofta lågmälda men klart närvarande sexism som finns i sjukvården. Jag älskar till exempel att Tekla flera gånger spelar dum och låter andra få glänsa, trots att hon sitter inne på rätt svar i ett diagnostiskt dilemma, för ingen tycker om en kvinna som gör sig viktig. När han ska beskriva det inre livet hos uzbekiska maffiabossar däremot, blir jag mer tveksam. Jag har absolut ingen expertkunskap, men jag har svårt att ta en karaktär på allvar när han introduceras med: ”Victor Umarov vaknade med morgonstånd. Det spred en näst intill obeskrivlig glädje genom hans kropp.” En mycket obekväm sexscen följer, inklusive frasen ”hon var blöt som ostronen på Royal Castle hotel i Bulgarien”. Efter sextio sekunders samlag drabbas Victor av impotens, flyger upp ur sängen, rycker fram en pistol och skjuter sönder en spegel i vredesmod. Kanske är det precis så här uzbekiska maffiabossar beter sig, men jag har svårt att tro det.

Ett genomgående drag i Går genom vatten, går genom eld är att Unge blandar det klichéartade med det nyanserade, så att jag under läsningen kastas mellan hånfullhet och nyfikenhet. På försättsbladet finns en översikt över persongalleriet, som låter som personbeskrivningar ur en kreativ remake på Cluedo. ”Magnus Lundgren – Piketpolis med hundratjugo kilo muskler. Håkan Nilsson – Poliskommissarie som inte drar sig för att tänja på lagens gränser.” Delarna om hur Tekla självmedicinerar sig igenom tunga jourpass för att betala hyran åt en bror som ständigt tar nya återfall och dras in i brottslighet och allmänt elände, känns däremot inte alls löjeväckande. Inte heller när Unge tangerar problemen med rasism och cynism i poliskåren.

I slutänden är Går genom vatten, går genom eld en underhållande spänningsroman. Den är lite spretig, men det är faktiskt en ganska skön kontrast till deckare som i stil med Da Vinci-koden spikrakt följer ett enda spår med cliffhangers i slutet på varje sida. Och om det blir lite klyschigt ibland så är det iallafall bara bikaraktärerna. Tekla är klart intressant, och kan nog vara en värdig hjältinna i fler romaner framöver.

Similar Posts:

• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Välbekant ångest och långa resonemang
• Lakrits och fluorvätesyra
• Om sorg och omsorg
• Livet på lasarettet

Texterna som är samlade i boken Kom med mig har Roberto Saviano medverkat med i TV-programmet Vieni via con me (Kom med mig). TV-programmet försökte man censurera på ett smygande sätt, många politiker är liksom maffian rädda för Roberto Saviano eftersom han planterar sina ord i tittarnas, lyssnarnas och läsarnas tankar.

Jag tänker mig ofta berättelsen som ett virus som sprids mellan människor och påverkar dem att förändra världen.

Det spretar på ytan men vad alla texter har gemensamt är att oavsett om de handlar om miljöförstöring, byggfusk, liv och död eller kärlek är att de alla undersöker och presenterar ett Italien med en havererad politik som styrs av maffians våld och hot. Får med sig läsaren i sitt engagemang det får han. Vi hör honom i Sverige jag hoppas att tillräckligt många i Italien också hör honom.

Det handlar om ett raserat studenthus som inte höll tillräcklig byggnadstandard och därmed rasade under en stor jordbävning i L´Aquila och begravde flera studenter vars sista timmar i livet skildras i boken, en berättelse som rör mig till tårar. Det handlar om den vidriga handeln med giftigt avfall som styrs av Camorran i Neapel men förstör jorden i hela Italien, en berättelse som väcker ilskan i mig. För att korrumpera politiken tar man pengar av de politiker som vill köpa sina röster och säljer dessa till studenter och pensionärer utanför vallokalerna. Han talar också om de hemliga ritualer som initierar en ny medlem i en maffiaklan. Alla texter är inte lika engagerande men allt som allt är Kom med mig djupt intressant och obehaglig läsning.

