Snabbt insåg jag att valet av huvudperson varit perfekt för Ishiguro. Med Klara har han kunnat utveckla den stil han är så bra på – nämligen att återge det begränsade perspektivet på omvärlden. Hon ser bara så mycket som programvaran gett möjlighet att se. När hennes förståelse av omgivningen gestaltas innehåller den ett mekaniskt element och ger en bakgrundston som klingar i moll.

Romanen skulle å andra sidan vara urtrist om handlingen enbart gick ut på att illustrera ett begränsat seende på tillvaron. I stället växer romanen för varje iakttagelse som Klara gör av det som kommer i hennes synfält.

Klara är en av de bästa. Trots att hon inte tillhör den senaste generationen AV (artificiella vänner) är hon oerhört receptiv. Hon observerar fordon och människor som passerar skyltfönstret och förstår att hon skiljer sig lite från sin AV-kamrat, Rose, som oftare kan slå ifrån sig oroväckande händelser. Klara får ofta beröm av butiksföreståndaren för sin lyhördhet.

Jag läser hur Klara tar intryck och samlar information i sitt system så att hon kan agera ”ännu bättre” i enlighet med butiksföreståndarens instruktioner. Inlärandet fortsätter hos Josie och hennes högrankade mamma, en kvinna som klättrat på karriärstegen. Klara får ett nytt liv i en övre medelklassmiljö. I det här läget skulle romanen kunna ge sig in i en skildring av hur mor och dotter uppträder överlägset mot sin AV. Men så sker inte, utan i stället skildras relationerna med nyanser, särskilt när Klara fortsätter sitt fina samspel med familjemedlemmar och andra som hon kommer i kontakt med. Studierna är i fokus för Josie men kanske mest hos mamman som investerat i att dottern ska nå framgång i samhället. I bakgrunden anas obehagliga särskiljningsmekanismer och Ishiguro låter läsaren själv begrunda var i framtiden detta sker. Måhända existerar inte någon skiljelinje mellan romanens framtid och verklighetens nutid. Personligen vågar jag inte ens tänka att detta samhälle redan är här.

Tillsammans med Klara ges läsaren chans att utforska känslan av att vara utvald och att bli bortvald. En bjudning är på sätt och vis en värld i miniatyr men för Klara är den här typen av sociala sammankomster nya. Hon noterar hur skämten flyger i luften och att det kan gå riktigt snett när viljor och uppstudsighet krockar på en liten, trång yta. Josie och hennes vänner är stormande tonåringar, men Klara försätts i osäkerhet och har inte riktigt koll på varför ord också används för att såra? Senare när jag kommer till en scen där grannmamman träffar ett av sina ex, tänker jag att känslor av misslyckande kan skapa hinder och begränsa tankarna långt upp i vuxen ålder, inte bara förstöra stämningen på tonårspartyn.

Om jag ingick i en bokcirkel skulle jag inte bara vilja diskutera vänskapens olika skuggor utan även vilja genomlysa vidskeplighetens plats i romanen. I rådvilla tider famlar nog både jag och andra efter lösningar som inte alltid är beprövade. Man kanske sätter samman skärvor av vitt skilda slutsatser till en egen teori. När detta tema gestaltas i romanen vinner medkänslan i mig över en nedlåtande syn på tankevurporna.

Ishiguros prosa är egentligen ganska blek. Han nyttjar inte heller cliffhangers som grepp för att läsaren ska hålla andan. I stället är det skevheter hos karaktärerna som magnetiserar mig. I tillägg skymtar filosofiska ämnen att fundera vidare på. Jag tror att Ishiguro är en person, vars nyfikenhet på människan förenas med stor ömhet.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• En opålitlig historia
• En etikettens man som utvecklas
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro

De nostalgiska tillbakablickarna förekommer ofta i romanen Vi som var föräldralösa. Berättaren Christopher Banks minns pojkåren när han bodde i Shanghai med sina föräldrar. Hans pappa arbetade på ett platskontor för en stor brittisk koncern. Hans mamma stod honom nära och han hade en kinesisk barnflicka. En scen i romanen beskriver ett ögonblick när han hörde den arga mammarösten sticka ut bland andra vuxnas repliker. Han skyndade sig ut för att finna bästa lekkamraten Akira. Barnaåren var betydelsefulla. Men vad som kom att prägla honom mest var att båda hans föräldrar försvann en dag. Som elvaåring blev han återförd till England för att växa upp med en förmyndare.

