Revolutionen var förvisso en internationell affär enligt bolsjevikernas doktrin, men Sovjetryssland var icke desto mindre arvtagare till det ryska imperiet och dess förlorade områden skulle ovillkorligen återerövras.

Röda armén, organiserad av Trotskij, vällde in i de baltiska länderna. Detta blev en front av många i det ryska inbördeskriget. Balterna försökte kämpa emot. Tyska trupper drog sig undan och lämnade ibland vapen och ammunition efter sig. Britterna intervenerade med krigsskepp. De skandinaviska länderna tvekade om att ge bistånd, rädda för att stöta sig med den ryska björnen.
Det är ett militärhistoriskt verk som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har skrivit, men den som söker även andra faktorer som språk, kultur, religion och ekonomi blir inte besviken. En bredd av perspektiv vägs in i skeendena som skulle leda till ungefär 20 års självständighet för Baltikum innan ryssar och tyskar återvände för andra världskrigets våldsorgie.
1920- och 1930-talen kom att präglas av högernationalism som understundom övergick i fascism, något författarna inte blundar för. Men den stalinistiska diktatur som därpå följde var knappast något de baltiska folken förtjänade. Sedan 1991 har länderna anammat nationellt oberoende och demokrati.
I en tid då rysk imperialism åter börjar gripa omkring sig, är det viktigt att vi kommer närmare balterna. Det kan man bland annat göra genom att lära sig mer om deras rättmätiga frihetssträvanden. Det är inte längre högerextremt att betrakta balternas självständighet som rätt och riktig. Fascismen är tvärtom det som Kreml och dess anhängare står för.

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• Livet går vidare för Tio
• Den vita terrorn i Finland
• Ett pensionat och dess historia

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Det var tre små länder som först våldtagits av Sovjet, sen av Nazityskland, sen Sovjet igen, och nu till sist av kapitalismen. Och, vad värre är, den svenska kapitalismen.

Orden om Baltikum är P O Enquists – ur hans sommarprat i P1 2009 – och de ringer hela tiden i bakhuvudet under läsningen av Knut Kainz Rogneruds Det stora bankrånet. Rogneruds bok tar nämligen sitt avstamp i den ekonomiska krisens Lettland, närmare bestämt på lantbrukaren Gatis Karlovs gård. Karlovs har lånat pengar av svenska Swedbank för att rusta upp gården. Så rasar ekonomin och inför utsikten att förlora allt tar den lettiske bonden livet av sig.

På samma sätt skildrar Rognerud en rad individuella öden i de moderna svenska bankernas kölvatten. Småsparare som får rådet att placera i riskabla IT-fonder och förlorar sina pengar. En mindre bemedlad kvinna som får låna 150 000 kronor – återigen av Swedbank – för ett uppenbart Nigeriabrev, en påstådd lottovinst vars ”priscertifikat” banken, trots att avsändarföretaget redan finns på varningslistor över bedrägerimisstänkta, godkänner som enda säkerhet.

Någonstans har nämligen konceptet att låna ut pengar blivit det att sälja lån. Och den som säljer mest får högst bonus. Så förförs och förstörs ”kapitalismens nyfödda entusiaster” i Baltikum (Enquists ord igen) på svenska sparares bekostnad – medan handel, banker och politiker tycks göra gemensam sak i ledord om att ”konsumera oss ur krisen”.

Trots det fyndiga Wall Street-omslaget är Det stora bankrånet framför allt en bok om de svenska bankernas framfart i ljuset av just den senaste ekonomiska krisen – men också i ljuset av tidigare kriser och bankernas hela historia. Här ligger också en stor och lite tröstande poäng. För även om det är så att bankerna formligen kastat pengar efter folk – som många inte minst i Baltikum vittnar om – och man kan tycka att den som lånar mer än den har råd med kanske faktiskt får skylla sig själv, så ligger det något bakom vår lite naiva föreställning att banker inte riktigt är som andra företag. Att deras råd ska vara något annat än bara säljsnackets guld och gröna skogar.

