Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

Hennes man är bortrest men hennes dotter Emma sover bredvid henne och svärmor Monica är på besök och sover i gästrummet. Det måste alltså ha varit svärmor som gått upp tidigt. Men det är det inte. Det är en främmande man i huset med kniv.

J väcker sin svärmor som tar hand om Emma. Sen tar hon sig ner med köket. Efter detta börjar en intensiv dialog mellan mannen och J.

Frågorna han vill ha svar på är: Är hon tacksam för det liv hon lever idag? Förstår hon hur bra hon har det?

Mannen säger att han inte vill dem något ont och J slår sig ner vid köksbordet med honom.

I Js bakhuvudet är hon ständigt medveten om att hennes dotter och svärmor befinner sig på övervåningen utan att kunna larma polis. Hur ska hon kunna skydda dem?

Självklart försöker de ringa 112 men (förstås!) är mobiltelefonerna urladdade och det finns inget sätt att nå världen utanför.

Boken berör livets flyktighet och hur snabbt allt faktiskt kan ändras. Vi får möta den avgrundsdjupa sorg och vanmakt som kan inträffa när livet tar oväntade vägar.

Boken berör bitvis men är lättsmält. Blandningen av det sorgliga mixat med det surrealistiska i berättelsen skaver och jag känner att det aldrig blir riktigt trovärdigt.

Oavsett min ambivalens så har boken sina poänger och jag blir bitvis rörd över mannen i kökets historier men generellt fladdrar läsupplevelsen snabbt förbi.

Similar Posts:

• Skilsmässans efterbörd
• Bränner och berör
• Dikter som solregn
• Gastkramande och drabbande
• Det går aldrig som man tänkt sig

Och visst är det livet som visar sig i boken men även döden, sorgen och glädjen finns ständigt närvarande. Boken består av många fina texter, vissa av dem hänger ihop men flera är även helt fristående. 

Det är starka personliga berättelser om relationer, sorg, förlust och missförstånd.

När en relation förändras över tid och inte fungerar som den gjort innan – när är det dags att gå vidare och när ska man stanna kvar?

Beskrivningarna av vad som kan hända när människor växer åt olika håll är träffsäkra. Den sorg och känsla av förlust som kan uppstå hos individer som en gång har delat något speciellt som sedan försvinner. Att krasst se att det kanske inte finns något kvar att jobba för.

De relationer som är svårast är kanske de inom familjen. Hur släpper man dessa och går det ens? Jag anar viss friktion och det är jobbigt men intressant.

Jag som läsare får också en inblick i hur det kan vara att vara en person som ger sig hän och följer sin lust och kreativitet trots motgångar. Att vara rak och ta konflikter är en röd tråd och jag tänker på modet som krävs. Men även att ha självinsikten att be om förlåtelse när något blivit fel. 

Ett av de stycken i boken som fastnade hos mig är vakan vid faderns dödsbädd. 

Del av dikten ”Att vaka”:

Nu slutar andningen.
Andningen gör uppehåll.
Trettio sekunder andas han inte.
Tretton andetag.
De låter.
I lungorna bubblar det.
Vattnet i kroppen hittar inte ut

Och det blir paus.
Nu låter det ingenting för det är paus.

Vi vet inte om det gör ont.
Han ligger stilla ansiktet är stilla och någon kommer in och pratar med honom.
Jag tycker om när de pratar med honom.
Det kan jag också. 

Du jag kan prata med dig.
Du. Kan du känna mina händer?
Känner du att jag håller dina båda händer och att de är varma.
Dina händer är varma. 

Under sträckläsningen av Liv visar sig känns det många gånger som om jag tjuvläser en dagbok – förbjudet förstås men otroligt intressant och beroendeframkallande. 

Boken är stark och berör och det beror mycket på att Grip är så öppen i sitt sätt att skriva. Jag fångas av hennes orädda  och raka språk som är lättsmält men inte banalt på något sätt.

Similar Posts:

• Du är död för mig.
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• Lögner, lager och livet liksom
• ”När livet är slut då är man död”
• Dikter som solregn

Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.

Similar Posts:

• Läs och gråt
• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• Människonära dikter
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Sju år fick de tillsammans. Arnold avled 1929, Emilia 1972.

Emilia Fogelklou introducerades för mig via människan, skogsvandraren, fadern, marginalfiguren Ulf Ingemar Eriksson. Han har lett in mig på en läsbana där jag bland andra mottagits av bernt erikson (versalernas baneman), Marianne Hörnström, Vilhelm Ekelund, Eric Hermelin med flera. Nu Arnold, via Emilia. Det är så det fungerar – det ena leder på det andra och strax skönjer man ett slags släktskap mellan böckerna i bokhyllan.

Arnold sökte aldrig omvärldens erkännande. Nog hade han en intellektuell kapacitet, men, som Alva Dahl i sitt inledande och eftertänksamma förord konstaterar: ”…han ägde blick för samband mellan till synes skilda strömningar och forskningsgrenar, men var mindre intresserad av specialiserade detaljkunskaper; han föredrog lärdom…”

För mig framstår han som en människa som eftersträvade det lilla, aldrig vidlyftiga. Lyssnade hellre framför att slita på stämbanden – vilket i rent fysisk mening också kom att bli hans lott till följd av tuberkulosen i halsen – och människor drog sig till honom. Alva skriver om att han antagligen inte insåg sina andliga skatter. Så var det nog, men det framträder också en bild av att andra människor anade dessa och anförtrodde honom mycket. Emilia förundrades inte sällan inför detta.

Samtida Vilhelm Ekelund har skrivit:

Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten.

Inte om Arnold, men skulle kunna ha varit. Makarnas penningproblem tvingade dem – främst Emilia – till att kuska runt i Sverige för att hålla föreläsningar som gav småslantar i börsen. Är de förebilder? Jag vet inte om det är rätt ord. Vägledare? Andliga sådana? Kanske. Var som liljorna på marken: lev – för allt är liv.

Emila skriver:

Men arbete som saknade varje annat berättigande än den rena rama födkrokens skulle de resolut frånsäga sig, även om det var högt betalt. Och för övrigt skulle de i full frihet hjälpa varandra att se och tillsammans söka klarhet inifrån, där de själva ingen utväg såg.

Medeltidsmystikern Mäster Eckhart:

Om jag hade en vän och älskade honom därför att han uppfyllde hela min vilja och gav mig allt gott, så älskade jag icke min vän utan mig själv. Jag skall älska min vän för hans egen godhet och för hans egna förtjänster och för allt det som han är i sig själv: då först älskar jag min vän rätt, då jag älskar honom så som jag just har sagt.

I mångt levde Dante Alighieri-översättaren Arnold så.

Verandan stod att finna på framsidan av den stuga utanför Stockholm de under några år bodde i. En ”lycklig plats” med solfönster åt alla riktningar. Barrskog alldeles runt knuten. Folk kom och gick, kom och gick. Det stod som ristat på dörren att en formell inbjudan inte tarvades för att överträda tröskeln.

Från min veranda är en märgfull och koncis sak. De korta kapitlen utgör tillsammans med hans dagbok och ’Arnold’ delar av en fantastisk vandring som samtidigt är en resguide till ett möjligt liv. Det var nu en liten stund sedan ’Arnold’ och dagböckerna gavs ut. Kanske något för förlaget Syster Enbär att kika på.

Alva har moderniserat texten lite grand. Någon ortodox filur lär stampa småvredgat i golvet och gnissla med tänderna åt detta. Varför detta är något att hänga upp sig på förstår jag inte. Och det säger jag som blir alldeles till mig av hur språket såg ut innan stavningsreformen 1906. Nå, nu är det så. I slutändan kommer det hur som helst an på innehållet. Här finns det tankefoder att länge idissla. Smaska gärna litet eftersom allt är godare om man smaskar. Kanske har det med syretillförsel att göra.

Min strävan: vara mer barnasjäl, följa saktfärdig mognad; varje morgon ängens gräs men en tistel när dagen så kräver. Jag tror på tistelskapet. Det kan ta sig olika uttryck. Tistel är att då och då ställa till med otyg, vara litet motsträvig. Eller kort och gott: annorlunda. Mjukt eller hårt kan det vara, detta annorlunda.

Böcker likt dessa är för mig lackmuspapper, påminnelse och vägledning. Också för en hedning, alltså. Jag önskar jag hade en veranda.

Similar Posts:

• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Högstämt om Judas upprättelse
• Små träd och stor litteratur
• Käftsmäll eller vägledning
• Tyfus tar dig närmare Gud

De olika delarnas namn ger vägledning i vad de handlar om. Dikterna i den första delens ”Charader” handlar främst om frågor om livet, vår existens och om vad som är det rätta, det följande ”Bravader” handlar om att gå utanför invanda ramar och om att våga även när det är svårt, och den tredje delens ”Barrikader” om brytpunkter och livsval.

I stort sett alla dikterna i boken följer ett mönster med varannan rads slutrim, med endast några få undantag. Ofta får jag dock känslan av att strävan efter att följa rimflätan har fått ta överhanden över dikternas innehåll och driv. De flesta dikterna tar upp ett tema eller en idé som sedan beskrivs eller närmas utifrån lite olika perspektiv i varje strof, utan att det sker så mycket utveckling genom dikten.

Bokens första dikt, ”Val”, börjar med att fråga om det är bättre att glömma att ”allt är på riktigt / och alls inte en dröm”, den följande strofen tar sig an samma frågeställning med ord om ”vagga dig sakta / till sömnens sköna ro” och att ”akta / din obefläckade tro”, och den sista strofen undrar om det är bäst att ”låta dig sova / trots det som händer här”. Med andra ord, den tanke som presenteras i diktens första rad är närmast densamma i det som följer. Det gör att det sällan finns något överraskande att upptäcka under läsningen.

Språket är rakt och enkelt genom hela diktsamlingen, även när dikterna rör sig indirekt kring sina teman snarare än att uttala dem direkt. Det raka språket utan onödigt tillkrånglade termer gör dikterna tillgängliga och det är den här diktsamlingens främsta styrka. Som till exempel här, i en av dikterna ur ”Bravader”:

FLYGA FRITT

Att våga flyga – och flyga fritt.
Att våga se ner.
Att våga se det som inte är ditt.
Att våga se mer.

Att få behålla grodperspektivet,
trots att solen drar.
Att aldrig någonsin ta för givet
att just du har ett svar.

Att bejaka livet.
Att motstå drivet.
Att få flyga fritt – och stå kvar.

Similar Posts:

• Dikter som solregn
• Livet, relationerna och döden
• Joshua Clover har en revolution att berätta om
• Fina men riktningslösa observationer
• Klart och säkert om osäkerheten

Jag läser om Skriets förvittring. Färgen har tappat litet av sin lyster. Edvard Munch hade använt sig av en smutsig färg som sämre värjer sig mot luftfuktighet och, hör och häpna, utandningsluften från både verkbetraktare och de som betraktar dessa. Inget är bestående. Det är en smal sak för många, många att skriva om allts förgänglighet, ögonblickets ögonblickskorta ögonblicklighet; att det varken finns ett då eller ett sen utom i tanken.

Alejandra Pizarnik sammanfattar det väl i Fragment för att bemästra döden:

ännu är inte nu
nu är aldrig

ännu är inte nu
nu och alltid
är aldrig.

Svårt att greppa, om ens möjligt, men så är det. Särskilt om vi, i tidsrymder vi inte kan föreställa oss, låter mänskligheten vara i blickfånget. Denna mänsklighet, du och jag och de som dött och ännu inte fötts, alltså oss alla som släkte och som några betraktar som en parentes med piss. Andra, däribland jag, ser hellre en människa som en minimal koncentration av energi under en försvinnande kort tid. Millimeterliten. Elektroimpulssnabb. Många har försökt greppa detta, men inte få har till följd klätts i tätt åtsittande vita tröjor. De allra flesta ger antagligen upp och lämnas kvar med en astronomisk ångest. Eller åtminstone ett litet obehag. Måttlighet mina vänner, måttlighet.

Gravgåvor är en förunderlig bok, ett grävande i förfallet skulle en kunna säga, om man i det åsyftar ett värdeneutralt sökande och finnande. Förfall låter bara negativt för att vi inte umgås tillräckligt med det (utom vårt eget då, alltså). Tor Ulven gör nedslag i äldre tider och hos människor lika glömda som de miljöer de vistades i. Fragment. Aningar. Oändliga möjligheter men bara för oss. Fötter som lämnat spår i sten. Nedfrysta mammutar. Ett kranium, tidigare härbärgerandes klet med minnen som längre inte finns, nu kanske ett hem för en förvirrad och halvblind ekorre.

Scen: förstulna blickar, två ögon som under ett ögonblick blickar in i varandra seendes genom den sidoruta på bussen som hindrar dem från att göra annat än att – se. En kort gemensam upplevelse som hade kunnat vara något annat, men som de båda i framtiden tänker tillbaka på. Men han var han och hon var hon och omständigheterna som de var.

Det finns en särskild passage som kommer dröja kvar hos mig länge:

En gång hade hon mumlat något om allt det mörka vattnet, fiskarna och dyn under dem, på andra sidan av den tunna bordläggningen, och han hade tänkt att det säkert låg en båt ungefär som deras, som en skugga av den bakåt i tiden, och ruttnade där nere någonstans, tills den en dag skulle vara helt upplöst, likt ett medikament, så att vattnet skulle innehålla en fullständig, men osynlig och smaklös båt, ett minne ingen ägde. Så när ingenting i ingens famn. Ingentings näring.

Stycket ovan fick mig att uppleva något jag aldrig tidigare upplevt: att läsning tagit andan ur mig. Jag glömde att andas. Något helt upplöst, men ändå en hel osynlighet. Något försvinner för betraktaren, men finns ändå kvar i partikelform, vi kan inte urskilja den men vi kan veta.

Jag är inte helt säker varför jag kommer att tänka på I Flanders jord. Diktarnas röster från första världskriget (översättning av Caj Lundgren).

Bara ett liv hoppar upp i min hand –
en sällsamt sardonisk råtta –
när jag plockar bröstvärnets vallmo
för att sätta den bakom örat. Dumma råtta, du skulle bli skjuten med ens
om de visste hur kosmopolitiskt du tänker!

Kanske har det att göra med det återkommande temat: nedbrytningen. Råttan, vallmon har ruttnat. Soldaten är sedan länge död, kanske tog den spanska pandemin honom. Krigets metall ligger fortfarande fördolt, men kommer även detta upplösas och finfördelas. Om vi finner det blir vi varse att även artefakter från det förflutna är kapslar för minnen och i slutändan tiden. Upplösning ett underliggande tema. Upplösning är ofrånkomlig men framförallt det enda som kan leda till något nytt. En enorm vevliknande rörelse framåt – vad framåt nu är.

Språket har en vitalitet – är vitalitet – som återfinns hos exempelvis en bernt erikson. bernt skrev minst en normalstor papperspåse fylld med märkliga böcker. Några titlar är Sagan om mördarriket Jorden, Helheternas identitet, Röda trådens död. Jag har försökt finna ursprunget till hans självbiografiska text, utan lycka. Han skriver att hans diktning också kan ”ses som ett slags partikelforskning, alltså en kosmisk medvetanderesa som splittrar upp det specifika motivet i substanser och låter den sprängda gestalten expandera i nya metamorfoser”, att dessa ”substanser, dessa grundämnen i renodling utesluter givetvis gärna en vanlig konstnärlig struktur; lösgjorda partiklar virvlar som kroniska upplösningstillstånd inför det helhetslängtande ögat.”

Eftersom Flo förlags utgåvor för ögat är till fägnad och samtidigt en taktil sensation att hålla i krävs en inte oansenlig kraftansträngning för att med slö kökssax inte klippa isär boken till pappersskärvor och blanda ihop dem på måfå till ett sörjigt kollage. Små skärvors tilldragelse.

Jag vägrar att inordna boken i en fast och dogmatisk kategori. Om den är något så är det just gravgåvor. En ny avdelning på Biblioteket kanske. Robert, kategoriseraren. Robert, strax glömd och dessa digitala bokstäver som aldrig kommer att materialiseras är glömda i morgon om inte tidigare. Kan inte tänka mig något mer vämjeligt än att bli ihågkommen. Sådana människor har vi alldeles tillräckligt av. Men du, Gustav II Adolf som står på ditt torg här i Göteborg, kommer en dag trilla av din lilla höjd. Vi borde medan vi hade chansen stoppat upp också kungen och satt honom i sadeln på Streiff.

Gott mitt uns, rätt ner i graven.

Similar Posts:

• Livet, relationerna och döden
• Satir kring raseri
• Spår efter en familj
• En barnbok för alla
• Supernaiv och experimentell