I romanen får läsaren följa den vuxne Christopher när han uppfyller sin barndomsdröm och blir yrkesarbetande detektiv. Med sitt förstoringsglas löser han brott och blir berömd i den brittiska societeten. Skildringen glider farligt nära att bli en parodi av en pusseldeckare där monsieur Poirot plötsligt dyker upp. Christopher har en likartad personlighet som mannen med de tvinnade mustascherna och genomströmmas av en självgod stolthet för varje uppklarat fall.

Ishiguro är bra på att låta handlingen återberättas ur en förnumstig mans perspektiv. Ofta synes Christopher uppträda lite löjeväckande i olika sammanhang. Han är pedantisk och starkt uppfylld av sitt kall. Men under läsningen smiter andra element in i handlingen. Som i förbigående refererar han andras fördomsfulla kommentarer mot kvinnor, icke-britter och tjänstefolk. Också minnena av mammans kritik mot pappans arbetsgivare ger en annan dimension till bilden av de goda britterna.

Christophers noggranna läggning må vara en fördel när han steg för steg analyserar bevismaterial i brottsfallen. Men den är en klar nackdel när han återvänder till Shanghai för att klara upp föräldrarnas försvinnande efter 18 års bortavaro. År 1937 har frontlinjen i den väpnade konflikten mellan Japan och Fastlandskina nått hans barndomskvarter. När han går i sina brittiska kläder och kulorna bokstavligt viner intill hans öron fylls han av moralisk indignation och läxar upp såväl kinesiska befäl som japanska officerare. Den belevade gentlemannastilen är synnerligen malplacerad. Råa scener med lik, fattigdom, språkliga hinder … och ändå agerar han som om de största bekymren handlar om brister i gott uppförande.

Ishiguro har även i andra romaner tecknat naiva människor som hindras att se verkligheten som den är. De har fullt logiska resonemang när de får hållas utan att någon avbryter dem. När andra förklarar att de borde ta av sig bindeln de har för ögonen och sluta leka blindbock, verkar de inte vilja lyssna.

Historien hänger samman från början till slut. Platserna. Människorna. Händelserna. Det är helt enkelt elegant förpackat. I Ishiguros fall är formen trygg men ändå innehåller hans romankonst antydningar som visar att allt inte är som det verkar. Det är också fint att följa huvudpersonen som låter insikter sjunka in till slut – mycket tack vare att han knyter an till andra föräldralösa personer under resans gång. De förstår varandra intuitivt.

I tillägg är ämnet som behandlas i Vi som var föräldralösa inte hämtat enbart ur fantasin. Stoffet till miljön där Storbritanniens relation till Shanghai belyses har historisk bakgrund. Enormt intressanta aspekter träder fram, och jag kan konstatera att det finns en del länder som fylls av skeptiska känslor inför britter. De har inte alltid agerat som gentlemän i de historiska sammanhangen.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Stolthet och fördom

Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa om romanen. Så många respekterade läsare kan ju inte gärna ha fel. Jag måste ha missat något väsentligt.

Sedan dess har jag läst en hel del av honom – även om jag hållit mig ifrån den mest uppenbara fantastiken – och tyckt mycket om det. Hans blick för det under ytan dolda i såväl det brittiska som det japanska är skarp och oerhört nyanserad. Och ja, det går inte att komma ifrån att det för mig ligger ett Nobelpris mellan den uppfattning och min första.

Kanske försöker jag göra dygd av mitt eget tillkortakommande, men jag tänker ändå att den här upplevelsen säger något om vilken sorts författare Ishiguro är. Det går inte att kliva in i hans romaner med alldeles vardagliga, klumpiga steg. De kräver sin egen sorts läsande. Man måste liksom skruva in sig, som en gammal radioapparat, på det finstilta. Det osagda.

Återstoden av dagen, med sin på en gång lyhörda och totaldöva jag-berättare, var romanen som alldeles vann över mig, och Konstnär i den flytande världen är den av Ishiguros andra romaner som jag läst som påminner mig mest om den.

Konstnär i den flytande världen utspelar sig i Japan några år efter andra världskrigets slut. Titelpersonen, den pensionerade konstnären Masuji Ono, har svårt att riktigt finna sig till rätta i det nya Japan, som ganska abrupt ställt om från det militariserade kejsardömet som förlorat kriget, till ett modernt, demokratiskt land med amerikanskinspirerade ideal. Ono hör till de där som egentligen inte uppfattar att han tagit någon politiskt ställning, men som konstnär i karriären har han ändå surfat på vågorna av de politiska trender som rått.