Bankrörelsen har nämligen tills ganska nyligen varit något annat. Här och var finns fortfarande lokala sparbanker som lever i den gammeldags tron på att banken finns till för sina kunder och inte tvärtom. Detta är också de få banker som klarat sig bra genom bubblor och kriser. Rogneruds favorit är Sveriges minsta bank, Frenninge sparbank i lilla skånska Fränninge. De har haft två, försvinnande små kreditförluster under hela sin livstid och aldrig gått med förlust. Expandera är de inte heller intresserade av. De nöjer sig helt enkelt med den gamla principen att bankens kunder ska gå att se från byns kyrktorn.

Det är onekligen en skarp kontrast till storbankerna – och fler alternativ finns. Rognerud lyfter fram en mängd kritiska röster och listar också i slutet alternativa, medlemsägda bankrörelser och liknande. Dessutom motbevisar han alla de höjdare som – förbluffande historielöst – menar att ingen kunde förutse att det skulle gå som det gick när ekonomin kraschade 2008 och lyfter helt enkelt fram en rad personer som gott kunnat säga ”Vad var det vi sa?” när bubblan sprack.

Hela vägen måste man förundras över finansgängens påstådda aningslöshet och systemets enorma skadeverkningar. De senaste decennierna har vi sett en avreglering av finansmarknaden som inte ens marknadsliberalismens klassiska husgudar skulle drömma om. Dessutom har förstås svenska folkets pensionspengar kastats in i karusellen, vilket gör det hela än mer skrämmande. På listan över svenska miljardärer återfinns ett antal som tjänat sina förmögenheter just på att förvalta våra pensionspengar, skriver Rognerud, och ändå har de ju gjort det mycket illa. För samtidigt som de platsar på den där listan sänks ju till exempel min 91-åriga farmors skrala lilla pension ytterligare.

Vi handskas annorlunda med Någon Annans Pengar än med våra egna, heter det ju. Frågan är hur vårdslöst man får handskas med dem utan att det kan anses rent brottsligt. Få av de intervjuade finanshöjdarna, konstaterar Rognerud, ”medger sig ha något ansvar för krisen. Ett ansvar som förmodligen heller ingen kommer tvinga dem att ta.” Få av finansvärldens skurkar har ställts inför rätta. Ännu färre har fällts. Och att döma av de enstaka fall som boken tar upp beror det mer på juridisk och politisk inkompetens, eller möjligen ovilja, än på att de inte borde prövas och fällas.

Jag kan inte påstå att jag är helt överförtjust i Rogneruds sätt att skriva. Han har både sina grammatiska och sina typiskt journalistiska egenheter. Bland annat blir de ständiga beskrivningarna av omgivningar, väder, de intervjuades klädsel och liknande, som säkert fungerar utmärkt i kortare reportage, en smula tjatiga. Det är trots allt ett 50-tal intervjuer som gjorts för den här boken.

Men, vad viktigare är, det är en lättillgänglig bok med mer bredd än djup, som försöker ta ett helhetsgrepp på vår ekonomi och som ställer mängder av otroligt viktiga frågor. Vi lever i ett i hög grad specialiserat samhälle där vi omöjligt kan sätta oss in i allt vi behöver hantera. Därför måste vi kunna anförtro vissa saker åt andra människor – men hur ska vi kunna lita på att det över huvud taget finns en ekonomisk kompetens därute som inte enbart stavas girighet?

Similar Posts:

• Bankvärlden under lupp
• Herrklubben nationalekonomi skärskådad
• Hållbara banklån?
• Ideologierna lever – och dödar
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?

Ur det lettiska perspektivet tycks Sverige så mycket närmare än kanske Lettland många gånger verkar från svensk synvinkel. Sverige är det trygga landet ”bara ett stenkast över havet”, landet där många av Cerps karaktärer söker sin tillflykt från den stormiga östsidan med sovjetisk och så tysk och sen sovjetisk ockupation igen.