Roberto Saviano låter många röster tala genom sina texter för att på så sätt uppmana fler att gå med dem och honom. Det gör honom till ett självklart mål för den italienska maffian som gör allt för att stoppa honom. De många han tackar i slutet av boken som skyddar vart steg han tar är ett bevis på att det finns människor som lyssnar.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Ingående om den sicilianska maffian
• Fortsatt Savianofeber i Italien
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien

Huvudpersonen i Don Winslows senaste roman, Frankie ”Machine” Machianno, är helt klart av postsopraniskt snitt. Visst, han har pensionerat sig och lever numera som fisksportsbutiksägare och leverantör av linne och seafood, men även om han inte ägnar sig åt torpedarbetet så är han en invigd, en mafioso. Vi följer den hårt arbetande 60-plussaren en till synes helt vanlig dag vilket är ett utmärkt sätt att introducera honom.

Frank är som sagt omtyckt och har lite av en sheriff-roll bland fritidsfiskarna på Ocean Beach Pier i San Diego där han har sin butik. Vid lunch surfar han med sina polare varav en faktiskt är FBI-agent, han träffar sin dotter och lovar skjuta till med pengar då hon precis börjat läkarstudier, han besöker sin exfru och hjälper henne att laga avfallskvarnen och efter jobbet bjuder han ut sin flickvän på middag. Det är ett bra liv, visserligen fyllt av plikter och krav men ändå precis som en perfektionistisk före detta torped vill ha det. Men så här trevligt kan det ju förstås inte fortgå i romanen, för helt plötsligt befinner han sig i en situation där spöken från förr dyker upp och vill ha honom röjd ur vägen.

Ganska snabbt in i läsningen blir tempot högt, inte minst för att läsaren även får ta del av Frankies förflutna. Det är en balansgång mellan nu och då som lätt skulle kunna bli rörig men som Winslow faktiskt lyckas väldigt bra med. Parallellt med nutid följer vi Frankies levnadshistoria inom San Diego-maffian, vilket är en maffiafamilj som spelar någonstans strax under superettan. Här finns konflikter mellan maffians traditionalister och de mindre traditionstyngda, mellan de familjer som räknas och de som befinner sig längre ner i hierarkin och Winslow verkar vara väl insatt i ämnet.

Så var ligger då problemet? En välkomponerad maffiabok med högt tempo, skriven av en författare som verkar veta vad han skriver, bör väl rimligen tilltala den läsare som väljer att läsa en bok som heter Frankie Machine. Problemet är att Frankie är en hedersknyffel väl i klass med Clayton Farlow (Miss Ellies andre make för er som sett de senare säsongerna av Dallas) eller för hur Jan Guillous alter ego Erik Ponti skulle vara om han valt en karriär inom den organiserade brottsligheten. Frankie har aldrig dödat någon civil, han har alltid behandlat alla med respekt och efter att ha följt hans liv så verkar det som att han överhuvudtaget aldrig gjort något etiskt tvivelaktigt. Ja, minsta tendens till att han skulle ha några dåliga sidor lyser helt med sin frånvaro. Han tar hand om de sina, faller inte för frestelser, håller sitt ord och hjälper även sin FBI-polare när ett barn blivit kidnappat. Som enskilda händelser och egenskaper kan jag köpa det, men som helhet blir det mer än vad man kan stå ut med. En maffiatorped bör ju rimligtvis ha någon slags personlighetsbrist som skiljer honom från Moder Theresa.

Men egentligen är det kanske inte heller realismen som stör mig mest med Frankie, utan mer en känsla. För ska man gilla en karaktär, och det oavsett om han jobbar som maffiatorped eller är verksam i Läkare utan gränser, så måste karaktären ha vissa antydningar till mänskliga brister. Karaktären behöver ju inte vara som Homer Simpson, men han kan gärna vara som Tony Soprano. Eller som dig eller mig, eller för all del som vilken som helst av jorden sex miljarder invånare.

