Inför att skriva denna recension kollade jag runt lite vad andra recensenter skrivit och fann att många behandlade Duras som person. Beskrev hennes hälsa, att hon delvis fick diktera denna hennes näst sista bok och att hon trots det skapade en briljant bok som behandlar livet, döden, skrivandet och smärtan. Många recensenter har beskrivit en lidande kvinna med whiskyn som reskamrat genom liv och text. Jag gissar att de i sin läsning ställt Att läsa i relation till Duras andra titlar i hennes författarskap. Den lyxen har inte jag att kunna fylla denna recension med.

Om det finns några saker jag finner viktigt i livet så är det döden, ensamheten, skrivandet och kärleken. Andra saker är förvisso också viktiga, men inte lika primära. Duras förutsätter i texten att skriva just om ensamheten.

Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilket skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva. När det förlorar sitt blod känner dess författare inte längre igen det. Framförallt får det aldrig dikteras för en sekreterare, hur skicklig hon än är, och aldrig bli läst av en förläggare i det stadiet.

Jag antar att hon menar en ensamhet inför sig själv. Ett sätt att göra sig ren inför ordet och ta emot den kreativa åder som endast kan anas när bruset från världen tystnar.

Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.

För mig personligen har skrivandet aldrig förutsatt en ensamhet. Jag har aldrig sett det som en bordun-ton inom mig själv att söka rätt på. Skrivande för mig är ett speglande och en tolkning av något ytterligare. Jag väcks ofta upp av ett stimuli; hänger kvar i detta flyktiga. Bygger vidare i det för stadga. För mig innebär skrivande en interaktion och ett sätt att förhålla mig till min omvärld. Jag förutsätter alltså textur och genklang för mitt skrivande.

Att läsa Att skriva börjar ge mig en förståelse för varför jag inte riktigt klickar med Duras. Våra ingångar i skrivandet är varandras motsatser, och visst måste textens avstamp sedan färga den ända till dess slut? Lite som spindeln och kräftan med sina skelett utanpå kroppen till skillnad från mitt som sitter inuti? Klart världen ter sig olika!

Jag måste säga att Att skriva är en njutningsfull läsning. En kollega. En lyrisk bok på strax över 100 sidor. Jag har gått med den i väskan i flera veckor. Det är ett samtal jag knappast för med Duras själv, men med mitt eget skrivande, mitt konstnärskap. Det vi har gemensamt är det blodiga allvar med vilket vi ser vårt skapande. Hur det förutsätts för vårt vidare leverne. Det handlar om renheten, om att se allvaret också hos den lilla flugans dödsögonblick, att ordet statuerar livet, men också döden. Det är definitivt och förtjänar att behandlas därefter.

Skrivandet kommer som vinden, det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat som passerar livet, inget mer, förutom det, livet självt

Similar Posts:

• Det vilda skrivandet
• En storslagen sorti
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Duras gör minnet till en mötesplats

Och bokmässan pågår fortfarande för fullt. Inget fel alls, bokmässa, att vara lite svårfångad. I år var mitt urval lite mer intressestyrt. Jag hade Rum för poesi, till hjälp, tack rum! En plats för ett möte med poeter och poesi – mer direkt och nära ovanför montervimlet.

Jonas Ellerström (Foto: jag)

På tal om Rum för poesi så är det där Brasilientemat kommer in för mig. När det gäller poesi och poetiska rörelser i Brasilien så är ordet ”mångfald” ganska underdrivet. Det är snarare ett poetiskt sammanhang knutet till olika städer – och verkar i lokala intellektuella och konstnärliga kretsar. Renato Lessa (ordförande i Stiftelsen för Brasiliens Nationalbibliotek) berättade att Brasilien satsar på både en nationell och en internationell kulturpolitik – att synliggöra brasilianska konstnärer och författarskap genom att satsa bland annat på översättningar och som nu, på bokmässor runt om i världen. Och jag vill öppna den brasilianska poesidörren! fler översättningar och antologier. Poesin värderas högt i Brasilien – som den ska värderas. Folkligt intresse. Utanför tanken om att poesin är i kris, för det kan den väl aldrig bli? I alla fall i tanke – så tänker jag. Jag kommer recensera bland andra Paulo Henriques Britto i höst för dagensbok.

