Hårda frukter, mogna utan ljus,
mjölkas torra av de dödas händer.
Svårt Förgången Tid i männens hus

De är otvetydigt sammantvinnade med sin rytm och melodi.

annekterar ledsna, drömda länder.
Överstånden fasa: allting vänder.

Jag kan inte klyva strofen. Den ramar in sig själv på nytt.

De fem raderna står på sidan elva i Leif Holmstrands senaste diktsamling Sista dagen, där rader bundits och rimmats med stor skicklighet och viss rebelliskhet – för raderna måste snart kämpa för att behålla sin form. Det är delen HUS LÅNGT BORTA som inleds så, och jag läser den som en sorts presentation eller exposition. (Av någon anledning är min läsning helt linjär, som om boken har en handling.)

Nästa del heter CIS (NÄRSAGA). Jag tänker mig att någon harklar sig och börjar tala, uttalar ett motstånd mot könsspråket, varvar ängslan med saklighet. Som här:

Man är ense överlag
om att ingen kärlek finns på jorden.
Man är helt normal, som jag.
Dags att sabotera skiljeorden.

Rimmen håller i sig … men nertill börjar det snart bubbla upp några oroväckande fritt flödande fotnoter – när det plötsligt går från cis till TRANS (NÄRSAGA). Fotnoternas otyglade tankeflöde, svamlet, tar över helt.

som om vi fortfarande inte kunde finnas ja nej verkligen och jag kom på det nu det är din vän yoshida jag menar jag träffar aldrig dina mumsiga vänner nuförtiden men en gång när månen var orange

… och så vidare. Det är oklart och ingen hänger med. I VÄLKOMMEN HEM försöker formen komma tillbaka, ett par sidor, och orden riktar sig till den trygga, fina du, som skymtats på tidigare sidor. Men det är precis som om någon har försökt slita de båda stroferna itu.

Nästa del: ASAMI KANNON 2013. Vad gör ett urval bundna verser här? undrar jag. De verkar vara ett försök till kamp, ett krafttag för att bibehålla något, inte bara rimmen, syntaxen, orden, formen, men sidorna verkar inte ens ha kontroll över sin egen typografi. Ett andrum, och så:

VI SLÄPPER TAGET. Sista delen, bestående av en lång, hängande tråd av ord, en utdragen sluttamp med fragmentariska ekon från tidigare verser.

Formen har till slut gett vika och avtar, och med den även orden, innehållet. Det går inte att separera form och innehåll. Det går inte att separera kropp och person. Error, error, error.

gåtor
hintar
kartor
ingen
leder
gåtan
utåt
via
dagdrömd
dagdröm
drömmen
drömlik
dröm

Det sjuka ögat sluter sig. Och den sista dagen är förbi.

Similar Posts:

• Förbryllande myllrande
• Ja, men vad är det som är queer?
• En dikt som vadar i vad
• En suggestiv skräckis
• ”Ingen yta är alldeles rak”

Men under min läsning ändrar jag snabbt uppfattning. Först kommer en frustration och förvirring över att inte hitta pusselbitarna i vad som tycks vara en ganska klassisk historia. Sen en total uppgivenhet. Jag är i textens våld, tänker jag. Jag kan inte göra något alls för att överbrygga klyftan. Snarare än platsen är det ett sprucket rundvalv av tid som är i fokus. Tiden är inte hel och de textfragment som presenteras i Tjuvklyftan är definitivt inte hela.

Kring platsen Tjuvklyftan och de händelser som har utspelat sig där i en avlägsen men ändå påtagligt närvarande tonårstid, kretsar ett antal människor som nu befinner sig i yngre medelåldern. Ann, Hanna, Johannes, Lars, Pim och Pom och Hinkmannen. Av dessa personer är någon förövare. Någon är den våldsutsatte. Någon är betraktaren och någon är betraktad, någon är en ensam skugga och någon är den röst vars stämma försöker förklara ett händelseförlopp som inte låter sig förklaras. Den som ska säga sanningen om människorna.

Jag läser in ett kollektivt medvetande i texten där enskilda handlingar, personer och framför allt minnen löses upp. Texten glappar såväl historiskt som stilistiskt. Ibland saknas ord, ibland bryter stycken med versaler in med fraser som jag uppfattar som samhälleliga strömmar. Våldshandlingar har ägt rum vid Tjuvklyftan. Sexualitet, hot och längtan lyser genom texten. Men att försöka sätta ihop detta till något linjärt vore ett våld i sig, eller rent av en omöjlighet.