Själv går han mest omkring och saknar sina gamla krogkvarter, där han brukade umgås och vara omsvärmad av vänner och adepter. Sina två vuxna döttrar har han en ganska haltande relation med. Den yngsta, som fortfarande bor hemma, försöker bli gift, och det är fortfarande en process som följer ceremoniella ramar och angår hela familjen. Pappans roll före och under kriget tycks dock ligga dem i fatet i de här förhandlingarna, och så småningom inser Ono att han måste göra en markering.

Jaha, blir det bra då, då? Nej, så enkelt fungerar ju inte mänskliga relationer och värderingar i ett snabbt föränderligt samhälle. Romantiteln talar inte om ”den flytande världen” för intet.

Uttrycket används egentligen av en äldre konstnärskollega – eller mästare – för att beskriva den nattliga värld det är dennes ideal att försöka fånga på duken. Bilden av den världen gör samma anspråk på att vara något evigt som den patriotiska idévärld som Ono kommer att förkasta den för. Ingen av idéer är förstås verkligt evig.

Istället verkar uppfattningarna om vad som är rätt och fel svårhanterligt flytande. Ono själv har kanske mest flutit med. Eller samvetslöst surfat på vågorna? Vad är det egentligen man gör när man är en del av ”tidsandan”?

Vad är det egentligen Ono har gjort?

Similar Posts:

• Tomrum och tolkning
• Stolthet och fördom
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Kriget mot ett mansdominerat samhälle
• En etikettens man som utvecklas

Jo, jag försöker skapa någon sorts smidig övergång till Ishiguros tema här, en manlig hederskodex som på en gång ligger långt ifrån och nära lojaliteten akademigubbar (ibland av båda könen) emellan.

Novellen En familjemiddag berättas av en hemvändande son, som tillbringat en längre tid utomlands, i USA. I Tokyo anländer han, och strax därefter hans syster, till sitt barndomshem, där fadern förbereder middag för sina båda hemkomna vuxna barn.

Modern i familjen är död. Hon har, visar det sig, dött en mycket plågsam död efter att ha ätit fugu, den japanska fisk som anses vara en delikatess, men samtidigt, om den inte har rensats precis rätt, kan innehålla ett dödligt gift. Hon brukade tydligen aldrig äta detta, men just den här gången gjorde hon det. Kanske för att vara artig mot vännen som bjöd.

Artighet är förstås grundläggande i de samhällen och situationer som japansk-brittiske Ishiguro så gärna beskriver, oavsett om de är brittiska eller, som här, japanska. Familjemiddagen i den här novellen präglas av en närmast klaustrofobisk artighet. Frågorna och känslorna bara bubblar – men nog så häftigt – under samtalets och textens yta.

Fadern har nyligen gått i pension sedan hans företag gått i konkurs. Hans kompanjon, Watanabe, har i samband med detta tagit sitt eget liv. Det är en fråga om heder. Watanabe var, inskärper fadern i sin son, ”en ärans och principernas man”. Först i enrum med systern får sonen reda på att Watanabe inte bara dödat sig själv, utan också sin hustru och de båda döttrarna.

En familjemiddag ingår i novellförlaget Novellix andra lilla box med Nobelpristagare i litteratur. Det är ett vackert formgett och väl utvald paket, där novellerna – förutom denna ingår texter av Toni Morrison, Herta Müller och John Steinbeck – ger fina introduktioner till respektive författarskap. Det gäller inte minst Kazuo Ishiguros En familjemiddag.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Att vara ett barn av sin tid
• Tomrum och tolkning

Med rötterna i såväl Storbritannien som Japan är Ishiguro ett exempel på mellanförskapets skarpa blick, eller, som det heter i Svenska akademiens motivering till priset: ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.

Nobeldagen 2017 ägnar vi alltså åt Kazuo Ishiguros roman- och novellkonst.

Mycket nöje!

Kazuo Ishiguro: Nocturner: Fem berättelser om musik och skymning
Ökad visdom med åren?

”Nocturner börjar med schlagersångaren som nått en stor publik i sina bästa dagar. Nu beslutar han sig för att skilja sig eftersom skivförsäljningen ökar när skvallerpressen rapporterar om nya frun som är betydligt yngre än den förra. I andra novellen försöker det krisande medelålders paret kommunicera med varandra genom…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: Never let me go
Utbytbara kroppar och oersättliga människor

”Jag önskar att alla som ännu inte har läst Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro skulle få göra det med så lite förförståelse som möjligt. Nu när han tilldelats Nobelpriset i litteratur så kan detta bli svårt. Men om du ännu inte vet så mycket om handlingen så rekommenderar jag dig att läsa romanen innan du tar dig an den. Jag lovar att…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: Återstoden av dagen
Stolthet och fördom

”När en bok får ett högt betyg kan man nog generellt utgå ifrån att den inte alldeles gått recensenten på nerverna. Så är det i det här fallet inte. Återstoden av dagen genomsyras helt och fullt av sin jag-berättare, butlern mr Stevens. (Har karln ett förnamn? Det skulle förutsätta att man kunde föreställa sig honom som spädbarn med…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: A Pale View of Hills
Tomrum och tolkning

”Föräldrar ska inte överleva sina barn, brukar man ju säga, men i Etsukos fall är det precis så det blivit. Hennes äldsta dotter har tagit sitt liv, och Etsukos tankar för henne tillbaka till en sommar långt innan hon flyttade till Storbritannien, till efterkrigstidens Nagasaki. Den sommaren väntar Etsuko sitt första barn, med sin förste…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: Begravd jätte
Ishiguro om vägen till försoning

”När jag upptäcker att handlingen i Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte knyter an till Artursagan blir jag förtjust. Under några år i slutet av 80-talet läste jag det mesta som gick att komma över i ämnet. Nyfikenheten väcktes av fantasyromanen Avalons dimmor, skriven av Marion Zimmer Bradley, som…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: The Buried Giant
Ishiguro imponerar

”Är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris? Mikael Wiehes rader ekar i mitt huvud när jag läser Kazuo Ishiguros nya roman The Buried Giant. Lär vi oss något av historien? När de gamla kommunistimperierna Sovjetunionen och Jugoslavien brakade samman under trycket av sina egna motsättningar…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: Never let me go
Stillsamt groteskeri

”Kathy ser tillbaka på sitt liv. På uppväxten på vad som liknar en internatskola, på vänskapsförhållanden och konflikter. På hur livet blev. Snart ska hon, efter en ovanligt lång tid som vårdare, ta nästa steg och övergå till donator. För att efter två, tre donationer, fyra om hon har tur, ‘fullborda’, det vill säga dö. Kathy är 31 år…” Läs mer

Alla recenserade Nobelpristagare hittar du här, och en lista över samtliga pristagare finns här.

Tidigare temasidor vi gjort om Nobelpristagare: Bob Dylan 2016, Herta Müller 2009, Elfriede Jelinek 2004 och J M Coetzee 2003.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Klaustrofobisk familjemiddag
• Stolthet och fördom
• Att vara ett barn av sin tid

Återstoden av dagen genomsyras helt och fullt av sin jag-berättare, butlern mr Stevens. (Har karln ett förnamn? Det skulle förutsätta att man kunde föreställa sig honom som spädbarn med namngivande föräldrar, så jag måste svara ”Förmodligen inte” på den frågan.) Mr Stevens reser i Återstoden av dagen på sitt livs första semester, vilket varken hindrar honom att oupphörligt fundera över sitt arbete eller att förment rikta in semesterturen på att uträtta ett för arbetet väsentligt ärende.

Ja, ”förment”. För vad är egentligen motivet bakom mr Stevens önskan att få den tidigare hushållerskan miss Kenton tillbaka till godset där han arbetar? Blott och bart en önskan om att förse sin arbetsgivare med den dugligast möjliga betjäningen? Eller något mer personligt?

För det personliga saknar emellertid den i övrigt vältalige mr Stevens fullkomligt ord. Under bilturen genom ett lantligt England utbreder han sig i stället främst över yrkesstolthet och yrkesminnen. Ja, det vore förstås svårt att göra så mycket annat, eftersom mr Stevens aldrig precis haft något liv utanför sitt arbete. Han liv är att ständigt stå till tjänst, ständigt vara korrekt och professionell. Det är hans stolthet och hans förbannelse.

Jag får erkänna att jag somnade ett antal gånger i Återstoden av dagen innan jag liksom lyckades skruva in den lyhördhet som krävs för att uppskatta Ishiguros skicklighet och, faktiskt, humor. Romanen består enbart av sin huvudperson och hans perspektiv – och samtidigt av så oerhört mycket mer.

Här finns en hel samhällskontext, mellankrigstiden och kriget, under vilket Stevens tidigare arbetsgivare lord Darlington uppenbarligen gjort en hel del ytterst tveksamma insatser som privat fredsmäklare. Här finns själva livet, familjen och kärleken, som liksom passerar förbi medan mr Stevens dekanterar portvin åt de högre klasserna. Det är formligen hjärtskärande, det är skrattretande, tragiskt och tankeväckande.

Livet passerar, och vad ägnar vi egentligen vår tid och energi åt?

Similar Posts:

• En etikettens man som utvecklas
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Att vara ett barn av sin tid
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Nobelpriset i litteratur 2017

Samma dag som Kazuo Ishiguro fick sitt pris såg jag en intervju där han nämnde att hans författarskap influerats av Charlotte Brontë. Han berättade att han nyligen läst om Jane Eyre och att han blivit förvånad när han upptäckte hur mycket han stulit från romanen. När jag nu själv läser om Never Let Me Go kan jag inte undgå att se likheterna. I sin skildring av huvudpersonens utveckling från barn till vuxen ansluter sig de båda berättelserna till bildningsromanens genretradition. Slutet är visserligen lyckligare i Charlotte Brontës roman men karaktärer, miljöer och handling har en hel del gemensamt. Föräldralösa barn. Internatskolor. Engelsk landsbygd. Det finns visserligen inte någon galen kvinna inlåst på en vind i Never Let Me Go men Kazuo Ishiguros intrig vilar också på det gradvisa avslöjandet av en fruktansvärd sanning.

So you’re waiting, even if you don’t quite know it, waiting for the moment when you realise that you really are different to them; that there are people out there, like Madame, who don’t hate you or wish you any harm, but who nevertheless shudder at the very thought of you – of how you were brought into this world and why – and who dread the idea of your hand brushing against theirs.

Never Let Me Go utspelar sig i en alternativ historisk version av England under de sista decennierna i förra milleniet. Här finns Walkmans, porrtidningar och teveserier. Men även anstalter som föder upp mänskliga reservdelar. Romanen består av tre delar där vi i en rad tillbakablickar får följa Kathy, Ruth och Tommy. Deras uppväxt på internatskolan Hailsham, de korta åren i The Cottages (som kanske kan beskrivas som ett slags ungdomskollektiv) och hur de slutligen möts igen som vårdare och donatorer.

Kathy, Ruth och Tommy har känt på sig att de är annorlunda sedan de var riktigt små. Med tiden går det också upp för dem att det redan finns en utstakad plan för deras liv. Deras egna valmöjligheter är små. I samhällets ögon är de utbytbara i ordets rätta bemärkelse. Knappt människor. Kanske en slags monster. Miss Emily, rektor på Hailsham, uttrycker det så här:

Most importantly, we demonstrated to the world that if students were reared in humane, cultivated environments, it was possible for them to grow to be as sensible and intelligent as any ordinary human being. Before that, all clones – or students, as we preferred to call you – existed only to supply medical science. In the early days, after the war, that’s largely all you were to most people.

Det är inte enbart Charlotte Brontës ande som vilar över romanen. Medan jag läser tänker jag mer än en gång på Frankenstein av Mary Shelley. Och även om jag tvekar inför att sortera in romanen under genreetiketten science fiction så finns det de som gör det.

Som tidigare i Återstoden av dagen och senare i Begravd jätte skriver Kazuo Ishiguro om begränsningarna som följer av att tillhöra en viss grupp i samhället. Never Let Me Go är en iskall skildring av hur långt de priviligierade kan gå i sitt förtryck av de som är svagare. Men det är också en berättelse om hur normer, traditioner och inte minst minnen håller oss kvar i ett visst sammanhang. Hur vi väljer att inte ifrågasätta vår tillvaro utan hellre accepterar vår lott i livet. På gott och ont.

Stämningen i Never Let Me Go är melankolisk men inte allt igenom mörk. Romanen påminner oss också om att vi kan hitta en tillflykt i vänskap, kärlek och konst – även när vi tvingas leva under omänskliga förhållanden.

I caught a glimpse of his face in the moonlight, caked in mud and distorted with fury, then I reached for his flailing arms and held on tight. He tried to shake me off, but I kept holding on, until he stopped shouting and I felt the fight go out of him. Then I realised he too had his arms around me. And so we stood together like that, at the top of that field, for what seemed like ages, not saying anything, just holding each other, while the wind kept blowing and blowing at us, tugging our clothes, and for a moment, it seemed like we were holding onto each other because that was the only way to stop us being swept away into the night.

Kazuo Ishiguro kan sina klassiker och har lärt sig sitt hantverk från grunden. I Never Let Me Go fångar han mitt intresse från den första sidan och spinner sedan en stark berättelseväv som håller mig kvar. Han gör det utan stora åthävor, med en enkel prosa som han slipat och polerat tills den glänser. Visst är han värd sitt Nobelpris.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Klaustrofobisk familjemiddag
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Tomrum och tolkning

Gemensamt tema i alla fem historier är att äldre personer bär på inre drömmar och många har väckts av musiken. De äldres agerande bottnar i förlusten av ungdomsåren. En ung cellospelande man opponerar sig och säger tydligt att han inte alls lagt in några känslor av romantik i sitt framförande av Rachmaninovkompositionen, men lyssnaren, en äldre kvinna kommenterar ihärdigt:

Men ni spelar det där partiet som om det vore ett minne av kärlek. Ni är så ung, ändå vet ni vad övergivenhet och ensamhet innebär. Det är därför ni spelar den tredje satsen som ni gör. De flesta cellister spelar den glädjefullt. Men för er handlar den inte om lycka utan om minnet av en lycklig tid som för alltid är förbi.

Ett annat gemensamt element i novellerna är övertalningsscener. Någon ska göra en tjänst för en annan persons skull. Förhoppningar om att livet ska ta en spänstigare form frodas men det är någon annan som måste ställa upp för att kursändringen i livet ska lyckas. Det är som om den sena medelålderns (inbillade?) gråhet måste motas bort till varje pris; något som leder till en blandning av pinsamma situationer och rörande närhet. Nocturner uppvisar en bred repertoar av motsägelsefullheter; alltså absurda beteenden hos människor som i själva verket tror att de är smarta.

Mången läsare kanske förväntar sig att hitta någon figur som spelar Chopins pianostycken – nocturner – med tanke på Ishiguros val av boktitel. I stället möter läsaren andra musikutövare: Jazzmusiker, schlagersångare och personer som försörjer sig på att musicera inför publiken på hotell och caféer – gärna på kända turistorter. Vi rör oss geografiskt i ett nutida Europa med rörliga människor och läsaren möter en språklärare som arbetar i Spanien, en musiker med rötter i Polen och en annan i Ungern.

Ishiguros texter är inte kända för sina krångliga ord eller invecklade meningsbyggnader. Lågmält flyter berättelserna och utropstecken göre sig icke besvär i återgivandet av en utskällning:

Här hejdade jag honom och sa att visserligen hade jag under årens lopp vant mig vid hur djupt han kunde sjunka när han skulle försöka övertala mig att göra något som gagnade honom själv yrkesmässigt men att denna senaste ploj befann sig så långt nere i avgrunden att inget ljus trängde dit ner och ångande hästskit frös till is på sekunder. Och på tal om hästskit förstod jag att han på grund av sin natur inte kunde låta bli att hela tiden skyffla runt den men att det ändå skulle vara en vettig strategi från hans sida att hitta något som åtminstone hade en chans att dupera mig ett par minuter. Så lade jag på luren igen.

Jag blev överraskad av att läsningen blev så humorfylld. Mycket beror på alla de situationer som utvecklar sig oväntat och okontrollerat. Men det som på ytan är komiska effekter går omärkligt över i något annat, kanske är det eftertankens spegel. Vad vi ser och inte ser i livets skymningsålder är fortfarande väldigt vagt och även här har novellerna en styrka. De slutar nämligen inte i någon katharsis eller klok insikt. Det är det bara krönikor och bokrecensioner som gör, tror jag att jag läst någon gång.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Klaustrofobisk familjemiddag
• Att vara ett barn av sin tid
• Stolthet och fördom
• Tomrum och tolkning

Den sommaren väntar Etsuko sitt första barn, med sin förste man. De bor i ett nybyggt höghusområde. Strax intill finns ett enda hus från den äldre bebyggelsen kvar, bebott av en ensamstående mamma och hennes dotter, Sachiko och Mariko. De ska flytta till USA med Sachikos amerikanske pojkvän. Eller också inte. Han sviker och återkommer, sviker och återkommer.

Mariko vill inte flytta. Hon gillar inte sin ”nya pappa”, och hon vill inte skiljas från sina kattungar. Sachiko har inte mycket tålamod med sin truliga dotter. Bara när planerna på flytten ser ut att gå i stöpet förklarar hon sig ha tagit hänsyn till dotterns bästa. Inte kan man riva upp ett barn med rötterna på det sättet? Eller kan man?

Också Etsukos dotter Keiko fick som barn uppleva en sådan flytt, och hon verkar aldrig riktigt fått någon ro. På ett eller annat sätt blir minnet av Sachiko och Mariko Etsukos sätt att närma sig dotterns självmord och sin egen roll i det. Borde hon ha handlat annorlunda?

Liksom andra av Kazuo Ishiguros romaner skrapar A Pale View of Hills bara på ytan. Vad som ligger därunder är upp till läsaren att tolka in. Det gäller inte minst slutet, som lämnar romanen vidöppen för alla möjliga tolkningar av dess mödrars och döttrars öden. Jag ska inte avslöja så mycket mer om det, men en snabb sökning på nätet visar på en hel del av både läsarfascination och -frustration.

Trots min begränsade erfarenhet av Ishiguro törs jag säga att han här i debutromanen introducerar teman som han i senare romaner ska återkomma till och utveckla. Återblicken på ett liv och funderingar över varför det blev som det blev som aldrig fullt ut artikuleras. Den inte helt pålitliga berättaren i första person. Den på ett plan mycket enkla och lågmälda historien som inuti sig rymmer ett bråddjup.

Hur lyckad A Pale View of Hills blir handlar i slutänden om hur man tolkar den. Den lämnar liksom tomrum som kan fyllas på vitt skilda sätt. Den för mig främmande kulturen, en ung japansk hemmafrus tillvaro under efterkrigstiden, liksom hur hennes berättelse skildras med hennes ord, som på engelskan hos en person som visserligen talar språket väl men nog fortfarande tänker på sitt modersmål, känns ibland som en hinna mellan mig och huvudpersonen.

Så frågan är kanske också hur nära man vill komma den här kvinnan?

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Att vara ett barn av sin tid
• Klaustrofobisk familjemiddag
• Stolthet och fördom
• ”Jag vill ju va’ som du”

Ishiguro föddes i Japan 1954, men flyttade till Storbritannien med sina föräldrar när han var fem år gammal. Han är utbildad vid University of Kent och University of East Anglia och kanske allra mest känd för romanen Återstoden av dagen.

Kazuo Ishiguro får priset med motiveringen att han ”i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.

Här på dagensbok.com har vi recenserat hans senaste roman Begravd jätte i såväl original som översättning, och själv har jag (Ella) sällan fått så mycket skäll som för att jag inte riktigt föll för Never let me go.

Kazuo Ishiguro: Begravd jätte
Ishiguro om vägen till försoning

”När jag upptäcker att handlingen i Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte knyter an till Artursagan blir jag förtjust. Under några år i slutet av 80-talet läste jag det mesta som gick att komma över i ämnet. Nyfikenheten väcktes av fantasyromanen Avalons dimmor, skriven av Marion Zimmer Bradley, som…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: The Buried Giant
Ishiguro imponerar

”Är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris? Mikael Wiehes rader ekar i mitt huvud när jag läser Kazuo Ishiguros nya roman The Buried Giant. Lär vi oss något av historien? När de gamla kommunistimperierna Sovjetunionen och Jugoslavien brakade samman under trycket av sina egna motsättningar…” Läs mer

Kazuo Ishiguro: Never let me go
Stillsamt groteskeri

”Kathy ser tillbaka på sitt liv. På uppväxten på vad som liknar en internatskola, på vänskapsförhållanden och konflikter. På hur livet blev. Snart ska hon, efter en ovanligt lång tid som vårdare, ta nästa steg och övergå till donator. För att efter två, tre donationer, fyra om hon har tur, ‘fullborda’, det vill säga dö. Kathy är 31 år…” Läs mer

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Klaustrofobisk familjemiddag
• Att vara ett barn av sin tid
• ”Jag vill ju va’ som du”