Similar Posts:

• This is your family
• Tack gode Gud att det inte är 1981
• Hybrid av McBain
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Ett planlöst mumlande

Maffian gavs ursprungligen ut på 60-talet och fick ganska snabbt klassikerstatus. Anledningen var, enligt Lappalainen, Lewis fingertoppskänsla för samspelet mellan samhälle och historia och det kan nog stämma. Det första man slås av i boken är nämligen hur noggrann Lewis är; varje tes pryds av exempel och då det spekuleras understryker han det. Sedan slås man av att Lewis inte bara vill skildra maffian utan även Sicilien och vad som gjort maffian möjlig. Om detta berättar originaltiteln The Honoured Society, vilket den betydligt tråkigare svenska titeln missar. Lewis visar hur ett samhälle, som till stora delar är medeltida, och där heder fortfarande är ett viktigt begrepp, gjort maffian möjlig på ett strukturellt plan och hur rörelsen i själva verket är ett naturligt resultat av hänsynslös kapitalism. På så sätt görs maffian inte bara begriplig utan även logisk och för detta bör Lewis ha stort beröm.

Boken har många andra förtjänster och jag ska här nämna några av dem.

Drivet i språket: Lewis skriver på en smattrande journalistprosa som för den skull inte saknar skönlitterära kvaliteter. Lewis lyckas måla Sicilien i all dess kontrastrikedom och de smutsiga affärerna utspelar sig alltid mot en färggrann bakgrund.

Objektiviteten: Trots att Lewis målar med sådan kontrastrikedom lyckas han samtidigt vara förvånansvärt objektiv.

Kunnigheten: Lewis bok är skriven före de så kallade informatörerna, dvs. de avhoppare som mot beskydd gav information om maffians utformning. Trots detta har Lewis avsevärda kunskaper om maffians organisation liksom detaljkunskaper om seder, riter, symbolspråk osv. På det stora hela ger boken intryck av att se rörelsen inifrån och var därför ett pionjärverk, vilket Lappalainen också påpekar.

Detta är på det stora hela bokens förtjänster men något bör även nämnas om dess svagheter. För vissa skönhetsfläckar finns. Den kanske mest tydliga är att den emellanåt förlorar sig i detaljer. Lewis har en förkärlek för att följa historier så långt det går och det gör emellanåt att turerna mellan olika förhör blir tradiga. Dessutom är boken rörig. Eftersom Lewis mestadels pratar om små byar och historiskt okända människor, skulle ett förklarande register ha varit bra. Kanske skulle några släktträd över de stora familjerna också ha varit på sin plats.

Men trots vissa svagheter är Lewis bok läsvärd och tål på det stora hela en nyutgivning. För även om maffians verksamhet idag kretsar mera kring droghandel än tomtspekulation och vattenpumpar är dess struktur fortfarande densamma med de stränga lagarna om sekretess och blodshämnd. Så om man i dessa maffiatider – då Roberto Saviano flyr från den Neapolitanska Camorran – vill läsa en välinsatt och fördjupande bok kan jag rekommendera Maffian. Som komplement kan man också läsa Tomas Lappalainens Maffia som även porträtterar rörelsen i nutid. Den är mycket läsvärd.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Gudfäder med anor
• Maffian svart på vitt
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället

Jag hade nästan glömt bort mitt tidigare intresse, fram tills för något år sedan då jag kom över en bok av Tomas Lappalainen som hette Maffia. I samband med en resa till Toscana läste jag den och blev helt uppslukad. Maffia är en klaustrofobisk skildring av den sicilianska gangsterverksamheten som kan få den mest hårdnackade tuffing att se sig om en extra gång när han går in i en mörk gränd, även om han är långt ifrån Sicilien. Det bör också tilläggas att Maffia inte är en skönlitterär skildring utan en faktabok, men trots det är den riktigt otäck. Den lyckas på ett övertygande sätt avromantisera hela rörelsen och visa hur allt till syvende och sist handlar om pengar.