I stället utövar texten våld på mig som läsare och när jag väl har accepterat det är det riktigt roligt att läsa Tjuvklyftan. Jag njuter av Holmstrands språk som är både grumligt och klart; å ena sidan poetiskt vackert och hotfullt, å andra sidan berättande. Jag berörs men inte på något direkt sätt. Läsningen är inte en stråle i bröstet, mer som en molande värk i ryggslutet.

Vore Tjuvklyftan en bok som fordrade av sin läsare att stanna upp och lyssna, hade den behövt läsas i avskildhet och koncentration. Nu gör den inte det, den ropar inte efter någon förståelse. Den vill att jag ska lyssna men inte dra några medömkande slutsatser. Därför kan jag läsa den på tunnelbanan likaväl som mellan sömn en av alla dessa tidiga vårnätter när det håller på att ljusna. Den är som starkast i glappen och det är där den lämnar mig.

Similar Posts:

• Vecka 15 – boktipsandets ädla konst
• En suggestiv skräckis
• Att binda sköra former
• Förbryllande myllrande
• En dikt som vadar i vad

Självklart tokromantiserar jag jobbet i bokhandel oerhört efter att ha läst böcker som t.ex. Drömbokhandeln nyligen och har kanske alltför högt ställda förväntningar. Det ska givetvis bli roligt att få boktipsa i ett så kort format jämfört med vad jag är van vid men också lite läskigt. Vad vill folk veta? Kommer jag kunna svara snabbt på frågan: är den bra eller dålig? Är botten i mig verkligen botten i andra? Vilka är de säkra bokkorten? Vilka läsare vill ha utmaningar och vilka vill ha något de känner igen? Att avkoda text är ju en sak, det har jag i alla fall övat mig på, men hur avkodar jag en läsare? Jag tar med andra ord tacksamt emot tips på böcker som utspelar sig i bokaffärer!

I utbyte kommer du den här veckan få läsa recensioner av bland annat debutanten Caroline Nylanders Du satt på karlavagnen som behandlar alkoholism inom en familj och får betyget 7/10 idag.

På onsdag skriver Anna om Leif Holmstrands Tjuvklyftan som är en roman som på ytan har ett ganska klassiskt händelseförlopp om antal personer som återvänder till uppväxtsorten, där texten sen börjar nysta bland händelser från tonårstiden. I Leif Holmstrands version blir det experimentellt, han skriver en våldsam och händelserik prosa som lämnar läsaren i gapande klyfta mellan tid och rum.

På lördag gästas dagensbok av Helena Lie, som skriver om Tua Forsströms diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön.

På söndag recenserar Björn Michail Sjisjkins Brevboken - stort upplagd och hisnande vacker rysk kärleksroman med ena foten i det gamla imperialistiska Tsarryssland och den andra i ett sent Sovjetunionen.

PS. Vinnarna i utlottningen av För alltid Sigge är avgjord, vinnarna är meddelade via mejl och böckerna kommer att skickas ut under veckan. Grattis till vinnarna!

Similar Posts:

• Att lämnas i glappen
• Att binda sköra former
• En suggestiv skräckis
• En studie i svek
• Förbryllande myllrande

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

På köksbordet sipprar nektar fram
ur ett gnyende, skadeskjutet tomrum.

Kladdet, föraktet och skräcken inför intet, kastrationen däremot, det pumpas in. Filmtemat känns igen från Holmstrands, eller snarare hans pseudonym Anna-Maria Ytterboms tidigare diktsamling En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. Liksom i den tidigare diktsamlingen Myror kryper texten även i Vid mardrömmens mål. Det myllrar likt ett ostoppbart virus. På ytan till synes småskojig och finurlig, förrädiskt döljande en skräckblandad trans. Här återfinns också en stark queertematik.

Det är en suggestiv och drömsk ton i Vid Mardrömmens mål. Dödsförskräckt blir jag aldrig, mer obehaglig till mods. Känslan av att dras ned, ned mot någonting overkligt, icke existerbart infinner sig. Det är en förlorares stillestånd, att bli berövad något utan att veta vad. Är det mardrömmens mål?

Titeln ger mig kallsvett. Men Myror var dessvärre för läskigt bra. Vid Mardrömmens mål bara läskig och bra.

Similar Posts:

• Förbryllande myllrande
• En dikt som vadar i vad
• Att binda sköra former
• Spoilad av Hitchcock
• Förtjusande sommarskräck!