Min första intervju klockan 11 i torsdags var med Jonas Ellerström, förläggare, poet och översättare. Utifrån hans så annorlunda poesihistoria Under tidens yta. Mer om förlaget och intervjun kommer så fort jag kan men lite spontant från den intervjun – att han tycker att det är viktigt att inte helt köpa rådande ”litterära kanon”. Ellerström vill hellre visa på mångfalden genom att bryta mot kanon genom att presentera namn som kanske glömts bort men som varit viktiga i sin tid och sammanhang, ofta med samma litterära kvalitet som de som blev de stora namnen. Att belysa hur alla författare växer i sina sammanhang, influenser som inte alls kan göras obetydliga. ”Kanon” har sällan fel – men är djupt förenklad, menar Ellerström, som gärna vill se mer av dylika initiativ till poesins historieskrivning, av redaktörer, poeter och framför allt från läsare av poesi. ”Sakletaren” Ellerström – konstaterar att boken är mer av ett kärleksfullt intresse för poesin, ”till läsare att läs det här”, och samtidigt återintroduceras några av 1900-talets bortglömda diktare och diktverk.

Ett seminarium om Marguerite Durass näst sista bok Att skriva – och nej, det är inte som titeln antyder en handbok – men ett gott råd ger hon tydligen angående att skriva: ”Håll dig borta från människorna.” Tydligt understruket dessutom då ordet ”ensamhet” finns nämnt över 150 gånger i boken, säger Kennet Klemets som översatt boken. Att skriva är Duras litterära testamente till eftervärlden – enligt Klemets.

Negar Naseh (foto: jag)

Jag hamnade på ett seminarium med Negar Naseh och Lotta Lundberg. Om modersrelationen mellan dotter och mor, ett klassiskt tema. Negar Nesah har skrivit Under all denna vinter, en roman som tar tematiken och fullständigt gör sin grej. En unik debutroman och Naseh är en stor gestaltare.

”De flesta barn, har ju någon gång tänkt tanken modersmord. Kanske inte så direkt, men …”

Beklagligt nog fanns inte tid för min inbokade intervju med Lars Lerin om hans bok Egna hem (CKM Förlag). Lerin är ju ett dragplåster i dessa sammanhang – stor folksamling kring SR-montern igår när han samtalade med Marie Lundström i ”Lundströms Bokradio” (P1). Och han berättade att han i sommar har stängt in sig i sin varma ateljé och målat bokpärmar. ”Jag har målat pärmryggar i sommar.” Bokryggsmålningarna ska ställas ut på Lars Bohmans galleri, vernissage 2 oktober. Lerin är också aktuell med ljudboken Snigelsommar (Tundell Salmson audio) och med Naturlära: limes norrlandicus (Albert Bonniers Förlag).

Lars Lerin blir intervjuad av Marie Lundström (SR P1) (Foto: jag)

Några möten bland många fler. Mer om fler inom kort. Nu är jag trött. Trött på vimmel. Ska hem.

Similar Posts:

• Min mässa
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Alltför grunda intryck

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare

Bär och brister
I ljuv koncentration

Jag var skeptisk. Först upplevde jag boken som en bilderbok, inte mycket mer. Abstrakta och slitna bilder: så varför detta minimala, varför denna koncentrering? Ja, mitt misstag var nog framför allt att låta en vän läsa den, förkasta den med små blyertsnoteringar om klichéer och banalt trams. Det färgade min läsning tills jag suddade ut hennes syfteslösa anteckningar som nästan kändes avundsjuka. Jag förstår avundsjukan och hur enkelt man kan och vill förenkla en bok som går att skumma igenom på några minuter. Där hittade jag en första ingång.

En våg av tomhet
Hastigheten sänks
Men förblir ändå hög

Klemets har ett tydligt syfte med det beskurna och minimalistiska. Läsandet måste saktas ned och istället anpassas till bokens rytm. Så att den inte blir minimalistisk, inte blir till flera dikter: utan blir en dikt – dikten – som inte framträder övertydlig, men vänligt öppnar upp för många tolkningsperspektiv.