Maffia utkom 1993 och sedan dess har Lappalainen skrivit tre böcker om Italien. Camorra – en bok om maffian i Neapel är det nyaste tillskottet. Den beskriver Italiens äldsta och mest omfattande gangsterverksamhet. Camorran har cirka sjutusen medlemmar och består av hundra klaner som alla har sina fästen i och runt Neapel. Sammanlagt står de för över hälften av alla maffiarelaterade mord men är ändå relativt okända utanför Italien. Istället är det den sicilianska mafioson som blivit sinnebilden för landets omfattande gangsterverksamhet.

Den stora skillnaden mellan den sicilianska maffian och Camorran är att de förstnämndas verksamhet bygger på ett stabilt jordägande, medan Camorran istället riktar in sig på transaktionerna. Detta, förklarar Lappalainen, beror på att den sicilianska maffian härstammar från överklassen, medan Camorran är sprungen ur ett trasproletariat. Det är få ställen på jorden som har så djupa klassklyftor som södra Italien. Camorrans verksamhet går ofta snabbare och är farligare än maffians och på många sätt mera exhibitionistisk. Om man jämförde med den svenska marknaden skulle man kunna säga att sicilianarna motsvarar Wallenbergarna, med sitt långsiktiga investerande, medan Camorran motsvarar brats från Stureplan där affärerna ska gå fort och ha höga insatser.

En annan intressant skillnad är att maffian aldrig har kallat sig för maffia medan en Camorristi bär sitt öknamn med stolthet. När jag läser om hur olika gangsters laddar ordet med positiva värden kommer jag att tänka på den ökända maffiabossen Gerlando Alberti som i en rättegång lär ha sagt: ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”. Detta blir extra märkligt när man betänker att ordet Camorra, till skillnad från maffia, aldrig haft någon positiv laddning. Ordet betyder ursprungligen ”liten marknadsförhandling” och är därför bara en beskrivning av klanernas grundverksamhet.

Dock är det inte skillnaderna utan likheterna som är intressantast. I Maffia drev Lappalainen en tes om att organiserad brottslighet, dvs. konkurrens med statens våldsmonopol, uppstår där statsmedvetandet inte fått något grepp om befolkningen. Stora delar av Italien är kvar i en tid före enandet 1861 och styrs i praktiken mera av provinsiell hederskodex än statliga lagar. För många medborgare i södra Italien är den folkliga Omertálagen (tystnad inför staten) viktigare än vad den officiella regelboken säger. Detta i kombination med stora klasskillnader blir därför den bakomliggande orsaken till maffians starka fäste ibland annat Palermo och Neapel.

Det som gjorde Maffia till en så bra bok var att den lyckades blanda de mest fruktansvärda historierna med djupsinniga analyser. I ena stunden presenterade Lappalainen Giovanni Falcones briljanta teser. I nästa stund berättade han om hur Falcone blev mördad på ett bestialiskt sätt. Camorra bygger också på denna spänning, men saknar den koncentration och det fokus som utmärkte Maffia. Historierna såväl som analyserna finns där, men av någon anledning är de inte riktigt lika hemska, inte riktigt lika skarpa som tidigare. Kanske beror det på att Camorra är hundra sidor längre än Maffia. Emellanåt känner man att Lappalainen borde ha beskurit råmanuset mera genom att korta ner vissa historier och skippa ett och annat avsnitt. Bland annat borde han ha tagit bort utvikningarna om den italienska universitetsvärlden och om hans intresse för boxning. De känns malplacerade eftersom de mera handlar om Tomas än om Camorran.