Vad är hav
Vad är garn
Vad är film

Vågor, maskor, vågor.
Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet av valmöjligheter och frihet.

Vad är också en vad, ett ben. Vad är även en tävling där alla har en insats. Det är aldrig någon som vinner.

ett vad vadå
en titel, vad för slags produkt tematiskt
svårplacerad vad
håller tal i vad hon undrar garn i chefens
tassar,
spindelhane, liten luden vad
hon undrar över vadet vad som vinner,
ingen vinner,
jag är chefens vad.

Så var det det här med L=A=N=G=U=A=G=E. Ytterbom är en sådan poet, en language-poet. Hon intresserar sig för garnet, en berättelse av garn där varje tråd vävs in i nästa, i alla. Där skriften ligger som imman på ovanglaset och där tv-bilden visar en annan tv-bild. Hon intresserar sig inte för den raka linjen, den enkla kommunikationen, berättelsen med början och slut. Sista sidan i diktsamlingen är visserligen en svart ruta, men innan dess står det: fortsätt nu.

För en vän av ordning och reda är detta kaos. Det går inte att nysta upp denna dikt, hur mycket du än försöker. Lika lite som det går att se en film genom att titta på stillbilder, då är det ingen film. Det går inte heller att definiera vad vad är. Vad är vad.

Trots att Björling på en av sidorna uppmuntrar dig; läs uppmärksamt, så kommer du inte kunna fotografera filmen, fånga havsvågen eller stänga av det pågående. Det du kan göra är att zappa, byta riktning, följa en annan tråd, uppgå i nätet. Nya luftmaskor, nya tomma hål att stirra in i, nya djup.

Vad är det här för dikter egentligen, vad?
De är skummiga och skumma. Det sjuder och forsar om dem ena stunden och i nästa stund, ja då rinner de som ljummet strilregn i handflatan. Ligger som stillbilder och flyter på ett öppet hav. Är mjuka och ludna, är en spindel, är en omöjlig tävling.

En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. är en inte-dikt. Det går att säga allt den inte är, men inte vad. Ida Börjel skriver ett fångstredskap till dikterna i sitt efterord. Hon reder inte ut dikten, men för maskorna vidare till texter ur tidskriften Glänta, till litteraturkritikern Roland Barthes, till filmregissörer, till Freud och till Jung. Det gör frågorna ännu fler. Går det verkligen att läsa dikterna som en film? Är det ett stillbildsmontage? Vad vill dikten säga om den inte kan säga någonting? Är det bra? Är det dåligt? Vad?

Jag fastnade i Ytterboms nät, trasslade in mig mer och mer. Men som Börjel skriver kan ett nät vara både att bäddas in och få mjuk kant, lika väl som att bli stypt. Vad är vad?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• En suggestiv skräckis
• Förlusternas alfabet
• Förbryllande myllrande

Skräcken säger: vet du att om vi rör oss ändrar sig hela grafen?

"Myror" är en surrealistisk robot. Det är genomgående svårt att se klart på dikterna. Kanske är det också därför de är så svåra att förstå sig på, det ges aldrig utrymme eller stigar som leder till distans. Alla stigarna eller orden leder, på ett eller annat sätt rakt in i stacken. Som läsare befinner jag mig hela tiden mitt i diktstacken. "Myror" är inte litteratur man fjärmar sig från, ställer sig vid sidan av och analyserar. Det är inte heller litteratur man rycker på axlarna åt.

Det är trots allt en förvirrande och stickig poesi. Ibland fattar jag verkligen ingenting. Ibland är det som om dikten lägger huvudet lite på sned och är ömsint och rolig. I nästa sekund tror man att man blivit lurad och skrattad åt. Ironin läcker åt alla håll. Det finns också gott om mångtydig och spretig symbolik i den här boken, liksom teman. Till exempel problematiserar Holmstrand synen på kön och genus och det gamla vanliga om poetens förhållande till språket. Språket är myror i munnen: "Många längtar ut ur sin meningsbyggnad", skriver han. Men den viktigaste frågan som "Myror" ställer sig och skickligt lyckas gestalta är konflikten mellan individen och kollektivet, mellan oviljan och viljan till både anonymitet och unikhet.

Ett är säkert: den som läser den här boken kommer aldrig, aldrig någonsin med flit trampa i en myrstack.

Similar Posts:

• En suggestiv skräckis
• En dikt som vadar i vad
• Att binda sköra former
• Ja, men vad är det som är queer?
• Att lämnas i glappen