Det blir inte mindre svårt av att läsa Magnus Västerbros Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII. Titeln säger förstås en hel del om hur författaren ser på envåldshärskaren, men ingen med moderna ögon skulle rimligtvis kunna se det särskilt annorlunda. Kungamakten var vid den här tiden enväldig. Kungen kunde fara fram med sin befolkning precis hur han ville, och det gjorde han också. Han var utnämnd av Gud och hans makt var absolut.

Visst fanns det de som protesterade. De fanns de som gjorde uppror, som försökte formulera alternativ. De fanns de som försökte smita undan, inte minst de oändliga utskrivningarna av nya soldater till kungens ständigt pågående krig. Som rymde, som skadade sig själva, som till och med tog sina liv hellre än att skickas till de skoningslösa slagfälten långt borta.

Det är om alla dessa människor Västerbros Augustnominerade bok handlar, snarare än om kungen själv. Att skriva om dem är ingen lätt uppgift. Människorna under 1700-talets första decennier har inte lämnat alltför många spår efter sig. Det gäller i synnerhet den stora massan, de som slet allra hårdast under krigarkungens ständigt nya pålagor. De dyker på sin höjd upp i överhetens dokument, när de till exempel dras eller drar andra inför domstol. Möjligen skrev de, eller fick hjälp att skriva, brev hem från fronten som av någon lycklig slump sparats för eftervärlden.

Här finns soldathustrur som inte sett sina makar på många år. Kanske träffar de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är kanske inte krigets hela elände ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne? Ja, inte bara kriget förresten, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget. Som om det inte var nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.

Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa, han slåss mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter nederlaget i Poltava. Han avsätter den polske kungen och hänger långt nere i Osmanska riket i flera år, i fåfängt hopp om förstärkningar från sultanen. Om ”sitt folk” verkar han sannerligen inte bry sig det minsta. Inte längre än att han irriterar sig på att de inte lämnar ifrån sig all den finansiering och kanonmat han anser sig behöva och ha rätt till.

Detta brutala samhälle har Västerbro lyckats skildra föredömligt. Han lyfter fram människor ur olika skikt så gott det är möjligt, från de fattiga själar som mest skymtar i rättsdokument av olika slag till rådsmän, författare och diplomater som lämnat efter sig dagböcker, korrespondens och liknande. Alltför kritiska mot kungen kunde de såklart inte vara. Det var straffbart då.

Vad Tegnér och hans efterföljare hade för ursäkt är mer oklart.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Freden intressantare än kriget
• Nödens år väl skildrade

Hedvig Eleonora var inte regerande drottning utan änka efter Karl X. Karls testamente såg dock till att hon gavs stort inflytande över rikets angelägenheter, inte minst som förmyndare för den blivande regenten sonen Karl XI och senare i livet även barnbarnet Karl XII.

Drottningen hade stor betydelse för stormaktstidens och den svenska barockens materiella kultur, något som gett avtryck ända in i vår tid. Hon växte upp i en hovmiljö där man inte sparade på vackra textilier, möbler, prydnadssaker och underbara trädgårdar. När Karl X dog levde Hedvig Eleonora av inkomsterna från sitt så kallade livgeding – ett stort landområde som omfattade flera slott och gårdar. Till dessa kom tullar och olika skatteintäkter. Livgedingets ekonomi var separerat från övriga kungariket och såg till att drottningen hade det väl förspänt. Utöver medel från Kronan togs skatt från bönderna i form av spannmål som sedan såldes. Som om detta inte var nog, kom också inkomster från gods i Livland (Lettland).
Vad användes då pengarna till? Jo till underhåll och ombyggnader av slott, till olika kulturverksamheter och samlande, trädgårdsanläggningar och inredning (trots att riket i övrigt befann sig i ekonomiskt trångmål).

Människan Hedvig Eleonora skymtar ibland fram i beskrivningarna av tiden och miljön. Hon visste sin roll som änkedrottning, underställd Gud och sonen Karl XI. Men rollen gav henne också makt som ”rikets husmor”. Som sådan ingrep hon mot biskop Emporagrius tryckta katekesförklaring där en hustru räknades som makens lösöre. Skriften stoppades.

Hedvig Eleonora var en betydande byggherre och lät bland annat uppföra Drottningholms slott. Hon såg även till att genomföra omfattande förändingar på slotten Gripsholm och Ulriksdal. När byggprocessen väl var igång, ville hon ha detaljerade rapporter om hur arbetet fortskred. Slottens trädgårdar ägnades samma omsorg, bland annat skickades Nicodemus Tessin den yngre till Frankrike för grundliga studier i trädgårdskonst.
En annan fäbless var samlandet av konst och vackra föremål, i synnerhet porträtt av familjen i olika sammanhang. Syftet med de många porträtten var delvis politiskt, att visa fram makt men även prakt. Och det är här som historien blir verkligt intressant och som flera av bokens kunniga bidrag vittnar om. Utan skickliga yrkesmän och hantverkare från Frankrike, Italien, England, Holland och Tyskland, utan förvärvet av konstföremål, mattor och textilier från Kina, Indien, Persien (Iran) och Osmanska riket (mellanöstern) hade vi idag inte kunnat glädja oss åt århundraden av ”svenskt” kulturav.

En underbar sak med den här boken är då den plötsligt viker undan ett veck i den tjocka gardinen av tid. Plötsligt står vi där mitt i det historiska skeendet som om det vore idag. Det är svårt att inte gripas av vardagstonen i ett brev till Hedvig Eleonora från systern Sofia Augusta, den 13 augusti 1670. Hon skriver om några familjeporträtt:

Jag översänder därför… de önskade porträtten och jag hoppas därmed att Ers Majestät kommer att bli nöjd med dem, då jag inte kan låta mig bli avmålad som vackrare än jag är. Ty jag börjar bli gammal nu och kopporna har vanställt mig mycket. Min salig man och min lilla dotter är riktigt porträttlika, förutom att målningen är aningen för ljus.

Mot bokens slut kan man känna sig ganska mätt på kungliga monogram och porträtt. Men redaktören Merit Laine ger kalaset en fin avslutning i sin artikel om kungslinnet:

Lakanens silkeslena linne och de alltjämt pösande mjuka bolstren förmedlar än idag samma materiella upplevelse som de gjorde på hennes tid. I fatburen [linneförrådet] har vi nära till drottningen, men också till dem som för över trehundrafemtio år sedan sådde, skördade, rådbråkade, spann och vävde samt samlade dun och fjädrar till prinsessans hemgift. Så påminner oss både det enklaste och det mest storslagna som skapats för Hedvig Eleonora inte bara om henne själv, utan också om alla de människor som nedlade sin möda och kunskap för att skapa ramen kring den svenska barockens drottning.

Similar Posts:

• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Gustavianska intriger
• Förvånansvärt fräscht
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Under en enväldig krigarkung

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander

Också balsamering har som bekants utförts, och utförs, i andra tider och på andra ställen än i Egypten, även om man kanske gjort det av olika anledningar. För svenska kungar som gått ur tiden handlade nog lika mycket om att bevara kroppen innan den kom i jorden som att viga den åt evigheten. Gustav Vasa låg till exempel på lit de parade i åtta veckor på Stockholms slott. För vår stolta krigarkonung Gustav II Adolf tog det ett och ett halvt år (!) innan han fick åtnjuta den slutliga vilan (efter en vådlig färd hem genom Tyskland och att på Nyköpings slott stått lik i över ett år i väntan på begravningsförberedelserna skulle bli klara). Bägge har sedan varit föremål för flera gravöppningar, speciellt Gustav Vasa.

Annars inföll de svenska gravöppningarnas stora stund den 18 juli 1917 i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Där hade ett sällskap läkare, präster, vetenskapsmän och andra höga dignitärer (drottning Victoria bl.a.) samlats för att en gång för alla utreda omständigheterna runt Karl XII:s död. Man hade till och med släpat dit ett monster till röntgenapparat för att få klarhet i den dödande kulans väg genom skallen. Med fanns också, i egenskap av nationalistisk nationalskald, tillika författare av Karolinerna, Verner von Heidenstam. Vid anblicken av sin store hjältekonungs hjässa skriver han:

Var och en visste, att stunden skulle bli en av livets märkvärdigaste, och sökte under djup rörelse att fästa allt så klart i minnet, att ingenting, ej ens det minsta, skulle kunna glömmas.

Detta var i alla fall minst fjärde gången som liket besiktigades sedan den ödesmättade dagen 1718 utanför Fredrikstens fästning. Anmärkningsvärt är att det inte bara tillkommer en romantiker som Heidenstam att falla för Karl XII-kulten, även de medicinskt kunniga går loss rejält i föredragen om vad man i undersökningarna kommit fram till. Liket benämns exempelvis ”Karolinernas store hövding”, pannan är ”ädelt formad” och karaktären ”uttrycksfullt manlig”.

Som Jansson påpekar i sin bok säger dessa övningar ofta mer om samtiden än de historiska skeenden som omger dessa kungarnas hädanfärd. Den dåtid som balsamerats ned i gravens djup verkar bli slående intetsägande, trots röntgenapparatur och senare tekniker som DNA-analysen. Intressantare då det förtätade skådespel runt själva riten gravöppningen. Jansson nämner det kortfattat i förordet, men här hade man önskat sig en djupare genomlysning av fenomenet.

Nu blir det en sammanfattande text med litteraturhänvisningar i slutet av boken, men där är fokus grundare inställt på döden i allmänhet. Och det var ju inte riktigt det som man, morbid eller ej, sett fram emot.

Similar Posts:

• Välregisserade begravningar
• Ett sent klapptips!
• Freden intressantare än kriget
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Inte purfärsk men riktigt bra!