Men på det stora hela är ändå Camorra en mycket intressant och tankeväckande bok. Hur kommer det sig egentligen att alla vet vem Don Corleone är medan få personer utanför Italien känner till Raffaele Cutolo? Det Lappalainen sysslar med är ett folkbildningsprojekt och själv önskar jag att han skrev minst tjugo böcker till om maffian. Kanske kunde nästa bok handla om ‘ndranghetan i Kalabrien? Jag och Tomas är ju trots allt stora killar som är intresserade av maffian som ”fenomen”.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien
• Gudfäder med anor
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Fortsatt Savianofeber i Italien

Det är ur ett kulturanalytiskt perspektiv Webster granskar maffian, och det gör att boken känns fräsch och relevant även i ett större sammanhang. Bland annat diskuteras kvinnornas roll i maffiamentaliteten. Kvinnor kan av tradition inte vara medlemmar i maffian, men Webster pekar på den grundläggande funktion de ändå fyller, inte minst som auktoritära mödrar som uppfostrar blivande mafiosi.

Dispositionen är närmast exemplarisk. Webster börjar med att definiera vad maffian egentligen är – en specifikt siciliansk form av hierarkiskt organiserad brottslighet – och gör sin kulturanalys av maffiamentaliteten utifrån en rad nyckelord som heder, sanning, tystnad, vänskap, respekt och tjänster. Därefter går hon igenom maffians historia, period för period, och avslutar med en diskussion om var maffian står idag och imorgon.

Dessutom får vi veta en hel del om Sicilien: geografisk, demografiskt, ekonomiskt och kulturellt. Ibland, särskilt i början, blir denna genomgång aningen stolpig med alla sina namn och siffror, det är ju ett problem de flesta fackböcker har att brottas med.

För att kunna uttala sig om kulturer måste man generalisera. Det är fullkomligt omöjligt att låta bli, vilket Webster också påpekar. Ändå kan jag inte låta bli att då och då reagera över dessa generaliserande uttalanden. Sicilianare är så och så. Det är svårt att förstå en annan kultur utan att hamna i ren exotism.

Websters maffiaskildring bygger på en mängd forskande källor som prydligt anges. Hennes styrka är att samla tidigare kunskap i en lätthanterlig översikt, och det gör hon ganska bra. Hon har ett brett historiskt perspektiv som tillåter henne att dra paralleller mellan dagens maffia och patron- klientskapet i det antika romarriket. Hon ser maffian som ett system som på grund av specifika historiska omständigheter levt kvar på Sicilien snarare än något som uppstått just där.

I början av 1980-talet rådde krigstillstånd när landsbygdsmaffians ledare på en gång försökte utrota stadsmaffian och utomstående motståndare. I mångas ögon skedde detta, också med maffiamått mätt, med ohederliga metoder, vilket gjorde att en hel del hoppade av och bekände. Det är främst dessa avhoppare som gjort att maffians organisation blivit så känd. Framför allt bidrog de naturligtvis till att stora delar av maffian kunde fängslas.

Efter den uppmärksamhet som följde på 80- och 90-talens många avhopp och rättegångar har det nu återigen blivit relativt tyst om maffian. Efter en period av satsningar på maffiabekämpning, den så kallade antimaffian, drar man nu ner på resurserna. Det är en utveckling som Maud Webster varnar för. Lugnet betyder inte att problemen är överståndna, snarare tvärtom. En tyst maffia är en fungerande maffia.

Kanske kan man betrakta maffians undre värld som en subkultur i ordets faktiska bemärkelse. Maud Webster ser den snarast som en förlängning av tendenser som finns i hela samhället. Bland de viktigaste förutsättningarna för maffiaverksamheten är att det finns en samhällsapparat att infiltrera och korrumpera Integreringen mellan maffia och samhälle är av ett slag som är oerhört svår att lösa upp. Kanske finns också en ovilja att göra detta.