Många är kallade men långt ifrån alla är välkomna. Bland de mest drabbande avsnitten finns det om baltutlämningen, där 146 baltiska soldater som stridit mot Sovjetunionen sattes i interneringsläger i Sverige och efter krigsslutet utlämnades till ryssarna.

Inte alla är heller beredda att frivilligt lämna sitt land. Av de tre barndomskamraterna i romanens centrum lyckas minstingen Anna fly med sin familj till Sverige – hennes pappa är präst och eftersöks redan av de första ryska ockupanterna – medan grannpojken Aleks tvångsinkallas under nazitysk flagg. Vilma väljer att stanna men tvingas så småningom följa sin man när hela deras lilla familj deporteras till Sibirien.

Det är stora dramatiska händelser i ett litet land med oturen att ligga i stridslinjen mellan två stridande supermakter. Det är slump och tillfälligheter och nästan osannolika sammanträffanden ibland som skiljer människor åt och för dem samman igen. Men det är lika mycket vardagsliv i krigets skugga och Cerps skildrar enkelt och finstämt lettiska traditioner med midsommarfirande och folkvisor. Det är både lite spännande att ta del av och ganska lätt att känna igen sig i. Inte minst Annas barnperspektiv – Cerps blandar annars hennes förstapersonsberättelse med de båda kamraternas öden i tredje person – ger händelserna omedelbarhet, balans och värme.

Similar Posts:

• Vill du ha din frihet får du ta den
• Bokmässan 2008: Fredag
• Fartfyllt från tiden för andra världskriget
• ”Jag? Jag är en människa.”
• När Någon Annans Pengar är dina och mina

Min första riktiga dag på bokmässan är nu över, och jag har kommit fram till mässans, i mina förälskade ögon, enda problem – den är för stor! Nu är i och för sig mässans enorma bredd också dess styrka, men för varje seminarium jag idag lyssnade på, gick jag miste om minst 2 andra som gavs samtidigt, och som jag mer än gärna hade velat gå på. Efter en hel del noggrannt övervägande lyckades jag till slut komma fram till ett program som jag var någorlunda nöjd med, men med de förbisedda alternativen ständigt spökande i bakhuvudet.

Årets bokmässa riktar strålkastarna mot Lettland, och dagens första programpunkt är seminariet ”Lettisk litteratur i Sverige”. Medverkande är författaren Nora Ikstena, Ausma Cimdina, professor i litteratur och förstebibliotekarien för det kungliga biblioteket i Lettland, Janis Kreslins. Att seminariet skulle handlar om lettisk litteratur i Sverige blir tidigt en bisak, och de medverkande glider snart in på ett faktiskt mer intressant ämne, nämligen en allmän diskussion om lettisk exillitteratur. Kreslins och Ikstena för en diskussion om hurvida exil-letter väljer att inte assimileras i landet de vistas i, och på så vis kan skapa en stark litteratur på det egna språket. Kreslins tar också upp två andra aspekter – han talar om hur letter mer eller mindre är genetiskt byggda för att leva i exil och pekar t.ex. på hur landets gränser under historien har varit så flytande att många letter föddes utanför det som några år senare blev Lettland. Han tar också upp det som han väljer att kalla för ”instant identity packages” – det kulturella bagage som de letter som utvandrar för med sig till det nya landet. Kreslins menar på att trots att man lever i en ny stat och på de flesta sätt assimileras till den nya kulturen, så bär man med sig det här identitetspaketet med den lettiska nationaliteten även när man lämnar Lettland, och kan på så vis behålla den kulturella lettiska identiteten.

Från att vara en av huvudpersonerna blir Janis Kreslins i seminariet ”Vilka är vi egentligen – identiteter i det nya Europa” moderator i en diskussion mellan författaren Herta Müller och Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga. Det börjar som en diskussion om hur man påverkas av ett geografiskt rum och hur man påverkas av att lämna detta rum. Både Vike-Freiberga och Müller har erfarenheter av att lämna födelsenationen och börja om på nya platser. Vilket idenititetsbagage har man med sig, frågar Kreslins, och vad betyder detta arv? Både Müller och Vike-Freiberga kommer fram till att det väsentligaste man tar med sig är språket, och båda påpekar språkets vikt för människors förmåga att känna sig hemma någonstans. Det är nyckeln till ett aktivt deltagande, men kan också verka uteslutande.