Min första läsning var i ett resande, inträngd i en trång klaustrofobisk flygstol. Min egen resa, och Beröringen är en resa i sig. Skriven under fyra år med skiftande platser: Göteborg – Paris – Finland.

Att vända sig bort.

Orden otydliga att fixera i plats och tid, poesins tid- och rumsliga förflyttningar bestäms lika mycket av läsarens. Om man vill kan denna lilla bok bli ett mästerverk. Här krävs samverkan.

En kväll var jag på väg hem från en meningslös fest i en meningslös spårvagn, någorlunda berusad och uttråkad. Hotad av ett samtal med en berusad tonårings lilla pikanta sanningar om livet, vände jag mig i nödvärn till dikten. Nu fick jag genast känslan att boken är en sorgesång över den upplösta tillvaron. Och Klemets en nutida Goethegestalt i sökande efter ordning i kaos – vilket i detta sammanhang bestäms som konstens uppgift.

En väldig längtan
Efter vila
Efter skönhet

Men samtidigt vet författaren att bestående skönhet är omöjlig. Detta genom några centrala teman och distinktioner. Ögat – blicken, skimret; händerna – ansiktet – kroppen. Diktens inledande ord beskriver mer än man tror. Ger en smak av platonsk idealism.

Ett ljus i ögonen
Skimret i blicken

Ögonen öppna för ljuset, blicken en tolkning, och skimret är sekunder av insikt som sedan reproduceras i den andres öga.

Dagen efter var jag lite bakfull. Då hittade jag istället en poets uppgörelse med sin position som konstnär. Så fort man fixeras till konstnär, blir även konsten fixerad. De skrivna orden är för evigt exponerade och dömda, konstverk öppna för kontextlös förnedring. En position som Klemets vill skapa distans till, eller i alla fall problematisera. Vilket han briljant lyckas med.

(Om han tillåts.)

Inga lager, inga skulder
Ett lyckligt och fritt flödande
I ögon, i utanför systemen

Våra händer berör och talar. Dessa redskap för beröring, närhet och gemenskap, ibland i stark kontrast till ögat, ansiktet – jaget. Som att skaka hand med sin åklagare, handen ljuger lika lätt som den talar sanning. Beröring är sekunder av händelse, en kropp möter en annan – med skimret i blicken. Ögon kan väl omöjligen vara lika bedrägliga, eller? Själv blir jag ständigt lurad av blickar, och ljuger säkert själv i blick, men omedvetet. Med handen kan vi ljuga fullt medvetet. I detta ordlösa, i beröring… Här vänder Klemets knivskarpt.

Våra kroppar, märkta av tid – hur kan man ljuga bort det förgängliga?

En mörk mycket äldre rädsla
Mognar fram
I händerna, ögonen

Vi tänker ständigt i konventioner för att skapa ordning. Som vi vet är mänskliga kategorier generaliseringar och grova förenklingar. Lätta att tro på, enkelt för blickar att sprida mellan mänska och mänska. Vi ljuger fram ordning, eftersom ingen annan ordning är möjlig. Mänskligt.

Ett århundrade i nuet
Solen lyser
Rakt igenom

Beröringen är inte en abstrakt frätande syra över allt som kallas sant och verkligt. Klemets lämnar aldrig sin vänliga empatiska position. Boken är i ständig rörelse med samhällskritiska inslag, författaren skiftar hela tiden rum, och bryter ständigt med motsatser och motsättningar. Gemenskap, klass, familj – att tillhöra något. Skulden över att inte längre tillhöra det man ska tillhöra. Och i alla dessa oljud, alla röster som pratar över varandra – den sakliga tystnaden. Gemenskapens absurditet när den inte längre fyller en funktion. Endast som beröring och en meningslös strävan efter fundament att stödja sig mot. Men kvar är egentligen bara en kväljande tystnad, som klistrig gråskala över vår samtid.

Alldeles tyst
Från en klass
Till en annan

Boken i sin lilla form känns delvis som en konstnärs uppgörelse med sin samtid. Utifrån en konstnärs kamp för ordning. Samtidigt som Klemets framträder som en Goethegestalt, vill han även visa att ordning i ett belamrat kaos framträder flyktigt. Därmed ställer han sig i motsats till sin egen ställning som konstnär. Och ifrågasätter ordning som konstens syfte.