Similar Posts:

• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien
• Varg i veum
• Ingående om den sicilianska maffian
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället

Men den skjuter också in sig på att ta död på en hel del maffiamyter. Boken är indelad i fem kapitel: ”What is the Mafia”, ”Unholy alliance”, ”Murder Inc.”, ”It’s only business” och ”Godfathers”. Under ”It’s only business” tas drogproblemet upp t.ex. Det är väl en allmänt känd sanning att en riktig mafiosos omertá sätter käppar i hjulet för droghandel. Men verkligheten ser annorlunda ut, något som också FBI-agenten Joseph D.Pistone vittnar om Donnie Brasco. Orsakerna till att maffian i slutändan varit intresserad av droger är två, dels lättförtjänta pengar naturligtvis, men också en existerande organisation som kan underbygga de farligaste momenten i knarkkedjan; transporterna och att få ut det på gatan.

Sista kapitlet, ”Godfathers”, tar itu med den slitsarkaste av myter, dessutom en ganska ung sådan eftersom den till stora delar sprungit ur Mario Puzos The Godfather, dvs den om bossarnas boss som sköter sitt kriminella imperium med pragmatisk järnhand och samtidigt leder familjen i kärlek och av respekt. Går man till de historiska figurer som styrt större eller mindre delar av la Cosa Nostra hamnar man ganska långt från denna landsfadersgestalt. Då rör det sig snarare om kallhamrade yrkesmördare som genom list och stor tur lyckats arbeta sig upp till toppen, snarare än ett familjeöverhuvud som tryggat familjens fortlevnad med söner som läst vid Princeton. ”Familjen” var i själva verket förbrytarbröderna och tvärtom. ”If this is your family… this is your family. Capice?!”, som Lefty säger i Donnie Brasco.

Där har ni några exempel på effektiva mytdödare. Fram träder en annan värld, kanske lika mytisk den när allt kommer omkring?

Similar Posts:

• This is your family
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• Maffian svart på vitt
• Ett måste i maffiahyllan
• Maffiaboken som inspirerade maffian

Flera av dessa ingångar har tips om andra uppslagsord och litteraturtips för den som vill tränga än djupare. På så vis kan den med fördel användas som ett slags det-ena-ger-det-andra-läsning, där man nästan slumpvis kan slå upp en sida som sedan för en vidare genom maffiahistoriens slingrande utveckling.

The Mafia Encyclopedia sträcker sig, för att vara ett populärhistoriskt arbete, en bra bit bort från en omfattande mytifiering. Den håller sig på mattan i saklighet. Därmed inte sagt att den förbiser de många mytologier eller fenomen som uppkommit genopm hörsägen, som t.ex. ”malliocchia” eller ”respect”. De hör ju så att säga, också till ämnet, oavsett hur verkligheten råkar se ut.

Kort sagt, en utmärkt uppslagsbok som genom sin lättillgänglighet saknar motstycke i ämnet. Här finner du inga djuplodande socilogiska eller kulturella analyser, men en inkörsport som tar upp det essentiella inom området.

Similar Posts:

• Maffia basic
• Maffian svart på vitt
• This is your family
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”

Donnie Brasco:s berömmelse vilar naturligtvis till största delen på filmen med samma namn. Dess storhet bygger i sin tur på tidstypiska miljöer men framförallt ett känsligt spel mellan Johnny Depp (Brasco) och Al Pacino, här oförglömlig uttolkare av den tragikomiska ”soldaten” Lefty Ruggierro. Det vilar trots allt något väldigt romantiskt över filmen och Leftys vilsna karaktär som får slita hund i skuggan av de som tar sig upp till toppen. ”Thirty years I’m busting my hump. What have I got?”, summerar han sin gärning.

När man läser Donnie Brasco visar det sig att bokens Lefty befinner sig en bra bit från filmens dito. Här är han mer av den småskurk han antagligen var, kall, småsnål och ofta med en nervös bick över axeln på Mulberry Street. Fader/son-temat som i filmen får stort utrymme vänds här snarare om, Lefty gör allt och tar till hårda metoder för att knyta den mycket smartare Donnie till sin sida. I ständigt krig med soldater inom den egna familjen och andra, blir det ett spel på liv och död.

Även berättelsen i stort har anpassats och skulpturerats om hårt för att passa den vita duken. Boken ägnar t.ex. först en stor del åt att beskriva Pistones tidigare karriär och det intressanta arbetet med att plantera Donnie Brasco i närheten av de miljöer han ska infiltrera. Helt avgörande för att uppbära någon form av säkerhet är såklart trovärdigheten i hans cover, och det fås bara genom att någon går i god för honom, vilket ofta visar sig vara den avgörande skillanden mellan att sluta som ett plastpaket i Hudsonfloden eller få fortsatt förtroende.

Donnie Brasco är ingen vackert skriven bok, men den reportagetext den utger sig för att vara. Den myckna dialogen präglas naturligtvis starkt av gatans språk, och för den som vill hänga med i vissa replikskiften underlättar goda kunskaper i amerikansk slang eller ett lexikon på området. Å andra sidan får man här ett gatudokumnet över en värld som är stängd för de flesta, och när någon ibland öppnar dörren förvrängs den ofta genom det populärkulturella filtret.

Här är det istället naket och rakt på sak, författat av en man som hade föga motiv att ändra sin story så att den skulle passa någon.

Similar Posts:

• Maffia basic
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• Ett måste i maffiahyllan
• Maffian svart på vitt
• Människor berättar vad dom sysslar med

I verkligheten var han en underhuggare, en soldat som med tiden fick allt svårare att leva upp till att vara den ”good earner” som höll hjulen rullande och bossens mungipor uppe. Ingen av de stora med andra ord, inte ens en legendar för sin aktiva period. Men på omslaget till The Wiseguy Cookbook presenteras Henry Hill ändå som ”America’s most famous wiseguy”. Ett försäljningsknep förvisso, men efter att Hill angivit och angivit och angivit och hamnat i obligatoriskt vittnesskyddsprogram och filmen blivit av – har det nog sin sanningshalt.

Om vi köper maffiamyten får vi måltidens fundamentala betydelse på köpet. Dess funktion är familjelivets naturliga samlingspunkt, gangsterkollektivets (läs manliga) ursäkt för att umgås, affärsrelationens förlösare, förförarens främsta knep. Det finns en sanslöst lång tagning i Maffiabröder där Henry bjuder ut Karen för första gången. Kameran följer deras ryggar från att Henry lämnar bilen utanför restaurangen, ned genom dess personalingång, längs korridorer, genom köket och slutligen ut i serveringslokalen där ett lampförsett bord trollas fram och skumpan kommit på dess vita duk. Vägen till och från en mafiosos hjärta går oomtvistligen via hans mage.

I den här kokbokens förord skriver Nicholas Pileggi, författaren till Wiseguy som ligger till grund för filmen, att Henry Hill var besatt av två saker, maffian och matlagning. Och det är precis vad den det handlar om, utan egentliga krusiduller eller billiga marknadsföringsknep. Det är ankdoter och recept. Inte ens bilder får man i denna paperbackutgåva.

Men trots den toftiga handbokslayouten; här finner man många guldkorn i text och receptsamlingar. Vem kan till exempel motstå att, åtminstone i tanken, tillreda Rolled Cutlet Canapés, ni vet de där lammkotletterna som en kokain-svett-lackande Henry lagar samma eftermiddag han ser smattrande FBI-helikoptrar överallt och slutligen åker dit – big time. Eller läsa om fängelsetiden med sitt eget system av mutade plitar och isfyllda hummerlådor ända in i cellens skrymsle. Det är kul med hans egna ord, hur tillrättalagda de än må vara.

Så vässa förskäraren, hyvla några lövtunna vitlöksskivor och stek biffarna. Sedan säger jag som Paulie när det röda kommer fram: ”Here’s the wine. Now we can eat.”

Similar Posts:

• Maffia basic
• This is your family
• Hela konceptet och lite till
• Maffiaboken som inspirerade maffian
• Ett måste i maffiahyllan