Vike-Freiberga talar bland annat engelska, lettiska, tyska och franska, och berättar på ett vackert sätt om sin egen erfarenhet om språk. Hon säger att samma ord på olika språk reflekterar olika aspekter av samma verklighet, och Herta Müller illustrerar genom att nämna ordet ”liljekonvalj” och hur olika det klingar på tyska (ordagrannt: majklocka) och på rumänska (ordagrannt: småtårar). Det är en helt annan stämning, en egentligen helt annan djupare betydelsegrund, i ett ord som trots allt avser samma sak på båda språken. Man får tillgång till en större del av världen, genom att lära sig flera språk, fortsätter Vike-Freiberga. Språken, och inte staterna som enligt nationalstatsmodellen ska hyser dem, är det som idag formar oss.

Mässan fick i år fint besök av den australienskiske poeten Les Murray, som intervjuades av den något torre och förmodligen väldigt nervöse Jonas Ellerström. I huvudsak talas det om ”The Black Dog”, den bild som i Murrays verk får illustrera den depression som han tacklats med hela sitt liv. Seminariet avser att med hjälp av självbiografiska djupdykningar direkt från Murray få en djupare inblick i hans poesi, men blir tyvärr en väldigt platt och tråkig uppläsning där Murray säger saker som att depression är en av de vanligaste sjukdomarna, att han ofta var nedstämd, att han fick panikattacker etc. Istället för att ge en ny dimension till hans poesi kändes det som att Murray, förmodligen något ofrivilligt, satt och odlade myten om sig själv som en inständge, brilliante poeten. Deppiga författare är ingen nyhet, det är tvärtom en rätt så tråkig kliché. Seminariet glittrade dock till när Murray läste upp sina dikter – här skildras Den Svarta Hunden på ett betydligt mer originellt och intressant sätt, det sätt som Murray i fortsättningen borde fortsätta att berätta om sig själv på.

I en mässsal som kunde ta emot 750 personer pratade den amerikanska Pulitzer-belönade journalisten och författaren Susan Faludi om sin senaste bok Den amerikanska mardrömmen (The Terror Dream). Faludi är känd för sitt feministiska engagemang och blev känd för en större publik genom boken Backlash (1991) där hon beskriver tillbakagången för den amerikanska feminismen. I Den amerikanska mardrömmen belyser Faludi den situation som amerikanska kvinnor utsattes för, i synnerlighet av den amerikanska median, efter den elfte september 2001. Terrorattacken blev en ursäkt för att återinföra föråldrade genusstrukturer enligt typen -”en stark nation utgörs av starka män och genom att försvaga kvinnorna gör man männen starkare och därmed också nationen starkare”. Den här ”nybyggaridealen” med machomän av John Wayne-typ och hjälplösa kvinnor som lägger sitt liv i männens händer som under 1800-talet (OBS! TVÅHUNDRA år sedan) byggde upp våra nationalstater, menar Faludi, målades upp av amerikansk media, och hade ingen egentlig grund i det amerikanska samhället. Media förkunna nu att kvinnor skulle vara mer feminina och undergivna, inte självständiga. De behövde en biffig man att gömma sig bakom och som kunde skydda dem. Faludi avslutar med att säga att den amerikanska feminismen (eller feminismen i i princip hela västvärlden, även de platser som inte blivit utsatta för terrordåd, eftersom de snabbt importerade denna fossila genuskonstruktion) återigen fått en backlash. Det enda sättet för oss att komma ur denna backlash är att inse vikten av genusvetenskapen och skjuta fram den ur periferin dit den nu förpassats.

Similar Posts:

• Bokmässan 2008: Lördag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Det är ett behov
• Emelies 10 i topp på bokmässan