Växlar i person
Försvinner
I tid och rum

Beröringen gör konstnärens position befriande fri. Det är jag som recensent som hamnar i en paradoxal situation. Ljuset når mina ögon, min tolkning min blick, mitt skimmer min recension. I motsättning till bokens tema, recenserar jag fram en subjektiv tolkning, mitt försök till ordning. Vilket är fullkomligt meningslöst. Som i det absurda formas till ett någorlunda lustigt syfte. Fälld, fallande, medvetet fall. Klemets är inte konsekvent. Därför förtjänar han inte en konsekvent recension.

Men min tolkning är i samma skiftande form, samma rumsliga, ramsliga beroende. Stolt hittade jag värde i det andra så lättvindigt förkastade – utifrån den enda förutsättning boken verkligen kräver: Hitta pulsen, låt sedan pulsen styra läsningen. Läs om, läs in din egen rumsliga och tidsliga skiftning, låt boken få följa med en tid – och bortse från min tolkning.

Om inte, så varsågod: en bilderbok, sliten och synnerligen meningslös.

Similar Posts:

• Hjärnhalvorna klingar emot varandra
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Min uppgörelse med Duras

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. ”Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ‘spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Bättre och bättre dag för dag
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids

Detta sjunker in i mig. Att det inte finns något att sakna.
Att det är det du säger. Att regn faller och du förblir torr.
Att du åldras i ansiktet. Att jag åldras i ditt ansikte. I
skuggan. I den tysta rösten. I ansiktets prakt.

Slående i denna musikaliska och psykologiskt inkännande diktsvit är mängden symboler. Ordet ”ansikte” har genom hela diktsviten laddats med oerhörd betydelse. Jag uppfattar det som om Klemets vill benämna ansiktet såsom själens spegel, det som inte går att dölja, som vi varje dag tvingas bära upp och det som avslöjar vilka vi egentligen är. Även ansiktet som ett sätt att verkligen nå varandra i mängden av kroppar som finns runt omkring oss. Såsom tidigare i Klemets författarskap framträder själva kroppen här som en ingång till det själsliga och verkliga. De ”ansikten” som dyker upp i denna svit är inte statiska, tycks inte sitta fast på någon speciell person, utan symboliserar kanske snarare jagets olika ansikten i denna förändelseprocess som han verkar inom.

”Fader” är ett annat ord som dyker upp i flertaliga formationer. En slags undermedveten försoning med en fader uppenbaras, kanske i samband med att själv bli fader: ”Sugs in i faderlivet. Långt in i faderblomman.” En av Klemets verkliga styrkor i Kling Kling är hur han i sina fragmentariska bilder lyckas bemästra att sammanföra människans djupt rotade drifter med en intellektuell sinnlighet, vilket skapar en trovärdig tyngd åt det egentligen ganska abstrakta innehållet. Även i betraktadet av ett ”du”, som i diktjagets tankevärld ter sig väldigt betydelsefull, ges liv åt denna välfångade dynamik:

Världen rasar över mig. De underbara ögonblicken. Att
du är så verklig. Att du kommer till mig. Grymt utskuren.
På höga, vingliga klackar. Svart och under det svarta
den nästan totala avsaknaden av svärta.

En av Klemets främsta kännetecken som poet är hans osvikliga sinne för rytm och ljud. I Kling Kling fungerar den musikaliska gången som ett sätt att ytterligare närma sig diktjagets rörliga tankeprocess, den ger så att säga ljud åt det ”klang- och sjukrika” som poeten vill förmedla med sina drömska sinnevärldsbilder. Upprepningar av fraser sker titt som tätt, placeras i nya sammanhang för att skifta i betydelse, alltihop i ett slags litterärt-musikaliskt kollage. Vad jag kan sakna i en sådan här rytmisk och estetisk liten pärla, är nog det mer ögonbrynshöjande. Ord som bryter av och väcker upp, oväntade inslag och textuella skiftningar, här bildas ett slags transliknande jämnmod som jag kan ha svårt att acceptera då poeten faktiskt kunnat göra exakt vad som helst med sina blanka boksidor.

Similar Posts:

• Berörd eller knappt oberörd
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Mitt i levandet
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner